1996

14/04 12000 FK

Kära dagbok idag var en dag som man inte kan tänka sig. Flera kollade på mig så konstigt det var lite skrämmande. Vad hade jag gjort en liten flicka som jag?

Dagen började med att jag vaknade, gick ut plockade äggen som vanligt. Gick in. Där stog generalen och jag visste att jag skulle med honom.

”Vad gör du här?” Sa jag i en artig röst som jag använde inte så ofta. Han reste på sej i en rörelse.

’’ Jag vet om din hemlig het.’’ Viskade han i mitt öra. Jag bara stirrade på honom och tappade äggen. Med en blick som nästen att jag började gråta. Men jag kan jo inte gråta.

’’ Jag måste tyvärr ta med henne. För att hon har krafter som ni inte vill ha med att göra’’. Mamma och pappa grät. Jag kollade en blick som sa jag vill inte. Men jag viste att det var för mitt eget bästa.

’’ Jag måste hämta mina saker.’’ Sa jag.

’’ Dem har vi hämtat redan. ’’

’’Jag ska bara kolla en sak in annan vi åker.’’ Jag sprang upp och där låg du. Jag tog dig i hand. Och sprang ner.

’’Dagboken?’’ Sa han.

’’ Den är viktig för mig.’’

Och nu är jag på ett ställe där barn är som jag. Jag har sätt flera med förmågor och vissa inte. Jag har det. Men jag skriver inte i dig. För att det kan komma folk och kolla i dig och få vet allt.

Jag är lessen över att lämna mina biologiska föräldrar dem hade accepterat mig för den jag är. Jag har aldrig träffat mina riktiga föräldrar. Eller mina bröder vilket sätt är dåligt. Vilket bra liv man har när man är…

Jag kollade ut genom fönstret. Krig? Vi är inte skapta för att vinna krig?

’’ Jo det är det vi är.’’ Sa en tjej. ’’ Nej det är vi inte. ’’

 

15/04 12000 FK

Generalen lär oss att kriga. Jag gjorde inte som han sa. Han ställde sig fram för mig med ett min som inte var så snäll. Jag har vetat hur man ska kriga. Han sa till mig att jag skulle ställa mig i solen. Och jag gjorde det. Och han sa:

’’ Om man ställer sig i solen så dör man. Och jag gjorde det. Jag ryker inte, jag dör inte. Min pappa var nog snäll. Men inte vet jo jag.

’’ Jag tycker att det här är fel!’’ Och gick tillbacka i skuggan.

’’ Nej vi lär er klara i vilda.’’ Han hade så fel att man såg det när han pratade.

Greker och romarna har krigat i evigheter nu. Det är bara så idiotiskt. Men vad vet jag.

 

Jag la dagboken på dens göm ställe.

Fönstret var sig inte likt, en tjej min ålder var skada för att ha gått ut i solen.

Jag var vid henne på en sekund.

’’ Får jag se? ’’

Hon släppte handen där såret var. Gud vad stort såret var. Jag fick aldrig såna där sår när jag gick ut.  Jag tog lite vatten på såret. Det hjälpte lite särket.

’’ Kolla. Sa tjejen.’’ Generalen sprang tillsammans med alla soldater.

Dem sprang i mot oss. Och stannade.

Han slog till mig. Det gjorde inte ont men jag visade med lidande.

’’ Var gör ni ute när solen står högst uppe?’’ Sa han med en röst som var störande.  Jag svarade snabbt.

’’ Jag såg att hon var skadad och tänkte hjälpa henne.’’

’’ Det är i mot reglerna!’’

’’ Är det mot reglerna? Att hjälpa en annan vampyr?’’

’’ Ja! Sa han snabbt.’’ Och dem sprang vidare.

’’ Hej jag heter Alex.’’ Sa jag.

’’ Hej jag heter Kim.’’  Vi sprang upp till våra rum. Det visade sig att vi delade rum.

’’ Ska vi sticka ifrån det här dåre huset i imorgon?’’

’’ Gärna, men vi behöver en plan.’’ Och vi började planera våran lilla flykt.

Morgonen kom. Vi hade packat allt. Det vi hade gemensamt är att vi båda skriver dag böcker.

Vi smög försiktigt ut till portarna.

’’ Ställ dej bakom mig NU!’’ Skrek jag till Kim. Hon nickade och gjorde det. Skölden kom upp attacken åkte tillback till sin ägare.

Jag kände paniken inom mig, jag får inte ta ut den.

’’ Han vill ha dem som är snabba, starka och vi med förmågor. Spring när jag säger tre.’’ Porten öppnades.

’’ Jag kan öppna saker utan kod och nyckel.’’

’’ Coolt, jag har inte lika cool som din.’’

´´ Ett två TRE!’’ Porten öppnades när vi var ute så slog den igen med en smäll.

’’ Vi är fria!’’ Skrek vi av lycka. Och vi skrattade.

Vi hade sprungit i flera timmar. Det sved i strupen. Och det gjorde det i Kim med. Jag tyckte synd om henne. Som fick lämna allt. Sin familj och vänner, jag hade det lättare. Jag vet inte vem som är min mamma eller pappa? Vi stannade vid den närmaste byn.

Jag hittade en kvinna som grät utan för sin hydda. Och Kim tog en man som satt bredvid kvinnan.

’’ Vi slår läger i skogen.’’  Vi nickade mot varandra.

’’ VAMPYRER!’’ Skrek byborna. Vi skrattade med fulla halsar.

Vi hade bra i flera månader. Men vi hade dem i hällarna hela tiden vi fick inte stannade för länge på ett ställe. För då skulle dem kunna ta oss, om jag inte var brädd.

Jag hade somnat heligt. Fot steg var här. Jag slog upp ögonen. Jag reste på mig. Snabbare en general kunde tänka sig. En soldat hade om mig så hårt och tydligt. Jag gav upp. Men Kim med sin förmåga kunde smita iväg. Hon tänkte: Lessen att jag inte kan hjälpa dej. Men jag hoppas att vi ses i framtiden.

’’ Ta fast Kim. Skrek soldaterna. En soldat som jag visste vad han hade att han kunde aldrig öppnas som med en nyckel eller kod t.ex. Kim.

Jag visste allas namn här. Det var namn Alexander, Eric, Victor och Daniel. Han som hade Kim hette Daniel. Och han som hade mig hette Eric. Båda sparkade ben så mycket vi orkade. Alexander hade rep och band om mina händer. Jag skrek av rädsla och att jag inte gillade.

’’ Alexander ta bort repet nu från hennes händer!’’ Sa Eric. Alexander gjorde det.

Jag blev lung. ’’ Lovar du att inte rymma om du inte har dem om du försöker så tar vi på repet.’’ Jag nickade. Men Kim var helt och hållet oberörd med repet runt hennes händer.

Dom satte ner oss på marken. Jag var skräck slagen. Kim där i mot var sitt gamla hon. Kim tänkte:

’’ Är du rädd för ett rep runt händerna? Jag nickade. Det är bara ett rep. Jag skakade på huvudet.

Eric undrade varför jag skakade på huvudet och nickade?

’’ Jag svarade på Kims frågor.’’

’’ Men hon har jo inte sagt något.’’ Sa Viktor.

’’ Hon kan läsa allas tankar.’’

Bra en förmåga av slöjad det kan inte bli värre.

Jag bara blundade och såg att en man var nära om han kommer hit så blir det blod bad.  ’’ Han kommer hit.’’ Sa jag tyst.

’’ Vem?’’ Sa Eric. Som tydligen hade hört vad jag sa.

’’ Om han kommer hit så blir det blod bad.’’

’’ Vem är han?’’ Sa Daniel som höll koll på Kim.

’’ En man kommer hit.’’ Flera röster, fler frågor skulle den här man skapa våran död?

’’ Vi måste iväg!’’ Sa Eric.’’ Jag litar på Alex hon ser in i framtiden och läser tankar inte bara det.’’ Han kollade på mig.

’’ Jag styr över alla elementen, om någon attackerar mig så går den tillbacka.’’ Jag kollade ner.

Nu visste alla om mina hemligheter. Jag visste att generalen skulle kom back ifrån men inte när. Någon tog tag i min axel. Jag hoppade till.

’’ Vad bra att ni har pratat med dem.’’ Sa han.’’ Daniel och Viktor ta Kim tillbacka till skolan. Eric och Alexander ta Alex till den andra skolan.’’

’’ Va!’’ Skrek Kim. ”Varför får vi inte vara tillsammans?”

’’ Ni rymde och skapade kas på skolan!’’ Sa Han. Jag bara kollade ner i marken. Jag vill gråta om jag kunde.

Han stack där ifrån. Vilket svin han är.

’’ Kim!’’ Sa jag. ”Här ta det är som ett minne av mig.”

’’ Jag kan inte ta den. Men vårat äventyr kan ingen ta ifrån oss.’’

Vi sa hej då en sista gång. Och jag gick med Eric och Alexander. Kim gick med Daniel och Viktor. Repet kom på händerna igen. Skriket kom upp hur min strupe.

Jag skrek och svettades. Paniken var för fallig.

’’ Snälla ta bort repet.’’ Sa jag med en gnällig röst. Smärtan av att händerna inte vara fria var förfälig. Eric försökte lugna mig men det gick inte. Ingen kan lunga mig när jag har rep på händerna.

Solen gick up. Solen var vacker. Eld? Eld! Jag tänkte.

Jag till kallar dej eld att brinna upp repet. Och det funkade. Jag hade gärna undvikt att använda eld men det var mitt ända hopp. Jag började springa men Eric var snabbar och starkare. Och slog ner mig. Jag försökte i alla fall. Men det gick inte.

’’ Jag sa jo att du inte skulle rymma.’’ Sa han. Och vi gick.

 

Alexander kom band Alex. Hon började skrika. En soldat sa:

’’ Alexander ta bort repet NU!’’ Sa han. ’’Om du försöker rymma så tar vi på repet på igen.’’ Alex nickade. Daniel repade mina händer. Hårt.

Jag tänkte:

’’ Är du rädd för att för att få rep på händerna? Hon nickade.

’’ Men det är jo bara rep? Hon skakade på huvudet.

’’ Varför skakar du på huvudet Alex?’’ Sa han.

’’ Jag svarade på Kims frågor.’’ Sa Hon.

’’ Men hon ställde inga?’’ Sa Victor.

’’ Hon kan läsa tankar.’’ Jag kollade på henne. Hon såg helt förstörd ut. Jag vill hjälpa henne men hur? Hon blundade snabbt.

’’ Han kommer hit!’’ Sa hon tyst som att hon viskade.

’’ Vem?’’ Sa Eric.

’’ Om han kommer hit så blir det blod bad!’’

’’ Vem är han?’’ Sa Daniel som höll koll på mig.

’’  En man kommer hit.’’ Alex såg ansträngande ut.

’’ Vi måste iväg!’’ Sa Eric. ’’Jag litar på Alex, hon ser in i framtiden och läser tankar inte bara det.’’ Han kollade henne.

’’ Jag styr över elementen och om någon attackerar mig så går den tillbacka.’’ Hon såg väldigt förstörd ut. Tog hon mer allvar på det här en jag har trott. Alex hoppade till. Det var generalen som kom.

’’ Vad bra att ni har prata med dem.’’ Sa han. ’’ Daniel och Viktor ta Kim tillbacka till skolan.’’ Toppen tänkte jag. ’’ Eric och Alexander ta Alex till den andra skolan.’’ Jag vaknade till.

’’ VA!’’ Skrek jag. ’’ Varför får vi inte var tillsammans?’’

’’ Ni rymde och skapade kas på skolan.’’ Sa han. Det här får inte vara sant.  Han gick där ifrån. Daniel tog tag i mig så att jag skulle resa mig.

’’ Kim!’’ Sa Alex. ’’ Ta den här som ett minne av mig.’’

’’ Jag kan inte ta den. Men vårat äventyr kan ingen ta ifrån av oss.’’

Vi sa hej då till varandra en sista gång.

Vi började gå mot skolan. Jag försökte med min förmåga men det var hopplöst med Daniel men med Viktor skulle det gå.

’’ Viktor.’’ Sa jag. ’’ Vad har du förmåga?’’ Han skrattade lite.

’’ Samma som Daniel, generalen sätter inte oss i arbete så mycket men när det är nödfall som nu. Du är den första starka nyckel som jag har träffat.’’ Jag kollade på honom. Jag fick ett litet leende som svar.

’’ Varför är Alex rädd för repen runt händerna?’’

’’ Hon har förmågor som man behöver händerna. Och händerna är ovana med fången skapp.’’ Sa Daniel.

’’ Och att hon är äldre en dej.’’ Sa Viktor.

’’ Hon är jo 14 år.’’

Haha. Båda skrattade.

’’  Nej då hon är 1000 år.’’

’’ Hjälp. Och ser så ung ut.’’

’’ Så fungerar vampyrer.’’

’’ Du kommer att bli gammal vampyr. Man ser hur dem lever i nuet så kan man se det.’’ Sa Viktor.

’’ Alex kommer att gå långt. Med sina förmågor och mycket jagad och hon behöver en vän som hon kan lita på.’’ Båda kollade på mig. Men hon är redan van att bli jagad.

Vi var redan framme vid skolan. Jag fick ett nytt rum. Jag bodde ensam och Daniel eller Viktor står där ute. Och öppnar dörren när jag ska på lektion.

 

Jag saknade Kim jätte mycket en jag trodde en jag skulle göra. Såren jag fick av Eric var redan läkta.

’’ Varför är jag så viktig?’’ Sa jag. Och jag kunde svaret.

’’ Du har många förmågor som ingen annan har och generalen vill ha dej, som sin dotter och jag tycker det är fel med hela saken.’’

’’ Varför låter ni mig inte löpa då?’’

’’ Det är för komplecerat allt ihop.’’

’’ Men jag är jo 1000 år och generalen är 1200 år gammal. Det är inte så stor skillnad.’’

Dom stannade. Eric vände sig om. Och stirrade på mig.

’’ Kan du läsa generalens tankar?’’ Sa Alexander.

’’ Ja jag kan läsa allas tankar.’’ Dom stirrade på mig. Jag vill inte dit, jag vill inte vara här. Jag vill vara ensam med Kim. Jag började spring in i skogen. Eric och Alexandra stog stilla ett tag in annan dom kom på vad som hände. Eric och Alexander var tätt i hällarna. Började spring fortare.

Jag hade helt glömt bo rt Eric och Alexander. Så tänkte jag på vinden mot mitt ansikte och skogens doft mot mitt ansikte. Men tillbacka till verkligheten. Eric var bredvid mig och Alexander på andra sidan av mig. Dem tog tag i min höft och lyfte upp mig. Jag sparkade benen så hårt jag kunde men inget funkade. Meningslöst.

’’ Nu binder vi händerna.’’ Sa Eric.

’’ Nej!’’ Skrek jag. Men det var försent. Jag började skrika. Jag vägrade springa men dom tvingade mig.

Vi sprang till skolan där jag skulle bo. Men paniken var för stor.

’’ Eric! Varför så sent?’’ Sa han med en lung röst.

’’ Förlåt.’’ Sa han. ’’Hon rymde. Och var lite stökig.’’ Han kollade på mig.

’’ Är det sant?’’ Sa han.

’’ Ja.’’ Svarade jag med en skakig röst.’’ Snälla kan ni ta bort repen nu?’’

’’ Nej inte för en du har kommit till ditt rum.’’ Sa Alexander.

Jag suckade. Det här är jobbigare en något annat. Med rep på händerna blev situationen jobbigare. Eric ledde mig till mitt rum och jag gick in dit alla mina grejer var där. Jag såg en bok. Jag tog upp och läste den. Min dagbok skit jag hade jo glömt bort den.

 

24/08 12000 FK

Kära dagbok!

Jag har varit utan för skolan i mer en 4 månader. Det har varit en otrolig resa. Eric, Alexander, Daniel och Viktor fick i uppdrag att hitta mig och Kim. Jag saknar dej sjukt mycket det var värdens bästa äventyr med dej. Nu bor hon på den gamla skolan och jag på ny. Resan hit tog tid asså 10 dagar tog det.  Händerna var bundna flera gånger och min nära och kära vet att jag får panik om någon binder dom. Jag trodde att jag skulle gråta flera gånger. Men det kan jag jo inte. Jag måste sluta nu. Eric kommer.

 

Jag slängde igen min dagbok och gömde där jag brukar göra. Dörren öppnades och Eric kom in.

’’ Vad vill du? Om du är här för att döda mig så varse god.’’ Sa jag.

’’ Jag vill bara titta in och kolla hur du mår. Nej det ska jag inte.’’

’’ Bra. Jag vill bara var ensam nu snälla? Jag vill inte det här.’’

’’ Jag förstår det Alex. Men du får ta livet som det är. Och jag är lessen att jag tvingade jag ha att rep på händerna och jag inte vill skadad dej.’’

Jag stirrade på honom. Vill inte skada mig?

’’ Men det är jo det du gör i mot mig. Säkert. Du vet jo att jag hatar rep runt händerna och nu säger du att du är lessen. Jag förstår mig inte på dej.’’

’’ Lektionerna börjar imorgon och du får reda på vem din mentor är.’’

’’ Eric. När får jag träffa Kim? ’’

’’ Aldrig, jag är lessen Alex att du inte får det men det är för eget bästa.’’

 

25/08 12000

Kärra dagbok!

Nu är jag ifrån Alex. Jag har förlorat allt jag älskar. Mamma, pappa, lille bror och store bror saknad är stor. Jag vill inte leva längre. Allt är bara för stört. Jag tror att jag inte orkar mer. Jag tycker mer synd om Alex hon har mer förmågor och alla skolor vill ha henne. Och jag är bara nyckel. Alex sa till mig att vi skulle träffa varandena i framtiden. Jag hoppas det. Tiden leker med mig och Alex. Det är inte snällt men jag hoppas att allt annat blir bra till slut.

Nej Daniel eller Viktor kommer in måste gå nu.

 

Daniel stog i dörr öppningen och kollade på mig.

’’ Mår du bra?’’

’’ Ja det gör jag. Jag hoppas att Alex mår bra. Jag vill inte tänka tanken att Alex fara illa.’’

’’ Alex resa till den andra skolan gick bra.’’

’’ Hon hade repen på henne eller hur?’’

’’ Ja det var det ända sättet att lunga ner henne. Hon stack hela tiden.’’

’’ Det skulle jag ha gjort om jag inte hade haft lås på mig.’’ Muttrade jag.

’’ Jag för står om du saknar henne. Skolan börjar imorgon och en ny mentor kommer du att få.’’

’’ Tack Daniel för information.’’

Han stängde dörren. Solen var på väg ner. Alex snälla håll dej vid liv länge du kommer att klara dej.

Skolan började för båda tjejerna.

Dörren slängdes upp och generalen kom in till Alex.

’’Hoppa och upp. Din mentor väntar på dej där nere vid den stora porten. Du har en timme på dig. Skynda på.’’

 

Dörren var öppen när Kim vaknade.

’’ Upp och hoppa nu det är dags för att få träffa din mentor nu. En timme på dej.’’

Jag gjorde mig i ordning så fort jag kunde. Tog på mig ett par kläder och ett par skor. Skyndade mig ner till porten. Och där stog mentorn.

Eric? Tänkte jag. Ja det var det Eric tuffing.

’’ God morgon. Sa jag.

’’ God morgon. Du tror att det är en vanlig skola som den andra?’’ Jag skakade på huvudet och sa.

’’ Den här skolan är för elever som har bättre förmågor en andra.’’

’’ Bra. Nu kommer du att få lära dej att hålla tankarna bort från allt och alla.’’

’’ Men Eric det är ingen ide att jag går här jag kan jo allt du vill lära mig men ingen ide. Så snälla låt mig gå. Vad gör jag här om jag kan allt?’’

’’ Du har rätt. Vi går till generalen.’’

Vi gick tysta tills vi kom fram dit.

’’ Nu går vi in.’’

’’ Eric och Alex vilken överasking.’’

’’ Generalen. Om jag kan allt som du vill lära mig så kan jag det. För att jag är 1000 år och inte 100 år. Jag glömde en nolla du tog den så fort ifrån mig.’’

’’ Oj. Förlåt mig mitt barn.’’

’’ Och Eric är 900 år gammal. Du är äldre en mig. Du har oss är bara för att få skydd. Du är bara 1200 år gammal och är äldre en mig men du har inte lärt dej att strida. Du måste lära dej reglerna. Om du vet vilka det är.’’

’’ Vi får inte gå ut i solen.’’ Sa han.

’’ Fel vi får inte av slöja oss dumer regler är det ända du måste ha kolla på. Men jag kan inte lära dej dem för jag måste dra nu hej då vi ses nog.’’

 

Mentor väntade på mig där nere i trädgården. Daniel stog där, kul att ha han som mentor. Men jaja hoppas att det blir ett roligt. Alex!

’’ Vad gör du här? Sa jag.

’’ Jag sticker med Eric nu och ville säga hej då eller om du vill hänga med?’’

’’ Det är klart jag vill men Daniel ska bli mentor?’’

’’ Lyssna nu Eric är min mentor och han ska hänga med. Fråga Daniel?’’

Jag gick fram till Daniel.

’’ Daniel in anan du säger något så vill jag säga en sak. Vill du hänga mig, Alex och Eric?’’

’’ Jag vet redan det. Det var det jag skulle säga. Viktor är en bättre låsen och starkaren en mig han behövs på skolan.’’

Jag och Alex var tillsammans igen. Det var det som var det viktigaste.

’’ Alex. Sa jag. Jag har saknat dej.’’

’’ Jag med Kim, men nu är vi tillsammans ska vi sticka ifrån mentorerna?’’

’’ Visst.’’

Vi började spring och dem var hos i hällarna. Jag hade inte haft så här roligt Alex sen vi träffade senast.

Alex började få svårt att andas.

’’ Alex! Sa Eric. Kom nu hit.’’

Alex trillade ihop på marken.

’’ Alex? Vad är det?’’ Sa jag.

’’ ERIC! Jag vet inte vad som händer.’’

 

Jag sprang med Kim men nu skakar och inte kan andas. Spydde blod. Jag var rädd.

’’ Eric? Kim? Daniel? Sa jag med en röst som nästan inte hördes.  Jag vet inte vad som händer?’’ Sa jag.

’’ Kim, du måste öppna dej för Alex, så att hon kan komma in till dej.’’ Sa Daniel med en lung stämma.

Kim blundade.

’’ Har du något rep?’’ Sa hon.

’’ Jag har.’’ Sa Eric.

’’ Det lugnt Alex jag tog med det för att du skulle kom över repen.’’

’’ Bra Eric, ge mig repet NU!’’ Sa Kim.

’’ Jag är lessen Alex jag måste göra det här. Jag vill inte förlora dig igen.’’ Kim band mina händer. Jag slutade spy blod. Skakningarna försvann.

Jag hade fortvarande svårt att andas. Spyan kom upp igen.

’’Ta bort repet NU!’’ Sa jag.

’’ Varför?’’ Sa dem.

’’ Gör det bara!’’ Det gjorde dem inte.

’’ Jag ska berätta en sak. Jag har inte vetat om mina föräldrar men jag vet det nu. Och min pappa är solen och mamma natten. Jag dagens och nattens dotter och jag vill inte. Jag kan vara ute i solen och jag är en natt varelse. Och blev det så. Jag knäppte med fingrarna. När jag var 14 år gammal.’’

’’ Stakare.’’ Sa Kim.

’’ Kim vi har en svårare situation Alex kan inte andas vi måste ta henne till en skola och det är nu.’’

Repen var inte till någon hjälp men jag hade på mig dem. Jag spydde blod och jag grät blod.

När vi var fram vid skolan satte dem in mig där och jag sov för det mesta.

’’ Eric, hon måste till den här staden och det är nu.’’ Sa sköterskan. Eric skulle gå in och hämta mig men jag var borta.

’’ Alex du bara leker med mig.’’ Muttrade han.

 

 

Två Tusen År Senare.

Det kändes så taskigt att lämna Eric, Kim och Daniel så där.

’’ Du där!’’ Jag pekade på mig själv.

’’ Ja du.’’

Jag sprang dit. Jag undrade vad han ville mig.

Och jag såg Kims och Daniels kroppar.

’’ Känner du dem här?’’ Frågade manen.

’’ Ja dem är gamla vänner till mig.’’ Det gick nästan inta att prata.

’’ Och en man är där in.’’ Jag gick dit för att kolla vem det var?

Jag öppnade dörren. Det var Eric!

’’ Eric! Vad gör du här?’’

’’ För i helvete Alex du kan inte bara sticka så där! Skrek han. Jag letade efter dej eller vi gjorde.’’

’’ Vem dödade Kim och Daniel?’’

’’ Jag vet inte riktigt men jag tror att det var generalen.’’

’’ Det måste det var. Är du människa? ’’

’’ Ja det är jag. Du då?’’

’’ Ja mänsklig från topp till tå.’’ Vi gick ut och såg generalen.

Min själ gav ifrån sej ett skrik när jag såg honom. En kvinna kom fram som blixt till mig.

’’ Vill du hämnas?’’

’’ Ja.’’

’’ Vill du bli en min första krigare? ’’

’’ Gärna, sa jag. ’’

’’ Bra. Sa hon. För esten jag heter Artemis. Och du?’’

’’ Alex Cullen. ’’

’’ Bra. Sa hon och försvann.’’ Jag kände att mina krafter var tillbacka. En ända pil och han ska dö. Jag siktade på hjärtat. Pil skött igenom luften, träffade mitt på hjärtat.

’’ Skit! Du dödade honom.’’ Sa Eric.

’’ Det är han värd vad har gjort mig, dej, Daniel och Kim.’’ När jag sa deras namn så sved det i hales.

’’ Jag är lessen Alex, att han mördade Kim och Daniel. Du dödade honom det gör inte att Kim och Daniel kommer tillbacka. Du har förändras sen vi sist såg. ’’

’’ HAN DÖDADE MIG! Skrek jag åt honom. Eric, snälla lita på mig. Han gjorde så att jag blev mänsklig.’’

Han bara kollade på mig och gick där ifrån.

Jag sprang där ifrån. Till ett tempel.

’’ Här kommer dem! Ohohoh vilka fina pojkar.’’ Jag tittade in.

’’ Du där kom in här.’’ Sa en kvinna. Jag började gå in till dem.

’’ Du är en gud av?’’ Viskade jag.

’’ Ja det är jag men var tyst.’’ Sa hon.

’’ Gör så att dem inte att om ena dör så dör den andre.’’

’’ Okej du har rätt. ’’

’’ Vad ska dem heta?’’ Frågade jag.

’’ Acheron den är en stygge. Vi dödar honom nu!’’

’’ Nej! Skrek jag. Han kan alltid ändra sig.’’

’’ Du tänker bra.’’ Sa kvinnan

’’ Vad ska han heta?’’

’’ Styxx.’’ Sa mamman.

’’ Fint namn.’’ Sa jag.

’’ Vänta vi dödar honom inte vi tar hand om honom.’’

Jag gick där ifrån. Acheron såg ut som min bror.

Jag gick till ett annat tempel. Och bad för gud.

’’ Mitt barn. Hur är det? ’’

’’ Det är bra men en familj ville döda sin son och jag vill inte det.’’

’’ Du har ett rent hjärta. ’’

’’ Tack far, för resten jag skrek på min kompis. Det var inte mening oh jag vet inte om jag kommer att träffa honom igen.’’

 

Jag väcktes av smärta, skriket hade fastnat i halsen det kom aldrig upp. Om jag skulle skrika så skulle mamma och pappa kom in springande.

Jason skulle rusa upp till mig och kolla hur jag mår inte efter det som hände med tvillingar… Jag skakade av mig det. Det knackade lätt på dörren. Jason kom in. Han öppnade dörren lätt. Hans andetag var lätt. Steg hörde jag knappast av. ’’ Jason vad vill du?’’ Min röst var skakig.

’’ Inget, jag är bara rädd. Jag tror att något kommer att hände syster.’’

’’ Jag klara mig Jason det vet du.’’ Min röst var tröt och svag. ’’ Jag vet inte om du klara det nu.’’ Hans ögon var ärliga. Jag suckade djupt och kramade om den bror jag hade älskat så mycket. Han reste på sig långsamt och vände sig om och gick ut.

Smärtan blev allt värre. Det knackade igen. ’’ Kom in.’’ Dörren öppnade sig och mamma och pappa. ’’ Mamma och pappa vad har hänt?’’ Deras ansikten var förstört. Dom kollade på dörren och han kom in. ’’ Andrea, kom med här nu.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ Du vill inte döda dem eller hur?’’ Jag stirrade på honom han viste vad jag skulle bli. Mitt sextonåriga liv skulle ta stopp.

Jag nickade kort en gång. ’’ Andrea, vad pratade han om?’’

’’ Jag… Vet… Inte.’’ Jag vill att tårarna skulle komma fram men inte då. Det kom inga. Dom gick ut. Och jag började packa.

