1996

Jag hade gått till bänken för att jag vet att jag mår lite bättre av det fast nej. Jag satt på parkbänken. Mina tårar rann som var regnet. Varför måste jag alltid vara ledsen? Jo tack varare mödarna.
Jag bor nu i Gävle med min fosterfamilj, min pappa kunde inte ta hand om mig. Mamma och brorsan hade blivit mödad för elva år sen. 
Lekparken var helt övergiven. Pölarna i gruset blev större och större. Gräset är gult grönt. Åskan mullrade i skyn. Vinter skulle komma snart. Tystnaden var härlig men läskig. Det var jag som satt på bänken. Det är bara träd omkring bänken. Träden hade inga löv dem låg där på marken. Det är sent på kvällen och dem kommer att ringa hem mig snart men jag bryr mig inte.  Jag har runt ansikte.  Jag är 17 år. Jag är 177 cm lång med kraftigt byggd. Mitt bruna korta hår som ser ut som en iggelkot Har ärr vid nacken och handleden. Regnet piskar mot mysbrallorna. Min jacka är snart genom blött. Jag ser bara mina blötta händer som är från tårarna och regnet. 
När jag kollar upp nästa gång så ser jag honom. En liten kille som kommer och sätter sig bredvid mig. Han försöker säga saker men jag avbryter honom. Jag orkar inte prata med honom. Jag vet vem han är men jag känner honom inte riktigt som en vän.  Hans kläder är jeans och en tjock jack. Som ser varm.  
Hon kom där gående i mot mig och killen. Jag brydde mig inte. Hon är också 17 år. Hon var ny i klassen, utanför som jag.  Hennes kläder var lik min. Vi gillade samma saker. Hon kom från ingen stans. Hennes steg var långsamma. Hon kollade ner i marken när hon gick. Hennes blonda hår var blött. Dem blå ögon. Halv lång. Hon var en riktig ängla lik.  
Hon viskar i mitt öra med en låg röst. ’’ Jag vet allt om dig. Du behöver inte vara rädd.’’
Jag kollar upp på henne.  Hon stirrar på mig. Hon går långsamt vidare.  Jag stirrar och på en punkt. Jag reser mig upp och springer därifrån. Och inte efter henne.  Jag blev bara förvirrad.  Mobilen ringade jag kollade på display. Och jag klickade på bort numret.  Och sprang förtvivlad bort där ifrån.  Jag kollade bakom mig. Någon sprang efter mig. ’’ Sluta följa efter mig!’’  Hon eller han fortsätt. Mina fötter ökade forten men jag snubblade över en gren.  Och kröp för att gömma mig. Men hon eller han stannade. Och kollade efter mig. Jag hade slutat att andas. Hon eller han gick långsamt runt där jag hade gömt mig. Det var som att regnet slutade plötsligt.  Hösten skulle snart ta sitt slut och vinter skulle komma. Jag gillade mest hösten och våren.
’’ Tim sluta leka nu!’’  Men hur kunde hon eller han veta mitt namn? Det är få som vet om det. Jag tog ett djup andetag. Och slappnade av. Jag visste inte vad som skulle hända. Det var någon som visste mer om mig än jag hade sagt. ’’ Tim snäll kom fram nu! Innan jag ringer polisen!’’ Rösten blev starkare.  Jag satte kvar och lutade mig mot trädet. Och bara vill gråta. Alla i killar i klass retade för att jag mådde dåligt och grät varje dag.  Jag skulle snart ge upp.  Inget skulle bli bättre om polisen hittade mig. Huvudet började dunka. Det slog dubbel takt. Jag skrek nästan av vrede. Det gjorde ont.  Har aldrig känt så förr ut. Jag hörde inget utom det dunkade ljudet.  Jag reste mig upp och vinglade bort.  Mot ett annat träd. När jag hittade trädet. Så tog jag höger hand mot de och andades. Jag sjönk ner till marken. Och lutade mig ryggen mot den. Andetagen blev tyngre och tyngre. Jag visste att jag skulle svimma när som helst. Det dunkade ljudet började mjuka och jag hörde rösten. Men jag kunde inte se vems rösten tillhörde. Jag sickade bakom trädet. Där stog han och letade. Rösten var mörk och stark. Den var bestämd.  Men det gick inte att beskriva skriva rösten.  Jag hörde fler fot steg och fler röster. 
Om jag stannade skulle dem inte mig till slut men om jag sprang här ifrån så skulle dem hitta mig snabbare och dem skulle springa efter mig. Varför får man aldrig vara ifred? Den frågan frågar jag mig om och igen. En stog bakom trädet. Och var bara helt förtvivlad. Jag visste vad jag skulle ta mig till. Men det var bara bäst om jag sprang längre in. Jag reste mig upp. Jag sprang allt jag kunde. Ingen märkte mig som tur var. Rösterna var höga. ’’ Tim vart är du?’’ Skrek folk hela tiden. Jag stannade aldrig. Men jag gjorde ett misstag. ’’ Tim stanna!’’ Fan! Jag blev galen att någon hade sätt mig. Jag var sjuk i huvudet. Alla visste det. Men det här var allvarligare. Jag kunde aldrig sluta tänka på mamma och Kim. Varför är världen så orättviss?  