1996

Jag började gå mot bilen igen. Som jag hade gjort så många gånger under ett helt jävla liv. Mina föräldrar hade dött när jag var liten och vad ska man göra åt det? Det var deras eget fel att dem dog, alla skyller på mig. Jag får egentligen bara flytta runt och känna mig som en spelar på ett spel. Kommer ihåg alla detaljer från det? Jag kan bli sjuk i huvudet och börja kasta runt saker. Och skada folk.
Det var en solig dag i Aten, och jag skulle lämna denna stad för alltid. Skulle inte ens sakna den. Det ända jag såg ute ifrån fönsterna var journalister, som fotade mig utifrån.  Mannen som satt i förarsätet. Gasade på pedalen, och körde ut från folkmassorna. Och mot den staden jag kommer att leva i och inget mer flyttade för min del. Nu vill jag bara vara den vanliga killen som alla andra. Men det kommer jo inte att gå så bra. Jag såg mina föräldrars död, det är få som har gjort det och så kommer man ihåg det. Jag e lite sjuk i huvudet. Men det klara man sig i alla fall. Jag är den onsyliga i klassen i alla fall i det flesta men vissa tjejer har bara sprungit efter mig. Men man klara sig typ. När vi kom fram till staden så var det Olympen. Har hört väldigt mycket om den här staden.  Bilen stannade och jag gick ur den med alla saker.  Väntade på mannen och vi gick in till lägenheten det var inte en lägenhet, det var ett pyskohem. Med en dörr som bara kan typ bara öppnas med en kod. Han slog in koden snabbt men jag hann se den. Och dem tog i mitt mot mig. Med öppna armar. Dom ledde mig till ett rum och jag gick in och dem låste typ. Jag började banka på den och skrika. Men det var meningslöst. Jag sjunk ner på golvet och ryggen till mot dörren.  Jag lyssnad genom dörren att dem pratade om mig.  Jag bryr mig inte längre. Jag kollade mot fönstret det stog på vid gavel. Där har jag chansen.  Men jag tar den inte, förra gången jag hoppade ut från ett fönster låg jag i koma i 4 månader efter alla skador.  Det tog lite tid med läkningen men det gick jo över rätt fort. Det skulle inte gå, det visste jag redan. Kanske vara att bara gå och lägga sig. Jag la mig i den mjuka sängen och somnade. 
Jag stog vid en bil väg, och kollade på alla bilar. När bilen jag kände igen kom för bi.
Föräldrar bråkar, jag skriker. Och pang! Det var som en bomb när dem krokade in i trädet. Det kom en gubbe för bi och försökte hjälpa mina föräldrar ut men dem sa ta barnet. Jag skrek. 
Jag satte mig plötsligt upp och personalen stog omkring. Det blev bara värre och värre för varje dag. Jag är bara femton år. ’’ Matt vad såg du?’’ Frågan som jag har hört nu över femton år nu! Jag blir galen. ’’ Bara gå ut.’’ Viskade jag. Det var någon som hörde och gick ut sen följde resten med utom en. ’’ Matt om du vill ha hjälp med dina problem du måste berätta om vad du ser i dina drömmar. Vad såg du?’’
’’Samma dröm varje natt olika slags börjar men samma slut. Jag vill inte prata om det.’’ Han kollade på mig, jag stog inte ut med blicken. ’’ Finns om du vill prata.’’ Han klappade mig på axen och gick. Jag somnad om.
När jag vaknade så klädde jag på mig och gick ut för att gå men en kvinna visade mig vägen till ett slags klass rum och alla kollade på mig.  Alla utom en tjej.