Jason slängde upp dörren. ’’ Andrea du kan inte hänga med honom.’’

’’ Vad ska jag göra? Om jag stannar så dödar jag er. Och det vill jag inte.’’ Hans sorgsna blick, han började gå bakåt. ’’ Vad är det som händer med mig?’’ Jag spände käkarna och huggtänderna kom ut.

Han sprang ut från rummet. Jag vill följa efter honom och döda honom med mina bara händer. Jag började packa och jag kollade under ett ställe och tog upp den gamla boken. Leendet var på läpparna jag kände det. ’’ Andrea är du klar.’’ Frågade han. ’’ Ja kommer snart.’’

När jag var klar så gick. Jag såg honom. Jag hoppade in i vagnen.

’’ Hur känner du dig?’’ Frågade han. ’’ Jag vet inte, konstigt. Min syn, hörsel, lukt och allt har blivit bättre. Jag kan springa runt jorden utan att någon hann se att jag var borta.’’ Hans leende på läpparna var läskiga. Jag var rädd. Jag vill inte att han skulle skakad min familj och vänner.

13/3 1414

Kära dagbok.

En man kom in till mig tidigare i dag. Och sa att jag skulle döda min familj om jag inte hängde med honom. Och nu sitter vi i vagn och väntar på att vi ska komma fram. Jag vet inte vad hans ska göra med mig. Men mitt blond bruna hår är jätte slitet. Min vita klänning var blött på vissa ställen. Jag trodde att jag skulle dö av värme.

Jag stängde igen den gamla boken och la den på sidan av.

Jag hade alltid tyckt att det var roligt att skriva dagbok. Jag hade en känsla av att det här inte skulle sluta lyckligt.

När dem äntligen hade stannat. Så gick jag ner för trappan. ’’ Unga dam, hur var resan hit?’’

’’ Obehaglig. Tackar som frågar.’’

’’ Alltid lika vänlig.’’ Jag skrattade till. Och kollade bak och slutade skratta. Jag suckade, jag viste inte om vad som skulle hända. Jag var oförbred på vad som skulle hända.

Men dem följde mig till ett rum som var stort. Jag var inte brädd på det.

Väggarna var hårda och fönsterna var hårda som sten.

Någon stängde dörren. Jag drog och försökte öppna den men det gick inte. Jag gav upp och suckade. Jag kollade upp. Himlens alla stjärnor lyste över mitt gamla hem. Jag tror att jag till och med såg det. Jag suckade. Och satte mig på golvet. ’’ Inget blir som om man hade tänkt sig.’’ Intalade jag mig själv. När jag reste på mig. Smärtan var för stor. Jag skrek och skrek av den. När någon öppnade den och kollade på mig.

Hans steg var tysta och hjälpte mig upp. ’’ Kom med här.’’ Hans röst lät så vänlig så jag satte efter honom. Alla salar var stora, fönsterna kunde inte ta in ljuset. Det störde mig lite att jag aldrig kunde känna solens värme till min kropp. Han ställde sig fram för mig och slog ner mig. Det blev svart.

Jag vaknade upp på en bår (ett bord gjort av trä). Jag kollade omkring mig och såg honom stå bakom mig. ’’ Vad vill du mig?’’ Han skrattade elakt. ’’ Jag undersökte dig när du sov.’’ Jag blev arg. ’’ Och jag upptäckte att du är en nattens varelse.’’ Fortsatte han. Jag vred på mig för att bli loss men det gick inte. Jag var dödens. ’’ Sluta’’ skrek han till och öppnade ett fönster och solljus kom in. Jag skrek till av smärta.

’’ Jag säger vad som helst bara du inte torterar mig mer!’’ Han gjorde så att solljuset försvann. ’’ Du är en tigarflicka hur kom du till familjen?’’

’’ Det är min familj jag har ingen annan.’’

’’ Du ljuger!’’ Han tog tag i mitt ansikte. ’’ Du är en liten lögnare, du skulle aldrig bli något ändå.’’ Han släppte det och gick där ifrån. Jag viste inte vad jag hade gjort. Jag kollade på honom när han gick ut. Tårar kom aldrig ut, vad är det som händer med mig? Jag var bara sexton år och rädd. Jag har aldrig varit rädd för ut jo en gång. När jag var fjorton år för två år sen så trodde jag att Jason skulle ut och kriga men det var fel att pappa gick ut i stället. Jag var fortvarande rädd att dem ska hämna i trubbel för min skulle.

Dörren öppnades med en darring. Jag kollade inte upp mitt huvud var för tung. Jag såg i ögonvrån att det var min farbror. Nu kände jag tårarna för mina kinder. ’’ Andrea är det du?’’ Jag kollade upp. Jag viste inte vad jag skulle göra. Han gick för steg och steg för i mot mig. Han tog i mitt ansikte. Smekte min kind. Jag gillade känslan av saknad och kärlek. Men jag är inte den gamle Andrea. Jag är ett monster kan döda vem som helst bara om jag vill det. Hans smekningar var så härligt till sist så tog han bort den. Jag vill säga att han skulle stanna men han gick steg bort från mig och manen följde efter honom. ’’ Jag ger dig vad som helst bara du släpper henne.’’ Hans röst att säga så var magiskt och stark. ’’ Tio påsar med guld.’’ Farbror knäppte med fingrarna och en pojke vars ansikte jag inte hade sätt på några år men han var lika lång som mig. ’’ Om en timme så kommer påsarna.’’ Han suckade djupt efter det han sagt.

’’ Då är hon min fortvarande.’’ Han gick in till mig igen. Han stängde och låste dörren. Han drog upp gardinerna med ett svisch. Smärtan du kan vinna du kan vinna, du kan inte vinna. Jag började skrika av smärtan. Han drog för fönstret igen. ’’ Vart är din fars trupper?’’

’’ Jag vet inte har jo jag sagt!’’ Skrek, jag. Han drog upp dem igen. Smärtan var för stor.

’’ Sluta, jag säger.’’ Han drog igen dem.

’’ Förlåt far, dem är vid västkusten.’’ Han stirrade förtjust på mig och den knackade lätt på dörren. Han släppte mig. Jag sprang fram till min farbror. ’’ Andrea när blev du allergisk mot solljus?’’

’’ För ett par dagar sen, jag är inget monster.’’

’’ Jag tror dig men du måste lita på mig att jag tar hand om dig.’’ Jag nickade. ’’ Jag litar alltid på dig det vet du.’’ Han tog mig i hand och ledde mig in vagnen och det började köra.

Pojken som jag hade hört var lika lång som jag, var ungefär lika gammal som jag. ’’ Andrea det är min kompis bror son. Hans far är ute i kriget och hans mor är död.’’ Jag blev förvånad. ’’ Ledsen över förlusten.’’ Hans leende på läpparna var bekant. ’’ Det gör inget.’’

Sa han, hans röst var inte lesset är något sånt. ’’ Jag heter Andrea Storm.’’ Hans ansikte lyste till av glädje. ’’ James von.’’

Jag skakade hans hand och visste att det här äventyret skulle jag aldrig glömma. Jag pratade med Julian (min farbror). Vad han hade gjort senaste efter vi träffades. Det var ungefär sju år sen. Hans historier om dem gamla grekerna var fantastisk. Min förfader var härförare. Och sviken av sin hustru. Jag fattade inte det men jag hoppas att mamma inte gör så mot pappa.

’’ Andrea, jag lovar att din förfader är stolt för dig.’’

’’ Jag sa jo.’’ Jag hann inte avsluta meningen. ’’ Din fars trupper är i norr och vet att dem är på väg väster ut.’’

’’ Så allt jag skulle bara säga det till honom.’’

Han nickade men jag skakade föraktigt på huvudet. James skrattade när han såg det.

’’ Och en fråga till Julian.’’ Sa jag. ’’ Jag har en båge med två pilar på höger höft.’’ James slutade skratta och Julian kollade oroligt på mig.

’’ Jag kollar på det när vi kommer fram.’’ Jag var tyst under hela färden hem. Alla kanske man ska säga det. Jag tog mina händer i ansiktet. Vad hade jag gjort? Jag visste att pappa skulle dö och det skulle vara mitt fel. Jason. Jag vågade inte ens tänka tanken om honom. Jag älskade honom så mycket och han mig.

Timmar till Julians hem tog längre tid än jag trodde. När vagnen äntligen stannade gick vi från den. ’’ Är det en tatuering?’’ Frågade James. ’’ Jag har aldrig haft tanken om att förstöra min kropp.’’ Han skakade på huvudet när jag såg det i nacken på honom. Hans påfågels huvud var där och så vitt jag vet så går den ner till höft benet.

’’ Din tatuering är magisk.’’ Han kollade för argat på mig. ’’ Förlåt det var inte meningen att göra dig arg.’’ Och till sist så kom Julian in.

’’ Vissa ditt märke eller vad man ska säga.’’ Jag tog av mig klänning och visade min vita tights och ett vitt linne. ’’ Det jag kan säga så är det här ett märke av Artemis.’’ Jag kände igen namnet från något och till sist så gav upp. Och suckade. ’’ Vad menar du?’’ Han sa inget men James gjorde det. ’’ Du har ett mörkrets.’’ Julian trampade honom på foten. ’’ Varför gjorde du så för?’’ Han svarade inte. Jag kollade på James. ’’ James kom med här.’’ Jag kollade efter dem. Julian började skrika på något språk jag inte fattade. James skrek ett svar. Julian visade att James hade haft rätt att säga det till mig men jag måste säga att jag har haft det sen jag var bebis. Dörren knarrade till och öppnade. Herrarna kom in. Deras fot steg kom närmare och närmare. ’’ James och Julian, jag har haft märket sen för två år sen.’’ Deras ansikten var tomma. ’’ James håll Andrea sällskap så ska jag skicka ett brev till härförare.’’ Han gick ut och satte igång med skrivande jag hörde hur han skrev och svettades. När han var klar så, ropade han på en pojke som var femton år eller äldre. Han kollade på mig och rodnade när jag såg vad han gjorde. Han skrattade och han gick fram till mig och slutade skratta. Han försvann på en gång. ’’ Julian vad är det som händer?’’ Han var tyst. ’’ Du lovade att lita på mig.’’

’’ Jag gör jo det men vad är det som händer?’’ Han sa inget och James vill säga alltihop men han fick inget. Han öppnade munnen flera gånger innan Julian såg det. Han gav honom varnade blickar. ’’ Jag ger upp, jag går och lägger mig.’’ Jag reste på mig och gick upp för den långa trappan. Varje steg jag tog gjorde det ont i höften och det knarrade där jag satte fötterna.  Och gick långsamt upp för den långa trappan.

Det var damm över allt, jag trodde att jag inte skulle se något men det gjorde jag. Min klänning var dammig.  Hela mitt ansikte var dammigt.

Jag öppnade dörren långsamt och den knarrade till.

Själva rummet var inte dammigt. Det såg exakt ut som mammas och pappas sovrum hemma. Jag fick tårar i ögonen. Det knackade lätt på dörren. Jag öppnade dörren. ’’ Ett brev till dig Andrea.’’

’’ Tack så mycket.’’ Jag rev upp brevet och läste det många gånger. Jag stelnande till, vid varje ord gjorde ont i bröstet. Jag fattar inte vad det här orden betyder eller vad vill den här mannen mig? Jag läste högt en gång. Hej!

Det min vän skrev om dig är det inte bra, stick från det förflutna eller ödet vad vet jag?

Stick till ett annat land eller något. Om du inte gör det så kommer du att mötta döden med egna ögon.

Döden är inte någon man leker med, genom att kolla på honom.

Vi kommer att leta reda på din familj och döda dom. Om du inte gör som jag säger till dig att göra.

Om du stannar hos din vän så ses vi om en vecka.

Jag knycklade ihop brevet och kastade det. Varför just mig? Och nu?

En sak var jag redan säker på att dem inte skull få skada min familj efter det som hände tvillingarna. Jag var där, jag kunde ha räddat dem, men det gjorde jag inte.

Jag öppnade dörren och gick ner för den. ’’ Andrea fick du brevet?’’ Jag nickade. ’’ Vad har hänt?’’

’’ Tvillingar, döden och manens hand still. Har något samband.’’

’’ Hur då?’’

’’ Mina syskon dog av att en man leta reda på dem och dödade dem. Jag kunde ha räddat dem men min kropp lydde mig inte. Jason.’’

’’ Vem är Jason?’’

’’ Min storebror. Han älskade dem så mycket som jag gjorde.’’  Jag blev tyst, deras sorgsna ansikten. Hans steg hörde jag inte för en jag såg hans ansikte.  Hon tog sin hand och lyfte upp mitt ansikte. Jag drog bort mitt ansikte från hans hand. Jag kollade upp och såg Julian.

’’ Julian det är inte som du tror.’’ Sa pojken. Jag gick för bi honom. Han kollade på mig medan jag gick ut i solen ljus.

Jag tog flera andetag. Jag kände värmen när jag klev ut. Smärtan kom. Jag ställde mig tillbaka i skuggan. Det kan inte vara möjligt, det får inte vara sant. ’’ Du visste om det här hela tiden!’’ Skrek jag. ’’ Nej det gjorde jag inte.’’

’’ Du viste att jag bara kunde vara i mörkret och du vet till och med jag är. När jag själv inte ens vet det.’’ Han tystnade. ’’ Julian du slipper mig i en vecka sen är jag borta. Din vän skulle tydligen döda mig.’’ Han stelnade till. Jag gick för bi honom och upp för den knarkliga trappan. Varje steg gjorde ont i hjärtat jag hade sårat den mannen som hade räddat livet på mig. Nu viste jag inte vad jag skulle göra. ’’ Julian förlåt mig, och tack för det du gjorde.’’ Han kollade på mig, hans leende på läpparna var stort och glatt. ’’ Känner du Amelia och Amelie Cullen?’’

’’Jag känner igen namnen men jag tror inte det. Vad då?’’

’’ Hon skrev brevet till dig och kommer för att mötta dig.’’ Jag tystnade att mötte henne var någon en häftig upplevelse. Hon har någon förlorat många hon älskade.

Han stog och kollade på mig. Hans ögon var svarta som mörkret själv. Jag fattade inget av honom men jag älskade honom.

En kille sprang rakt in till oss i hallen solljuset träffade där märket satt. Jag började nästa att skrika men höll det inom mig.

’’ Oj förlåt frun.’’ Hans ansikte var ett ända stort leende. ’’ Det gör inget Jack du är också ovan att jag är.’’ Han gav mig brevet. Det var från Jason. Jag öppnade det direkt. Jag stelnade till när jag läste det. Jag tappade brevet. ’’ Han tänker d… ö… d… a mig för det jag gjorde mot dem.’’ Jag tystnade och läste inte brevet igen, det var för hemskt. Jag hittade ett vit slitet papper och skrev.

Hej Jason!

Jag är lessen över det som hände, jag vill inte lämna er, jag älskar er fortvarnade och saknar dig.

Det kan du inte. Jag kommer ändå att mötta mitt öde om en vecka.

Andrea

Jag vek pappret och gav det till Jack som kom upp. ’’ Ta det lugnt med att levra det, det måste ta en vecka. Han måste få ett svar innan han kommer hit.’’

’’ Men, men.’’

’’ Jack det finns inga men i det uppdraget du fick lita på mig. Åk om tre dagar.’’ Han nickade lydigt. Jag gick till spegeln och fick syn på dem jobbiga huggtänderna. Jag kunde se mycket klare och höra mycket bättre men lukt sinnet det var mänskligt.

Vad är det som händer? Jag vill vara mänsklig. Inte någon natt varsel.

Allt bara krånglar till det. Det är jobbigt. Vad var det som hände den dagen?

Utan att jag tänkte på det så var min hy vitare och jag hade växt upp två år. Varför måste det här hände just mig?

Om jag skulle bli sån som jag tänkte… så skulle allt bli fel. Igen.

Det finns ingen ut väg. Du måste göra det här. Eller tänk om att jag kanske bara tog mist tankar.

Jag gick ner för det sista trapp steg som knarrade. Jag öppnade dörren. Jag stog där och solljuset kom till sist. Det gjorde inte ont i början men sen kom den. Jag bakade tillbaka in till skuggan igen. Jag skakade på huvudet. Och ställde mig där ute i solen och sprang ut i det. Satte mig under ett träd som var helt skuggat.

Rösterna från huset blev allt mer. Att jag hade rykt. När jag gick ut.

Vänta tänk om jag inte håller på att bli det som jag tänker men vad kommer jag att bli då? 14/3 1400

Kärra dagbok.

Nu är jag hemma oss morbror och väntar på ödet som kommer att hända. Varje gång jag tänker på vad Justin skrev så blir allt bara värre och värre. Att lämna dem var det värsta jag någonsin gjort.

Jag skulle aldrig lämna dem om dem bara visst hur mycket jag saknade dem och älskade dom. Varför? Justin lider nog mer en mig. Han förlorade mig och tvillingarna… Jag vill inte tänka på dem men det kommer upp hela tiden. Jag kunde ha räddat dem men jag gjorde det inte. Och nu är ödet inne om sex dagar så slår den till. Undrar om jag kan överleva heller inte. Det undrar jag. Men nu sitter jag under den stora eken. Som är mycket skuggad. Undrar vad Julian säger när han hittar mig här. Han får säga vad han vill. Jag kan fixa mig själv till det gamla livet. Det vet jag. Men hur? Ja det är frågan som jag ställer mig om och om igen. Vad ska man göra? När man i egentligen inte vet det.

Man kanske kan vara lycklig när man vill det och vara lessen när man vill det.

Att se deras ansikten fram för mig i huvudet gör mig galen. Jag undrar hur det är med dem? Mamma och pappa gråter väll och sitter vid ett ljus i fönster.

Justin. Har väll låst mina dörrar så att ingen kan ta något.

Som han gjorde med tvillingar. Han vill bara skydda sina syskon. Jag fattar vad han menar. Han vet fortvarnade att jag lever men jag är inte säker på det längre. Han är min bror och jag hoppas att fortvarnade vet att jag älskar honom. Jag vet fortvarnade att han lever. Mamma och pappa måste det med. Jag vet inte vad jag ska göra utan dem?

Jag kommer någon aldrig att se dem i ögonen igen. Eller dem i mina ögon? Jag vet fortvarande inte vad jag gör här på jorden om jag så mycket hatar mitt liv? Varför måste allt vara så komplicerat. Alla har et perfekta livet men inte jag. En sextonåring måste lämna sin familj. Det är inte bara för sant. Mina ord gör ont i hjärtat.

I have to do it, my life is just alive on the monster just come out of me. I love my family i have to leave them now i can kill them. Jag hatar sanningens ord gör ont i hjärtat på mig. Det kan inte bli värre.

Jag avslutade meningen. Skriva sanningens ord gör ont mot hjärtat men man måste tåla saker för att bli den som jag är. Jag kollade mot det jätte lika huset. Det var mörkt och släckt. Jag hörde hur dem sprang runt i huset och letade efter någon eller något. Deras snabba fot steg gjorde ont i hjärtat att hör. Någon öppnade huvud dörren. Och kollade där jag satt under trädet.

Jag började tänka på att jag inte hade varit ute på länge.

Men hans blick fördes och kollade på min kropp.

Mina djupa andetag blev långsammare och jag började hosta. Jag hostade på gång. Jag orkade inte mer. Jag började bli svag.

Jag satte mig på knä och hostade mot marken. Och kollade på det efter jag hade hosta. Marken var svart och grå. Det kunde inte vara mitt fel? Det får det inte vara? Paniken kom över mig igen och hostan med. Jag låg ner på marken. Min klänning som var vitt blev svart av leran.

Och det började regna. Jag kände dem så vatten dropparna mot min hy.

Killen såg allt och sprang in igen och skrek ut mitt namn ett par gånger och jag såg ansikten i fönsterna och killen kom ut springande till mig.

’’ Andrea ta det lugnt andas djupt du klara det.’’ Hans röst var lung och stabil men jag vet inte om jag var det. ’’ Vad heter du?’’ Min röst var knappt hörd. ’’ Oliver, Andrea jag lovar att du klara det här.’’

’’ Jag vet inte om jag gör det Oliver.’’ Hans tårar var bleka och varma av kärlek. Han satte sig ner långsamt. Han brydde sig inte om att kläderna blev smutsiga av lera. ’’ Oliver kom hit genast!’’ Rösten kände jag inte igen men tydligen hörde någon som jag borde känna. ’’ Nej jag stannar tills slutet.’’ Hans röst var bestämd och stannade. Han satte sig ner på knäna och tog mitt huvud i hans knä. Han kollade ner på mig. Hans varma leende. Han kollade bak en sekund och flera män kom ut. ’’ Oliver kom nu. Du kan bli sjuk.’’ Det var vakterna till honom. ’’ Jag bryr mig inte om det, bara jag är med henne.’’

’’ Och jag kommer jo ändå till slutet och jag stannar. Ute i regnet.’’ Dem kollade på mig. Dem tog tag i Olivers armar. Mitt huvud kom på marken. Med en duns. Oliver skrek att han vill stanna. Jag kände tårarna i ögonen. ’’ Släpp mig!’’ Skrek han. ’’ Släpp honom, hennes tid är snart slut låt honom vara med henne.’’ Rösten till hörde Julian. Oliver sprang det snabbaste han kunde. Hans steg i leran skvätte överallt. Han sket i allt när han såg mig ligga där. Mitt hår var lerigt.

Hela jag var det. Han satte sig ner och tog mitt huvud i sitt knä igen.

’’ Jag älskar dig, lämna mig inte.’’  Han böjde sig ner och kysste mig. Jag vet inte vad jag skulle göra mina krafter var slut. Hans varma läppar gav mig hopp. Hans ljus blonda hår var blött och jag älskade det. Han lyfte upp sitt huvud. Hans ögon var så lessna. ’’ Andrea? Hur är det?’’ Jag kände smärtan nu. Jag började skrika. Han la ner mitt huvud och gick en bit bort. Smärtan gick från benen jag kände dem inte längre. Och upp genom höften. Den stannade där. Jag öppnade ögonen försiktigt. Jag låg på marken i evigheter. Oliver låg några meter i från mig. ’’ Oliver? Snälla svara?’’ Han försökte resa på sig men han varför svag. Han vände sitt huvud mot mig. Hans ansikte var förstört.

’’ Andrea du klara det. Det vet jag.’’ Regnet ösande ner på oss. Jag frös inte så mycket. Skuggarna runt visade mig att om jag skulle resa på mig och gå fram till honom skulle jag dö. Smärtan var kvar i höften.

’’ Andrea är du där?’’ Jag hörde rösten. Det var Vera. En av tvillingarna. Jag vill vända mig om. Det gick inte. Jag var helt spänd och för stenad. Det var bara Olivers ansikte.

Fot stegen jag hörde var snabba och starka. Dem sket i allt bara dem kom fram till oss. En satte sig vid mig. Han såg flera skrap sår på benen. Han skulle kolla vad som hade hänt vid höften och jag skrek till när han röde vid en. ’’ Gör det så ont?’’ Jag kunde inte svara. Oliver kollade på mig. Jag såg medlidande. Hans ögon var fulla av tårar. Han kunde till sist resa på sig och gå fram till mig. Vakten bakade.

Han tog sin hand och smekte håret och sen ner till kinden. Där jag var som svagast.  Hand försvann, jag vill att den skulle vara kvar. Han har ett eget liv. Han reste på sig långsamt upp. Regndropparna kom på mig. Dropparna kom ner på mig. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag orkade inte mer. Mina lungor var svaga, varje andetag var en kamp och till sist så skulle det ta slut. Jag började hosta och hosta.

Oliver kollade på mig. Jag vill vissa mig stark och värdig men det gick inte. Han stannade upp. Regnet forsade ner nu. Jag undrade inte om han frös men hur skulle jag kunna värma honom. Jag blundade. Jag först så kunde jag inte öppna dem. Jag fick panik, till sist så fick jag upp dem. Jag andades tungt. ’’ Andrea vad hände?’’ Jag kunde inte svara. ’’ Jag kunde… inte. Öppna ögonen. Oliver jag kommer att dö.’’ Hans tårar var för många att räkna. ’’ Oliver lämna henne nu.’’

’’ Nej jag vägrar.’’ Hans ord var sanna. Jag älskade hans ord.

Jag tryckte så att mina armar, kunde göra så att jag satt upp men jag var alldeles för svag. Armarna veck sig. Jag föll med en duns. ’’ Andrea NEJ!’’ Hans ord var för jobbiga. Jag viste inte vad jag skulle göra. Att bara blunda eller hålla mig vid liv.

Jag såg allt mer svarta skuggor omkring mig. En mans fot steg kände jag igen. Julian.

’’ Andrea, släppt de nu. Du klara dig inte längre nu.’’

’’ Jag… klara… det.’’ Sa jag med en skakning i rösten. Han skakade på huvudet. Jag viste det med att jag skulle dö. Men inte nu. Två män tog tag i Olivers armar och förde bort honom. ’’ Släpp mig, jag måste få vara med henne till slutet.’’ Han sparkade dem. Med annans han själv höll på att trilla. Han höll sig på fötter och gick i mot mig. Han la sig fram för mig och viskade i mitt öra. ’’ Jag älskar dig och kommer alltid att göra det.’’ Han kysste mig på munnen. Han släppte dem aldrig. Jag puttade bort honom. Jag skrek till av smärt i höften och jag viste inte vad jag skulle göra med smärtan. Snart kommer det dödande slag viste jag redan då. Jag kollade på en punkt och ingen annan. Bara stirrade på den. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag slutade skrika och smärtan försvann.

Oliver skulle jag aldrig mer få träffa.

 

Hon låg på marken, hennes skadade kropp, hennes ögon. Och hon blundade och skulle aldrig mer öppna dem igen. ’’ Andrea du måste vakna!’’ Skrek jag om och om igen. ’’ Vakna. Hör du mig säg att du gör det? Du får inte lämna mig nu’’ Jag viste att hon var död och alla började gå in. Men jag satt där och kollade på hennes döda kropp bara låg där. Hennes varma ljuva läppar, och hennes sinne för humör. Mina läppar förvalde till leende efter alla minnen.

’’ Kom nu, vi måste gå in nu. Hon är borta nu.’’ Jag kollade på henne och hennes tår rödde sig lite. ’’ Hon lever, hon lever jo!’’

’’ Nej hon är borta nu Oliver kom nu.’’ Jag viste inte hur jag viste det. Hon var regnets dotter. Hon hade alltid varit ute och dansat i regnet som hon sa. ’’ Jag stannar här ute i regnet.’’ Dem orden gjorde ont mot hjärtat. Jag viste inte vad jag skulle ta mig till av den smärtan.

Men alla måste gå vidare i livet som jag måste göra med henne. Hur lång tid kan det ta innan man kommer över någon? Länge. Jag suckade.

Dropparna var som massa tåra. Men jag kände att hon inte var död. Jag såg hur hon rödde sig. Men ingen skulle tror mig.  Jag måste glömma henne och allt som har hänt.

Jag började långsamt gå tillbaka, det plaskade i vatten pölarna.

Vatten dropparna plaskade. Jag började till sist frysa. Jag öppnade långsamt dörren.  Mina fötter var iskalla. Jag kollade bak mot där hon hade… Kroppen var inte där. Hon levde. Nej jag såg jo henne dö fram för mina ögon. Jag suckade.

Jag bestämde mig för att gå och lägga mig.  Vad annars skulle jag göra uppe? Jag gick mot dörren. Jag tryckte ner handtaget, det var som en skepnad av henne. Hon tryckte ner det. Jag kollade först på handtaget och sen på henne. Och hon försvann. Jag stelnade till. Och sen så gick jag in i rummet. Jag studerade noga rummet. Jag la mig i sängen och somnade in i sömnen.

Jag var ute i regnet igen men det var inte likt. Hon stod där. ’’ Oliver du är här.’’

’’ Du är jo död.’’ Intalade jag mig. Hon skrattade. ’’ Nej inte i dina drömmar.’’ Hon blev tyst och kollade på mig. Jag började bli skrämd men det var hon. ’’ Här ta den här och ta väll hand om den.’’ Jag kollade på boken det var hennes dagbok.

Jag satte mig plötsligt upp i sängen. Jag la huvudet på kudden. ’’ Aj.’’

Jag kned handen på bak huvudet. Jag tog bort kudden. Där låg boken. ’’ Nej det får inte vara sant, hon lever.’’ Jag tog upp boken och öppnade den. Hennes sista mening. Jag stängde den igen. Och steg upp. Solen lyste, när det borde regna av tårar. Hur hon hade skrattat i drömmen. Jag skakade av tanken. Och klädde på mig och gick ner till dem andra. Alla var tysta när jag kom ner. Julian suckade. När jag gick ner för det knarrade trapperna så kollade han på mig som om jag var Andrea. Han kollade ner i maten igen. Jag kollade ut genom fönstret. Det var som hon stog vid trädet. Jag skakade på huvudet och kollade där igen. Hon var borta. Det måste vara så här det känns att förlora en. Jag började gå mot dörren och öppnade försiktigt den. ’’ Oliver vart ska.’’