Det kunde ingen ge svar på. Jag missade ett träd som hade fallit. Jag föll över den. Och rev upp hela vänster sida och vänster arm. Jag bara låg där och det sved in i sidan av allt smutts. Jag kollade på en sten hela tiden. Jag var för rädd att röra mig. Jag fick inte öppna munnen för att jag skulle skrika då.  Det gjorde ont.  Två män kom ditt där jag låg. Dem försökte hjälpa mig upp men det gick inte. ’’ Ring 112 nu!’’ sa den blonda och kraftiga. Den andra som var mindre kraftigare och var brunnet. Nu började folk samlas runt mig. Jag kollade inte på dem. Jag hörde flera gånger att dem sa att jag inte fick blunda för då så skulle jag aldrig kunna vakna igen och jag gillade den tanken men det gick inte så bra.  Dem pratade med mig hela tiden och till sist så kom ambulansen. Det kändes som att det hade gått flera år.  Dem bar in mig på båren. Och sen så körde dem i väg till sjukhuset. När dem skulle rönka och se hur det såg ut. Om dem var akut operation eller inte. Det jag visste var att det gjorde ont och jag skulle komma in på operation fort det var akut. Och sen visste jag inte mer än att allt försvann.
När jag vaknade igen så låg i sjukhus sängen med bandars runt hela vänster sidan. Det sved och gjorde ont. Och jag kollade med svag blick åt vänster var min mor eller om man kallar det fostermamma. Hon hade tårar i ögon.  Vem skulle inte ha det om man såg mig nu. Jag vände åt höger i stället och så kollade en sjuksköterska mot mig och frågade. ’’ Om du får säga en skala 1-10 hur ont du har. 1 har inte ont och 10 är värst.’’ Jag kollade mot henne, trött sliten. Och svag. ’’ 10.’’ Sa jag men inte högt eller renare sagt så högt jag kunde. Det var lite svårt att fatta jag ligger här på sjukhuset för tionde gång på en månad. Jag vände blick mot fostermamma och jag fick en besvikelse. Men ändå förlåtelse blick. Varför måste allt hända mig? Ja gud gav mig en gåva att allt hemska hända mig. Och nu. Vad mer kan gå snett?  Jag vet inte.  Men jag tar en sak i taget. Jag kände inget nu. Ingen smärta. Jag var som i himmel.  Dem tog sängen med hjulen och körde mig upp till rummet. Jag kollade svagt. Jag var inte direkt medveten vad som hände. Men jag såg rummet med gröna vägar och mjuk gult golv. Jag visste aldrig vad som skulle hända i nästa steg av livet. Livet var som ett spel, men vet aldrig vad som händer här näst. Det är bara en stor gåta.  Som allt annat som hände för elva år sen. ”Suck” det kan vara bäst att jag somnar in i sömnen. I stället för att tvinga mig själv att vara uppe.  Som artisten DkRs låt har aldrig lyckas, när han sjunger hoppas att jag somnar och aldrig vaknar igen. Den texten och låten är fin som still samt. Men hände så heligt. Jag kan aldrig ändra mig för den jag är.
Jag kommer ihåg när jag hade en tjej som hete Julia. Hon var fin, rolig, snäll men det gick inte ha ett förhållande med henne. Vi var ihop i fyra månader exakta när jag gjorde slut. Och sen har dess har jag aldrig haft en tjej. Jag har inte orkat. 
Smärtan i sidan började komma tillbaka. Men jag sa inget. Nilla heter min fostermamma. Hon var lessen men när sjuksköterskan sa att hon var tvungen att prata med henne så följde hon med.  
Jag följde henne med blicken och så kom hennes son in. Han gick långsamt fram till sängen. Och så satte han sig på stolen och frågade. ’’ Varför gjorde du det?’’ Hans mjuk röst var som ett plåster på såren. ’’ Det är något du inte förstår.’’   
Han suckade tungt och dem kom tillbaka. Nilla hade spår efter tårarna på kinderna. Jag kollade snett på dem. Jag visste vad hon hade sagt eller vad jag hade gjort? Det var alltid frågan för mig. När sjuksköterskan kom till min sida och viskade i mitt öra. ’’ Du har cancer.’’ Hela världen slutade att snurra. Allt ting slutade fungera. Det var tyst i huvudet på mig. Jag kollade på henne. Philip som satt på stolen kollade på mig och sprang där ifrån sen. Nilla följde efter.
’’ Hur länge har jag haft det?’’ Hon svarade inte. Jag kollade på henne. Men jag visste att jag visste det själv. Jag tänkte tillbaka när jag var fyra år. Så fick jag diagnosen. Dem tog bort cancern när jag var fyra men den kom tillbaka.  Nu kommer det att bli värre och värre i skolan och hemma.
Jag suckade fram för hennes ögon. Hennes leende hade också försvunnit. Det fanns inget leende i världen. Jag la huvudet tillbaka på kudden och bara ville ha sömn. Jag pekade på infarten och hon visste att jag vill ha morfin. Jag kunde inte öppna munnen eller säga ett ljud. Jag lyssnade bara vad kroppen sa. Det var det hände jag lyssnade på. Hur ska man kunna bli gladare av det här? Inte jag i alla fall. Dörren öppnades och stängdes hela tiden. Jag låg på höger sida. Och kollade in i vägen. Jag blundade och somnade.

