1996

Han kom in till rummet. Han brukar alltid ha något i handen. Men han hade inte det nu. Jag suckade av lättnad. Jag kollade ändå med en iskall blick. Han gick närmare sängen där jag låg med vita lakan. Han röde lätt vid min arm och smekte den. Hatade när han gjorde det. Han kollade på mig med den blicken jag hatade så mycket. Han röde sig bort mot vägen. Det dunkade ljudet i huvudet gjorde ont. Det blev allt värre. Skriket kom ut ur munnen. Det gjorde bara ondare och ondare för varje sekund som gick. Jag försökte ställa mig upp men det snurrade över allt. Dimitri började gå med snabba steg mot mig men han hann inte ta mig innan jag föll till golvet med huvudet först. Allt försvann. Det blev svart direkt jag hade blivit van.

Han öppna dörren och såg henne ligga på sängen. Han vill inte göra det mer som han hade gjort i så många månader. Hon såg lika dan ut. Med den iskalla blicken mot honom. Han hörde sucken och tyngden från hans axlar släpptes. Han gick närmare henne, hon spände sig. Det märkte han. Han röde vid henne. Han visste att hon hatade det, men han var tvungen. Så ung och har hela livet fram för sig. Han gick längre bort från henne. Han kunde inte se på henne. Dimitris känslor för henne var starka. Han kunde inte se på henne. Han hatade henne för det hon gjorde. Helt inne var han inne i sitt huvud hörde han inte skriket. Han vände sig om. Han tog det snabbaste stegen han kunde men det gick inte, hon föll till golvet med en smäll. Han slet upp dörren och skrek på någon som kunde hjälpa honom. Han sprang till varje dörr han hitta ingen. Han var tvungen att göra det själv. Han tog mobilen och ringde till den första. Det gick signaler fram och han hörde en röst han sa allt som hade hänt och gick mot rummet där hon låg avsvimmad. Det var inte första gång det hände. När han kom in till rummet var hon borta.

Jag vakna upp han var inte där. Jag suckade av lättnad. Han brukade alltid vara där när jag vakna upp. Det gjorde fortfarande ont i huvudet. Det var som ett irriterande ljud i huvudet fast mycket värre. Det var riktig smärta. Jag ställde mig upp. Det snurrigt som att jag hade snurrat hundra varv. Jag kunde gå med små steg till vägen och ta handen i mot för att försök lugna allt snurrande. Det började lugna ner sig. Stegen mot toaletten var inte så långt borta, mitt i mot rummet där jag låg. Stegen var sega men det gick. Jag såg Dimitri. Springa runt och leta efter någon. Så det var så han gjorde när hon var avsvimmad. Att han inte kunde göra det själv. Fast han skulle jo kunna men det finns jo skäl till allt mot mig. Jag öppna dörren och låste den. Satte mig ner för att lugna ner huvudet. Där var det ända stället jag var ensam och ingen störde mig. Jag hörde steg mot mitt rum det var Dimitris steg. Jag såg stegen komma mot dörren och knacka på den. Han visste allt om mig. Vad som händer och vad jag gör efter jag har vaknat upp. Han blev inte överraskad att jag inte öppna den på en gång. Han var jo van med allt jag hade. Jag ställde mig framför spegeln och kollade på mig själv. Jag såg jätte sliten ut. Håret stod lite här och där. Flättorna hade jag inte tagit ut på några dagar. Håret skulle stå åt alla håll. Jag spolade vatten, tog vatten i händerna och tog mot ansiktet. Friskande kallt vatten. Och stängde av den. Vände mig mot dörren. Jag hann inte ta i toalett dörren innan jag försvann igen.