’’ Jag ska bara ut och gå lite.’’ Sa jag snabbt. Och stängde dörren efter mig. Solen vara uppe på himmelen. Och det kunde inte börja regna nu. Det var typiskt höst. Löven på marken och det prasslade när jag gick på dem. Varje steg jag tog kände jag henne. Och stannade där hon hade legat och dött. Av alla minnen så ville jag att det skulle försvinna men ändå inte.  Det var hennes sista stund i livet. Gud vad jag saknade henne.

Det prasslade bakom trädet. Jag började gå ditt för att kolla vad det var. Men när jag kom ditt var det bara inget där. Jag satte mig ner på huk och tog upp den vita papperslappen. Jag upptäckte att det var två papper. Ett till mig och ett till Justin, jag skulle tro att det var hennes bror. Jag måste släppa det och släppte lappen där det stog mitt namn på och såg att Justins brev var klart så jag började springa tillbaka.

’’ Jack kom hit nu!’’ Skrek jag. Han kom gående i mot mig. ’’ Vad är det?’’ Sa han. Nu började alla kolla på mig. ’’ Lever era det här till Justin, Andreas bror. Okej?’’

’’ Okej.’’ Han tog brevet och började springa mot sin häst.

’’ Oliver hon är död det är bara att er känna det.’’ Sa mor. ’’ Jag stog vid trädet och jag hörde att något prasslade och jag gick för att kolla var det var och där låg papperna.’’ Jag visste att dem inte skulle tro mig. Jag ville bara vara ensam och ute just nu.

När jag stog utanför dörren så hörde jag ett skrik från skogen och började springa ditt.

’’ Oliver nej!’’ Hörde jag röster. Jag hade ett mål, skriket. När jag var inne i skogen så såg jag henne tjej som plågades av någon slags blixt och jag förstod att det var. Andrea. Jag stog bakom ett träd så att hon skulle se mig. Hon skrek av smärta en stund till och sen så blev det döds tyst i ett par minuter och sen hörde jag något.

’’ Han såg dig jo! Och han kollar på dig nu.’’ Hon började kolla omkring nu. ’’ Du ljuger, jag blev träffad av blixten för att jag är en idiot. Jag visste att jag skulle dö om jag var ute i regnet och vad gjorde jag. Jo jag satte mig där i timmar för att vänta på regnet och Oliver… ‘’ Hon avslutade inte meningen. ’’ Jag gjorde det inte för honom, jag älskar honom och jag vill att han ska veta att jag lever. Men det går inte. Men skit i det. Jag är här för att träffa min förfader.’’ Jag fattade inte vad som på gick men jag sprang där ifrån. Jag ville veta vad hon tyckte om mig? Jag såg en skugga bakom mig. Jag började springa fortare. Jag vill men det skulle inte gå. Jag måste springa. Mina fötter prasslade mot löven, när jag hörde rösten.

’’ Oliver stanna!’’ Jag stannade och vände mig om och kollade på henne. Det var tomt i huvudet. Jag visste inte vad jag skulle göra. ’’ Hur kunde du? Jag litade på dej! Varför sa du inget?’’ Skrek jag. Hon kollade ner i marken. ’’ Det är för komplicerat.’’

’’ Jag har all tid i värden. Andrea, jag älskar dig men jag vet inte om jag gör det nu?’’ Hennes tårar. ’’ Oliver, jag älskar dig. Jag fick inte säga något.’’ Vi blev tysta tills jag frågade.

’’ Dagboken hur kom den under kudden?’’

’’ Jag gav jo den till dig i drömmen och du viste redan att jag levde.’’ Nu blev det lite för mycket för mig. ’’ Spring nu eller dö. Andrea jag orkar inte mer av dina lekar med mig.’’ Hon stapplade bakåt och till sist så var hon borta.

Jag sprang det snabbaste jag kunde till huset och Julian kom ut springandes ifrån det.

’’ Andrea, vart ät hon?’’ Jag ryckte på axlarna.

’’ Oliver vad har du ställt till det. Hon kan dö. Plus att du är en av gudarnas barn.’’ Sa han.

’’ Och jag bry mig inte om henne mer. Hur skulle jag kunna tro det?’’ Han suckade. ’’ Fattar du inte det vara bara du som såg hennes tår röra sig och hörde sett skrik. Jag hörde inget och ingen annan. Oliver du måste vara gudarnas barn.’’ Jag stelnade till han hade haft rätt om det. Nu var det ett problem till. Vart skulle Andrea ta vägen nu? Det hända jag hade i huvudet var Andrea. Hennes leende och på en sekund så började jag springa där ifrån.

’’ Oliver vänta det kan vara försent!’’ Skrek han efter mig. Jag sket i det. Jag sprang ditt jag hade hört skriket och hon stog där och bara kollade ut i luften. ’’ Jag viste att du skulle kom tillbaka.’’ Jag stannade bakom henne. Jag tog armarna runt henne. Jag kände hennes rädsla, hon frös och hon älskade mig. Hon hade ståt kvar för att hon trodde att jag inte skulle komma tillbaka. Om jag inte skulle ha kommit tillbaka så skulle hon vara borta. Hon tog sin hand och följde från axeln till fingertopparna. Och hon vände sig om. Mina armar lossade från henne och hon gick närmare mig och kramade om henne en evighet tills regnet droppade på oss. Jag lyfte hennes ansikte och böjde sig ner och kysste henne. Hon njöt av det. Från sist vi gjorde det. Hon släppte aldrig läpparna. Jag släppte hennes mun och slickade hennes hals och hon njöt av det. Det blixtrade till och vi kollade direkt där det kom ifrån. ’’ Far, sluta göra så där. Jag har mitt eget liv.’’ Hans min var elakt. ’’ Du gör så att regnar hela tiden! Du måste sluta med det. Solen blir skit arg på mig och din mor. För att vi inte tar hand om dig väll.’’

Jag stirrade på honom och han kollade på mig. Han stelnade till. Åskan kom igång och en kvinna kom till mannens sida det måste vara hennes mor. ’’ Ni får sluta göra så där. Jag blir galen. Det var därför jag flyttade till jorden för att jag inte fick vara ensam och var tillsammans med den jag älskar.’’ Det slutade regna och solen kom fram. Hon fattade inte hur hon gjorde det. Hon blev rädd. Jag vill trösta henne men hennes far sa något annat. ’’ Andrea du måste lämna över honom det vet du själv annars så dör du.’’ Sa kvinnan.

’’ Det skiter jag, jag vill vara tillsammans med honom. Om det är så att jag dör på kuppen.’’ Hennes föräldrars ansikten blev sorgsna och försvann. ’’ Förlåt, mig att jag inte har sagt något.’’

’’ Det gör inget. Vem av alla gudars namn är mina då?’’ Hon suckade djupt. ’’ Jag gav dej min dagbok för att du skulle få read på det men du läste den inte.’’ Hon gjorde en paus och fortsatte. ’’ Gudarnas gud, alltså Zeus och Hera, du är ensam barn. Du har tur. Jag har ett par stora syskon och två eller tre par små syskon någonstans i mitten är jag.’’ Hon suckade och sa. ’’ Jag måste lämna den här platsen och komma hem. Du är efter lyst i hela Olympos. Alla gudar letar efter dej Oliver du måste tillbaka.’’ Hon stannade till. ’’ Andrea, jag hänger med jag vill inte att du ska dö för min skull.’’ Hennes leende på läpparna var det finaste jag hade sätt. Det liknade solen. Hon kollade upp och vi försvann.

Det var svart men jag kunde se Andrea. Hon var lugn och spelade sin roll allt för att vara sant. Det var lite för ljust när vi kom fram. Alla kollade på mig som om jag var ett spöke. ’’ Oliver kom nu.’’ Hon tog min arm och ledde mig till min far som var vid ett tempel.

Vi hade ståt utanför ungefär en halvtimme. Vi hade skrattat och pratat. Men till slut så kom en man ut. ’’ Andrea vad roligt att du är tillbaka.’’ Sa han. ’’ Tack Zeus, jag gjorde det du sa åt mig men det blev lite ändrade planer.’’ Hans min betydde att det var okej. ’’ Octavias, du är hemma.’’ Jag kollade upp på mannen och såg att jag var rätt lik honom. ’’ Octavias?’’ Frågade jag. ’’ Det betyder Oliver men det är inte så likt men det gör det. Jag lovar första gången jag hörde det så blev jag också stum.’’ Min fars leende blev stort när han såg alla ärren på armarna och benen. ’’ Vad har du gjort?’’ Frågade han. ’’ Ute och krigade.’’ Jag tystnade. Jag var bara sjutton år. Andrea var sexton år. Far kollade stolt på mig. ’’ Andrea det finns nog en som skulle vilja träffa dej.’’ Hon tystnade och kollade där han satte blicken. Först så kom en kvinna och sen en man. Hon kollade extra någon på mannen. Hans leende var exakt hennes. Hårets grund var hennes hår med. Hon började gå i mot honom. Han sprang i mot henne och kramade om henne. Hennes tårar var av kärlek och inget annat.

’’ Du är min förfader. Och jag…’’ Hon tystnade. Hans leende var inte kärlek ett falskt leende. Hon bakade bakåt mot mig. Hon kramade om mig och började gråta. Dem kollade på henne. Det regnade inte. Hon slutade och började springa där ifrån. Jag kollade efter henne och sprang efter.

’’ Octavias vänta!’’ Skrek dem. Jag lyssnade inte på dem. Hon fortsatte springa. Hon stannade vid en byggnad. ’’ Andrea hur mår du?’’

’’ Det är bra men han är också gud men han har en tvilling bror och jag har sött på honom och jag trodde att han var min förfader och sen blev jag tvungen att dö men jag vill säga det jag sa till dej. Men jag fick inte. Jag vill aldrig lämna dej Oliver jag älskar dej. För allt i värden.’’

Hennes ord gjorde ont i mitt hjärta.

 

Jag kollade på honom. ’’ Oliver du. Det kommer att gå bra om du inte accepterar det här så är det här tyvärr slutet.’’ Jag tystnade. Han sprang för bi mig. Och upp till sin far. Nu var jag ensam och rädd. Jag började långsamt gå hem. Jag tänkte på honom hela vägen hem. Jag öppnade dörren Dina kom fram. ’’ Andrea för i helvete vart har du varit?’’ Dina var den näst, näst, näst äldsta syskonet. ’’ Ingen stans och du behöver inte bry dej om mig.’’ Och jag gick vidare in. ’’ Andrea äntligen alla har letat efter dej.’’ Nina tvilling syster till Dina. Hon var tio minuter äldre. ’’ Snälla jag har hört det nu.’’ Jag fortsatte till mitt rum. Vårat hus var som ett slott. Pappa hade bett Zeus om vi kunde ha det. Han sa att det var okej. Det var jo tur. Vi var åtta syskon tillsammans och jag var det fjärde barnet i familjen. Det äldsta var min bror Dustin. Nästan som Justin. Jag stannade tvärt i trapp steget upp till mitt rum. Men jag slutade tänka på honom och fortsatte upp. Där kom min tvilling bror ut rusande. Bra. ’’ Vart har du varit Andrea?’’ Andreas var min bror. Som tur var jag äldre en honom. Med fjorton minuter. ’’ Andreas du behöver inte bry dej. Jag har haft en sak att göra åt Zeus.’’ Jag tystnade och han stirrade på mig. ’’ Octavias är han tillbaka?’’ Jag nickade och sa.’’ Han vill bli kallade Oliver. Och han är min.’’ Jag gick vidare tills tvillingarna kom ut. ’’ Syster där är du. Vi har letat i hela huset efter dej.’’ Jag himlade med ögonen. Alexander och Alex. Var tvillingar, våra föräldrar ville att vi skulle ha ungefär likadant namn. Dustin var den ända som inte hade någon tvilling som vi trodde i alla fall. Jag gick in på rummet och låste dörren.

Jag hörde hur mamma och pappa kom hem. Alla rusade ner förutom jag. Jag satt i fönstret och kollade ut genom det. Mina föräldrar visste att det fjärde barnet skulle få regn och tvilling snö. Dina och Nina har hagel. Dom yngsta kan göra sandstorm och Dustin. Sa han inget om det. Jo en ska, hade han sagt. ’’ Om jag dör så dör alla andra med.’’ Det var inget bra tecken. Jag suckade. Solen var på väg ner och månen var uppe. Det knackade på dörren. Jag hoppade ner från fönstret och gick och öppnade dörren. ’’ Andrea, kom ner och ät nu.’’ Jag bara gick för be och gick ner. Jag satte mig vid Dustin hans humör var inget vidare sagt. ’’ Dustin hur mår du?’’ Han nickade bara. ’’ Varför säger inget till mig om att jag måste komma hem? Det var just därför jag stack. Jag orkade inte mer av den här familjen. Och jag tror att Octavias gjorde det med.’’ Jag ställde mig upp så att stolen föll till golvet. Jag gick mot dörren och ut.

’’ Andrea försvinn inte igen.’’ Jag hade redan stängt dörren och gick mot stan. Och mot Oliver jag måste träffa honom. Jag såg en man springandes hundra meter bort från mig. Han stannade och kollade på mig. Det var Oliver. Eller ska man säga Octavias. Manen sprang i mot mig. ’’ Andrea, hur fan kunde du ta dej ut från ditt hem?’’

’’ Vi är en vanlig guda familj men du har gudarnas gud och det är som en kung.’’ Sa jag.’’ Det är inte rättvist. Ni är jo vädret och om alla ni dör så dör jo alla.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ Nej, det är dagen och natten du pratar om nu.’’ Han sket i det jag sa och kramade om mig. Från kramen till den underbaraste kyssen. Hans läppar var varma mot mina kalla. Tills någon skrek. ’’ Octavias kom hit nu!’’ Skrek någon. Han tryckte våra läppar närmare nu. Dem kollade extra noga på mig och Oliver. Vakterna sprang i mot oss. Två av dem tog hans och två i mina. ’’ Släpp oss!’’ Skrek han. Jag viste att det var menings löst. Jag kollade på honom. ’’ Nej Octavias, du ska hem och det ska Andrea med.’’ Hans rösten hård. Han kampade i mot dem men det gick inte. Dem förde bort Oliver längre bort från mig. ’’ Släpp mig!’’ Skrek jag.

’’ Nej inte det som hände din bror.’’ Jag slutade kämpa i mot och var för stelnad. Jag skakade på huvudet. Jag gjord inget mot stund. Dom förde bort mig och gick in. Jag kollade på mor och far en gång och sa. ’’ Hur kunde ni ljuga för oss?’’ Skrek jag ut och alla var i rummet.

’’ Vad pratar du om?’’ Frågad far. ’’ Vår bror.’’ Dustin ställde sig upp och gick och Alexander och Alex med. Men resten var kvar. ’’ Hur kunde ni ljuga för oss? Det var därför jag stack, jag orkade inte mer lögner.’’ Sa jag och sprang upp på rummet. Trapp steg som allt var så lena och knorrade inte när jag gick. Jag öppnade dörren och smällde igen den hårt. Och vakterna ställde sig fram för den. Jag var arg och lessen. Jag vill vara med Oliver. Och ingen annan undrar hur han har det? Det knackade. ’’ Andrea öppna dörren.’’ Rösten var lugn och len. Det var Dustin.

’’ Kom in Dustin.’’ Dörren öppnades svagt kniande

ljud. ’’ Varför har du eller dom sagt något?’’ Frågade jag.

’’ Din bror var din andra tvilling bror. Ni var trillingar.’’ Han var tyst.

’’ Va vad sa du? Du säger att jag har två tvilling bröder och jag är deras trilling?’’ Min röst var stelnad. Han nickade kort. ’’ Vad hände med honom?’’ Nu var han tyst och det knarrade till i dörren igen. Och min andra bror André kom in. ’’ Syster.’’ Han var tyst. Jag kramade om honom. Hans tårar var varma. ’’ Vart har du varit?’’

’’ Jorden. Jag klarade inte av att vara hemma.’’ Hans leende var stort.

Han sa inget mer och jag reste på mig bara så där utan att tänka på det. Och gick mot dörren öppnade den och gick ner för trappan. Deras blickar föll på mig och dom gick sen efter mig. Jag stirrade på mor och far. Jag sa inget mer och kollade på dörren. Pappa får upp och tryckte mig på vägen. Han gjorde så att alla luft trycktes från mig. Han tog bort sina händer jag föll på golvet. Jag försökte resa på mig men det gick inte. Det kom någon ner springandes. Det var Alex, han hade hört smällen. Han sprang fram till mig. ’’ Nina, Dina, Dustin hjälp mig!’’ Alla tre kom ner springandes och kollade från honom till mig och på pappa. Dustins fot steg var snabba och hjälpte mig upp. ’’ Nu fattar jag varför du stack.’’ Viskade han i mitt öra. Jag kollade alla som stog inne i rummet. Far var ledsen och vakterna kom ner och ställde sig vid mig. Jag tog ett andetag och sprang ut. Vakterna var inte snabb men dom förföljde efter mig. Jag var svag. Men jag sprang upp tills jag såg honom. När jag var vid honom. Jag kramade om honom och han mig. Vakterna stannade och kollade på mig och manen. Jag kände min tårar i ögonen. Snart skulle jag inte ha dom kvar. Dom rann ner från mina ögon och jag kollade upp på mannen och jag försökte springa vidare men han tog tag i min arm. Han kramade mig hårt och höll mig orörlig.

’’ Släpp mig!’’ Skrek jag. Han gjorde inte det. Jag kämpade i mot. Jag kunde röra mina axlar. ’’ Sluta röra dej!’’ Skrek han åt mig. Jag gjorde inte det. En man tog min haka och gjorde så att han kunde se mig i ansiktet. ’’ Du ligger illa till Andrea.’’ Jag spottade honom i ansiktet. ’’ Och jag bryr mig inte!’’ Halv skrek jag. ’’ Ta henne här ifrån.’’ Jag reste på mig, dom knuffade mig hårt i ryggen så att det gjorde ont. Han släppte mina armar och gick fram för mig. Jag kollade bara på hans rygg. Jag viste att vi inte var på väg hem. Vi var någon på väg till Oliver. Han stannade och jag med.

’’ Vi är här nu.’’ Sa han Det var en man och en kvinna som stog där. Jag kollade ner. Mannen tog tag i min arm och jag bara följde efter. Mina steg var svag, det var tomt i huvudet. Det ända jag såg var min fars min och mina syskons min. Hon stannade tvärt och jag kollade upp det var Oliver och alla andra gudar.

Jag såg att Oliver vill springa fram till mig. Allt det här är bara mitt fel. Zeus ställde sig upp och jag satte mig ner men jag brydde mig inte om något nu. Jag vill bara tillbaka till mina syskon. ’’ Varför stack du från din familj?’’ Hans röst var lugn. Jag tog ett andetag. ’’ Mina föräldrar ljög för det mesta för mig och att jag inte trivdes. Jag måste jo få välja vart jag vill bo? Jag måste få vara lycklig!’’ Gav jag som ett svar. Jag var tyst. Dem pratade vad dom skulle göra av mig. Och det kändes som timmar och sen så kom svart fram av Oliver. ’’ Du ska bo med oss.’’ Jag nickade och tårarna strömmande fram kändes det som. Jag skulle inte få träffa alla mina älskade syskon. Jag reste på mig och gick ut. Jag öppnade dörren när någon sa. ’’ Du får bo med din familj i natt men klockan åtta nästa kväll så ska du vara utan för portarna.’’

Jag nickade och gick ut. Jag kände det inte att jag började springa hela vägen hem. När jag stog utan för dörren. Skulle just öppna dörren när Dina gjorde det. Hon såg mina tårar. Jag kramade om henne. ’’ Vad är det? Det verkar inte bra nyheter?’’ Jag såg att alla var i rummet förutom mamma och pappa. ’’ Jag… måste flytta.’’ Sa jag snabbt. Jag kramade om Dina hårdare. Alla började gråta. ’’ Vart ska du flytta till?’’ Dustin ställde den frågan. ’’ Zeus...’’ Jag var tyst och tårarna bara rann ner från kinderna. Dina släppte mig och jag sprang fram till Dustin. Han kramade mig hårdare. Jag kramade om alla mina syskon och gick upp och började packa. När jag var klara så kollade jag på korten. Ett av korten var på mig och alla syskon och ett på mig när jag var glad när jag fyllde fjorton år. Jag hade varit borta några timmar för att fira min dag. Jag skulle lämna kvar den bild och resten av andra bilderna skulle jag ta med mig. Jag la mig ner i sängen. Jag försökte sova men det gick inte. Så jag satte mig i fönstret. Och kollade ut. Jag kunde inte sova. Jag viste varför, jag har aldrig velat lämna mina syskon men jag har blivit tvingad. Jag hade inte orkat alla lögner.

Det knackade. Jag hoppade ner och gick för steg mot dörren gjorde ont. Jag öppnade den och Nina som inte hade varit hemma stog där och grät. Hon kramade om mig och jag henne. Mina tårar kom ut och hennes med. Då smälldes ytterdörren upp och mamma kom upp springandes. Hon såg mig håll om Nina. Och tårar kom ut från allas ögon. Nina släppte mig och gick till Dina och frågade mer om saken. Mamma bara kramade om mig släppte mig inte. Hennes tårar var av kärlek och inget annat. Pappa kom upp från trappan. Han såg att vi kramades och han var inte ledsen var bara glad. Mamma släppte mig och gick ner och hon var rädd. Jag kollade efter henne. ’’ Äntligen, nu får du det som du vill.’’ Hans röst var elaka men ändå vanlig.

’’ Jag vill inte det här, jag vill vara här med mina syskon som älskar mig. Som du inte gör!’’ Skrek jag. Han blev tyst. Och jag gick för be honom och gick ner till vardagsrummet och satte mig där. Dustin och Andreas satte sig bredvid mig. Dem tröstade mig så gott det gick men inget gick. Jag viste inte vad klockan var men Andreas gick och la sig för att sova och så såg jag att klockan var sex på morgonen jag. Jag var trött så att jag skulle kunna sova men det gick inte. Dustin satt vid mig. Han var nog trött men han vill vara med mig in till slutet. Och någon timme så kom Dina, Nina, Alex och mamma. Alexander var som pappa tyckte inte om mig.

Alla hade en hand på mig och tills slut så kom Alexander. Han kramade om mig och jag såg tårar rinna ner. Och jag kollade på klockan det var två timmar vi hade suttit där. Jag visste inte vad jag skulle säga allt gick så fort och jag blundade och somnade in.

Jag vaknade klockan sex. Jag gick upp klädde på mig och tog alla saker och ställde ner dom. Jag kramade om alla en sista gång men Dustin, Nina, Dina, Andreas och André skulle hänge med och hjälpa mig med alla sakerna. Vi gick för steg och steg. Klockan var halv åtta och det var en halv kilometer kvar. André började hosta. Jag vände mig om och såg honom. Jag tog händerna på magen och han andades långsamt. Jag kollade bak och såg en man. ’’ Du har en halv timme på dig annars så dör din trilling bror.’’ Jag reste på mig och Nina stannade kvar med André. Jag sa hej då till henne. Vi fortsatte till porten. Och när vi var framme då var klockan fem i. Jag sa hej då till mina syskon. Jag vill verkligen inte lämna dem. Porten öppnades och jag gick igenom den. Oliver stog där. Jag vinkade hej då till dem och de försvann till André och Nina. Jag kramade om Oliver och han lutade sig ner och munnarna mötte. Han kollade på mig. ’’ Välkommen hem.’’ Hans röst var som en viskning. ’’ Tack’’ Viskade jag tillbaka. Vi gick runt lite, han pratade om vart allt fanns. Men han försvann och jag gick vidare till mitt rum. Det var som gardinerna runt sängen det var fint. Den svarta färgen fångade mig. Sängen var stor, dubbel så stor som hemma. Jag la mig ner när en man stog fram för den.’’ Ett aldrig lämna det här stället utan för portarna utan tillstånd och numer två du får aldrig vara ensam med Octavias ensam. Aldrig.’’ Sa han. Han lämnade mig där och Oliver kom. En vakt stog utan för. ’’ Andrea, snälla du. Var dig själv. Jag klara inte var det mer.’’ Han gav mig en örfil, men jag reagerade som på allt annat. Tyst kollade på en sak. En liten sten som var i rummet. Han skakade om mig så att jag blev tvungen att kolla på honom. Han stirrade rakt in i mina ögon. Han böjde sig ner han tryckte våra ansikten så att våra munnar träff varandra.  Vakten kollade bak en sekund och såg oss. Han kom och drog bort mig från Oliver. Det var han som satte längst bort. Jag började sprattla med benen. Han släppte mig och jag låg på golvet. Oliver kom till mig och kysste min panna och sen följde efter vakten. Jag lämnades ensam och la mig i sängen och somnade.
När jag vaknade morgon där på. Så var det  någon i närheten.’’ Oliver?’’ Inget svar. Jag hörde fotsteg men jag såg ingen. Jag tog bort täcket. Och gick ut för att se vad det var. Jag kollade runt det var ingen där. Jag gick ut där min säng stog.
Det var helt öde runt omkring mig. Det var som svarta sträck där jag kollade. Jag visste att det var något snabbat. Jag kände slagets vind pust jag dukade och fällde honom. Han låg på ryggen, jag kollade in hans ögon och satt mig på hans mage. Tog min händer runt hans handleder. Jag visste att det var han. Jag tog ett steg ut så sprang han omkring mig. Jag kollade på min hand, den var blodig. Han slutade och sprang därifrån. Jag smög omkring för att komma ut till porten för att komma tillbaka till jorden. När jag var vid porten så var det tyst och stilla. Jag hoppade över den. Och sprang tills allt stog slut tills jag kom ner på jorden igen. När jag flög igenom luften, var det som allt ändrades sig. Det var inte samma tid som det var förr...

 

 

 

 

31/05 1918

Kärra dagbok!

Idag har varit en bra dag. Jag ska snart ut och jaga med Carlisle. Strupen har brunnit i veckor nu. Jag fattar inte hur Carlisle aldrig har smakat människo blod. Han vill hjälpa dem inte döda dem. När han hittade mig dricka hur en människa så grät jag. Han sa att han kunde hjälpa mig att sluta dricka det. Och djurblod är inte så dumt.  Som man tror. Jag skriver senare.

Hej då!

’’ Alex kommer du?’’ Sa han. ’’  En sekund bara.’’ Sa jag.

’’ Är du klar för att jaga? ’’

’’ Till hundra procent.’’ Vi jagade i ett par timmar så att vi skulle klara oss.

’’ Jag måste till sjukhuset igen.’’

’’ Kan jag hjälpa till eller? ’’

’’ Jag behöver din hjälp. Det är en kille som har spanska sjukan. Och du vet att jag inte tänker låt någon dö.’’

’’ Carlisle du kan inte hjälpa alla.

’’ Men jag har honom som patient.’’

’’ Okej då.’’ suckade jag.

 

Vi var på sjukhuset. Carlisle visade hans patient. Skit jag har aldrig sätt någon så här sjuk. Aldrig. Jag tog lite vatten på hans panna. Jävlar vad varm den är. Hans andetag blev allt svagare och svagare. ’’ Carlisle!’’ Skrek jag. Carlisle kom springande i mot oss. Jag backade så att jag kunde se hans ansikte.

’’ Gör det nu in annan någon kommer! ’’Han bet honom Edward. Han skrek av smärtan. Jag kunde inte kolla på. Carlisle hostade av att druckit av hans blod. Flera sjuksköterskor kom.

’’ Allt är under kontroll här.’’ Sa jag. Och Carlisle kom, handen på min axel.

’’ Jag är ledsen han skriker men det går snart över, han är förlorad.’’ Sa Carlisle ton fallet i hans röst var sorligt.

Kvällen kom. Jag hjälpte Carlisle hela dagen på sjukhuset. När alla hade gått hem så tog vi Edward hem till Carlisle. Jag fattar inte hur mycket han skriker det gjorde inte jag. Tror jag i alla fall det.

Efter ett par dag så vaknade Edward, han var lite skrämd vilka vi var. Jag förstår han. ’’ Hej jag är Alex.’’

’’ Och jag är Carlisle.’’

Han är söt. Skit han läser mina tankar och jag hans. ’’ Jag heter Edward. Vad är jag för något?’’ Vi är vampyrer.

’’ Så vi dricker blod från människor?’’ Nej inte jag och Carlisle vi dricker djur blod. Och dina ögon är röda från början och sen så kommer dem bil guldbrun ögon.

’’ Jag är törstig. ’’

’’ Vi förstår det. ’’

’’ Kom nu så går vi ut och jagar. ’’

Efter ett par timmar så var törsten borta från mig och Edward. Men Carlisle var hemma och läste böcker.

’’ Hej Carlisle!’’ Sa Jag och Edward i kör.

’’ Jag kan läsa tankar och hon med.’’ Sa han.