Jag stog där på övergångs ställ och kollade mot andra sidan. Som en liten pojke. Med den draken under höger arm. Och kollade mot sin bror. När han tog det steg ut i vägen. Så kom bilen. Jag hann inte reagera. Jag började skrika. När hans kropp föll ner till marken så sprang jag ditt där kroppen låg. Jag skrek hans namn flera gånger. Och bara grät. Hade jag sätt honom dö?  Mor var i närheten och hon kom ditt sprang ditt där jag var och Kims döda kropp.  Hon skrek. Jag skrek. När hon hade ringt ambulansen så kom den på en gång. Vi följde efter den. Och den stannade utan för Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag bodde där med den riktiga familjen.  Vi stog och kollade på Kims kropp i timmar och sen åkte vi hem. Far frågade vart vi hade varit. Vi svarade, jag svarade med ett skrik och tårar.
Mamma skrek på ett papper.

Kim är död…

Han hade kollat på henne med en sorgsen blick. Och inte velat att det skulle hända. Men någon sida av mig sa att det var han som hade kört på Kim.  Men vad visste jag egentligen? Att allt kunde ändras på en minut.

När jag vaknade upp på sjukhuset, var det döds tyst. Inga ljud alls. Innan jag visste ordet var så somnade jag in igen.

Jag stog där på mattan, och skulle springa. Tänkte på dubbel volten. Kollade mot läktaren. Det var mycket folk. Det var tävling. När jag började springa. Så kändes det skönt. Att känna musiken i öronen. Och vinden mot håret. Jag hoppade på den mjuka trampeten . Det var som att flyga.
En volt och sista volten. Jag stog. Det kom applåder. Och tjutande från laget. Nu visste jag att ingenting är omöjligt. Vi sprang tillbaka. Och dem tog fram bordet. Jag visste vad jag skulle göra. Jag gjorde det. Koncentrerade mig och sprang. Satt händerna på bordet. Och drog i benen. Händerna fick tag på benen. Och drog runt mig på tzukaharan.  Sträckte upp den. Men jag gick av så fall jag av mattan. Jag låg på rygg och kollade upp i tacket. Tankarna snurrade vad hade hänt? Vart gör det ont? Jag kände inget. Hur kunde jag skada mig? Det gick jo på en sekund. Jag stog gjorde inget fel i volten eller något? Eller? Men något hade gått snett. Som tur var att jag var en av dem sista så jag fick hjälp fort. Jag skrek inte, grät inte sa inget. ’’ Vart gör det ont någon stans?’’ Jag tog handen och visade med den vart det gjorde ont. Dem lindade foten. Hårt. Och så fick man hoppa på ett ben. Men sånt är livet.