’’Matt du kan sätt dig bredvid Donia.’’ Det var den tjejen som inte kollade på mig eller sa något om mig. Hon var tydligen den osynliga tjejen.  Hon var tyst sa inget under hela skoldagen. Sen slutet på dagen. ’’ Vad heter du?’’ Hennes röst skakade. Av rädsla.’’ Matt Mc country du?’’ Hennes ansikte rodnade. ’’ Donia Snow.’’ Hennes leende gjorde mig varm i hjärtat. Bara hon kunde göra mig så här. Utan jag visste ordet var så tog hon mig i handen. Jag blev röd i ansiktet. Det var som att vi hade känt varandra i flera månader. Jag vill bara ha henne ingen annan. Hennes hand var varm men kall på något sätt. Men kärlek tog över hennes kalla och blev varm av kärlek. Kändes som att värden vändes upp och ner nu. Som i sången. You turned me upsid down but I still loving it. Hon e mitt öde och det får bli så.  Men jag kanske har fel. Hennes ögon var som silver kristaller.  Det var något med henne som jag kände igen och det var läskigt lik min kusins ögon.  Hon stannade och jag var lite längre än henne. Hennes hår var som solen själv. Och kysste mig på munnen. 
Jag blev lite stum och kollade ner på henne och sen blev allt svart.
Jag vaknade upp i sängen som vanligt. Men jag fick minnes bilder tillbaka, hon hade kysst mig.  Hade ont i huvudet och e hela kroppen . Vad hade hon gjort med mig?
Jag kollade mot dörren och hon kom in. Jag hade rep runt händer som ben.
’’ Vad vill du mig?’’ Min röst var skakig.’’ Det händer bara snälla förlåt mig!’’
’’ Vad ska jag be om förlåtelse!’’ Hennes tårar rann och var lessen. ’’ Jag kan styra dig genom att bara kolla i dina ögon, du e svag. Dina minnen har försvagat dig.’’
’’ Du vet ingen ting om mig!’’ Skrek jag.  Hon lossade repen och sprang ut. Jag kned runt handlederna. Och undrade varför hon sprang ut. När jag vände mig om för att kolla om det verkligen inte var någon som inte stog där. Men det gjorde det. Ögon var lika mina egna men det var något som inte gjorde dem så olika mina. Dom var svart lika mina men jag kollade närmare så var det min mors ögon. Jag fick inte vara död, har jo inte ens tänkt på döden varför skulle den tanken komma nu för? Jag fick jo tänka att allt i mitt liv e tokig som en saga fast en sorlig en. Allt med det här livet har bara börjat känns det som. Att jag verkligen hade hittat kärlek fast hon vill skada mig. Hon sa något som jag hörde som ingen annan hörde. ’’ Vad gör du här?’’
’’ Mitt nya hem, tack vare dig och far är jag här nu!’’ Hennes ansikte blev lågt och jag fattade inte hur hon kunde bli så fast hon är död. Döden har alltid varit en hemlighet men inte för mig, jag har varit ett steg från den och det e bara början.
Att det e bara börja är för att jag inte har orkat leva det. Så in och ut från sjukhuset. För min del, man vänjer sig vid det.  Hon stog och kollade på mig och såg oskyldig ut. ’’ Du verkar inte fatta vad ni har gjort mot mig?’’  Hon stog och kollade ner i marken. ’’ Nej.’’ Hennes tårar var nära på att rinna igen. ’’ Jag drömmer samma dröm varje natt, jag har gjort det sen den dagen! Vad hände jag måste få svar!’’
’’ När vi bråkade och du skrek i backsättet så fick vi panik och körde av vägen. In ett träd och både jag och din far bröt nackarna så vi dog omedelbart.’’