’’ Edward vad bra att du hittade din förmåga.’’

Jag gav honom ett leende. Jag blev på jätte bra humör när jag ser hans leende. Det på minner om Acherons leende. Jag saknar alla vänner från för. Det var tider det.

Edward kollade på mig inte så glad. Han tänkte.

’’ Vad gör du här då om du vill vara med dom och inte oss.’’

Edward gick upp och jag följde efter.

’’  Edward jag kan förklara.’’

’’Vad gör du hos Carlisle när du vill vara med dem? ’’

’’  Jag är här för att sluta dricka människo blod. Jag gråter när jag dricker det.’’

’’ Är det ända?’’

’’ Jag är en gammal vampyr och jag behöver hjälp av Carlisle. Jag sökte upp honom för att han ville träffa mig. Och jag behövde hans hjälp. ’’

’’  Du kan jo inte gråta? ’’

’’ Edward det är kompilerat. Mina vänner är döda. Och jag saknar dom det är där för jag tänker på ett äventyr som jag och min kompis Kim hade.’’

Jag gick till mitt rum. Och lämnade Edward med frågor. Carlisle gick och pratade med Edward om allt vi pratade om.

14/6 1918

Kärra Dagbok!

Idag vaknade Edward M nånting men han heter inte så längre Edward Cullen. Det låter bättre en det första.

Jag och Edward bråkade och jag gillade inte det. Och jag är lessen att jag gjorde det. Men jag och han pratar just nu i huvudet. Jag har hjälpt Carlisle hela veckan på sjukhuset och jag gillade att hjälpa folk och jag tror att jag ska göra det. Den dagen jag blev vampyr glömmer jag aldrig. Jag är vampyr och mörkrets jägare. Men jag det jag inte gör är att jag inte blänker eller dör i solen. Min pappa är solen han är mitt skydd. Mamma är natten och jag är en nattvarelse. Allting hör ihop och halv gud är jag. Min gudmor är en gud Artemis och gudfar Zeus. Ja en halv gud på alla sätt. Man kan inte smitta ifrån det man är. Och jag vill inte vara halv gud eller vampyr. Jag vill vara människa. Jag ska jo vara död om jag var det. Men jag har dött en gång och min pappa sickade ner mig till jorden igen som människa. Jag hatar det här livet.

Hej då!

’’’’ Vad gör du?’’ Sa Carlisle.

Hej, jag har skrivit i dagboken. Jag fick den när jag var människa. Och det var 13000. Jag fick den av mina biologiska föräldrar när jag fyllde fjorton år. Edward jag vet att du är här kom in.’’ Sa jag. Men Edward kom inte in. Jag gick ut för att kolla.

EDWARD!! Skrek jag. Tankarna just det. Vart är du?

Har du inte med att göra.

’’ Edward nej! ’’

’’ Vart är han?’’

’’ Han är i stan och vill ha människo blod!’’

’’ Vi måste skynda oss. Vi sprang och letar och letade efter honom.’’ Till slut hittade Carlisle honom. Jag kom till dem.

’’ Vad tänkte du på?’’

’’Alex jag tar hand om det här. ’’

’’ Edward vad gör du? ’’

’’ Jag vet inte. Jag hörde människor och blev frästand av blodet. ’’

’’ Det gör inget Edward.’’ Sa jag med en lung röst.

Han kollad på mig.

’’ Vampyrer har regler om vi bryter mot reglerna så blir vi dödad. Sa Carlisle.

’’ Vilka är reglerna?

’’ Vi får inte avslöja oss. Vi får inte gå ut i solen när det står människor runt omkring, eller vissa våra förmågor vår styrka eller snabbhet.’’ sa jag.

Vi gick hem i mänsklig fart. Det var härligt att gå sakta.

Dagarna gick, åren. Nästa som kom in i familjen var Esme. Hon var rolig, snäll och som min mamma.

’’ Hej Esme, hur mår du? ’’

’’ Hej Alex, det är bra. ’’

’’ Får jag säga en sak så att ingen hör. Utom Edward, han läser jo våra tankar.’’ Vi sprang ut i skogen en bit.

’’ Jag har aldrig haft en mamma.’’ Sa jag snabbt. Hon kollade på mig.

’’ Mina föräldrar är inte vampyrer eller människor dom är gudar och jag har aldrig träffat dem. Dem är dagen och natten. Det är därför jag kan vara ut i solen utan att blinka.’’

Hon kramade mig som en mamma. Jag gillade det. Hon gjorde mig glad och varm.

Och jag kände mig trygg. Med henne och Carlisle, Edward som bror.

Vi sprang tillbacka i tystnad. När vi kom tillback så undrade Carlisle Esme vad vi hade pratat om men hon sa inget och det var bra. Edward visste redan med sin tanke läsning.

Dagar, åren går och går. Nästa familjs medlem blev Roselie hale men nu heter hon Roselie Cullen. Det var så här att hon blev vampyr av att hon blev misshandla av sin make och hon skulle gifta sig framtids planer men där tog det stopp. Som det gjorde för mig. Kvällen där på så gick hon ut och kom tillbacka blodig. Carlisle blev jo galen men hon förklarade att hon mördade dem fem som hade misshandlat henne. Carlisle gillade inte det men det gjorde jag.

Dagar och år gick.

En kille vid namn Emmet McCarthy, men nu Emmet Cullen jag gillar det mer. Han är familjens björn. Det var Roselie som hittade honom. Och jag blev glad att hon gjorde det. Jag tycker om honom. Alla är ett par nu Carlisle och Esme, Roselie och Emmet. Edward gillar inte mig och jag har respekt för det.

 

16/09 1945

Kära dagbok!

Jag tror att jag inte orkar mer. Cullens är trevliga, roliga och familj vänliga. Men jag står inte ut med smärtan vad dom tänker på. Jag blir lessen när dom tänker:

Så liten och gulig hon måste var nyfödd. Men det är jag inte. Jag är 13000/140000. Dom för står inte. Edward är den personen som förstår. Han kan jo läsa tankar. Och läser vad jag tanker på. Om man läser dem så fattar man. Men inte så är det lite jobbigt. Jag hoppas att jag kan ge mig av snart. Esme och jag pratade för ett par års en. Och jag sa att jag inte hade någon mamma. Hon såg smärtan i mina ögon. Att jag ville ha det. Någon som tar hand om mig. Det skulle jag vilja ha. Men nu har jag inte det. Mor och Far är gudar och dem vill inte ha sina barn i himmelen. Jag känner mig sviken av min gudmor och gudfar. Artemis och Zeus har svikt familjen. Jag orkar inte mer nu så jag drar.

Hej då Cullen.

 

Natten var lång Alex var rätt tyst under natten. Konstigt hon brukar var ut och jaga vid den här tiden?

Jag går in och kollar.

’’ Alex vart är du?’’

Vart är hon?

’’ Carlisle!’’ Han kom upp en sekund. ’’ Vad är det Edward? ’’

’’ Alex är borta!’’

Vi gick in och kollade i hennes rum och på sängen låg det en lapp.

Hej Familjen Cullen!

Det är dags för mig att gå vidare i livet. Jag tog beslutet igår för jag har lärt att känna er att var med er men jag måste ut i värden också men jag hoppas att vi ses snart igen!

Carlisle

Du har lärt mig att inte dricka människo blod längre det är jag tacksam för!

Esme

Du var som en mamma för mig. Jag fick jo inte träffa henne så jag är tack sam för dej!

Edward

Det finns människor som du inte kan läsa tankarna av och du kommer inte att gilla det. Jag har träffat någon jag blev galen på det!

Roselie

Lycka till nu! Med din skönhet är det lätt att vinna ett hjärta som du gjorde med mitt!

Emmet

Du kommer att lyckas med sporten. Man ser hur byggd du är.

Hej då

Alex

Jag läste om det här brevet om och om igen. Jag saknade henne fast vi bråkade mycket i huvudena.

 

Jag vill inte lämna Cullens men jag blev tvungen som jag blev med Kim, Daniel och Eric. Jag glömmer aldrig er. Jag måste tänka fram åt.

Det är natt en perfekt kväll att träffa Voulturi.

Att springa över atlanten var lätt. Votera är en stor stad i Italien. Jag knakade på den stora porten.

Jag läste tankarna och öppnade. Mitt axel blonda hår var trasligt.

’’ Vad är ditt ärende?’’ Sa han som satt i mitten. ’’ Jag vill dö.’’ Sa jag snabbt.

’’Okej för jag se?’’

’’ Ja visst.’’ Han tog tag i min hand.

’’ Fascinerande. Flera förmågor på en gång, och sviken av många som du har litat på.’’

’’ Omöjligt sa den vit håriga. ’’

’’ Låt oss kolla om det är sant, Jane.’’ Hon kollade på mig. En hennes attack vände när den var nära mej och körde om till henne igen. Jag såg att hon veck sig på mitten. Han som satt i mitten heter Aro, höger sida Magnus och Caius. Dem kollade på mig med stora ögon.

’’ Hur får man stopp på det?’’ frågade Magnus.’’ Jane stänger av det.’’

’’ Jane.’’ Aros röst var mjuk.’’

’’ Jag kan läsa tankar.’’

’’ Säg då varför Magnus är så dempremerande?’’

’’Han skulle gifta sig med din syster och sticka här ifrån och leva lycklig men du dödade henne och här är Magnus.’’

’’ Rätt.’’

’’ Jag styr över elementen.’’

’’Vissa.’’ Elden lekte runt salen som en stor ring, vattnet var så roligt, jorden porten är gjord av trä och jag tog sönder den och byggde ihop den igen. Luft jag blåste ut dem.

’’ Jag är imponerad’’ sa Aro. ’’Jag kan inte låta dej dö men en plats i Volturi?’’

’’Gärna.’’ Jag sa det så tacksamt så gott jag kunde.  Cullens blir nog inte glad över att jag sitter här.

Vill jag hjälpa dem som bryter mot reglerna.

Jag satte mig i mellan Aro och Magnus. Jag jobbade hela dagen hela året. Jag är helt slut efter allt jobb.

’’ Alex, Alec, Dimitri, Felix och Jane ni ska till USA Los Angels någon ställde sig ute i solen när folk kollade på ett typisk regel brott. Alex innan du går ska jag säga en sak.’’

Dom andra hade gått, så var jag kvar där in en med dem.

’’ Om du måste använda en attack som går tillbacka prata med den personen och säg att han eller hon ska med tillbacka okej? ’’

’’ Ja herre.’’ Jag fick spring i kapp dem andra. Det var min första gång jag är utan förr rummet. Det var ljust och mörkt. Jag in såg att jag var lika lång som Jane. Men jag var äldst och inte yngst. Ingen kunde slå min ålder i gruppen. Jane och Alec var 400 år, Dimitri var 1000 år, Felix var 1500 år. Och så kommer jag 140 00 år.

Jag känner mig så annorlunda i hela Volturi.

Vi var framme. En tjej tittade på mig och jag såg tillback ett leende kom på mina läppar. Jag såg att hon fick kramp i kroppen.

’’ Vad är det som händer med henne?’’ Sa den äldre av männen.

’’ Hon attackerade mig och jag sickade attacken tillbacka. ’’Alla kollade på. Hade jag gjort något fel? ’’ Vem av mer gick ut i solen?’’ Sa Jane. Jag visste svaret. Båda männen, men jag sa inget.’’ Alex?’’

’’Båda männen gjorde det.’’

’’Tack.’’ Svaret blev snabbt och elakt. Var jag bara en docka som skulle ge svar på deras frågor? Nej jag är ingen docka jag är en gammal vampyr.

’’ Alex får jag prata med dej?’’ Sa Felix. Vi gick lite längre bort så att dom andra inte skulle höra.’’ Jag råkade höra vad du och pratade om, vi ska ta med henne.’’

’’ Du har rätt, men jag är inte helt säker om hennes förmåga kan hjälp hos?’’

’’ Strunt i det Aro sa det själv jo ta med den som har förmågor. ’’Vi gick tillbacka och jag gick fram till tjejen som satt på stocken.’’ Vad heter du?’’ Sa jag.

’’ Jag heter Rose och jag gör så att du kan få tvivel på kärleken och allt.’’

’’ Rose är du helt säker på det?’’ Sa jag.

’’ Ja.’’ sa hon. ’’ Jag är lessen att förstöra dit liv men du måste med oss.’’

’’ VA!’’ Skrek Jane som en chock. ’’ Jane lägg dej inte i det här.’’ Hon kollade på mig attacken gick tillbacka till henne. ’’ Jag vill inte göra dej lilla Jane men det går av sej själv om du gör så.’’

’’ Okej.’’ Sa hon.

’’ Jane stäng av.’’ Sa Dimitri. Hon blev normal.

’’ Felix gör slut på dem är här två, jag vill hem.’’ Hennes röst, elak.

’’ Jag och Rose går i för iväg.’’  När vi var framme så sa jag till Rose.

’’ Ta det lugnt och var inte rädd okej?’’

’’ Okej.’’ Jag öppnade porten, satte mig på det ställe där jag brukar sitta.

’’ Alex var det här det ända bytet?’’

’’ Ja herre det var det ända.’’ Och jag gillar inte att vampyr avrättas. ´´ Det är okej.’’ ’’ Dom andra kom några minuter efter oss.’’

Han tog henne i hand och. ´´ Facenerande jag kan inte se något.’’

Jag spände ögonen. Och samlande, det får inte vara sant!

’’ Vi kollar om hon är immun för alla våra krafter.’’

’’ Jane.’’ Hon gjorde ett leende som svar och försvann. ’’ Hon är en sköld.’’ Viskade jag.

’’ Vill du ha en plats är i Volturi?’’ Sa Aro’’ Gärna.’’ Sa hon.

Jag trodde inte att det var sant, hon var en sköld men jag kunde läsa hennes tankar.

’’Aro, jag kan läsa hennes tankar.’’ Han kollade på mig. ’’ Bra.’’ Sa han.

Dagarna var lång tråkiga, det som var min uppgift och Rose var att skydda Aro, Magnus och Caius.

Men det var svårt att läsa tankar. Jag vill inte mer. Jag hade varit här nu i mer en tio år nu och jag göra samma sak hela tiden.

 

Rose vill inte vara kvar och jag fick stanna, det var roligt och mysigt här.

Men jag gillade inte att se vampyr avrättas. Många år hade gått det var länge sedan jag träffade Cullens. Dagarna gick och gick men dagen kom då Edward Cullen kom.

Han sa att Bella hade dött. Jag kan gå från ett huvud till ett annat.

Och Bella levde hon var inte död. Vi kan inte låta dej dö men det finns en plats här för dej. Jag visste svaret från början nej. Han gick här ifrån

. Med ans jag planerade en flykt här ifrån jag klara inte mer av det här.

Minuterna gick och gick och en timme.

Sen öppnades porten Bella levde. ’’ Bella lever i alla fall, låt mig få se. ’’

’’ Du kan inte läsa hennes tankar. Låt mig få prova. Intressant, jag kan inte se heller. Alex kom hit.’’ Jag gick till dem.

Jag såg honom inte i ögonen. ’’ Kan du läsa Bellas tankar? ’’

’’Ja alla här i rummet.’’

Jag kollade henne i ögonen. Hon var inte frustrerande som dem andra tyckte.

Hennes ögon liknade min biologiska mamma. Men det var inte hon. Hon är död som alla andra vänner.’’ Alex känner du Cullens?’’

’’ Ja men inte dom två nya eller människan men resten. Jag bodde hos dem in anan jag kom hit.’’

Den lilla tjejen Alice kollade på mig och Bella med. Jag gick tillbacka till min plats. Och kollade ner.

’’ Jane.’’ Sa Aro.

’’  Nej!’’ Sa Edward. Edward veck sej på mitten.

Jag sprang fram till Bella för att hon skulle var stilla. Inget hände. Nej hon är en sköld. Jag kollade på Edward, han hade ändrats under åren.

Edward och Felix var i bråk. Allt var bara kas.

Allt var över på en sekund. ’’ Aro jag kan följa med dem ut så kan ni få er mat.’’ Jag gick ut först dem gick bakom mig.

’’ Du, Edward kan du hälsa resten av familjen. Och att jag saknar er.’’ Han kollade på mig. ’’ Ni bor väll i Toronto?’’

’’ Nej vi bor i Forks.’’ Sa han men en liten avsky i rösten.  ’’ Då vet jag.’’

Det var tyst igen. Jag vill inte det här med. Solen var uppe fortvarande.

’’ Ni får vänta tills solen har gått ner. ’’

’’ Vart ska du?’’

’’ Jag ska sticka härifrån nu jag orkar inte mer av dem bara tjat på mig. Jag har blivit trött på det.’’ Jag sa hej då till dem.

Jag började springa där ifrån. Jag vill bara komma så långt bort ifrån det här stället.

Jag började spring upp mot bergen. Och stanna där ett tag. Solen var nere och jakten skulle börja nu. Jag vet hur Aro tänker. Han sickar alltid dom men aldrig sig själv Jane, Alec, Dimitri och Felix alltså häx tvillingarna och en sökare och ett berg.

Det här kommer att bli jobbigt men jag försöker så mycket jag kan för att hålla mig borta ifrån dem.

Jag såg Jane vid ett hörn och Alec vid ett och dem andra två en fram och en back. Jag var omringad men inte fången. ’’ Jane du kanske borde använda din förmåga.

Den gick inte tillbacka till henne men till Alec.’’

´´ Jane sluta nu!’’ Skrek Dimitri. Hon slutade. Skit vilka bra förmåga. Det kommer att tänja på krafterna. Och bli tröttare fortare. Alec sickade sin och jag undvek så den går till Jane.’’ Alec avbryt NU!’’ Skrek Felix.

Jag var slut att ha använt mina krafter för hårt. Jag hade varit i luften när krafterna gav upp så landade jag på marken, jag försökte resa på mig men det gick inte. Nu var jag körd. Det var bara att ge upp. Jag ville där ifrån men Felix är för snabb och Dimitri sökare. Jag är körd två klart två kvar.

Eller bara ge upp han skulle kunna döda mig i ett slag men jag är inte en människa.

Jag gav upp. Jag låg ner på marken länge bara så där. Och kollade inte på något.

Jag slött ögonen.

Ögonen for upp när vi var inne i byggnaden. Jag kommer aldrig här ifrån visst.

Japp mina sista sekunder innan döden och kommer alltid tillback. ’’ Aro du vill inte förgöra mina krafter. ’’Det vet jo alla. Han kollade på mig.

Han såg på mig en gång och han vände sig och kollade nästa gång var jag borta.

 

Åren hade gått jag hade bott hos olika familjer hela tiden. Jag fick lära mig att bete mig som en människa och ibland vampyr och mörkrets jägare.

 

’’ Hej Acheron!’’

’’  Hej Alex! Hur är det?’’

’’ Bara bra. Död demoner eller ska du till Artemis?’’

’’ Haha vad rolig du är! Jag kom för att fråga en sak? Och du var väll där när jag föddes?’’

’’ Ja.’’

’’ Ville mina föräldrar död mig?’’

’’ Ja. Jag är lessen för det men jag stoppade dem. Så att dem inte skulle döda dej.’’

’’ Tack.’’ Vi gick några kvarter till slut hittade vi några demoner.’’ Acheron vet du som är er irriterande några demoner?’’

’’ Nej Alex!’’ Att bara hans röst gjorde mig glad.

’’ Att dem alltid ska strula till det för dej och mig. Och en general som lekte med mig för ett par tusen år sen!’’ Vi slog vid sida vid sida. Det var rätt härligt. Till sist när jag såg vem det var.

´´ KIM! Acheron sluta Nu! Daniel?’’ Dem kollade på mig, med förvånad blick på mig. ’’ Kim jag trodde att jag aldrig skulle få se dej!’’

’’ Alex inte jag heller saknat dej.’’ Hennes röst var inte för ändrad. ’’ Kim Daniel det här är Acheron.’’

´´ Hej.’’ Sa alla på mun på varandra. ’’När var det sist ni sågs?’’

’’ Vid liv eller död?’’  Frågade jag. ’’ Liv. ’’

’’ För 13000 år sen. Jag hade en syn som jag såg om jag inte gav iväg så skulle Kim, Daniel och Eric dö. Och jag sa det till dem det var det värsta jag har gjort.’’

’’ Vart är Eric?’’ Sa Kim.

’’ Jag vet inte sista jag såg honom var för 11000 år sen. Det var du föddes Acheron, jag kom direkt från Eric han var mänsklig. ’’

’’ Kyrian vad gör du här? ’’

’’ Hej Alex och Acheron.’’  Han tittade på oss och såg demonerna sprang rakt i mot dem. ’’ Stopp Kyrian.’’ Sa Acheron.’’ Dem är mina vänner, Kim och Daniel.’’ Sa jag

’’ Dem har druckit ifrån människor!’’ Skrek Kyrian.

’’ Kyrian jag gjorde det när jag var vampyr jag har ändrats. Det kan dem med.’’

’’ Jag gillar inte din tanke.’’ Sa Acheron. ’’Kyrian snälla ge dem en chans.’’

’’ Hej Talon. ’’

’’ Hej.’’

’’ Det här är Kim och Daniel.’’

’’ Du jagade mig igår natt.’’ Sa Daniel. ’’Snälla sluta bråka.’’ Sa jag.

’’ Demoner och mörkrets jägare kan inte vara sammas eller?’’

’’ Jo men det är vårt jobb. Att skydda människor inte titta på när dem dödar!’’

’’ Talon sluta bråka med Daniel.’’ Jag kan inte tänka klart, nu måste jag här ifrån och det är nu.

’’ Förlåt mig jag måste gå nu jag har saker att göra.’’ Jag sprang där ifrån upp på taket. New Oralens franks kvarter, är det mest vackraste jag vet.

’’ Gud vilken demon natt det här får inte bli värre.’’ Jag klättrade ner dödade demonerna en efter en. Jobbet var klart solen var uppe. Dags att hoppa ner i källaren. Jag skulle just hoppa ner men.’’ Alex vänta.’’ Jag vände mig om jag såg att det var Acheron. ´´Hej.’’ Sa jag.

’’ Jag vill bara se att du var okej.’’

’’ Jag är okej Acheron.

’’ Din far vakar över dej så du vet.

’’ Jag vet okej jag måste ner nu okej?

’’ Alex innan du hoppar ner så du vet du kan vara ute i solen.’’

’’ Men jag trodde att han glömde mig och var helt meningslös för honom.’’ Vi gick i staden hela dagen och pratade om saker från för.’’ Alex jag vet något som tillhör till dej det är en sak som du kanske har saknat.’’ Han vände sig om och tog fram min dagbok! ’’ Acheron vad har du fått ifrån? Gud jag vet inte hur jag ska tacka dej! ’’

Jag gav honom en kram.’’ Om du någonsin behöver hjälp så säg till bara jag vill hjälpa dej. Och tack igen för dagboken.’’

’’ Artemis vill att jag ska till henne och jag måste dra är det okej?’’

’’ Såklart.’’ Min röst var lite retig mot honom. Och gav honom en puss på kinden.

’’ Vi ses snart bror.’’

14/04-2010

Kärra dagbok!

Du fattar inte hur mycket jag har saknat att skriva i. Utan dej så är det bara tomt. Jag tappade bort dej alla minnen finns i dej jag vill och ska börja skriva i dej igen! Alla mina dagar har varit långa men med mina vänner så går det fort. 12000 som jag skrev jag i dej första gången och generalen kom och hämtande fast det kändes som  igår. Och när jag träffade Eric, Daniel, Viktor och Alexander. Jag träffade Kim och Daniel. Kim du är mitt allt. Acheron var lite skum idag har han något hemligt men jag ska ta reda på det. Först kom Kyrian och sen Talon och då blev det bråk. Jag fattar inte hur mina vänner kan var fiender. Och jag vill inte tänka att jag har druckit människo blod det är för vidrig. Men god natt då

 

Jag blundade. Fot steg, jag for upp.

’’ Kim hörde du något?’’

’’ Nej?’’

’’ Vad är det som händer?’’ Mina händer var bundna med rep skriket kom upp hur strupen! ’’ Ta bort repet fort!’’ Sa jag i det tomma intet.

’’ Varför?’’ Rösten kom från ingen stans.

’’ Hon skriker jo! Ta bort repet! Innan någon hör oss.’’

’’ Trivs du med rep runt händerna?’’

’’ Nej!’’

’’ Okej jag tar bort repen men gör då som vi säger!’’

’’ Jag gör allt för att få av repen.’’ Elden! Repen föll av händer som små bitar. Jag försökte spring där ifrån men blev knuffad åt sidan. Det var Erics min när han knuffade mig. Helt förstörd och helt litade på mig men jag förstörde det. Jag fattar hans lidande. Så att jag tycker synd om honom. ’’ Eric jag är lessen men jag är rädd.’’

’’ Alex du är inte rädd du vill bara fly ut i det fria.’’

’’ Nej det vill jag inte jag, är inte den gamla Alex jag var det för 13000 år sen.’’

’’ Du ändras aldrig Alex!’’

Jag vill inte bråka med Eric. Det var det sista jag ville, med honom.

 

Natten var så ärlig. Natten var fortvarande ung. Kyrian lugnar aldrig ner sig med demonerna. Och Talon är på glatt humör. Och Alex har jag inte sätt på länge. Jag började springa där Alex bodde. Jag ringde till henne men inget svar. Fot stegen, var inte likt. Dörren öppnades långsamt.

’’ Vart är Alex?’’  Sa jag

’’ Hon sover och vem är du?’’  Sa killen.

’’ Jag är Acheron och du är Eric?’’

’’ Ja det är jag. God natt.’’

Han stängde dörren. Alex sov hon är nog trött på mig, Kyrian och Talon som försökte döda hennes vänner. Allting blir bara fel. Stakare. RING, RING.

’’ Acheron här.’’

’’ Hej det är Alex.

’’ Hur mår du?

’’ Det snurrar i huvudet och känns som jag ska spy upp min mage.’’

’’ Jag blev orolig. Syster ta hand om dej nu.’’

’’ Du själv, Artemis vill nog att du att du ska till henne.

’’ Hahaha vad lustig du är. Men vi hörs senare. Det blev tyst i bådad andarna.

’’ Acheron vad har du hållit hus?’’ Sa Artemis. ’’ Här i stan och vad vill du Arti?’’

’’ Du har inte varit hos mej på länge jag blev orolig.’’

’’ Snälla jag tror att jag har hittat en gammal släkting till dig?’’

’’ Vem då Acheron?’’

’’ Alex Amelia Julia Cullen.’’  Artemis stirrade på mig.

’’ Vad är det med henne?’’ Hon var irriterad. ’’Hon var det första mörkrets jägare.’’

 

 

30/9 2010

Kära Dagbok!

Jag fick vet att jag är det första mörkrets jägare. Jag drömde om Eric i natt. När vi satt vid läger elden han höll mig fången och var rädd. Repet var på. Varför är jag rädd för rep?  Enkel fråga jag är van att använda dem och är ovana vid fången skapp. Det är inte så enkelt att var vampyr som man tror. Om jag dör så är det problem för mig och Acheron han är den ända jag har kvar från den gamla tiden. När allt var så underbart. Jag vill att du ska upp leva det någon gång.

 

Jag vaknade på morgon med dagboken under kudden. En journalist kom förbi och såg boken. Han sprang in och kollade på boken.

’’ När fick du boken?’’

’’ När jag var 14 år gammal. ’’

’’ Det är den äldsta boken jag har sätt.’’

’’ Ut nu in anan jag ringer polisen.’’ Han gick ut med en sur min. Dag en gick rätt fort. Ingen kom för ut om journalisten till mig. Men så är det att vara mörkrets jägare. Pling

Jag gick för att öppna där var han Acheron.

’’ Hej Alex.’’ Sa Acheron.

’’  Acheron vad har hänt.’’ Han såg trött ut. ’’ Kyrian är människa, Talon har träffat en tjej som heter Sunshine var är det som händer här. Zarek och Valerius kommer idag. Du måste säga till Julian och Kyrian att han kommer, jag liter inte på någon en på dej Alex.’’

’’ Visst jag gör det. Du har alltid varit som en store bror för mig!’’

’’  Och du en liten syster för mig Alex. Tack för att du kan göra det. Jag måste gå nu men vi ses senare va?’’

’’ Ja det gör vi.’’  Acheron gick och jag med. Nu måste jag till Kyrian och Amanda säga det. Dem kommer inte att bli glada. Jag knackade på dörren. Kyrian öppnade dörren. ’’ Hej Kyrian.’’ Sa jag. ’’ Hej, är det något som har hänt eller?’’

’’ Det kan man säga, är Julian här? ’’

’’ Ja det är han.’’

’’ Bra, vi tre prata måste.’’ Jag gick in i det stora huset. Och in vardagsrummet och såg statyn av hans tre systrar. ’’  Kyrian och Julian Valerius kommer till stan.’’