Satte mig rakt upp i sängen och andades. Dem minna jag såg. Var hemska men inte så hemska ändå. Andetagen blev snabbare och tyngre.  Svetten rann från pannan.  Hostade. Tog handen genom håret men det fanns inget där. Jag var flint skallig. Så jag hade cancer. Det hade varit sant det hon hade sagt. Jag trodde att hon bara skojade. Men ska väll börja tro på sjukstöterskor. Jag hörde att någon öppnade dörren. Jag la mig på höger sida igen. Sköterskan vände mig om. ’’ Tim du är vaken? Gör det ont eller?’’  Hennes röst var mjuka och lugn. ’’ Gör lite ont i vänster höft.’’   Hon sprutade in morfin.
’’ Vill du att Nilla ska komma in? Och vill du ha lunch?’’ Sa hon. ’’ Bara du och doktorn får komma in och ingen annan. Lunch skulle sitta fint.’’  Hon vände om och gick ut. Och jag la mig på sidan igen. Kollade ut genom fönstret. Solen sken. Som det gjorde för elva år sen.  Fåglarna flög i skyn men dem borde väll snart flytta tror jag.  Jag vänder huvudet och såg en mössa. Jag tog på mig den. Dörren öppnades sig. Hon kom in med en bricka med frukost.  Hon hjälpte mig att sätta mig till rätta. Så jag kunde äta. Tugga för tugga på köttbullarna och potatismoset.  Det var i alla fall inte pulver mos. Det hatar jag. Hon skulle hämta lingon dricka. Och jag visste inte vad? När hon öppnade dörren såg jag Nilla vilja komma in. Men hon sa nej. Tack och lov för det. Jag visste inte hur länga jag skulle bli kvar i livet.  Det var som hemlighet för mig och min cancer. ’’Suck.’’  Varje tugga av mat blir allt mer njutare och godare. Hur kan man dö som 17 år? Jag visste inte fast det är jo folk som dör när dem är 8. Tårarna började rinna sagt ner igen. När jag la mig ner på kudden så såg jag den som körde bilen och hade kniven i handen. Det var han. Hur kunde han? Ja vad vet jag. Ingenting. Just det. Jag är en kille på 17 år och är döende i cancer. Det är inte vilken cancer som helst det är blod cancer. Det kan inte bli värre nu. Dörren öppnades och tog min bricka ifrån mig. Hon kom med is och lingon dricka. Hon tog is påsen på pannan. Den blev avkyld. Önskar att jag bara blev av med cancern. Tog det kalla glaset med drycken. Den var tom på två klunkar.  Hon tog glaset och gick ut från rummet.
Jag hittade mobilen under kudden och satt på hörlurarna. Satte på play och låten dunkade i huvudet. Still loving it av Eric Saade. Jag lugnade ner mig. Och låg på höger sidan. Och försökte slappna av.  Det gick i alla fall. Jag visste inte hur det skulle gå. Nu eller senare. Ingen visste.  Det knackade på dörren. Jag visste vad jag skulle säga. ’’ Kom in.’’ Fan Tim varför sa du så där för?  Smart gjort grabben. När dörren hade öppnats sig så tog jag av mig hörlurarna. Och kollade mot mannens ansikte.
’’ Hur vågar du vissa dig här!?’’  Skrek jag. Men jag hostade direkt efter. ’’ För att jag vill säga förlåt… ‘’ Sa han. Rösten var mjuk och lugn. ’’ för vad då!’’ Skrek jag mindre men jag hostade.  