’’ Vänta lite nu! Jag ser en till person i drömmarna som säger att rädda mig och inte hon eller han.’’ Hon suckade och försvann. Vem var den person? Jag hade bara hört rösten själv, jag vände mig om så stog det personal. Dom gick fram till mig och tog mina armar. ’’Släpp mig!’’ Skrek jag. ’’ Matt lunga dg det e för det eget bästa.’’ Jag vred och slet så att dem skulle släppa mig men dem gjorde aldrig det. Det var som en omöjlig sak att göra.  Jag försökte om och om igen det var som att slå på en järn dörr.  Dem vred till i mina armar jag skrek till av smärta. Men jag slutade och jag ångrade det.  Det var som att gå i evigheter. Mina fot steg bara gick och gick, det tog inte slut.  Men vi kom fram till en dörr, en av männen låste upp och dem släppte mina armar samtidigt och jag försökte springa där ifrån det gick inte och det fanns bara en väg. In i rummet.  Med långsamma steg gick jag in i rummet. Det här var jo ett roligt rum. Med vita vägar och svart tak eller var det blått? Vem brys sig? Inte jag i alla fall. Jag kröp fram till dörren och bankade och skrek. ’’ Släpp ut mig!’’ Om och om igen. Ingen lyssnade.  Ignorerar ett barn. Haha fast dem gör det varje dag.
Bankade på dörren, det var som ett rop på hjälp. Fick den hjälpen jag vill ha. Det e svårt att få den här. När dem tror att jag e sjuk i huvudet.   När jag e inte är det. Jag bankad på dörren och bankade men jag föll till golvet med rumpan först och satt med ryggen mot den. Och vilade huvudet mot den. Andrenalint var kvar i kroppen jag tittade på andra sidan vägen. Det var som ett mönster.  Med grekiska tecken.  Följde teckna med handen, tills jag kom fram till slutet det var en öppning ut i friheten.  Det var mark ungefär tre fyra meter.  Andas Matt, jag hörde röster han har hittat utgången!  Skit vad ska jag göra? Hoppa, okej. Hej då denna grymma värd!
Jag tog det där steget, flög i luften kände mig fri och såg personalen som skrek. Slog till i marken med kroppen. Det var som en stor våg av smärta som kom. Jag skrek av smärta och allt blev svart.

Mina tänkar flög omkring i huvudet men uppenbarelsen kom inom mig. Dem dog inte i bilen någon mördade dom. Och jag var gömde, jag vet vem det är. Den ska få ångra vad det den gjorde.
Smärtan var stor och jag skrek fortvarnade. Jag vill inte komma in i koma igen. Det var hemskt att vara där.  Man andades inte själv, fick hjälp av abbarater. Hör vad dom säger med besked man gråter och jag hatar det så sjukt mycket.
Jag hörde att folk kom runt mig. Och det flesta var personalen. Det var någon som lyfte upp mig.  Och bärdde mig in till sjukhuset eller vad man kallar det? Det kuppade rätt mycket. Jag kände mina andetag svagare och svagare. ’’ Han får inte tuppa av! Det är viktigt att han lever!’’ Skrek någon. ’’ Varför kan inte bara låt honom gå vidare och konncetrera oss på dem andra barnen?’’ Sa en kvinna. ’’ För att han vet vem som mördade Nike och Nicka.’’ Va fan? Det vet jag inte alls? Det värkte i kroppen bara gjorde ont. Var nära på att börja skrika av smärta. Det var den här typ av smärta som jag har fruktat i hela mitt liv. Vi var inne i byggnaden och Donia såg mig, hörde hennes tankar. ’’ Gud han får inte dö!’’ Men va fan? Ingen har tänkt så för ut? Det var något nytt. Jag kanske har något att leva för. Jag älskar den tjej och hon älskar mig. Fast jag e sjuk i huvudet. Det finns alltså kärlek i mitt liv. Det var jo härligt att det finns. I mina drömmar finns det bara en sak. Döden. Jag kunde inte öppna ögonen men jag hörde att Donias tårar och steg i mot oss. ’’ Han får inte vara död?’’ Dom kollade på henne. ’’ Vi vet inte om han är det eller inte. Vi hittade om utan för bygganden. Det är femti om han e död eller lever. Vi tror att han ska in på ett riktigt sjukhus så att han får rätt vård och vi vill inte att han ska dö eller Donia. Men som vi sa. Det är en liten chans på att han är död eller lever. Vi är lessna över din oro.’’  Hon stog och kollade på dem. ’’ Om han ska in till sjukhuset så hänger jag med.’’ Där hoppade mitt hjärta över ett slag. Dom nickade. Och ringde ambulansen. Den kom, Donia höll min hand. Hon var verkligen kär. Jag vet inte om det är en bra sak. Med allt som händer mig.  