Julian och Kyrian Gapade. ’’ Den jäven ska få vad han gjorde mot mig!’’ Skrek Kyrian. Amanda kom in rummet med Malisa i famnen sovande. ’’ Vad är det? Oh hej Alex.’’

’’ Hej Amanda. Valerius är i stan. Men på ett bra sätt att han är här. Han tar över din del av stan Kyrian.’’

’’ Vi ska döda honom att sätta upp på ett kors.’’ Hans röst var vansinnig. ’’ Julian och Kyrian jag är lika förbannad att han är här. Men det var två tusen år sen. Lägg det bakom er nu snälla?’’

’’ Okej.’’ Muttrade Julian. Kyrian var sur för att inte få sin hämnd.  ’’ Snälla kan ni inte låt bli honom bara så blir allt bra. Jag lovade Acheron det.’’

’’ Hans lilla gullig gris.’’ muttrade Kyrian.

’’ Det där var inte roligt Kyrian. Acheron behöver mig och jag honom. Vi är som bror och syster. Jag var där när han föddes, jag fattar att det är hemskt att nästan bli dödad av sina egna föräldrar. Jag vet ingenting om mina föräldrar. Kyrian du ska vara glad som hade syskon och föräldrar som brydde om dej, men jag hade inga. Jag fick alltid hitta nytt hem. Det var hemskt. Men nu måste jag gå.’’ Jag sa hej då till dem. Nu var det dags att börja jobba. En demon ensam i natten för enkelt för mig en liten tjej. Striden började enkelt. Minnenerna kom upp under striden det var distraherande, men var det? Jag som liten i min fars famn.

’’ Vi kan inte ta hand om vårt ny födda barn. Hon måste få rätt uppväxt. Artemis? Afrodite? Hera?’’

’’ Jag kan ta hand om barnet!’’  Sa Artemis.

’’ Kom hit Amelia.’’ Med en glad röst. ’’ Hon heter Alexis.’’ Sa månguden.

’’ Men jag kallar henne Alex.’’

’’ Snälla sluta!’’  Sa jag åt demonen. Jag blev galen. I ett slag var jag nära på att döda honom eller henne. Jag tog av huvan.’’ Far?’’

’’Alexis?’’ Det var min pappa, jag sprang där ifrån. Hem igen. Tårarna bara sprutade. Jag fattar inte jag var när på att döda min pappa. Det var för sjukt. Det knakade. Jag öppnade det var Acheron.

’’ Hej Alex.’’

’’ Hej.’’ Min röst dog nästan ut. ’’ Vad har hänt nu då?’’

’’ Jag var när på att döda min pappa!’’

’’ Och vem är det?

’’ Solen och mamma natten. Dom kunde inte ta hand om mig, och jag bodde med Artemis. Och jag heter inte Alex hon kom på det smeknamnet jag heter Alexis.’’

’’ Stakare. Vi borde söka upp Artemis.’’

’’ Du har rätt.’’  Vi gick till ett lager som var tomt. Helt tyst var det.

’’ Artemis kom ner hitt nu!’’ Det tog någon minut och där kom  gudinnan med sitt långa blonda hår.

’’ Vad vill du Acheron?’’  Sa hon. Hon stirrade på mig om jag vore död. ’’ Hej.’’ Sa jag. ’’ Vad vill du!’’ Skrek hon till mig.’’ Jag vill säga tack, för att du tog hand om mig men du verkar inte bry dej om det.’’ Hon kollade på mig igen som jag var hennes dotter.  Hon kramade mig och jag gjorde det tillbacka.  ’’ Jag var när på att döda far igen.’’ Sa jag. ’’ Ja det har jag också nästan gjort.’’ Sa Artemis.

’’  Han tänkte på när jag föddes och han gav mig till dej. Tack.’’  Och hon försvann med ett leende på läpparna. ag och Acheron gick och pratade länge om vad som skulle hända här näst.

’’ Acheron, jag måste gå nu. Vi hörs sen va?’’

’’ Ja det gör vi.’’

Jag gick från där han stog. Han var den ända jag litade på och mig.

Knak, knak!

’’ Jag kommer.’’  Men kommer så här tidigt på morgonen.

’’ Hej. Är du Alexis Cullen?’’ Sa kvinnan.

’’Ja det är jag.’’ Jag såg inte vad som hände. Plötsligt var repet runt mina händer. Jag spelade lung, men i själva verket var jag panik slagen. ’’Kom med här.’’  Jag gjorde som hon. Vi gick länge innan hon sa något.’’  Blunda.’’ Sa hon.

Jag blundade men det hon inte visste att jag kunde se vad som hände genom hennes ögon. Tittade igenom huvudet men inget intressant.

Tillback till mitt huvud. Luft tänkte jag. Repet runt händerna var borta. Paniken var bort blåst. Jag sprang där ifrån.

’’ Alexis nu åker vi.’’ Sa hon.

’’Eller inte.’’ Gav jag henne ett svar.

Jag började spring där ifrån. Jag måste ringa Acheron. Jag knappade in hans telefon numer. Ett pip två pip tre pip fyra pip. Jag la på. Vart är han? Han brukar svara?

Jag hade sprungit runt staden flera gånger. Kanske är dem på lagret. Vägarna var tomma, jag var framme. Vid lagret. Dörren var halv öppen jaha det var visst någon där. Jag sprang där jag hörde röster. Acheron var in i rummet! Jag måste in dit men hur? Nu vet jag.

Jag gick igenom dörren sprang och ställde mig vid Acherons högra sida.

’’ Hej vad har hänt?’’ frågade jag Acheron.

’’ Han tog upp Sunshines skada.’’

’’ Artemis pack ihop dina saker och kom ner i hit nu!’’ Sa Acheron. Plötsligt så stog gudinnan där.

’’ Ge mig Talons själ.’’ Sa han.

’’ Nej vi måste för handla.’’ Sa hon.

’’ Jag hinner inte ge mig den Artie.’’ Hans röst var skakig.  ’’ Han dör Artemis han dör! Sa jag.’’ Ge mig sten Artemis snälla?’’ Sa Sunshine. Hon gav sten till Sunshine.

’’ För Zeus skull släpp inte tag om hans själ!’’ Hon la sten på han båg märke. Han hade slutat att andas. Jag kollade på honom han tog ett djupandetag. Talon reste på sej. Jag vände mig om och Artemis var borta.

Dörren var öppen. Och gudarna kom in. ’’ Hej Alexis och Acheron.’’ Sa Camulus, Dionysos och Styxx. Vi ställde oss på redo för strid.

’’ Styxx du har för ändras när vi senas sågs det var väll elva tusen år sen.’’

’’ Och du med Alexis.’’ Sa Camulus och Dionysos. Styxx gick till sin bror.

’’ Ja det är som i polis serie den goda polisen och den onde.’’ Acheron var sårbar. Jag hade aldrig sätt honom så här. ’’ Minns du när Estes dog?’’ Sa Styxx. Acheron skulle aldrig glömma det. Jag såg det, jag kände det. Acherons smärta var för eldig. Han stog fram Acheron och kollade i sin brors ögon. Dolken rakt i hjärtat, flög till andra sidan rummet. Jag kunde inte stå. Själv flög jag till vägen. Men fort på fötterna.’’ Gå inte närmare om du vill dö!’’ Sa Styxx. ’’ Jag vet vad han sa! Vad har du gjort!’’ Jag gick närmare. Till Acherons, tog i ansikte. Snälla låt det här funka! Tänkte jag.  ’’ Acheron snälla lyssna på mig. Lunga dej. Snälla. Ta dej samemans. Du sa till mig att du var den onde tvillingen.’’

’’ Där hör du.’’  sa Styxx Jag blängde Styxx.’’ Du kan inte vara den onde, för jag vet att du har ett rent hjärta.’’ Jag flög tillbacka till vägen. Med en duns.

’’ Artemis!’’ Skrek jag. Och där stog hon.

’’ Vem gjorde Acheron förbannad?’’  Gudarna pekade på Styxx. ’’Era fån.’’

Talon reste på sig. Och gick Acheron.

’’ Släpp taget T-rex.’’

’’  Backa eller dö.’’ Sa jag till Talon.’’ Talon kom ihåg vad Ach sa till dej när du strider. Du måste samla dej. Håll dej lugn.’’

’’Acheron släpp taget.’’ Talon flög till väg som jag. Jag gick till Ach.’’ Nu räcker det, samla dej jag vet att du inte vill det här.’’ Jag tog i hans hand. Jag kände att han blev lung. Jag kollade i hans ansikte. Ögonen var röda som rubiner. Det var dem värsta ögonen jag hade sätt. Han blev normal med sina silver ögon. ’’ Acheron kolla på mig. ’’ Han gjorde det. ’’Lunga dej nu och släpp taget.’’ Han kom ner till marken igen. Han såg ut som att ha vaknat upp uren mardröm. Armarna runt kroppen.

’’ Acheron.’’ Sa jag snabbt. Jag följde efter honom. Tog honom hem till mig. Vi gick tyst hem till mig.

’’ Gjorde jag dej illa?’’ sa han. ’’ Nej det gjorde du inte bror.’’

’’ Du kan inte kalla mig det. ’’

’’ Snälla lyssna på mig, lyssnar du på mig eller den jäven till din bror? Sa jag. ’’ Jag vet inte.’’

’’ Acheron du är mitt allt om något händer dej något då dör jag själv.’’

Han kollade på mig med sina ögon som var silverfärgade.

’’ Alex du är min syster nu och för alltid.’’ Hans röst var normal-

’’Som sagt broder, alla kan leva lyckligt man behöver inte vara människa för det. Och jag måste iväg nu. ’’

’’ Varför då? ’’

’’ En kille är mig på spåren om jag inte är med honom imorgon så är jag dödens och dör. Okej?’’

’’ Stick iväg bara. Ta hand om dej bara. Jag vill ha dej levande inte död.’’

’’ Detsamma.’’

 

Jag kom till en äng nära Seattle och forks.

Jag såg en tjej som gick ensam i skogen. ’’ Hej.’’

’’ Skit vad du skrämde mig.’’ Sa hon. ’’ Jag heter Alexis och du är… ’’

’’ Bree Tanner.’’

’’ Vad gör du här ute?’’  Frågade jag.

’’ Jag bor här ute med andra vampyr.’’

’’ Känner du Riley?’’

’’ Ja han är som vår Chef.’’

 

Jag följde med henne ner till källaren. Jag gick upp för trappan och in i huset. Och satt där och väntade. ’’ Hej där.’’ Jag hörde rösten, den var mörk men ändå ljus.

’’ Hej, jag heter Alexis och du är…’’

’’ Riley, jag tror att jag har träffat dej tidigare?’’

Jag kollade på honom kunde det var kan Riley?

’’ Vad gör alla vampyrer här? ’’

’’ En klan planerar att anfalla oss.’’

Och vilka är det?

’’ Dem gulögdare, dem är sju stycken.’’ Skit det är jo Cullens.

’’ Jag vill hjälpa till men jag känner dem ni ska attackera om dem ser mig så blir dem arg och det blir inte särskilt roligt. Jag har redan svikit dem redan en gång.’’

Han gick ut, och in källaren.

’’ Bree kan du komma ett tag.’’ Hörde jag honom säga. Dem två gick ut och in i huset där jag var.

’’ Jag vet att du inte vill det här så du har en lärare.’’ Jag gav och fick ett leende. Vi ses snart.’’

’’ Vampyrer har regler som vi måste följa det är. Vi får inte avslöja oss för människorna annars så är vi döda.’’ Hon kollade på mig lesset. ’’ Du vet vilka det här är?’’

’’ Ja jag bodde med dem in anan jag kom hit. Jag orkade inte mer blod bad.’’

’’ Vi kommer at dö allihop eller hur?’’

’’ Jag är rädd för till och med din skapare. Om du vill överleva så följ med Fred.’’

’’ Men jag måste hitta Diego.’’

’’ Riley har ljugit för er alla. Han är död.’’

’’ Nej det är han inte!’’

’’ Om vi gömmer kropparna för enkelt så att människorna hittar dom. Säg hej då.’’ ’’ Har jag brutit mot lagen?’’

’’ Nej det har du inte, för då skulle dem komma på en gång.’’ Vi satt tysta en lång stund och lyssnade.

’’ Riley kommer.’’ sa jag. Han kom in.’’ Bree kom ner nu! ’’

’’ Varför, jag stannar hellre här en där nere!’’  Sa hon. Han kollade på mig.

’’ Det är solklart. Att hon får stanna här.’’

’’ Riley när händer det?’’

’’  Imorgon.’’ Han vände på klacken och ut igenom dörren. Vi satt där tysta och hörde vad som planerades. Kvällen gick fort. ’’ Vi måste ut nu.’’ Jag och Bree stog där och väntade i en halv timme för dem andra skulle komma. Man såg att alla skimrade förutom jag. Flera tänkte samma sak som stog bredvid mig.

’’ Mina föräldrar är gudar, natten och dagen är dom.’’ Viskade jag till Bree.

’’ Du är en gud?’’

’’ Ja.’’

Vi var vid ängen där kriget skulle börja. Men jag svängde av.

En stor svart varg stog fram mig kände igen den vargen. Undvek attacken, jag kände igen hans krigar ställning. ’’  Sam?’’

Han slappnade av. ’’ Det är Alexis, du har blivit stor senaste gången jag såg dej. ’’

 

Jag sprang till Riley där han var. Jag såg honom. Ingen hand, för mycket smärta.

Jag hittade handen och hjälpte honom med allt, att han skulle ha två händer för i stället för en.

Varg kom back om mig jag kastade honom mot ett träd, han veck sig.

Edward såg det och mig. Ett svek som aldrig kan förlåtas.

Jag sprang till Riley igen och hjälpte honom upp.

’’ Hur mår du?

’’ Bra, varför hjälper du mej?’’

’’ För att du liknar min lillebror.’’ Vi sprang ner till ängen. ’’Vänta vid ut skogen där borta.’’ Vi gick i skilda vägar. Jag sprang där ifrån. Ut på ängen och jag såg Bree gå bakom Jasper blundande?

Jag sprang fram till dem. ’’ Hon vill inte det här.’’ Sa Carlisle till mig. Vi satt oss runt elden och kollade på den. Alla utom Bree.

Jakob kom hit av bärandes, av Sam, Puli, Embry och Quil.

’’ Carlisle undersökte honom som gamla vanliga Carlisle.’’ Jag kände direkt attacken tekniken. Det var Katie, jag trodde inte att hon skulle kunna göra en sån stor skadad.

Dem bärdde bort Jakob. Och Bree öppnade ögon. Hon kollade runt och hon såg mig. Hon var fortvarande skrämd, men hon fick lycka att se mej leva. Att Cullens skulle få se mig igen. Det var jo sant. Men jag kan inte stanna, dom är ute efter mig. Jag kollade åt norr och där kom det. Dem sprang hit till oss. Janes första syn var jo jag. Jag kollade på dem. Ingenting förändras.

’’ Vad heter du lilla vän?’’  Bree var för skrämd för att svara. Attacken kom till oss men tillbacka till Jane hon visste det men var en överasking. Men såg att Jane fick panik när hennes egen attack kom till henne. Hon för stog att det var jag. Det gick bort. ’’ Okej då, Alexis vad heter hon?’’ Jag hann inte svar.

’’ Bree.’’ Sa hon. Felix ställde sig bakom henne. Jag vet vad du ska göra Felix. Han ställde sig där och kvicksand. Jag kollade bakom mig. Och där satt han. Jag vad du tänker Alec. Gör det inte. Attacken kom långsamt i mot oss men för smart. Skölden kom upp. Attacken gick långsamt i mot dem. Alec kunde inte stänga av den. Felix kom på fötter igen. Slog till honom. Perfekt slag, han drog sig tillbacka. Dem lämnade oss, Aro skulle inte bli glad om dem sa att dem fick stryk av mig. Jag reste på mig. Hjälpte Bree upp på fötter. ’’ Ska du sticka nu?’’

’’ Ja jag är efterlyst i hela landet och måste lämna det. Men jag vill inte lämna er. När jag gjorde det. Och jag är lessen att bara skriva en lapp annars så skulle jag aldrig gå.’’

’’ Hur visste du mitt namn?’’ Frågade Jesper och Alice. ’’Läste tankar och du Bella du är inte annorlunda för mig. Följ ditt hjärta så vet du men du väljer.’’ Jag blickade åt henne och skrattade lite.

’’ Jag och Bree vi måste gå nu.’’ Jag sa hej och hej då till alla.

’’ Bree, Riley klarade sig och han hänger med oss.’’

Vi började springa till Vancouver och där skulle Fred vänta på Bree. ’’ Jag ser Fred. Sa jag. ´´ Jag med. Sa hon. Vi sprang i mänsklig fart. ´´ Hej Fred, sa vi i kör. ’’Hej Bree och Alexis. lögn halsen är här. Hur gick det?’’

’’Alla blev dödade t.o.m. vår skapare.’’

Vi planerade vart vi skulle och vi bestämde Olympen i Grekland. Vi gick till flygplatsen och bokade. Det var 3 timmar tills planet skulle gå vi fick åka 1 plats. Vi hade inga saker med oss. Jag hade min dagbok, Bree hade sin bok, Fred hade kortlek och Riley sköte om sin hand.

Vi satt och väntade och väntade. Sen var det dags att gå på planet. Bree tyckte att vi skulle springa dit. Men jag sa att det var för riskabelt. Vi kan bli dödade.

Det gick ganska fort dit jag pratade med Fred, Bree och Riley hur vi skulle bo och lite till. Lättaste var att bygga det själv.

Byggarna kom och sen när dom var borta byggde vi på resten och nästa dag var det klart. Jag gav deras pengar och det gick. Skönt att få vara ensamma.

Nu var det bara dags att flytta in alla möbler. Det tog en halvtimme. Jag hade så roligt med dom. Det var ljust i huset. Fred, Bree oh Riley var ovana men jag hade redan vant mig vid miljön.

’’ Kan vi inte ha svart fönster?’’ Sa Bree.

’’ Hahaha, nej det kan vi inte. Ni måste vänja er med ljust det är svårt i början men det blir enklare sen jag lovar. ’’

28/6 2010

Kärra dagbok.

Jag han inte skriva i dig. En enkel förklaring jag jobbade och jobbade. Blev jagade, av tvillingar, sökaren och berget. Jag vet visst är det finna namn. Jag är nu i Olympen med Bree, Fred och Riley. Dom vill att det ska vara mörkt men jag sa att ni måste vänja er med ljuset det är svårt i början men det blir lättare i tiden. Allt och alla fladdrade till i huvudet på mig. Kim var som syster för mig. Jag vill ha henne tillbacka till min sida.

Hej då!

Solen var uppe ingen syntes till. Alla fyra gick ut för att jaga.’’ Vart är ni på väg?’’ Frågade jag. ’’ Till stan, vad annars?’’ Sa Fred.

’’ Nej det ska ni sluta med också. Jag gjorde det. Jag blev av med alla skuld känslor.’’

’’ Det vi ska jaga är djur.’’ Jakten började. Den började snabbt och slutade det. Vi fick i oss det vi ville. Vi återvände hem.

Det tog en stund för att känna av staken. Skit det är Volturi. Jag sprang in till dom.

’’Kolla i fönstret nu.’’ Och dem gjorde det.

’’ Det är hela klanen Volturi.’’

’ Du får inte gå ut dit ensam.’’ Sa Riley.

’’ Jag går ner dit och pratar, Riley jag klara mig. Bree ta hand om dej nu.’’

Jag var ute. Och hörde vad dom sa.

’’ Det här är ett fint ställe du har hittat. ’’

’’ Tack Aro för att du gillar det, jag gillar det här mer en ert. ’’ Han visste att jag menade Voltera. Sköld upp attackerna gick tillbacka till sina ägare. Jag slappnade av en liten sekund. Smärtan gjorde ont kom och försvann lika fort. ’’ Jane sluta nu.’’

’’ Ja herre.’’  Andades hon tungt.

’’ Lika imponerade som första gången vi sågs. ’’

’’ Jag mindes vilket misstag det var. Vad far er hit? Att döda mig? Varsågod och försök.’’

’’ Alec.’’ sa Aro snabbt. Skölden var uppe. Och gick tillbacka mot dom. ’’Avbryt. ’’ Sa Aro snabbt och enkelt. Och dimman försvann.

’’ Du Aro, du har väll inte glömt en sak att berätta om mig.’’

’’Nej.’’

’’ Jo. Jag är inte 414 år långt ifrån. 14000 år gammal är jag.’’ Alla kollade på mig.

’’ Det finns äldre Aro. En er, du måste ta reda på folk in anan du går till anfall. Vad far er hit?’’ Sa jag.  ’’ Lagen Alexis, lagen, alla som bryter mot lagen måste dö.’’ Sa Magnus med sin stämma.

’’ Och vad har jag gjort? Och jag har inte gjort något, kom och kolla Aro om du inte tror mig.’’

Han började gå i mot mig. Han tog min hand.’’ Fantastiskt, det börjar bli svart men hur?’’ Sa han.

´´ Man kan inte lita på mig. Jag släppte hans hand och knuffade honom tillbacka i mot hans klan. Under en minut så blev det kas. Jane och Alec attackerade och gick tillbacka. Flera sprang därifrån. Sen var alla borta. Det var en lättnad.

Jag började gå mot huset. Jag såg pilen. Träffade i sidan på mig. Bree såg det. Alla tre där inne häll andan. Hon kom ut och hjälpte mig in i säkerhet.

Jag drog ut pilen ur sidan på mig. Skit vad ont det gjorde att dra ut den.

Det blödde som aldrig för har gjort under den tiden jag har varit nere på jorden.

Bree gav mig papper och plåster. Jag gröp fram till dagboken och slog upp siden där jag dog. Jag läste ur dagboken där den dagen jag dog.

23/11 9000

Den kalaste dag på hela vintern jag trodde inte att den skulle kom nu? Men vad gör man åt saken? Jo man bara fryser och fryser. Jag var helt slagen jag orka inte mer.

Jag gick ut hämtade ved och tände elden. Jag blev alldeles varm i kroppen. Fot stegen kom närmare. Jag hörde tankar. Hon eller han skulle döda mig. Det var jo inte bra men vi får se hur det går. Jag sprang ut i skogen.

Jag kollade back åt. Ingen där, jag fortsatte springa. Jag sprang i flera dagar. När jag var framme vid en by. Såg jag en skadad man och drack. Jag hade aldrig varit så törstig i hela mitt liv. Det var jobbigt att springa men det här. Jag reste på mig för att gå där ifrån men.

Där stog han generalen. Jag sprang igenom vakterna men det var hopplöst. Inget skulle gå, jag var för utmattad för att strida.

Alla mina krafter gick bort förutom framtid och läsa tankar, men dem andra, var helt borta.

Jag satte mig i snön för att ge upp hoppet att kunna leva länge till.

Soldaterna gjorde så att jag stog upp. Jag orkade inte ens det. Jag var helt död i kroppen.

Jag bara kollade på en soldat. Hans leende var borta. Dom andra hade leende för att ha tagit mig men inte han. Varför blir alla lessna när jag blir fånga tagen hela tiden?

Den största ställde sig fram för mig. Jag började skrika av smärta.

Jag slött ögonen som om jag skulle sova.

 

Jag stängde igen boken när jag läser dom sidorna.

Om jag var människa så skulle jag börja gråta om jag läste det här.

Bree kom fram till mig och kramade om mig.’’ Du kommer väll inte att dö?’’

’’ Nej då.’’ Sa jag.

Jag kollade ut igenom fönstret ingen av dom var kvar förutom Alec. Jag visste vad jag skulle göra. Jag kollade på såret. Det var borta.

Jag reste på mig och gick ut till min fiende. ’’Jag kommer snart, Riley kan du komma med mig.’’

’’ Bree om det kommer en kille hit in så stick med honom då.’’

Vi gick ut i den stilla natten.

’’ Alec vad vill du mig?’’  Sa jag med en skakning i rösten. ’’Vi alla vi ha tillbacka.’’ Sa han.’’ Jag skulle inte tro det.’’

’’ Det är de du ska. Annars så dödar vi…’’

Jag kollade vem som fanns bakom honom. Det var Edward.

’’ Okej.’’ Sa han. ’’Hur blir det?’’

’’ Riley stick med Edward jag kommer och hämtar dej så fort jag kan.’’ Han nickade.  Jag gick i mot dom, han släppte Edward. Han kollade på mig. Va fan tänkte du på? Jag vill rädda dit liv. Så stick nu till Bella och säg vad som har hänt. Ta med Bree och Riley som är i huset och skydda dom. Jag kommer tillback så fort jag kan. Tänkte jag. Han nickade fort och försvann. Jag kollade sorgsets back.

Jag stog i mitten, smart av Aro om jag skulle fly så skulle alla dö.

Mina krafter är gjorda för att skydda inte döda. Allt blev bara så fel.

Samma plats mitt i mellan Markus och Aro det kan inte bli värre.

Jag gjorde så att Aro tog min hand. Han kollade ner på mig.

Han lede i mot mig.

’’ Tack.’’ Viskade jag i hans öra.

Och jag sprang därifrån. Felix var fort i hällarna.

’’ Felix, vänta hon är fri.’’ Sa han med en lung röst. Han kollade på honom och gick ställde sig i skuggan igen.

Jag var på flygplatsen. Det var tio minuter kvar tills flyget skulle gå till forks. När jag såg Riley.

’’ Riley!’’  Stöt jag av lycka.

’’ Du klarade dej.’’ Sa Edward.

’’ Aro är snäll men inte dom andra.’’ Vi skrattade.

’’ Edward kan du ta hand om Bree som den ny medlem?’’

’’ Visst, tack för att du räddade mig.’’

’’ Det gör inget.’’

Vi sa hej då till dom båda och att dom skulle hälsa.

Det var jo mitt i natten och vi kunde springa hem. Till det hem som vi har byggt upp.

4 juli, 2010

Kärra dagbok!
Idag var varit en vanlig dag. Vi fick besök av Volturi, Bree lämnade mig och Riley det var ledsamt. Nu är hon med Cullen som är värdens bästa familj.

Nu har jag min Riley som trodde att Victoria älskade honom. Det var jo fel.

Nu är hela armen borta förutom:

Jag

Riley

Bree och

Fred. Det är vi som är kvar när vi var tjugotvå från början.

Hej då!

Kyssen var som för alltid. Hans andhämtningar blir allt tyngre och tyngre.

Hans sten hårda hud, muskulös över kropp, gjorde mej andlös. Han var en kopia av Antikus. Min tvillingbror är så närmare mig nu. Jag älskar Riley för den han är och inte Antikus.

’’ Stop vänta lite.’’ Sa han.

’’ Vad är det?’’

’’ Du är bekymrad.’’

’’ Jag älskar dej för den du är, och inte för att du liknar min bror.’’ Han kollade ner. Det såg ut som att han inte litade på mig.

’’  Älskar du mig för den jag är?’’

’’ Självklart, jag älskar ingen annan.’’

Vi satt tysta i flera minuter.

’’ Jag måste ut och jaga.’’

’’ Vill du att jag ska följa med?’’ Jag kollade på honom.

’’ Såklart du får.’’ Sa jag.

’’ Människor?’’

’’ Allt för dej min älskling.’’

Jakten på gick hela natten, det brändes i halsen. Vi hittade ett par. När dom var tomma så var det leta vidare. Jag fick några fria men vissa var det smak av droger i blodet. Det gillade inte jag. Sol var snart uppe. Det var tio minuter kvar och det tar tid att springa hem till där vi bor.

Nu tävlade i mot tiden. Vi sprang och sprang. Jag öppnade dörren Riley och stängde den. Solen var uppe. Vi skrattade vi hade aldrig haft det så här roligt på månader.

Jag kom ihåg hur Bree kom ut till oss när vi kom hem. Som ett barn var orolig för sina föräldrar.

’’ Vi borde ring Cullen och fråga om Bree vi komma ner ett tag?’’ Frågade jag.

’’ Du har rätt. ’’

Jag ringde. Jag väntade efter fyra tuner, jag skulle lägga på men då sa någon i den andra ändan hej.

Rösten kände jag igen Esme.

’’ Hej det är Alexis.’’

’’ Hej Alexis. Hur är det där nere?’’

’’ Det är bara bra men jag undrar bara om Bree vill kom ner några veckor?’’

’’ Du kan prata med henne.’’

’’ Det är Bree.’’

’’ Hej Bree.’’ Sa jag.

’’ Hur mår du?’’ Sa hon.

’’ Jag mår bra, jag undrar om du vill kom till hos i några veckor eller om vi kommer till er?’’

’’ Jag skulle vilja kom till er men det är problem här så det är nog bra om ni kommer så snart som möjligt.’’ Sa hon med en skakig röst.

’’ Okej vi kommer så fort det bara går.’’

Vi sa hej då. Jag kollade på Riley.

’’ Det är problem vi måste dit…’’

 

Bella låg i soffan så svag och kraft lös. Jag vill hjälpa henne men hur?

Jag kom ut igen.