Han såg henne inte i rummet, han gick in och kolla över allt. Nu kom han på det. Toaletten. Han gick mot dörren och knackade på. Hon var där inne. Hon måste skynda sig nu hon svimmar, om någon minut. Han vågade inte knacka igen för annars så skulle hon bli irriterad. Han såg att hon stod och kollade sig i spegeln. Han hörde kranen. Han hörde steg borta vid entrén. Han kunde inte lämna henne nu. Kranen stängdes av. Och han hörde en smäll mot golvet. Huvudet att slagit mot golvet. Han sprang mot entrén för att kolla vem det var. Han frågade om någon av dem hade nyklar till toaletten. Dem skadade på huvudet. Han svor för sig själv. Han sprang mot dörren igen och bankade på den. För att hoppas på att hon skulle vakna. Hon gjorde inte det. Han gick in till hennes rum. Och kolla efter något som funkade som en nyckel. Han hitta en hårnål. Den måste funka. Han gick bort mot dörren igen. Det funka. Han öppna dörren och hennes huvud kom mot golvet. Hon hade alltså lutat sig mot dörren. Dimitri var tvungen att lämna över henne till männen som stod vid entrén. Han ville inte. Han lyfte upp henne och bar henne till männen. Han ville inte. Hans känslor får inte komma i vägen för att hon ska bli bra. Ingen kommer veta hur hon fungerar. Han kom ut till männen. De såg henne. Och viskade med varandra och dem sa att han var tvungen att följa med. För han var det ända som visste allt om henne. De berättade att dem alltid tog med den som sköte om patienten. De gick ut mot bilen. Det var en ganska stor bil. Dem tre männen satt alltid längst fram och resten där back. Det fanns tre sätten som satt ihop, han satte sig på ett och la hennes huvud på benet. Han visste Amaya skulle snart vakna upp.

Det sista jag minns var att jag fick vatten i ansiktet sen var allt borta igen. Det är inte min dag i dag. Jag kände att jag började vakna upp. Men jag var i en bil. Jag skulle ditt. Jag slog upp ögonen och såg Dimitri. Nej det här måste vara en dröm. Det här får inte vara sant. Ska Dimitri med till det andra stället. Han var sju år äldre än mig. Men var väldigt snygg. Jag kanske hade känslor för honom. Hans leende gick inte att mista om. Jag satte mig upp. Och såg de tre männen som satt längst fram. Jag vill inte. Vill inte ditt. Jag ska till ett ställe där dem tar handen om tonåringar som har syska problem som i mitt fall att jag svimmar hela tiden och bara vill dö. Får jag tag på något vasst så skär jag mig. Har redan fullt med ärr på handlederna. Och ingen vill att jag ska dö. Det ända dem gör är att plåga mig med sprutor. I mitt liv är inget värt att göra något. Det ända jag gör att värdas runt. Som en bonde på ett schack spel. Dem vet att någon kommer börja värdas runt innan spelet har börjat. När den ena faller kommer alla andra att falla långsamt efter. Jag drömde mig bort när jag stirra ut genom fönstret. Dimitri petad på min arm och gav mig ett leende. Jag himlade med ögon och stirra ut genom fönstret, alla tankar snurrade genom huvudet det blev allt värre. Det dunkade ljudet kom tillbaka. Dimitri såg det visste jag. Han tog sin hand på min axel. Han ville verkligen beskydda mig. Det gick inte att beskriva hur känslorna kom. Jag satte mig rakt upp och kolla på sätet fram för mig. Jag tog händer på huvudet och tårarna rann nu. Han satt och stirra på mig. Jag la huvudet på hans ben. Jag slött ögonen, jag kände två blickar. Tårarna rinner fortfarande ner för smärtan. Jag orkade inte med att leva. Nu ska smärtan få vinna, ingen annan skulle få bestämde mitt öde. Mitt öde bestämmer jag själv. Vem skulle seriöst sakna mig? Dimitri eller vem mer? Inte vet jag. Det har jag ingen lust att ta reda på. Smärtan i huvudet började avta. Desto mer sekunder kom desto svårare blev det att få in luft. Men jag försökte så gott det gick för honom. Han skakade på huvudet. Jag fattare tror jag, att jag inte fick somna för annars var det slut på det hela. Jag log och sen till sista så blundade jag.