Dom rollade in mig och flera doktor kom in. Dom kände på mig och kollade runt min kropp. Jag visste att dom tänkte att han andades det är bra men svag så det kommer att bli koma igen då. ’’ Donia, Matt lever men han måste ligga i koma rätt länge och vi inte hur länge.’’
Hennes tankar var glad och lyckliga. Hon böjde sig ner och kysste mina läppar.  Kände inget, det blev bara kallt och ingen mer ord bara tyst.

Jag vakande hur den eviga sömnen, hur länge hade jag varit borta? Hon kollade på mig. Kollade nog. Det var hon, den flickan jag hade saknat och älskat. Jag kramade om henne. Hennes tårar var glädje tårar. Jag kollade mot honom. Han visade med fingrarna. Åtta månader hade jag varit borta. Dubbelt så mycket än förra gången. Det kändes som en natt. Hon kysste mina läppar och bakade undan. Hennes tårar slutade att rinna. Och det blev otroligt tyst jag hörde mitt hjärta dunka. Hörde allas hjärtan dunkade. Blev stel i hela kroppen, hade slutat att andas. Kollade runt i rummet inget var som förr ut. Jag hade slutat att växa så jag såg ut som femton år fortvarande. Donia såg ut som åtta månader äldre. Jag var tyst visste inte om jag kunde prata men jag hörde bättre. Mina andetag var som vanligt. Jag var rädd för att dem första stegen. Mina ben var svag, så jag fick ett par kryckor att låna. Och lära mig att gå och springa igen.
Vi gick ut från rummet, vill inte åka in i det helvetet. Jag kollade på solen alltid lika härligt. Men den gav inte den värmen jag brukade gilla. Det blev inte härligt det blev bara läskigt att stå ut i solen. ’’ Hur är det att ligga i koma?’’ Hennes fråga överraskade mig. ’’ Som att sova i en evigt svart mörker.’’ Hon kollade ner.  Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hon stog tyst.  Jag kollad på henne.’’ Tänka sig det har gått åtta månader. Sen sist träffade.’’ Hon kollade ner. ’’ det gick åtta år, Matt när du somnade slutade jag växa, och åldras! Du fattar inte vad du gjorde när du hoppade ut där ifrån?’’ Jag skakade på huvudet.’’ Du fixade ett evigt liv till oss, jag ser saker det gör mig galen, jag har försökt att dö flera gånger under dem här åtta år en!’’ Jag kollade bort och kastade bort kryckorna.
Kramade om henne, tårarna rann från ögon och ner från kinderna. Det såg ut som regn fast värre. Det började regna. Hade inte känt regnet på flera år känns det som.  Vi stog där , tills kyssen kom och personalen med.  Dom tog tag om våra armar och slet ifrån oss varandra. Jag kämpade i mot för att komma fram till Donia. Jag skakade armar för att försöka att bli fri men det gick inte.  Dom vred om armar samma sätt som förra gången, det gjorde inte ont. Jag kämpade vidare utan att bry mig om dem. Det var som en smäll av smärta och jag slutade.  Föll till marken satt på knä och bara andes för att hämta luft.  Andan hade försvunnit men kom långsamt tillbaka. ’’ Matt, Matt! Snäll försvinn inte igen! Va vaken! Jag vet att du klara det! Du klara det!’’ hennes ord var oroliga, måste vara stark. Det måste jag vara. För hennes skulle. Jag reste på mig men var svag.