’’ Det var Alexis och hon frågade om jag vill kom ner.’’

’’ Vad svarade du? Sa Roselie.

’’ Att dem måste kom upp hit, dom är på väg.’’ Jag kollade på henne.

Emmet och Jesper kom in i rummet.

’’Är det någon som behöver jaga?’’ Sa Emmet.

’’ Edward du måste jaga, du behöver inte anstränga dej.’’

’’ Bree du ser ut som om du måste göra det med?’’

’’ Ja det bränner i halsen.’’

Vi sprang ut hur huset och jakten kunde börja.

 

Jag kände hur det brände i halsen. Jag måste ha blod och det är nu.

Jag hörde ur människor pratade med varandra. Jag stannade plötsligt. Kände doften. Jesper och Emmet såg att jag stannade. Edward visste vad jag tänkte på. Dem tog tag i mina armar. Jag vill ha blodet. Det spelar ingen roll vems blod det tillhör jag måste ha det.

Jag visste att jag blev tvungen att koncentrat mej, annars så skulle jag bli dödad. Jag kollade upp och blod doften av människor stank.

’’ Det stinker här.’’ Sa jag. Alla tre kollade på mig som om jag var korkad. ’’ Ska vi fortsätta eller?’’Dom började spring och jag hängde med. Jag hittade en puma. Och började dricka vilken smak. Blod har aldrig varit så gott. Människo blod har varit med droger. Det brände inte i halsen längre så vi sprang iväg till huset.

När vi kom tillbacka så var…

 

Vi sprang hela vägen det var ingen ide att ha kläder med sig Alice köper kläder för ofta. Jag sa det till Riley och vi skrattade hela vägen vi sprang.

Jag knakade på dörren. Och Carlisle öppnade dörren.

’’ Hej, Carlisle.’’ Jag kramade honom och Riley skadade bara händer.

Vi gick upp. Bella låg i soffan blå över hela kroppen. Jag kollade lite. Alla var här förutom Jesper, Emmet, Edward och Bree.

’’ Vart är dem andra?’’ Frågade jag.

’’ Dem är och jagar, dem borde komma snart.’’

Jag skulle just sätta mig. Då kom Bree från köksdörren.

’’ BREE!’’ Skrek jag av glädje.

’’ ALEXIS!’’ Skrek hon glädje. Vi kramade varandra länge. Riley å andra sidan var glad men Edward var inte så förtjust i att Riley var här.

’’ Edward kan du i alla fall var glad.’’

’’ Får jag prata med dej.’’  Sa han. Vi gick ut på balkongen ’’ Jag vet vad barnet vill ha om du vill lyssna. Jag stängde av min hjärna så att han inte kunde läsa.’’

Jag såg hur arg han blev.

’’ Edward, jag älskar honom. Jag blev arg på dej för Bella.

Han kollade på mig.

’’ Vad är det barnet vill ha? ’’

’’ Det vi äter.’’

’’ Jag fattar inte?

’’ BLOD. Dumer, det är halv vampyr och halv människa.’’ Vi gick in igen. Edward såg i alla fall gladare ut.

’’ Carlisle, barnet vill ha blod.’’ Sa Edward. ’’ Det är halv vampyr och halv människa.’’ Tillagde jag. ’’ Bella vill du prova att dricka blod.’’ Sa Edward. ´´ Allt för barnet.’’ Viskade hon. Jag gick och ställde mej vid Riley. ’’ Du vet att jag älskar dej va?’’ Viskade jag till honom. ’’ Och jag älskar dej.’’ Våra munnar möttes. Det här kan jag aldrig bli van vid. Jag älskade honom mer en något i hela värden.

Jag hörde hur Bella smakade på blodet. Jag hörde hur Riley blev sugen på blodet.

’’ Jag tar Riley ut härifrån.’’ Sa jag. Emmet var bered att hjälpa till men jag sa att det var lugnt.

’’ Riley ska vi ut och jaga?’’

’’ Gärna inga människor bara’’

’’Då blir det djur.’’ Vi började spring. Det var massor av pumor som räckte till oss båda.  Vi gick tillback huset där alla var. Riley såg lessen ut.

’’ Riley hur är det?’’ Sa jag. ’’ Inget.’’ Hans röst visade allt.

’’ Riley, jag vet att du vill bli människa igen.’’ Han kollade på mig med blicken. Jag har vetat att han skulle göra vad som helst för att bli människa igen. Han öppnade dörren åt mig. Vi gick in som ett par.

Det luktade blött hund. Jake var här. Vi gick in, han såg på oss. Han kollade på Riley en gång. Jag ställde mig framför Riley.

’’ Jake, Riley är annorlunda.’’ Sa jag. ’’Seth sa att han hade dödat honom.’’

’’Jag knuffade undan honom så jag kunde rädda Riley.’’

’’ Dit pucko!’’ Skrek han. ’’Jake skogen fem minuter.’’ han hade redan börjat springa. Riley tog tag i min arm så jag drog tillback till honom. Läpparna möttes smekte varandra. Tungorna lekte med varandra. Jag älskade honom.

Vi sprang efter Jake.

Vi mötte honom på ängen. Alla varg var där. Till och med Seth, som kollade på rädd och så liten.

Sam kom som människa.

’’ Riley stå bakom mig.’’ Viskade jag till honom.’’ Varför gjorde du det?’’ Sa Sam. Flera kom till människa.

’’ Sam, jag älskar honom. Jag vill inte se honom dö fram för mina ögon.’’

Han bakade tillbacka. Han förstod vad jag menade.

’’ Du skadade Emily, fram för dina ögon. Kan du någon gång sluta tänka på det Sam.’’

’’Byt skepnad nu. Vi rör hos att tillbacka.’’ Alla blev vargar på en gång.

’’ Seth jag är lessen, för din far.’’ Han sket i mig och sprang efter dom.

’’ Vad ska vi göra Riley?’’ Det kändes som om jag grät. ’’ Vi spring tillbacka till Cullen’’

Vi sprang ditt. Jag hade gjort illa Sam och Seth. Jag öppnade dörren. Och gick in, och upp till vinden.

’’ Vad har hänt? Frågade Esme. ’’ Det är bråk med Sam oh Seth.’’ Edward kollade på honom. ’’ Vart är hon nu?’’ Sa Carlisle.

’’ Uppe på vinden.’’ Sa Edward och Riley.

Esme, Riley och Carlisle gick upp till vinden.

’’ Riley jag älskar dej, älskar dej, älskar dej för alltid. Jag vill inte se dej dö fram för mina ögon.’’ Jag kollade åt sidan och där stog han, Esme och Carlisle.

’’ Berätta nu om vad som hände.’’ Sa Esme. ’’ Jag såg Riley skada på klippan och jag älskar dej. Seth skulle göra det dödade slaget. Jag puttade undan Seth och hjälpte Riley. Och jag skulle prata med Jake om en sak. Och jag pratade med Sam och han tyckte inte om att jag hade skadat Seth när Jake var så allvarligt skadad. Jag sa att jag inte ville se den jag älskar dö fram för min ögon igen.’’

’’ Igen?’’ Sa Riley.

’’ Jag såg när min bästa vän dog. Och under alla mina år på jorden så lär jag mej något nytt varje dag. Man behöver igen mamma för att få kärlek.’’ Jag kollade på Esme, eller en pappa. Jag kramade om Riley länge kändes som evig heter. Jag ville gråta. Mot hans axel. Vi gick ner till dom andra som hade fått reda på allt nu. Jag ville ha Riley vid min sida för alltid. Jag stog och kramade om honom. Om han inte vill ha mig så skulle jag förstå.

’’ Alexis.’’ viskade Bella. Jag gick och satte mig ner fram för henne. ’’ Hör du barnets tankar?’’

’’ Ja, det har jag alltid gjort. Han/hon älskar dej och det är inte mening att skadad dej och barnet gillar din röst som musik.’’

’’ Tack, Alexis.’’ Jag har gjort nog glad idag. Men jag vill inte skada någon av Sam eller Seth. Jag ställde mig bredvid Riley igen. Han kramade om mig.

’’ Du älskar henne va?’’ Frågade Edward Riley. ’’ Hon älskar mig och jag henne.’’ Jag kollade på hans röda ögon som höll på att byta färg till min färg. Jag log i mot honom, hans leende var en kopia av min lille bror Antikus. Men han är jo död och jag kan inte göra något i mot det. Jag vill ha Riley mer. Han är mitt hjärta.

’’Jag vill inte skapa mer bråk här så vi ska väll gå nu.’’

’’ Vänta ni behöver inte gå.’’ Sa Carlisle.

’’ Ni får stanna här hur länge som helst.’’ Sa Esme.

’’ Tack,’’ sa jag.’’ Carlisle är det bara för Volturi eller?’’

’’ På tal om det så vi behöver hjälp med det…’’ jag avbröt honom.

’’ Ja Carlisle vi hjälper gärna till.’’

’’ Edward… han läste mina tankar.’’

’’ Visst om ni behöver så mycket. ’’

’’ Riley jagar djur nu, han, jag och Bree tycker att människor sticker. Och vi måste ha nära han är inte van men lär sig.’’

Vi gick upp till rummet, det var städat och fint.

’’ Hungrig?’’

’’ Inte en, men i natt.’’ Dag gick fort med Riley. Hur klarade jag mig utan honom?

Det vet inte jag. Solen gick ner, och jakten kunde börja. Vi letade efter pumor, länge tills vi hittade två stycken. Blodet sprutade från såret där jag bet.

Riley var klar och jag med. Vi sprang tillbaka upp till rummet. När Edward och Jake kom in. Vi kollade på dom.

’’ Alexis, vi är lessna.’’ Jag kollade på honom. Varför säger han så när det är jag som har varit dum?

’’Jag säger så för att du aldrig fick träffa dina föräldrar och du inte vill något av det här.’’ Jag läste och kom ihåg allt. Jag kramade om Riley. Och han mig.

’’ Jake,’’ Sa jag.’’ Du ska säga till flocken om det här och säg förlåt till Sam och Seth.’’ Han nickade och gick ut. Edward följde efter honom.

Jag satte mig på säng och kollade ner i mina händer. Riley tröstade mig så gott han kunde men inget gick.

Vi gick ner till sist. Embry och Quil stog i dörr öppningen, jag kollade på dom och dom kollade på mig.

Bree sprang upp till oss. Och kramade om mig. ’’ Du har alltid var som en lillasyster för mig,’’ viskade jag till henne. Vi gick ner, jag stog närmast köksdörren.

’’ Embry och Quil kommer ni.’’

’’ Det var roligt att ses igen Bella,’’ sa Embry och kollade surt på mig.

’’ Ja det var det’’ sa Quil. Hundarna gick ut. Stanken försvann.

Jag satte mig på en av stolarna. Carlisle kom och såg det.

’’ Det är inte sant va?’’

’’ Det är hundra procent sant.’’ Han kollade upp, såg på Jasper. Det kom aldrig fram och gick tillbaka till Jasper.

’’ Varför är allt fel med mig?’’

’’ Du är du på ditt sätt. ’’

’’ Ni försöker hjälpa mig men ingen kan göra något.’’ Riley kom fram till min sida.

’’ Ska vi tillbaka till Olympen?’’ Frågade han mig.

Jag nickade på huvudet. ’’ Tack för att vi fick kom Carlisle men vi måste tillbaka nu.’’

’’ Ni två är alltid välkomna hit.’’

’’ Ska ni gå?’’ Frågade Bree.

’’ Ja om du inte vill följa med oss?’’ Sa Riley.

’’ Bree du får åka med dom.’’ Sa Esme. Vi sprang hela vägen. Det var härligt att ha Bree tillbaka i klanen. Sol skulle just gå upp. När jag stängde dörren. Vi skrattade.

Vi såg på när solen gick upp.

Knack, knack.

Jag öppnade dörren. Där stog en kvinna lite längre en mig.

Hon hade en klänning som var svart, mörkt hår.

’’ Vet du vem Alexis är?’’

’’Jag är Alexis,’’ svarade jag. Hon stirrade på mig som jag var någon.

Hon kramade mig, jag förstod inget. Hon drog ut mig.

’’ Vad bra, din pappa är galen för att du inte är ute i solen.’’

’’ Okej det var jo bra, men jag måste gå in nu.’’

Jag öppnade dörren och stängde den. Hon tänkte. Jag är din gudmor och din far är jätte arg på mig för att jag gav dej till människorna. När du var fjorton år. Jag stirrade på henne. Artemis? Riley kom ner till mig.

’’ Vad är det?’’ Sa han. ’’ Inget jag fick bara vet att jag är sviken av min gudmor.’’ Jag pekade på henne utanför dörren. Hon förstod att hon skulle ge sig iväg och gick upp i rök. ’’ Vart tog hon vägen?’’ Frågade Bree. ’’Alla gudar och halv gudar kan göra det.’’

’’ Kan du det?’’

’’ Nja jag har inte det på länge.’’

’’ Prova.’’ Sa hon. Jag gick upp i rök och kom in i köket.

Jag sprang ut till Riley och kysste honom på munnen.

’’ Fick dej.’’ Vi skrattade och hade det roligt.   Det ringde på telefonen.

’’ Hej det är Riley. Aa vänta lite. Alexis det är till dig.’’

’’ Hej det är Alexis’’ sa jag.

’’ Hej det Edward. ’’

’’ Vad är det som händer?’’

’’ Barnet, när kommer det?’’

’’ Om två dagar’’ sa jag. ’’ Måste vi komma?’’

’’ Helst’’ sa han.

’’ Visst vi kommer i natt. ’’

’’ Kan ni komma om två timmar?’’

’’ Vi får se men jag ringer om det inte går, men vi ses.’’  Jag sa hej då till honom och la på.  ’’ Vi måste till Cullen och det är nu. ’’

’’ Vad är det?’’ Frågade Bree.

’’ Barnet’’ sa jag.’’ Håll i mina händer.’’ Vi gick upp i rök som jag gjorde innan. Och landade utför huset. Vi gick in.

’’ Edward vad är det som händer.’’

’’ Bra att ni kunde kom så fort.’’

’’ Edward, jag var långt ifrån barnet. Det kommer nu!’’ Skrek jag till. Bella började sluta andas.  ’’Edward barnet har knekt henne. Vi måste få ut och nu, det kan inte andas.’’ Edward, jag och Jake var där in alla andra fick gå ut. Jag hade aldrig sätt så mycket blod, i hela mitt långa liv. Barnet kom ut, Bella ville hålla det i sina armar.

’’ Edward ryggraden är knekt, flera revben. Förvandla henne hon dör!’’ Jag tog barnet ifrån Bella och gick ut med det.

’’ Roselie’’ ropade jag! Hon sprang upp. ’’ Här ta barnet.’’

’’ Alexis det är din försänt.’’ Sa hon. ’’ Nej Roselie det är du. Jag förlorade den förmågan förlägne sedan.’’  Jag gick in igen för att kolla om Edward ville ha hjälp.

´´ Edward du har räddat henne.’’

Carlisle och Esme kom just in anan för dörren. Och frågade hur det gick. Edward hade redan förklarat allt när jag kom.

’’ Edward sa att han behövde hjälp och jag, Riley och Bree kom så fort vi kunde.’’ Vi gick för att kolla om alla var där. Riley såg ut som att han höll på med att drick ifrån barnet. Jag sprang fram till honom.

’’ Riley vi går ut och jagar. Bree kommer du med?’’

’’ Visst jag vill inte skada barnet.’’

’’ Om ni gör det jag måste kolla hur det är med Bella.’’

Dem sprang ut tillsammans men jag följde med. Jag hade bestämde mig för att jaga istället Bella kan vänta. Jag såg Seth.

’’ SETH Nej!’’ Skrek jag. Jag puttade in honom in i skogen. ’’ Riley Bree stanna.’’ Dom stannade och sprang till mig. Jag gick fram till vargen. Och hjälpte honom. Tvättade såren. ’’ Varför gör du så här?’’ Frågade han. ’’ Jag vill att du ska få kännas att förlora någon som du älskar.’’

’’ Seth jag har redan gjort det.’’ Han kollade på mig, och sprang in i skogen.

Vi hittade lite djur och drack och drack. Vi kom till Cullens igen efter en timme.

’’ Jake, Seth var där ute igen och försökte döda Riley igen. ’’ Jag suckade djupt

’’ Jag går ut och kollar hur han mår.’’ Han sprang ut. Dagarna gick och gick.

Jag gick upp till Edward för att se hur han mår?

’’ Edward, det är inte långt kvar nu.’’ Sa jag. ’’ Tack.’’ Sa han med en lättad röst ’’ Vad tänker hon på?’’

’’ Om hon tar upp ögonen eller pratar så skriker hon. Men hon vill inte det, Edward sluta var så orolig. ’’

En syn kom upp. Volturi har fått reda på barnet och måste dödas. ’’Carlisle.’’ Ropade jag. Vad är det som händer? Tänkte Bella. Carlisle, Esme, Jesper, Emmet och Alice kom upp och Bree och Riley. ’’ Vad såg du?’’ Frågade Riley.

’’ När Aro får reda på barnet, då kommer dom hit.’’

’’ Vi måste få hjälp av alla vi känner.’’ Sa han. Alla andra gick ner.

Jag satte mig i fönstret och kollade ut. Riley kom dit. Han kramade om mig och kysste mig. ’’ Allt kommer att bli bra. Jag lovar.’’ Viskade han i mitt öra.

Alice kom upp och sa:’’ En minut kvar nu.’’ Sa hon. Alla kom upp. Och ställde sig bakom Jesper, Emmet och jag stog där bredvid dom. Riley ställde sig vid Carlisle. Bella vaknade och gick upp.

’’ Bella ut och jaga nu med Edward.’’ Hon nickade och gjorde det.

Månad efter månad gick och gick Renesme, blev store och store.

 

 

12/12-2010.

Kära dagbok!

Nu har jag och Riley bott med familjen länge nu. Vi måste stanna tills Volturi kommer. Jag har levt länge nu och äldre och äldre blir jag. Jag tror att jag inte orkar mer. Men att lämna Riley, Bella, Edward, Bree, Esme, Carlisle, Jasper, Alice, Roselie och Emmet har varit svårt. Om Riley dör så dör jag. Han är mitt allt och jag han. Jag vill inte göra det här. Men jag måste nu. Att lämna värden för alltid skulle vara bra. Jag har redan dött en gång och två gånger måste jag dö. För att kunna dö på riktigt.

Hej då.

 

24/1 2011

Kärra Dagbok!

Det här kan vara det sista jag skriver i dej. Nu kommer Volturi, dem vill döda barnet. Ingen av oss kommer att till låta det men det kommer att bli svårt.

Under den här månaden så var vi tränat och tränat Bella så hon kan skydda oss alla. Men dom har jo mig. Också. Jag hoppas att dom är rädd för oss. Aro är lätt tänkt så jag har en strategi. Han kommer att hata det men inte jag. Jag tror att det flesta kommer att hata mig. Men det struntar jag i alla hatar mej. Att dö med den man älskar verkar var en bra död!

Hej då!

 

Jag stängde igen boken och gick ner till dom.

’’ Är du klar Alexis?’’ Frågade Esme. ’’ Ja det är jag.’’ Att dö. Vi gick ut till slag fället. Där dom skulle komma. Alice och Jasper var inte här men jag hoppas att dom kommer. Vi såg dom allihop. Dom stannade och vargarna kom ut. Perfekt tänkte jag. Aro såg mig jag blev inte alls förvånad. Riley kramade min hand.

Använd inte dina krafter i onödan nu. Tänkte han. Jag nickade. Jag kollade igenom planen igen. Jag vet vad jag ska göra.

’’ Aro gamle vän.’’ Sa Carlisle. ’’ Det var allt för länge sedan.’’

Dom stog och pratade länge. Jag rykte till av att Edward skulle gå fram. Jag viskade i Bellas öra.

’’ Ansträng dej inte. Ta det lugnt.’’ Skölden var på plats igen. Jag kollade på Jane och Alec.

’’ Edward du kan väll säga till Bella och Renesme att kom hit. ’’

’’ Bella ta med tre som skyddar dej. ’’

’’ Emmet, Jake och Alexis,’’ sa hon. Jag stirrade på henne.

Jag gick fram till henne. Jag stog på sidan för att in gripa.

Felix kollade på mig. Och Dimitri också, allt för jobbiga killar.

Dem pratade och pratade gjorde saker. Sen gick vi tillbaka. Jag kollade på Edward. Han såg orolig ut.

’’ Bröder vi måste prata.’’ Dom slog en triangel en svart.

Janes attack var jag inte med på och jag vecks på mitten när attacken var bort var jag svag. Men skickade tillbaka i mot Felix, han vek sig på mitten. Hon slutade och skickade flera gånger och kom på flera olika soldater.

’’ Syster’’ sa han till Jane. Alec sickade sin i mot oss, den var långsam.

När den nådde oss. Röde skölden en gång och vände i mot dem.

’’ Vem gjorde det där?’’ Sa Dimitri.

’’ Jag gjorde det,’’ sa med min sista röst. ’’ Ni tror att jag är för svag för att skydda.’’ Triangel gick upp. Dem kollade på mig.

’’ Vart är dimman?’’ Sa Caius.

’’ På väg i mot er,’’ sa Riley.

’’ Alec.’’ sa Aro. Dimman försvann. Jag hostade. Riley tog tag i mig innan jag föll till marken, han la mig ner försiktigt. Flera röster hörde jag nu.

Dem hade inte tagit allt en. Kärlek. Jag reste på mig. Som om jag var normal igen. Aro, Caius, Jane, Alec, Dimitri och Felix kollade på mig.

’’ Du verkade missa en sak till Aro. Äldre är starkare en dej.’’

Riley kollade på mig. Han gick till mig och kramade min hand. Och jag släppte handen för att inte tappa koncentrationen.

’’ Jag måste göra det här’’ viskade jag i hans öra.

’’Bella släpp skölden nu’’ sa jag.

’’ Va, du menar allvar.’’ sa hon.

’’ Lita på mig.’’ Hon gjorde det alla backade alla förutom jag och Riley. Han ställde sig bredvid mig. Jag tog själv upp en sköld. Jag hörde Alice och Jasper. Dem kom bakom hos. Bra planerna går som dom ska.

’’ Du Aro ’’ ropade jag.’’ Kan du inte säga hur gammal jag var nu igen?’’ Flera oroliga röster hördes nu.

’’ Jag vet inte din ålder’’ sa han.

’’ Du säger att du aldrig glömmer något vad var min ålder?’’

’’ Du är 14000 år gammal.’’ Sa han, allt fler röster nu.

Jag kollade på Edward och Seth. Seth kom fram till mig. Och sa förlåt. Han gick tillbaka till sin plats. Jag släppte skölden.

’’ Bella ta upp den!’’ Skrek jag.’’ Ta inte med mig i den bara eller Riley.

Alec sickade den, jag kollade back alla såg gråt färdiga ut.

Jag tog upp skölden i sista stund. Den får i väg tillbacka. Ingen kunde stoppa den inte ens Alec.

Det svartnade.

Det var svårt att öppna ögonen. Jag såg Riley vid min sida och Edward.

Var jag dö? Nej det kan jag inte vara! Jag öppnade ögonen. Jag satte mig upp och såg Riley. Jag kramade honom och alla.

’’ Alexis, tack för alla hjälp.’’

’’ Alexis jag heter Amelia.’’ Jag skrattade. ’’ Jag är samma person men heter något annat.’’ Nu skrattade alla. ’’ Volturi vad händer med dom nu då?’’

’’ Alla är döda! Så nu måsta någon annan dit och sitta för i stället för dem.’’ Jag kollade på Rumänerna.

’’ Vad säger ni killar?’’  Sa jag. ’’ Amelia det borde var du som ska sitta där inte vi.’’ Sa den blonde killen. ’’ Nej jag har redan suttit där ni är mer värda den platsen.’’

Och dom stack iväg till deras slott i Rumänien och Voltera skulle stå där staden står.

Jag hoppas att vi ses igen. Jag kysste Riley och, Bree kom fram till mig och kramade mig.  Alla åkte hem igen. Jag gick till slagfältet. Där Alexis dog. Kroppen låg där. Jag krävde en grop för kroppen. Jag kastade eld på kropparna. Elden stog i lågor i färger lilla, rosa och färger kom fram. Jag sprang tillbaka till dom.

Riley kom fram till mig och sa: ’’ Ska vi åka här ifrån?’’ Sa han.

’’ Gärna för min del. Jag orkar inte vara här mer.’’ Vi sa hej då till Cullen och vargar. Och sa förlåt till Sam och Seth och blev vänner jag vill inte lämna någon om man inte är vänner.

’’ Riley, jag vill inte leva mer.’’ Sa jag.

’’ Jag fattar det, jag vill inte leve längre.’’

Och vi kysste varandra till slutet. Jag tände eld på brasan.

Jag och Riley hoppade ur brasa, Edward stog där.

’’ Varför dör ni inte?’’ Han verkade arg på oss. ’’ Amelia du dödade hela jävla Volturi. Och du är inte nöjd du vill också dö med dom så deras död betydde inget?’’

’’ Det var planerna först så var det att jag skulle dö men det blev ändrade planer.’’ Jag kollade bakom Edward där stog hela Cullen klanen.

´´ DÖDA OSS DÅ!’’ Skrek jag till dom. Vi var vampyrer men jag och Riley kunde gråta.

’’ Är det fel Carlisle? Esme?’’ Innan jag hann säga något mer så var Jesper bakom mig och Riley.

’’ Göm dej Riley jag kommer.’’ Han sprang iväg jag satte upp skölden så att ingen kunde följa efter. Jesper var lätt. Han var nere på marken efter ett slag.

’’ Jesper jag trodde att du var svårare, efter att vad alla har sagt.’’

Och jag sprang iväg efter honom. Riley var upp i ett träd och landade bredvid honom.

’’ Du klarade dej’’ sa han.

’’ Jag klara mig alltid jo. Är du redo att dö?’’

’’ Ja bara om jag är med dej. Jag tände eld på oss.’’ Vi kysste varandra till slutet.

’’ Vi kommer att var tillsammans i slutet. ’’

Bella, Roselie och Emmet såg när vi brann.

’’ Riley jag älskar dej nu och för alltid.’’

Jag var tillsammans med Riley till slutet, jag slött ögonen.

 

Amelia och Riley var döda.

Jag såg att Edward var på väg i mot oss. Han såg upprörd ut.

’’ Var Amelia och Riley?’’ Sa han. Jag pekade uppe i trädet.

’’ Hon dödade Volturi och nöjdes inte med det hon dödad sig själv också.’’

’’ Edward döm henne inte för hårt, hon var en gammal vampyr.’’

Vi stog där och kollade på när dom dog.

Sen gick vi hem.

 

4/09-2011

Kärra dagbok.

Cullens tror att jag och Riley är döda men det är vi inte. Vi åkte tillbaka till Olympen. Bree vet om att vi lever. Vi blev tvungna att byta namn, men vi gjorde inte det. Vi gillar våra namn som dom är. Vi försökte en månad men det gick inte. Jag tror att Edward har listat att jag och Riley lever. Det var lite mer en två år sen Riley blev vampyr. Jag vet inte om jag ska ringa Cullen och säga att vi lever eller inte? Dem kanske blir arg på mig.

Hej då.

Riley kom in i rummet. Kysste mig på munnen.

’’ Amelia Cullen vill du gifta dej med mig?’’ Jag blev förstum över frågan.

’’ JA!’’ Jag kysste honom som aldrig för.

’’ Ska vi bjuda Cullen och vargarna?’’ Frågade Riley.

’’ Jag har en bättre ide. Vi kommer till Ängen och ringer till någon så meddelar alla.’’

’’ Hej det är Edward.’’

’’ Hej Edward, kan du säga till alla i din familj att kom till ängen den 14/09 då blir det bröllop och säg till vargarna också. Hej då.’’

Vi hade fixat det mesta för jag fick en kartong i huvudet av mina föräldrar. Vilken hjälp man kan få av dom.

Jag skulle bara köpa en klänning så var det klart.

Vi gick ut en regnig dag så det var knappt not folk. Vi kollade på klänningar.

’’ Vad tycker du om den här?’’ Frågade jag. ’’ Vi tar den solen går snart upp?’’ Sa jag .Vi betalade den och köpte kläder till Riley. Vi var klar och gick hem. Solen gick just upp. När jag stängde dörren.

’’ Ska vi åka?’’ Sa jag.

’’ Visst’’ sa han. Vi gick upp taket och så försvann vi, till forks.

Alla var redan där. Alla såg ut som att skulle svimma.

’’ Hur överlevde ni?’’ Den frågan kom upp mycket.

När bröllopet var klart så kysste jag Riley mycket jag älskar dej nu och för alltid.

’’ Elden kan inte skada mig om jag har Riley nära mig så över lever han med.’’ Sa jag. ’’  Varför gjorde du det?’’ Frågade Bella.

Jag kollade på Bella, som om att jag fick tårar i ögonen.