’’För att jag gjorde dig illa och att jag var alkoholist.’’ Han tystnade. Det ända jag hörde var mina hjärt klappningar. ’’ Så du kunde inte ha sagt förlåt tidigare?’’ Han skadade på huvudet och jag visste varför.  För att han hade suttit i fängelse.  Han hade tagit första delen av mitt liv men andra delen tillhörde mig och ingen annan. Eller jag skoja bara. Sjukhuset, socialtjänsten och polisen. Det var min andra del av livet. ’’Suck.’’  Hatar mitt förvirrade liv. Det kanske finns något positiv men vad?  Det finns alltid något sånt. ’’ Tim snälla förlåt mig?’’ Jag kollade i hans ögon allt var en lögn och ingen kunde ändra på det. Inte ens han. Jag skadade på huvudet.  Jag skulle blinka men ögonlocken fastnade där nere. Och huvudet föll till kudden. Och jag somnade.
När jag vaknade igen. Så var det ingen där. Inte ens pappa. Sjuksköterskan var också borta. Alla vara borta och jag var ensam. Det var tyst, inga ljud. Det var i harmoni. Fågel sånger hördes. Men det var allt och sen var det inge mer ljud. När jag stog där och lutade ryggen mot trädet. Så fall snöflingorna. Dem fall en efter en. Ner till marken. Jag kanske var ute på riktigt och inte var en dröm. Jag kollade runt mig. Det var skogen jag hade spruningt i. Såg att en kille låg där på marken. Jag visste vem det var innan jag hann tänka på det. Det var jag som låg där. Låg där som en död kropp. Men jag såg ögon rödde sig. De två männen som hade hittat mig. Den kraftiga blondinen och den spikiga brunetten.
Jag kollade länge på dem. Efter ett tag så började huvudet att dunka i dubbel takt.  Jag fall ner på knän och bara skrek.

Jag kände det kalla vattnet mot ansiktet och vaknade upp.  Ande tagen var tunga och långsamma. Svett dropparna från pannan rann ner.  Sköterskan hade en kall handduk och la den på pannan det blev svallare. Hon tog bort den och kände på pannan. Den var väldigt varm. Och hon tog på den lika snabbat som hon hade tagit bort den. Hon gick i väg. Varje minut kändes som timmar. Och hon kom till sist med två burkar coca-cola. När jag drack dem så var varje dropp som guld. Kroppen var inte lika varm. Den var på samma nivå. Som förra drickan.  Varm det svett överallt. Det kunde aldrig ta slut. Det bankade på dörren. Det var säkert Nilla. Dörren smälldes upp och huvudet började skaka.
’’ Vem har sagt till dig att komma in hit?’’ Sa sköterskan högt. ’’ Ingen! För att jag måste hämta pojken.’’ Jag hörde snabba fot steg mot rummet. Doktorer var redan här och förde ut manen. Men han kollade på mig. Jag kollade inte tillbaka till honom för att jag var upptagen av huvudet. ’’ Doktorn är det operation?’’ Hennes röst var ostadig.’’ När drack han senast?’’
’’ för tio minuter sen.’’ Hon svallade och doktorn suckade. ’’ Vi måste vänta i sex till sju timmar.’’ Och han vände ryggen och försvann. Och jag. Ja jag vet inte riktigt vart jag försvann.  Men ditt jag kom till var det ljust men mörkret kändes.  Fick man aldrig lugn och ro? Nej då. Det ska alltid vara något nytt på gång. Det var ett sätt som gjord allt jobbigt. I livet i alla fall mitt.  Att hitta nya saker och sen gömma det. Det går inte ihop. Varför hade jag inte tagit livet av mig när familjen var i kreta eller i USA? Jag visste inte varför. Den frågan skulle alltid vara en fråga för mig.