Hon andades ut och kollade på mig. Fick leende på läpparna. Dom satte oss i två olika bilar. Och körde i väg tillbaka till det som man ska kalla hemma. Jag skulle kalla det fängelse. Dom stannade och tog mig i armarna, jag fick loss mina armar och började springa mot satt håll. Donia följde mig med blicken. Jag sprang och sprang, vill inte komma in i det där dårhuset. Det fanns en skog i närheten sprang in där. Och gömde mig under en gran. Och lyssnade på fotstegen.  En var långt borta och var närmare. Jag andades inte, varför var jag så viktig? Kunde dem inte hitta någon annan? Det gjorde dom också. Donia. Fan va korkad jag är. Hon kunde se vem jag var, hon stannade vid liv. För min skulle, ingen annan har gjort så mycket för mig. Och så sticker jag ifrån henne. Vilken kork skalle jag är.  Jag låg stilla och väntade på något skulle hända det gjorde det inte och jag vet inte vad jag ska göra nu. Sitta och vänta eller springa om jag får chansen? Jag väntade någon kvart senare så var det tyst och jag började springa från mitt göm ställe. Det var ingen där. Jag sprang vidare ändå. När jag kom fram till slutet. Så var det en klippa. Rakt ner till vattnet.  Jag bakade och gick mot någon. Jag vände mig om och såg. En från personalen. Jag slank ur hans grepp. ’’ Matt kom med hos. Ingen kommer att skada dig.’’ Jag vågade inte riktigt lita på rösten. Dom hade stannat och jag stog på kanten ner till vattnet. Jag kollade på dem och sen gick jag det sista steget och föll till ner till vattnet. Det var som att flyga och sen kom vattnet. Det var ett plask och jag svimmade upp ur vattnet.  Såg dem mig och började klättra ner från berget och jag svimmade till stranden. Jag andades tungt, men jag överlevde. Och så kom dem, kunde inte göra något annat än låt dem ta mig. Till det där hemmet. Jag byte om till torra kläder och gick ut hur bilen, en av väkterna tog min arm och förde in mig. Donia såg på mig och skakade armar dem släppte dom.  Hon sprang fram till mig och kramade om mig, dem släppte mina armar. Hennes tårar tog aldrig slut.  Hennes tankar visade sig igen, saknat dig, saknat dig! Mina tårar rann. Vi gick bort från dom hand i hand och bara myste.  Jag stog bakom henne och mina armar och höll bara om henne för kärlekens skull.  Och för att vi hade ståt så på åtta år. Dem få minuterna vi stog där kändes som timmar, som vi aldrig hade träffas. Dem tog tag i hos och förde oss till våra sov rum. Jag kunde varken sova eller göra något annat. Tänkte på henne.  För hennes skull kunde jag göra mycket. Hon bara fanns där. Det slocknade till slut.
När jag vaknade var det något som inte stämde. Donia. Jag ruvssade upp hur sängen och sprang fram till dörren. I kalsonger bara. Tog på något fort och drog ner handtaget. Det gick inte. Jag försökte öppna det. ’’ Släpp ut mig!’’ Skrek jag. Hon får inte vara död. Jag bankade på dörren om och om igen. Jag märkte att det var samma rum som dem hade satt mig i. Jag kröp till det stället och följde tecknen och kom till ut gången. Det var tyst och långt det verkad inte var någon efter mig.  Jag stog och kollade ner i marken. Det kan jo vara sista titten i mitt liv.  Men jag vill vara Donia, vart fan är hon? Jag vände mig om och kollade bakom mig. En man och en kvinna stog där. ’’ Matt det behöver inte sluta så här. Det vet du själv. Är det inte härligt att komma tillbaka från mörkret?’’ Jag svarade inte.  Det var det men jag vill bara komma tillbaka för Donia.  Manen kollade på mig. Nu fattade han varför jag kom tillbaka. Jag tittade inte in i hans ögon.
Jag hörde ett skrik på andra sidan av honom. Jag försökte springa åt skriket men det gick för allt blev bara svart.