Riley kom fram till mig. Hur är det tänkte han.

’’ Bra jag klara mig. Bella frågade varför jag gjorde det. Jo jag vill prova om det gick att dö så med sin kärlek. Det gick inte vi kom hem istället.’’

Sam och Seth kom fram till mig.

’’ Förlåt mig, men jag kan inte död någon jag älskar eller se den dö fram för ögonen på mig.’’

’’ Det gör inget.’’ Sa dom båda.

Det började lukta konstigt. Alla halv nakna killar förvandlades. Jag sprang till Riley. Alla stog breda för strid. Edward kom fram till mig. Och kramade mig. Jag gick till Riley igen. Och väntade på vad som helst.

Jag såg att soldater var inne i skogen. Generalen kom ut.

’’ Vilket fint bröllop’’ sa han.

Jag knuffade undan Riley så jag kom framför. Han attackerade oss. Bella och jag var snabba.

’’ Sköldar, inte illa.’’ Jag morrade i mot honom. Sam gick på honom. Seth och dem andra små attackerade vakterna. Och alla hjälpte till med striden.

En pil och en båge som jag fick av min gudfar. Jag siktade mot hjärtat. Träffade perfekt. Han var död och för alltid. Riley kom fram till mig. Han var svår skadad.

’’ RILEY nej, nej, nej, nej!’’ Jag försökte läka såren. ’’ Carlisle’’ ropade jag.  Han kom fram och läkte såren som jag inte kunde. Han ställde sig upp och kysste mig. Som alltid. ’’Amelia vart är jag?’’

’’ Vi är gifta minns du?’’

’’ Nej men duger för mig.’’ Jag kysste honom. Jag gjorde så att han upp lev minnena som han hade glömt bort. ’’ Jag tror att jag älskar dej mer en jag gjorde för ut.’’ Sa han. Jag kramade honom. Kyssen kom till slut.

Vi reste på oss och såg. Att mörka moln, skuldkänslorna över att ha dödat hela Volturi. ’’ Skit gjorde jag det…’’ viskade jag.

Jag kollade på Edward. Han nickade. ’’ Riley, älskar du mig?’’

’’ Vilken dum fråga det är såklart jag gör.’’ Vi kysste vidare. Dessutom mer jag kysste honom mer liknade han min bror Antikus. Din bror är död. Inte Riley älskar dej och du älskar honom.

’’ Ni är sura på mig va?’’ Frågade jag. ’’ Jag är det.’’ Jag kollade där rösten kom ifrån ERIC?!’’ Va fan gör du här?’’

’’ Jag blev bjuden.’’

’’ Av vem då?’’

’’ En fågel viskade i mitt öra och sa att du hade ett bröllop.’’

’’ Tack du! Du har förstört mitt bröllop, du skadade mig mer en någon annan här!’’ Skrek jag åt han! Riley kollade surt på mig.

’’ Riley vänta jag kan förklara.’’

 

18/09 2011

Kära dagbok!

Eric dök upp på bröllopet jag blev i chock tillstånd. Jag hade saknat honom. Hur fick han reda på det? Säkert Edward hur kunde han? Jag vill inte snoka i folks huvuden det är taskigt. Men vad ska jag göra?

Det var roligt att se honom men Riley blev arg på mig och på honom. Jag sa att jag inte visste att han skulle komma nu är allt förstört. Nu vill jag vara död.

Hej då.

 

’’ Riley?’’

’’ Vad är det?’’ Muttrade han.

’’ Jag visste inte att han skulle komma. Jag älskar inte honom jag älskar dej. Han skadade mig och det har du inte gjort. Ingen har skadat mig mer än honom.’’

’’ Bra jag trodde att du älskade honom och inte mig.’’

’’ Då har du fel Riley. Jag älskar dej mest i hela värden!’’

Våra läppar möttes vi njöt av det. Det var så härligt att han honom vid min sida igen. Det är bara han och ingen ana kan ta mitt hjärta som han gjorde för första gången i skolan.

’’ Hur träffade du Eric?’’

’’ Han var vakt på skolan som jag gick på. Jag och min kompis Kim vi rymde. Dem hittade oss. Han hade rep runt händer på mig. Jag klarade inte av det.’’ Jag böjde mig upp mot honom och kysste honom.

Jag älskade honom i hela mitt hjärta. Som ingen annan jag har älskat.

Solen hade gott upp och Riley var borta. Jag sprang runt i hela huset och letade efter honom. Nu var han borta han hade inte skojat om att han tänkte lämna mig nu var allt förstört. Jag satte mig i fönstret där jag brukade sitta.

Jag såg Eric och Riley slåss. Jag var vid dom. ’’Snälla sluta! Skrek jag.  Dom slutade att slåss, jag såg på Riley. Hans ögon var tomma, som att han skulle börja gråta.

’’ Eric sa till mig att du tänkte lämna mig. ’’

’’Det är helt jävla fel!’’ Jag gick i mot han men han puttade bort mig. ’’ Riley jag kan förklara mig.’’

’’ Ja hur då? Att du sticker ifrån mig?’’

’’ Nej det är inte så!’’

Jag tog av mig ringen och sprang därifrån! Jag såg att Eric var nöjd.

Jag sprang in i skogen och var där ensam i tystnaden. Jag satte mig ner för att vila. Jag visste att jag kunde gråta. Tårarna rann ner för mina kinder. Dagboken hade jag i handen. Jag öppnade den och kollade i den. Jag hade skrivet mycket.

Jag gick till huset igen och kollade om Riley var där. Men inte då, han hade stuckit ifrån mig.

Jag såg en man i en svart rock på sig, läder brallor. Att bara kollade på honom så visste jag att han var farlig.

Jag gick ut för att kolla vem det var. Jag stog tillräckligt när för att skulle kunna ta mig. Han hade armarna runt mig. Jag gav inget mot stånd. Planet som stog en bit bort, vi började gå i mot det. Jag mådde bra men när vi åkte upp i luften så började det snurra. Ja, ja det var bara att sova lite kanske det skulle gå bort. Jag kollade ut igenom fönstret och såg Riley. En tår rann ner från kinden.

Jag öppnade ögon och allt vara bara bra igen, inget illamående eller snurrande. Jag följde efter vakterna eller var det nu var då? Rektor kom fram till oss. ’’ Bra, ni vet vad ni ska göra.’’ Jag var jo vaken och så vem skulle dom straffa mig? Alla kollade på mig som om jag var ett spöke det var läskigt men det sket jag i.

Dörren in till rummet var olåst så jag öppnade den gick och satte mig i sängen och bara kollade på inget. ’’ Här är schemat, du börjar imorgon kväll.’’ Jag nickade. Jag var ensam igen. Att tystnaden var så lung det var läskigt. Men det stekt jag i, att lägga säg i sängen och blundade var så härligt jag hade inte sovit på länge.

Solen hade gått ner, jag kläde på mig kläder det första jag såg. Gick ner till mina första lektioner. Träning var det första så jag gick ditt. Läraren väntade på mig. Jag la ner väskan på bänken och var bred på vad som helst. Han kom i mot mig. Jag undvek. Så enkelt, jag fick några snygga slag. I mot honom. Jag flög till vägen var upp på fötter snabbt. ’’ Tänk dej att jag är en strigoi.’’ Jag såg det allt från första början. Han föll till golvet, pålen träffade där hjärtat var. ’’ Bra för att var första gången.’’ Jag kollade på honom och reste mig och gick där ifrån. ’’ Sa jag något dumt?’’ Jag kollade på honom. ’’ Jag har tränat i hundra år, för det här. Det var inte första gången.’’ Och gick i mot en magi lektion. Satte mig ner på en plats långt back. En tjej satte sig bredvid mig. ’’ Vad har du för element?’’ Frågade hon.

’’ Alla, förutom ande.’’ Hon stirrade på mig. ’’ Sa jag något eller?’’

’’ Nej, men alla förutom ande.’’ Sa jag till henne.

’’ Men alla här har ett, eld, luft, jord eller vatten. Och du har alla?’’

’’ Ja, jag har tränat för att ha alla.’’  Vi satte igång med det vi skulle göra jag tränade bara, elden och vattnet. Om dom skulle samarbeta så skulle det vara bra. Elden var lite farligare en vattnet men till slut så gick det. Lektion var slut och jag gick till nästa. Den gamla skolan St Valdemir, jag kände honom så väll.

Lektion var lång men ändå så fort. Det var lunch sen. Jag satte mig där det var tomt och kollade i maten. Rileys leende kunde aldrig försvinna. Jag åt i tystnad, ingen kom och satte sig bredvid. Alla hade fått höra ryktet att jag hade klått upp Dimitri. Jag struntade i det. Jag kollade ut genom dörren och såg Rileys skepnad.

Jag började äta igen. Beskyddarna kom in i alla fall. Tre, Alberta, Dimitri och Emil. Satte sig vid mitt bord, och alla började stirra.

Jag kollade upp. ’’ Du sa att det inte var första gången du hade stridit?’’ Sa Dimitri. ’’Ja det är sant. Det ända jag vill är att vara dö.’’ Skrek jag.

Jag sprang där ifrån. Gråtande. Den läraren som hette Alberta sprang efter mig. Jag var uppe på rummet och satt i fönstret och kollade upp i himmelen. ’’Var för det?’’ Sa hon och kom in.

’’ Alla tror att jag är nybörjare, det är helt fel. Jag är ett par tusen år och jag klara inte mer.’’ Jag sprang ut från rummet för bil Alberta. Och ut på gården, tårarna bara rann från kinderna. Allt jag ville var bara att få dö. Inte så svårt, jo jag kommer alltid att tillbacka nu får det räcka. Jag sprang till tränings passet.

’’ Nu får jag se vad du går för.’’  Emil sprang fram till mig och jag undvek. Träffarna gjorde inte ont. Han fick tag i mig och kastade mig i mot väggen som Dimitri gjorde. Snabbt på fötter, han flög till marken. Pålen var där hjärtat satt. Jag kollade på honom, och han mig som om han var överraskad. ’’ Ska du inte gå till nästa?’’ Frågade han. ’’ Jo det är det jag ska. Och jag är 14000 år gammal.’’ Skit jag sa det jag sprang därifrån.

Satte mig där det fanns en ledig plats. Och följde med på varenda lektion. Natten hade gått fort. Jag la mig ner för att sova när det knakade på dörren. ’’ Kom in.’’ Sa jag. Nu kom alla lärare in.

’’ Vi har bara ett par frågor till dej.’’

’’ Visst det är okej.’’ Sa jag.

’’Hur gammal är du? Och vad heter du?’’

”Amelia Cullen och 14000 år.” Alla stirrade på mig.

’’ Det är omöjligt du är en strigoi.’’ Sa en.

’’ Nej det är jag inte jag är allt möjligt som ni inte kan tänka er. Jag är en blandning mellan alla.’’

’’ Om du nu ljuger så… Hon visade halsen, doften av blod var stank.’’

’’ Är du galen eller? Jag dricker inte blod från andra bara djurblod.’’

’’ Hon ljuger inte.’’ Sa Emil. Nästan alla lärare kollade på honom.

’’  Jag vill kolla vad hon kunde och hon la pålen över hjärtat men drack aldrig.’’ Jag vill ha ett normalt liv som alla andra här vara strigoi, moroi eller dhampviper. Nej jag blev en blandig i stället. Huvudet kändes tungt och föll till kudden. Jag slött ögonen.

’’ Alexis är det du?’’ Sa en röst.

’’ Va?’’ Jag kollade runt var jag var. Uppe i himmelen, min far hade gjort det här.

’’ Far jag måste ner igen.’’ Han kollade på mig.

’’ Vill du inte vara här uppe?’’

’’ Jo men inte nu jag måste gå klart skolan.’’ Jag hoppade ner till min kropp. Jag spärrade upp ögonen. Och kollade på inget. Smärtan kom jag skrek. Kramperna var allt en bara jobbigt. En av lärarna kom in och försökte hjälpa mig men det gick inte. Det var Zeus som gjorde det här för att det skulle sluta om jag kom upp. Det blev svart. Jag visste att någon bärdde mig till sjukhus avdelningen. Jag öppnade ögonen, jag såg att jag var ensam.

’’ Zeus det var bara onödigt.’’

’’ Nej det var det inte du vill jo inte komma upp hitt.’’

’’ Inte nu okej, jag kommer senare.’’ Han försvann. Läraren stog och kollade på mig. ’’ Jag är inte galen.’’ Han kom in och stog fram för sängen. ’’ Varför skrek du?’’

’’ Zeus.’’ Viskade jag fram orden. ’’ Min gudfar gjorde det.’’

’’ Hur då?’’ Jag vill inte gå in på det. ’’Jag har förlorat allt bara för jag ska gå här. Min familj är gudar föräldrar allt!’’ Skrek jag. Jag reste på mig och gå där ifrån.

’’ Gå och lägg dej igen.’’ Sa doktorn.

’’ Jag klara mig. Jag har haft värre skador en det här.’’ Jag gick upp till rummet.

’’ Varför gör ni så här i mot mig?’’ Skrek jag upp till dom. Zeus kom ner. ’’ Kom till oss då så blir allt bra.’’

’’ Jag sa att jag vill vara ner på jorden och inget mer!’’ Han tog bort smärtan. Jag var fri men det blev svart igen. Han la mig i säng och försvann när en lärare kom för att kolla vad som hände. Jag började långsamt öppna ögonen.

’’ Mår du bra?’’ Frågade hon med en skakig röst. ’’ Ja det gör jag.’’ Det var en timme kvar så jag gick och gjorde mig i ordning för en natt till på skolan. Jag hade samma schema hela tiden men det vara bara för att jag skulle lära mig vart allt låg. Träning först med olika lärare och en dag hade jag och en tjej samma tränings tider så fick träna ihop det var roligt. När det var slut så gick jag så fort.

Jag gick alltid ensam, alla bara stirrade på mig. För att jag alltid blev tvungen att prata med beskyddarna. Man vände sej vid efter några dar. Träningarna gick bra som det skulle gå. Jag fick alltid träna med olika lärare det var det som fick mej att stanna på skolan.

Jag gick upp och la mig i sängen helt körd var jag i kroppen så mycket slag mot kroppen. Det värkte i kroppen och armarna kändes tunga. Någon av beskyddarna kom alltid in och kollade hur jag mådde.

Dagen där efter var lite rolig alla dhamiper skulle få en moroin som man skulle vaka efter. Jag fick Vasilisa Dragomir. Den sista, skit det här skulle bli skoj att klå alla lärare. Men hennes beskyddare Rose var inte så glad. När hon fick vet vem hon skulle ha.

Jag kollade över allt. Jag såg en. Allan gav sig på Lissa och jag var i full fart att ´döda honom. Han var besegrad. ’’ Snyggt gjort med armarna.’’

’’ Tack.’’ Jag var inte så hård som jag trodda att jag skulle vara. Jag gick mot Lissa, när jag såg Alberta. Hon hade nästan Lissa när jag gav mig på henne. Hon var tuffare en dom andra läraren. Undvek det flesta slagen, men fick in några snygga på henne. Jag hade puttat henne så fort att hon hade landat på marken och ´dödade henne. Hon reste på sig. ’’ Bra gjort.’’

Nu måste det var över. Jag såg Rose stirra på något jag såg. ’’ Rose koncentra dej!’’ Skrek jag. Hon stog stilla länge. Jag gick mot Lissa och vi gick till Rose. Jag kollade på ett sår som stog öppet. ’’ Skit.’’ Viskade jag. Stan kollade på mig. Striden var i gång. Armarna var lite här och där. Tränings pålen hade jag i handen och tryckte på märket.

’’ Snyggt gjort, Rose vi måste prata med dej och Amelia. ’’Jag stirrade på honom. Vad hade jag nu gjort då? Vi gick efter honom tysta. Hela vägen gick vi tysta tills Stan sa. ’’ Amelia, att uppe hålla armarna är ett bra knep.’’

’’ Tack det var en vän som lärde mig det. Om armarna är i jobb så ska man kunna slå till.’’

Där efter var vi tysta och vi var framme. Rose satt där i mitten.

Satt tyst där och läste hennes tankar. Det var som om hon tänkte på det. Mason stog där helt tyst och bara stirrade på henne. Jag visste hur hon kände sig jag var helt samma problem som hon. Rose tittade på mig och tänkte säg inget. ”Amelia.” Jag kollade upp. ’’ Du vet inte varför du är här eller hur?’’

”Nej.” Dimitri kom och viskade i mitt öra. Och sa att det var rättegång för Viktor snart att jag måste följa med. Skit inte igen med drottningen. Dom pratade och pratade jag hängde inte med. Jag satt där bara och inte gjorde något.

När det var slut så. Gick alla ut. ’’ Jag måste prata med Rose.’’  Sa han. Och dom gick ut. Alberta kom till mig. ’’ Jag är lessen men du måste följa med.’’

’’ Men jag vill inte hon hånade hela min familj. ’’

”Vilken familj?”

Skit också. Jag gick där ifrån bara. Men hon tog tag i min arm.

’’ Mina föräldrar… är inte människor eller som vi… dom är gudar.’’ Jag sprang där ifrån. Jag kollade upp mot himmelen och såg natten. Var ung och min mamma med. Jag snubblade på en sten. Jag gjorde mig inte illa men såret sved som helvetet. ”Dom är gudar.” FAN! Nu blir mamma inte glad. En kvinna kom ner till oss. ’’ Amelia jag sa att du inte fick sa till någon.’’

’’ Det gick inte!’’ Skrek jag. Och sprang där ifrån. Alberta stoppade henne. Dom pratade om mig.

Jag stog i dörr öppningen när jag såg Rose kom upp.

’’ Rose! ’’

‘‘ Vad vill du?’’ Sa hon.

’’ Du är inte galen eller tokig, jag såg honom med. Jag har sätt min pappa så där alla som är i min familj har jag sätt så där.’’

Hon stirrade på mig. Hon gick till sitt rum. Alberta kom in till mig.

’’ Du behöver inte stanna.’’ Sa hon. Jag kollade på henne.

’’ Men jag trivs här.’’ Jag fattade inte att jag sa så. Hon gick ut igen. Jag somnade.

Jag var där uppe igen. ’’ FAR!’’ Skrek jag nu. Han kom till mig.

’’ Skicka tillbacka mig eller så hoppar jag ner!’’ Han kollade på mig. Jag hoppade ner. Skit hon skojade inte tänkte han. Jag satte mig rakt upp. Ögonen stirrade på något som inte fanns där. Solen var borta och gick upp gjorde mig i ordning för att skydda Lissa. Jag såg henne och en av lärarna. Hon eller han var så när Lissa att jag han att ta bort hon/han. Striden kom igång, det var Emil. Äntligen. Jag tog tag i benen. Han flög bort mot en väg men han ändra sig och sprang i mot mig. Hans armar är jobbigare en dom andra. Jag flög till vägen, reste på mig snabbt och enkelt. Pålen hade jag i mot han hjärta.

’’ Bra gjort.’’ Sa han.

’’ Tack.’’ Jag gick i mot Lissa som väntade på mig. Lektionerna var nästan som mina. Magi lektionerna var dem bästa tyckte jag. Då fick jag hålla på med Elden. Nu var det söndag och jag fick gå utan för sköldarna för Alberta om jag bara kom tillbacka när det var mat.

Jag såg ett djur och började dricka. Blodet hade aldrig varit så gott som nu. Skit det var lunch. Jag sprang så fort jag kunde. När jag var in annan för sköldarna så kom smärtan. Jag skrek och skrek.

’’ Vart är hon?’’ Suckade Alberta.

’’ Ta det lugnt hon kommer snart.’’ Sa Emil.

Dom såg att Ryan såg andfådd.

’’ Vad är det Ryan?’’ Sa Dimitri.

’’ Amelia hon är vid yttersta kanten av skölden.’’   Det var Ryan som sa åt Alberta vart jag var.  Jag låg där och skrek av smärta. En guda blixt träffade mig. Men jag gav inte upp hoppet. ’’ Far och Zeus ni skadar mig mer och jag kommer inte UPP!’’ Skrek jag upp till himmelen.

Jag kollade åt sidan såg dem springande i mot mig.

’’ Du bryr dej inte om mig far men det gör dom. Jag stannar du får ta det som det är.’’ Sa jag. Det började regna. ’’Amelia? Hur mår du?’’

’’ Det är bra jag klara mig. Det är bara min far som går mig på nerverna.’’

’’  Din far?’’ Frågade Dimitri.

’’ Emil ta Ryan till matsalen.’’ Dom gick här ifrån. Det sved som inget som för.

’’ Mina föräldrar är gudar och hatar mig för att jag inte kommer till dom där uppe. Det är som att dem straffar mig för att jag inte är med dem.’’

Dom stirrade på mig. Jag håll en hand över såret. Dimitri kollade på det.

’’ Vad har du gjort?’’ Frågade han.

’’Straffet. Guda blixt.’’  Sa jag. Det blev allt svartare och svartare.

Nästa gång jag vaknade så var jag på sjukhus avdelningen. Jag kollade på såret. Det var nästan läkt. Lissa, det måste det var. Jag reste på mig. Jag tog på mig mina kläder igen. Gick ut där ifrån. Åt frukost med Lissa. Rose och Christian kom också.

’’ Amelia, hur mår du?’’

’’ Bra, bara bra. Jag måste vila lite mer en vanligt.’’ Jag åt och höll vakt som alla dagar.

Dimitri kom till vårat bord.

’’ Lissa, Amelia ska bort ett par dagar. Så du kommer att få en ny.’’

’’ Varför ska hon bort ett par dar?’’ Frågade hon.

’’ När åker vi? Sa jag till honom.

’’ VI! Vilka vi?’’ Sa Rose.

’’ Jag, Dimitri, Alberta och några beskyddare till.’’ Sa jag.

Hon stirrade på mig.

’’ Nu.’’ Sa han.

Jag sprang upp för att hämta väskan och sprang ut igen. Jag sa hej då till dom. Vi gick ut till planet. Och satt oss. En stund efter kom dom andra. Jag satte mig lite längre back så att dom inte skulle se mig. Huvudet började snurra och smärtan av såret. Såret kom tillback helt och hållet.

’’ Dimitri.’’ Viskade jag. Försök att han skulle höra mig. Han gick tillback till mig.

’’ Såret.’’ Sa jag Andfådd. Han kollade på det.

’’ Alberta!’’ Sa han. Hon kom i mot oss. Och dem andra kollade back och såg mig. Lissa såg ut som att någon hade svikit henne.

’’Vad är det?’’ Hon såg på såret. ’’LISSA! Kom hit nu!’’ Hon gick tillback till oss.

’’ Kan du läka det?’’ Frågade hon.

’’ Ja det kan jag.’’ Hon satte händerna på såret.

’’ Lissa, lyssna på mig nu. Ta bort händerna nu!’’ Skrek jag åt henne. Händerna var borta från såret. Såret var kvar.

’’ Varför gjorde du så för?’’ Skrek Alberta.

’’ Hon tog upp skadan själv. Det kan döda en moroin.’’ Dem kollade på mig.

Jag slött ögonen.

Planet hade landat. Smärtan var kvar men inte så mycket.

Jag sprang till Drottingen.

’’Amelia? Vilken överasking.’’ Jag bugade åt henne.

’’ Du ville prata med mig.’’

’’ Du är den farligaste av alla vampyrer i hela värden och du har den sista av Dragomir.’’

’’ Det var inte mitt fel att jag fick henne. Jag har klått alla lärare på hela skolan.’’

’’ Du ska väll sluta efter den här terminen?’’

’’ Ja det ska jag.’’ Hon kollade på mig med stora ögon.

’’ Vi ses väll sen.’’ Sa hon.

Jag gick bara där ifrån. Utan säga hej då. Hon hade förnedrat mig igen! Jag hatade att hon bestämde hoppas att det kommer en ny snart. Jag gick upp till rummet för att få vara ensam. Tystnaden var som musik i mina öron. Det var rättegång. Jag satte mig längst back. När det var slut så jag gick fort ut så att ingen han fråga vad jag skulle säga. Jag la mig ner för att koppla av. Det knakade på dörren.

’’ Vem är det?’’ Sa jag.’’ Det är Emil.’’

’’ Okej du kan komma in.’’

Han kom in satt sig på sängen. Jag satte mig upp.

’’ Något kommer att hända snart.’’ Sa jag.

’’ Vad då för något?’’ Sa han.

’’ Strigoier!’’ Skrek viskade jag.

Han stirrade på mig.

’’Jag hämtar Alberta och det är nu!’’ Han kollade och vände sig om jag hade svimmat.

’’ Alberta!’’

’’ Här är jag Emil var är det nu då?’’

’’ S-t-r-i-o-g-i-e-r. Amelia.’’

Dom sprang till mitt rum jag hade hört dom. Så jag hade satt mig upp. ’’ Vad är det som kommer att hända?’’ Frågade hon.

’’Skölden är försvagad och strigoier kommer att anfall skolan.’’ Viskade jag.

’’ Vet du när?’’ Frågade han.

’’ Nej. Just nu planerar dom en plan.’’ Sa jag.

’’ Vi måste varna dom andra.’’ Sa hon.

’’ NEJ.’’ Skrek jag så att dom hoppade till. ’’ Säg inte till någon ingen får vett det är. Inte ens ni. Om jag säger till någon om det här så kommer jag att dö. Och många mer blir dödade då.’’

’’ Okej ta bort det från våra minnen.’’ Jag gjorde som hon sa. Det var dags att åka hem. Jag satte mig längst back och skulle sova.

Jag somnade.

Jag var ute i skogen i grottor. Jag såg Dimitris döda kropp och Allans. Jag såg inga mer.

Dimitri reste på sej och sög blod från en tjej som fortvarande hade blod i säg.

’’ DIMITRI! Sluta nu!’’ Han kollade på mig.

’’ Vart är Rose?’’

’’ Hon lever.’’ Sa jag.’’ Du är inte död, du är strigoi va?’’

Han nickade, jag började gråta. Det får inte var sant. Han satte sig bredvid mig. Solen var uppe nu. Jag såg att dom är på väg hit. Han gömde sig. Jag vinglade ut från grottorna.

’’ Amelia? Vad gör du här?’’

’’ Jag tror att ni glömde mig. När ni stack och jag visste att ni skulle kom hit.’’

”Nu letar vi kroppar.” Dom letade i två timmar.

’’ Hur många kroppar?’’ Frågade en kvinna.

’’ Fem.’’ Suckade Emil. ’’Vi drar oss tillbacka nu Amelia.’’

’’ Jag kommer snart…’’

 

Efter drömmens så reste jag mig upp snabbt jag var andfådd.

Vi var på skolan. Jag låg på sjukhus avdelningen. Jag gick här ifrån. När doktorn, Alberta, Dimitri och Rose pratade. Jag gick för bi dem om inget hade hänt i drömmen.  Jag gick upp till rummet.

 

8/10 2011

Kärra dagbok!

Snart kommer dom! Flera beskyddare kommer att dö. Och en av dom är Dimitri eller han blir strigoi. Jag såg det i min dröm i natt den var skit hemskt att se han med rubin röda ögon. Och Rose är skit lessen och kommer ut och leta efter honom. Det får inte vara sant. Allt blir bara fel. Kim saknar dej. Hoppas att vi ses snart.

Att tystnaden var så lung är skönt. Nu är min dröm förstörd. Att jag aldrig skulle hjälpa en strigoi. Men Dimitri blir det så jag måste göra det. Han är min vän och så ska det för bli.

Hej då!

Någon öppnade dörren när jag skrev och gömde boken under kudden.

Dimitri kom in.

’’ Stör jag?’’

’’ Nej då.’’

’’ Bra, doktor säger att du ska ta det lugnt med praktiken.’’

’’ Asså det går bra jag klara mig snälla sluta oroa dej. Jag är rädd om din själ.’’

Vi gick ner tillsammans i tystnad. Jag såg Lissa gå till sammas med Rose. Jag behöver inte var orolig.

Hon såg att Jean var på väg i mot henne det blev en fajt där. Och jag i mot Stan. Vi krigade lite när jag till slut. Jag såg att Alberta kom i mot mig. Vände mig om. Hon slog mig till vägen. Tränings pålen var framme. Ben sparkade jag till så att hon flög till marken. Emil var nära mig. Vände mig om i en dans kände det som.

’’ Dansen kommer att var snart slut Amelia.’’

’’ Oj, oj vad rädd jag blir.’’

Armarna var upptagna. Han hade mina armar runt sig. Ben sparkade till så att hans han flög till marken. Pålen träffade märket.

’’ Jag vann.’’ Viskade jag i hans öra. Vi skrattade åt det. Vi kollade när Dimitri slogs mot Rose det var en uppleves. Han var ut slagen. Som dom andra två.

’’ Bra gjort båda två Rose och Amelia.’’ Hon kollade på mig.

’’ Ni klådde tre strigoier.’’ Sa Alberta.

När jag gick. Det brändes i huvudet. Jag vet inte varför? Drömmen kom upp som minnes bilder. Jag sprang där ifrån.