När jag hade vaknat igen så dunkade inte huvudet. Jag hade sovit i tolv timmar. Oj vad härligt. Jag var pigg men ändå trött i kroppen. Sjukdomen tog rätt mycket på krafterna.  Jag hostade och hostade i armvecken.  När jag hade slutat att hosta så såg jag att jag hade hostat blod. Armvecken var röd och blodig. Jag kallade till mig sköterskan. Hon kom så fort hon kunde. ’’ Vad har hä…?’’  Hon hann inte svara innan hon såg blodet där. Hon till kallade doktorer och två stycken kom snabbt till rummet.  Dem kände hur feber var. Den var hög som förr.  Hjärtat började sagta ner för r varje hjärtklapp. Det började bli mörkare och mörkare för varje sekund. Och sköterskan och läkaren började svetta och började känna att det började att bara låt honom gå vidare. Men jag vill inte ge upp eller det var dem som sa det till mig. Okej hur ska jag kunna vilja leva med det här livet? Jag är 17 år och har blod cancer. Sjukt allt kan vara. Varför ska allt hända just mig? Alla sa något hela tiden så att jag skulle titta och inte blunda. Allt det här gör mig galen. Allt händer mig och varför mig? Det är väll min gåva från gud. Vissa säger att det är att jag gör alla så glad hela tiden. Puh knappast.
Jag kollade i de ljusa lamporna lyste. Det gjorde ont i ögon att kolla i dem.  Blundade. ’’ Öppna ögon Tim!’’ Skrek rösterna. Jag öppnade dem fort. Andetagen började mjuk för varje andetag. Hjärtat började också minska fart och dumpa. För varje sekund så kom jag närmare döden. För dröjer döden sig? Ja just det jag har sköterskor och läkare runt mig som säger åt mig att jag inte får blunda. Vad kan jag göra? Inget det är det jag kan göra eller jag har aldrig kunnat göra något. Det har bara hänt så. Alla har olika öden men det här var mitt öde. Att träffa min far i sista sekund innan jag dog? Det kan inte bli sämre än det redan är.  Att träffa Kim och Mamma igen var det ända jag vill. Jag kommer ihåg när jag var liten att far sa till mig att han dödade Kim och mamma. Det kanske var då jag började bli galen. Och det kommer jag ihåg efter elva år senare? Sjukt världen kan vara. Ingen förstår den riktigt. Jag kommer ihåg det sista mamma skrek på ett papper till mig.

Tim jag älskar, vad som än händer så kommer jag alltid att älska dig och sakna dig. Om jag dör nu så ska du veta att jag alltid kommer att vaka över dig från himmeln.

Tårarna började sagta starta från ögon. Och rinna ner från kinderna. Jag kollade inte på någon. Hörseln började sagta försvinna. Det var ljudlös jag hörde inte ett ord. Jag tänkte på ord i DJ cammy Endless summer, now it´s time for you and me.
Det betyder i det här fallet att jag ska åka till Kim. Jag kände inte mina armar eller ben. Det började försvinna över till magen. Och nu till huvudet. Jag kunde inte öppna munnen.
Det var nu slutet kom asså. Trodde inte att det skulle vara så fridfullt. Men det var som att somna. Min sista tanke var. Nu äntligen efter tio års tid så får jag vara ifred. Tills döden skiljer oss åt…