’’ Snälla lämna mig då far!’’

’’ Kom upp till oss så blir det ingen mer smärta.’’

’’ DU LJUGER!’’ Skrek jag.

’’ Du är den ända arvingen att ta över natten. ’’

’’ SNÄLLA JAG BER DEJ! LÄMNA MIG IFRED!’’

’’ Det går inte du är barnet.’’

’’ Det vill jag inte vara!’’

Han försvann någon stans.

’’ Amelia? Hur mår du?’’ Jag försökte samla mig. Mina tankar utsprida. ’’ Det är bra tror jag. Det var min far.’’ Jag kollade ner i marken. Smärtan kom som i en blixt! Jag föll ner på marken.

Alla som stog runt om kring fick panik. Alla försökte hjälpa mig men inget gick. För att bara jag kunde kom ner till min kropp.

’’ Jag hatar alla i min släkt.’’ Sa jag.

’’ Döm dom inte så hårt.’’ Sa Afrodite.

’’ Jag är lessen.’’ Jag sprang utan för kanten.

Vindarna var inte för starka. Jag kom ner till min kropp.

Jag satte mig upp och svettades som en aldrig förr.

’’ Var är jag?’’ Frågade jag.

’’ In på dit rum.’’ Sa Emil.

’’ Tack att ni tog hit mig.’’

’’ Du andades inte eller gjorde ett ljud ifrån de vart var du?’’

’’ Jag var uppe oss gudarna igen. Varje gång jag sluter ögonen så kommer ditt men hoppar ner hit igen.’’

Jag gick upp för att ta på mig kläder. När jag var klar såg jag Rose springande.

’’ Emil strigoier är här nu. Skicka ut alla.’’

’’ Du får inte gå dit ut.’’ Sa han.

’’ Jag måste. Ni är min familj.’’ Jag sprang ut.

Jag väntade på dem. Jag sprang efter Stan. Vi mötte några på vägen. Jag tände eld på dom, och dödade dom på samma sätt hela tiden. Vissa gav sig inte. Att slå på ben sån hugga gick för det mesta.

’’ Du där!’’ Skrek jag.

Han kom i mot mig.

’’ AMELIA! NEJ!’’ Skrek det flesta av beskyddarna.

’’ Jag känner igen dej.’’ Sa han.

’’ Jag mötte dej i grekland.’’ Sa jag snabbt in anan han föll till marken.

Pålen rakt i hjärtat. Jag försatte tills jag såg Rose och Christian.

’’ Vad fan gör ni här ut?’’ Sa jag.

’’ Det ska du säga.’’  Vi skildes åt. Jag mötte och dödade strigoier. När det var slut så gav jag upp hoppet. Alla var jo borta men några hade blivet kidnappade.

’’ Amelia!’’ Skrek någon.

’’ Är allt bra?’’ Sa rösten.

’’ Ja alldeles utmärkt. Jag vet vart dom är på väg.’’

’’ Du följer med imorgon.’’ Jippi jag längtar.

Natten var lång, alla var i kapellet och grät över dem som hade dött. Jag gick ditt. Men försökte komma in. Det gick inte. Jag blev mer lessen. Jag gick i mot. Dom andra beskyddarna, vart är alla? När jag gick upp. Såg jag att Rose grät. Hon kastade bok på mig.

’’ Varför sa du inte något om det här?’’

’’ Jag får inte.’’ Jag gjorde så att hon glömde bort allt.

Hon sprang ut. Alla kollade på mig.

’’ Vad är det där för bok?’’ Fråga Emil.

’’ En bok som jag fick av mina biologiska föräldrar för 13000 år sen.’’

’’ Vi såg att Rose var lessen kom från dit rum. Vet du vad som har hänt?’’

’’ Nej.’’ Sa jag snabbt.

’’Det är din dagbok eller hur?’’ Sa en röst.

’’ Ja det är det. Jag har skrivet i den hela livet. Det är roligt att kolla tillbacka vad man har skrivet.’’ Sa jag.

Dom gick ner för mötet jag skulle jo vara med där nere.

Jag följde efter alla andra. Ner till rummet där skulle vara.

Jag satte mig bredvid Alberta.

’’ Amelia vet vart stället ligger?’’ Sa hon dystert. ”Vi måste vänta tills alla beskyddare har kommit imorgon.”

’’ Det tar en timme att gå dit, en halv timme att springa.’’

’’Hur vet du det?’’ Frågade en kille med blont hår.

’’ Jag har provat båda sätten där det ligger. Trenton stycken har fångataga. Så vi måste dit fort.’’

’’ Bra vi behöver moroin med eld.’’ Sa en kille med svart brunt hår.

’’ ÄR DU GALEN ELLER!?’’ Sa en lärare.

’’ Vi måste.’’ Sa Alberta. När mötet var slut så skulle vi vila upp oss. Jag gick och la mig.

Ögonen sjönk ner.

’’ Far sluta med det här.’’ Sa jag.

’’ Okej men jag vill jo att du ska kolla hit.’’

’’ Okej, jag kommer att dö imorgon.’’ Han stirrade på mig.’’ Och jag kommer att ha dödat många så skicka ner mig till helvetet. ’’

Jag hoppade ner igen till min kropp. Jag vaknade reste på mig. Kläde på mig som jag skulle strida i. Solen gick just upp. Vi gav oss iväg.

Jag, Dimitri och Rose mamma skulle var med i gruppen. Vi sprang in. Jag dödade så många som möjligt men dem var för många.

’’ Skicka in fler vi klara snart inte mer.’’ Sa jag i miken.

Det kom flera som hjälpte oss. Och flera släpptes fria.

’’ Gå ut hur grottan om ni inte vill dö!’’ Skrek jag. Alla gick ut.

’’ Vad är det som händer?’’ Sa Emil.

’’ Amelia sa åt oss att om vi inte vill dö så skulle vi gå ut hur grottan.’’

’’ För i helvete!’’ Skrek han. Alberta tog hans arm.

’’ Vi gör som hon säger.’’ Sa hon.’’ Lita på henne.’’

’’ Hon sa jo gå ut hur grottan om ni inte vill dö. ’’

’’ Emil hon behöver inte dig.’’ Dom stog kvar där dom stog.

’’ Amelia samla dej nu! ELD jag ber dig hjälp mig. LUFT kom hit med dina vindar. JORD kom hit med sten. Och VATTEN jag ber dej med din lukt av Medelhavet så ber jag hjälp!’’

Alla fyra elementen samlades i en stor klump.

’’ Eld är solen, Luften är vinden, Jord är marken där vi står på, Vatten man kan svalkas i dej!’’

Elden blev till en sol. Luft blev vindar. Jord blev till mark där alla strigoierna stog. Vatten blev till is! Jag kände hur anden kom till mig.

’’ Ta deras liv vad dom har gjort mot oss!’’ Skrek jag. Alla vara döda i grottan. Jag hade flyget ut ur grottan och krokat med träd. Jag låg på marken helt och hållet sönder sliten.

Jag sprang in i grottan. Jag hittade en sak som jag blev fundersamt.

Jag såg inte att min mamma var i grottan.

’’ Natten kan aldrig dö.’’ Sa jag i hennes öra.

’’ Du har rätt.’’ Sa hon. Hennes kropp flög ur min famn och upp till himmelen. Det var där hon och far bodde. Men jag bodde här nere på jorden.

’’Amelia? Vart är du? ’’

’’ Gå inte in stick ut jag klara mig. Ni dör om ni sticker in!’’ Alla var ute. Tills jag såg.

Min lilla syster. ’’Elinor! Va fan gör du här?’’

’’Jag letade efter dej. Och jag hörde smäll och jag sprang hit.’’

’’ Låt mig kolla på såren.’’ Jag läkte dem.

’’ Grottan rasar ihop vi måste ut.’’ Jag var ute. Elinor var död. Ingen kan ändra på det.

’’ Amelia, hur mår du?’’

’’ Bra snälla ta det lugnt jag klara mig.’’ Tror jag i alla fall.

Jag kollade i mot grottan. Tillbacka blickar. Skit nu vet jag varför jag visste svaret jag har varit här för ut. Jag sprang mot skolan.

Skölden var stark jag kände det. Jag gick upp till rummet och låste in mig. Jag vill inte veta det här. Hur kunde jag se Elinor när det var 12000 år sen hon dog? Jag fattar inget! Allt är bara en röra.

Smärta. Jag skrek och skrek. Med full hals. Jag låste upp dörren. En kille kom in det var Emil.

’’ Emil snälla hjälp mig!’’ Sa jag.

’’ Alberta sa att du inte behövde mig.’’

’’ Emil jag behövde dej inte där in du ska ha dött fatta det.’’ Dimitri kom in. Det slocknade för ögonen.

Jag såg den lilla guliga tjejen Elinor. Min lilla syster dog på grund av mig! Jag kunde aldrig förlåta mig själv för det!

Jag vaknade långsamt upp ur min sömn. Ögonlocken kändes tunga på ett sätt. Och Lätta på ett annat. Varför var livet så komplicerat? Mitt liv var det snart så ger jag upp.

När jag hade fått upp ögonlocken var det ljust så ljust. Och lilla Elinor satt på säng. När jag hade operat knäet för att korsbandet var av. Jag såg hennes leende som fick alla att le tillbaka.

’’ Elinor kom nu ska vi åka hem.’’

’’ Redan ska du bara lämna mig här?’’

’’ Ja Elinor är inte trygg med dej!’’

’’ Det är hon visste!’’ Skrek jag åt henne.

Elinor släppte hennes hand och sa.

’’ Hon är min stora syster och hon har ansvaret för mig.’’

Tanten kollade på henne.

’’ Du kommer att bli sviken någon gång Elinor jag lovar.’’

’’ Min syster skulle aldrig svika mig.’’

När dom andra väntade tills jag skulle vakna såg dom att jag grät.

’’ Elinor du kommer att bli stor och mäktig.’’ Hon kramade om mig! Jag blev så glad att hon stannade vid min sida.

När jag hade öppnat ögonen såg jag hur alla var så lessna.

’’ Vad är det som händer?’’ Frågade jag. Alla kollade på mig.

’’ Vi såg att du grät och då trodde vi att du var död.’’

’’ Jag grät för att jag svek min lilla syster. Jag sprang in i grottan för att jag trodde att Elinor var där men det var hon inte.’’ Men nu alla fick veta att jag levde så var det ingen som grät längre. Det var härligt. Jag kollade på Dimitri. När alla hade gått förutom honom så såga jag i hans ögon att något inte stämde.

’’ Hur svek du din lilla syster?’’

’’ Jag lät henne springa här in och jag hann inte rädda henne när stenarna rasade. Och jag ångrar att jag inte var med henne där in.’’

Han kollade på mig med lessna ögon.

’’Amelia, det var inte det här du såg när du drömde?’’

’’ Helt sant.’’ Sa jag.

’’ Vad såg du?’’

’’ Jag är lessen det du inte veta. Ingen får veta bara den som kan läsa tankar och den som er det. Jag skulle vilja säga det men det är vidrigt. Till och med för dej. Den handlar faktiskt om oss alla.’’

Han gick där ifrån och doktorn kom in.

’’ Du måste ligga i sängen hela dagen idag och halva imorgon.’’

’’ Tack.’’ Sa jag. Och somnade om. Jag hade aldrig varit så här trött någonsin i hela mitt liv.

’’  Elinor! Elinor! Elinor! Elinor! Elinor! Vart är du?’’

’’ Här nere.’’ Viskade en röst. Jag puttade bort alla stenar så att jag kunde rädda henne.

’’ Lämna mig inte!’’ Skrek jag. Tårarna rann ner i floder.

’’ Du är värdens bästa stora syster. Jag glömmer aldrig dej.’’

’’ Och jag dej!’’ Hon tittade på mig med sina lila ögon som var med tårar. Jag bärdde ut hennes kropp.

’’ FAR! Han kom ner.’’

’’ Va fan gör du så här i mot mig!?’’ Skrek jag på honom.

’’ Du valde det själv jo.’’

’’  Men det var ditt fel att stenarna trillade över henne! Jag kommer aldrig att förlåta dej för det här.’’

Jag vaknade nästa morgon. Det var dags att gå upp ur sängen.

Jag sprang till det ställe där Elinor låg begravd. Utan för mitt fönster.

’’ Jord!’’ Jag såg kistan som jag hade gjort. Öppnade locket. Där låg hon med kroppen i väll skick. Jag tog henne på mitt bröst. Hon hörde inga hjärtan slag. Hon blev orolig. Hon försökte öppna ögonen men det gick inte. Allt hon försökte gick inte. Jag la ner henne igen i kistan.

’’ Solen går snart på och du får inte solen du dör då.’’ Jag stängde igen locket.

Och sprang till säng i sjukhus avdelningen. Jag hörde oroliga röster säga vart är hon? Vart är Amelia?

’’ Jag ligger i sängen jo.’’ Alla kollade där och där låg jag.

’’ Vart var du?’’ Sa Alberta.

’’ Jag kom ihåg vart min lillasysters grav är så jag gick dit för att kolla.’’

’’ Om jag ser utan för sängen igen så blir det samhälltjänst.’’

’’ Okej då. Men imorgon eftermiddag får jag gå till mitt eget rum.’’

Doktorn kom.

’’ Alberta får jag prata med dej?’’

’’ Om hon går ut till sin syster så blir det problem för henne.’’

Jag ville inte höra mer så jag somnade om.

Hennes ansikte var perfekt, läpparna, ögonen betydde mest. Den lila färgen som hon fick av mig. Hon blev moroin och har blixt. Jag önskade vad som helst bara att hon fick leva.

Snälla gud låt de barnet leva.

Att titta på henne hjälpte mig att komma ihåg att leva vidare och inte stanna i det förflutna. Att öppna ögonen var svårt att hon inte finns i mitt liv längre gör att jag får skuldkänslor.

Jag vaknade hur min sömn. Härligt att vakna med ett leende på läpparna.

’’ Varför stirrar ni på? Ni skrämmer skiten av mig!’’

’’ Du har sovit… i… två dagar.’’

Jag kollade häpet på dom.

’’ Du är nog pigg nu.’’ Sa Emil.

’’ Nej jag är trött. Varje gång jag somnar eller vad det är nu vad jag gör så drömmer jag om min lilla syster. Och jag glömmer henne när jag är vaken när jag sover så är det som om hon lever.’’

’’ Hon kanske vill säga dej något.’’

’’ Hur länge sa ni att jag sov?’’

’’ Två dagar nästan tre.’’ Jag gick upp ur sängen och sprang till det stället, där jag såg att jag höll om henne.

’’ JORD!’’ Där var kistan. Jag öppnade locket. Hon låg där som om hon sov.

’’ Elinor?’’ Hon började blicka med sina små ögon som var lilla. Jag kramade om henne. Jag började gråta. När jag höll om henne. Jag bärdde henne.

’’ Nej gå inte dit! Jag dör i solen. Det är därför jag ligger i kista.’’ Och jag gick in i skuggan igen.

’’ Du vet att jag älskar dej va?’’

’’ Jag hör när du tänker på mig.’’

Jag kysste henne en gång och la henne där. Stängde locket och gjorde hållet djupare så att ingen kunde ta henne. Det var en sköld där nu. Jag sprang tillbacka till salen och somnade om.

Jag vaknade ur en dröm som kändes så verklig. Jag satte mig upp. Satte upp sängen som en stol. Och satte där och väntade. Om jag reste på mig så skulle jag få samhälltjänst. Och det vill jag inte ha.

Doktor kom in.

’’ Nu har du vaknat.’’

’’ Ja det var härligt att få sova. Vart är alla andra?’’

’’ Det är jo skola jo.’’ Just det. Typiskt.

’’ Du får gå i skolan imorgon och jag sickar dej till dit rum.’’

Jag började gå långsamt till rummet i min egna takt. Jag bytte om. Och gick ut. Gick bakom huset. Tog upp kistan i mina händer. Och öppnade locket det var bara skallet där i. Hon var borta för alltid. Jag stängde det och la ner det igen. Dem lilla små ögonen, jag la blommor på graven. Jag började gråta. Och gick till rummet. Jag såg att Rose var i fara. Jag sprang ut. Slog mot Läraren. Men det var en riktigt Strigoi. Jag såga alla lärare på den sidan så det måste det vara. Den ända jag inte såg var Dimitri. Det jag trodde var verklighet men allt vara bara en dröm. Dimitri hade blivit det. Och alla lärare såg det.

’’ Amelia!’’ Skrek Emil.’’ Kom hit nu.’’

’’ Nej!’’ Skrek jag.’’ Om han dödar mig så får jag vara med min lilla syster. ’’Han skulle bita mig när jag sa.

’’ Dimitri det är inte du, jag vet att du finns där inne. Släpp in mig.’’ Han släppte in mig. Jag kom ut igen.

’’ Han hade blivit dödad men han kom på att om han lever får han var med er. Han hade inget val. Jag blev nästan dödad av folk fler gånger men har valt den här vägen för att få var med dom personer jag älskar.’’

’’ Han måste dö!’’ Skrek Stan.

’’STAN! Nej! Lyssna på mig. Jag har varit strigoi men jag är inte det längre. Jag dricker inte mänskligt eller vampyr blod. Jag kan ändra på honom. ’’

’’ Hur länge tar det?’’ Frågade Emil.

’’ För mig tog det ett år. Men jag hade ingen lärare. Jag tror att det går fort.’’

’’ Vad händer om hon misslyckas?’’ Fråga Stan.

’’ Jag dödar Dimitri och mig själv.’’ Sa Rose.

Jag stirrade på henne.

’’ Okej så får det bli.’’ Sa Rektorn. Lissa kom ut springande till Rose.

’’ Du får inte. Snälla bara att du inte lämnar mig.’’

’’ Liss jag är lessen, nu har jag bara tänkte på andra jag vill tänka på mig själv också.’’Jag gjorde upp ett litet sår för att kolla vad som hände.

’’ Dimitri vad gör du om du ser det? Lukta på det.’’

’’ Det luktar gott. ’’ Jag kände dom blod röda ögon på såret, jag viste inte riktigt hur jag skulle göra.

’’ Lukta nogare.’’

’’ Nu känner jag stacken. Det är jo…’’

’’ Stank av droger. Jag dricker djur blod finns det droger i det?’’

’’ Ja, nej.’’

’’ Nej det finns inte.’’ Jag gjorde att såret läkte.

’’ Nu ska du få smaka ett djur och ett drogat blod.’’

’’ ÄR DU GALEN ELLER?’’ Skrek Emil.

’’ Nej. Det är det jag inte är. Jag tog en luffare som hade tagit mycket droger och ville dö. Här är människan smaka.’’ Han gjorde det. Han spottade ut allt.

’’ Skit vad mycket droger.’’

’’ Djuret.’’ Han bet det

’’ Vad tycker du människor har droger i sitt blod och så sticker det. Men djur blod är annorlunda och smakar godare.’’

Han nickade. Jag kastade bort djuret. Och såg hur arg han var.

’’ Koncentra dej du måste klå mig för att få det.’’

Kampen började. Jag flög åt ett håll och landade på rygg. Han kom i mot mig.

’’ Dimitri!’’ Skrek jag. Han slutade och upptänkte vad han hade gjort. Han såg mig skadad.

’’ Dimitri titta på mig, jag är inte så skadad som jag ser ut.’’

’’ Allt är mitt fel, jag vill inte var det här. ’’

’’ Dimitri, lyssna på mig. Jag var också sån är jag var nybörjare. Att inte få blodet man vill ha och man ångrar vad man har gjort.’’

Han kollade med sina röda ögon.

’’ Ögonen spelar ingen roll för mig.’’ Sa Rose som kom fram till oss.

Nu kom jag på det.

’’ Alberta jag behöver en frivillig!’’

’’ Någon som vill göra det här? ’’

’’ Jag gör det.’’ Sa Emil. Han kom fram till oss.

’’ Stå stilla. Det kommer inte att göra ont.’’ Att göra ett litet stick på hans arm. Var inte så svårt. Jag kollade på honom.

’’ Dimitri vill du ha blodet som har droger i sej?’’ Han luktade på det. Han skadade på huvudet. Jag läkte såret som jag hade gjort.

’’ Rose?’’ Hon tittade på mig. Hon kom fram till oss.

’’ Det gör inte ont.’’ Jag gjorde det som jag hade gjort med Emil.

Han luktade länge.

’’ Vad luktar det som?’’ Frågade jag.

’’ Inget blod från människor luktar inte men från djur.’’ Jag läkte hennes sår.

’’ DIMITRI! NEJ!’’ Skrek jag. Han hade puttat undan mig in i en vägg och rygg kändes som knäckte den. Och sprang fram till Drottingen. Jag hade puttad undan honom. Beskyddar in såg vad han hade gjort. Jag läkte fort men det här skulle ta tid.

’’ Ta Dimitri in på mitt rum NU!’’ Skrek jag. Han kollade på mig. Jag följde efter. Jag la mig i sängen, för att hela.

 

 

 

 

1/11 2011

Kärra dagbok!

Drömmen hade varit sann Dimitri hade blivit det. Han lär sig fort. Men anfall får han ibland men då har han glömt att han är annorlunda. Nu när jag är skada måste Dimitri var in på rummet och inte ut. Jag fick en påle i magen. Det gjorde ont det kan man nog säga.

Hej då.

’’ Dimitri vill du gå ut?’’

’’ Ja tack jag har varit in nu i nästan tre veckor.’’

Vi gick ut för att träna. Alberta såg det och ropade dom andra till sig så att dom skulle vara bred på om något skulle gå fel.

’’ Okej nu ligger vi på jakten. Du ska hitta mig genom blod lukten.

Alberta, Stephan och Emil ha kolla på honom.’’ Jag gömde mig och skärade mig på handflatan.

’’ Leta.’’ Skrek jag.

’’ Nu är jag på väg.’’

’’ Följ inte rösten lukten.’’ Han hade mig på spåret oh till slut hittade han mig. Jag läkte såret.

’’ Bra gjort. Jakten av klarade att hitta tillbacka nu då?’’

’’ Hit åt.’’ Jag följde honom och ingen annan.

Han hade hittat rätt. Han kunde inte kom in annan för skölden.

’’ Håll min hand.’’ Och vi båda kom igen om.

’’ Genom att du inte är det till hundra procent så. Kan du kom i genom skölden. ’’

’’ Okej du är en bra lärare som man lär sig av. ’’

’’ Du älskar mig inte. Du älskar Rose. Få se det här då. ROSE!’’

Hon kom hit så fort hon kunde. Jag nickade åt henne.

’’ Inte döda honom ha…’’

’’ Jaha tack så mycket.’’

’’ Dom som vill få gå men kan stanna om man vill.’’

’’ Rose bort från honom nu.’’ Hon försökte men det gick inte.

’’ Dimitri, släpp Rose nu snälla du skadar henne.’’ Han släppte henne.

’’ Rose du gör rätt håll avstånd ifrån mig jag är inte den gamla. Jag är farligare.’’ Hon sprang härifrån.

’’ Okej, vad hände?’’

’’ Jag vet allt hade blivit fel. Jag älskar jo Rose och så men nånting hände.’’

’’ Jag vet hur det är. Jag råkade döda min första pojkvän. Dimitri det är fler en du som tror att jag är perfekt men det är helt fel. Jag har dödat människor för. Och jag kan gör det nu med.’’ Han kollade på mig hela tiden när jag hade pratat.

’’ Amelia.’’ Sa Emil. Drottingen hade kommit.

’’ Dimitri nej.’’ Han stog helt stilla vid min sida med ögonen.

’’ Han är inte död en va?’’

’’ Det är sant. Jag har lärt honom allt jag kan. Det går fort fram. Han lär sig något nytt varje dag. ’’

’’ Säga också…’’

Jag avbröt honom.

’’ Det gör inte jag.’’ Viskade jag i hans öra.

’’ Han måste dö och det är nu!’’ Sa hon.

’’ Det tänker jag inte tillåta.’’ Sa jag.

’’ Amelia säg inte i mot dr…’’ Sa Alberta.

Jag avbröt henne med. ’’ Hon sa att hon skulle ta hand om mig och min syster. Hon gjorde inget av det.’’

’’ Din syster valde dej i stället för mig.’’

’’ Jag skulle inte vilja ha dej som mamma. Jag hade ont i knäet och du sket i det. Jag gick igenom en operation som skulle kunnat döda mig. Jag gick det själv och dom sa det till mig. Elinor hatade dej som jag hatar dej. Alla säger det men inte alla har undrat det t.o.m. du.’’

Hon stirrade häpet på mig.

’’ Du vill inte några förändringar bara gamla saker. Du är den sjukaste personen som jag vet. ’’

Hon blev knall röd i ansiktet. Jag trodde att jag skulle skratta. Men jag behöv lugnet.

’’ Vem var det som räddade din beskyddare? Och vem räddade dej från att förlora tronen?’’

’’ Det var bara du.’’ Sa hon.

’’ Du hatar mig för att jag gjorde så att Elinor dog!’’ Skrek jag åt henne. Hon fick en tår i ögat.

’’ Du är den sjukast vampyren som jag vet.’’

’’ Tack och du är den korkade, vill inte förlora tronen så att Lissa kan ta över. Och du vill att Adrian och Lissa ska gifta sig!’’

Nu var hon allvarlig.

’’ Dimitri nu måste lita på mig om du inte gör det så kan du dö?’’

’’ Jag litar på dej.’’ Vi sprang in i skogen.

Dem andra i hällarna. Vi stannade. Jag tog upp en sköld.

’’ Stå stilla nu.’’ Jag tog bort den.

’’ Behöver man stå stilla för att ta bort den?’’

’’ Va bara tyst nu.’’

Vi stog där länge en beskyddare attackerade oss så hårt att jag flög bort. Mot ett träd. Jag sprang snabbt till Dimitri.

’’ Snälla sluta!’’ Skrek jag. ’’ Varför är ni på hennes sida? Jag trodde att ni litade på att jag skulle fixa Dimitri.’’

’’ Vi är lessna men vill inte bli dödade av henne.’’

’’ Då får ni dö av MIG!

’’ Amelia, ta det lugnt.’’  Sa han.

’’ Allt jag försöker att göra nånting bra vem allt blir bra fel!’’ Jag tittade på henne. En tår rinner ner från min kind.

’’ Jag litade på, jag litade på dej! Jag fattar inte hur du kunde det svika mej! Hur kunde du? Jag litade på dej också Emil.’’ Jag tittade på honom.

’’ Dimitri, jag säger hej då.’’ Jag kollade på henne.

’’ Ingen kan ta mig inte ens du Dimitri.’’ Jag gick upp i rök. Och landade in annan för sköldarna.

’’ Vart är Dimitri?’’

’’ Där borta. Du hinner i springa.’’ Jag nuddade Rose och hon försvann.

Jag tog pålen i mina händer.

’’ Det här ska ni få för!’’ Skrek jag. Jag tog pålen och tog den på skölden. Den var helt bort. Och jag gjorde en ny på en fem minuter. Nu är den starkare och bättre. Jag kollade backa jag såg att en strigoi. Hon var på väg i mot mig. Jag undvek hennes attacker. Jag slog till hennes, armarna var körda och pålen körde jag i hennes hjärta.

Jag såg flera av dom jag kunde inte göra det här ensam nu.

’’ ELD du är solen som skiner på himmelen. LUFT din svala vind mot mitt ansikte. JORD du är marken vi står på. VATTEN du är den jag svalkar hos. Ande ger mig skydd mot mina fiender!’’ Det blev en explosion. Jag flög back mot vägen jag kunde knappt resa mig. När det var över så. Var alla strigoierna döda. Jag gjorde det i sista sekunden.

’’Fattar ni inte vad ni har gjort?’’ Skrek jag mot dom. ’’Att lämna en hel skola utan beskydd när strigoierna kommer? Jag fick använda mina sista krafter för det!’’ Vi gick upp i rök och kom till skolan. Jag sprang upp på rummet. För att lägga mig och sova. Jag gick och satte mig i fönstret för att kolla ut på dom. Jag hörde hur dom bråkade med varandra. Jag kollade på Dimitri och Rose. Jag sprang ner dit och kollade på dom. Jag var bered på att in gripa. När som helst. Jag slappnade av. Han puttade iväg Rose, hon flög mot vägen och trillade som jag när någon skött till mig till en väg. Dimitri hade mina armar runt mig och repade mig.

’’ Du lärde känna mig bra för att döda mig?’’

’’ Ja det var en plan från början och sen verklighet.’’

´’’ Du har inte lärt dej om mig allt.’’ Jag eldad upp rep som föll av som små strimlor. Jag slog Dimitri ner till marken.

’’ Stick nu in annan dom dödar dej.’’ Viskade jag i hans öra och stack där ifrån. Jag reste på mig. Jag kollade på dom. Pålen hade jag i min hand. Jag tänkte skjuta mot Dimitri men jag ändrade mig. Mot skölden, flera häpnade röster. Skölden var uppe på någon sekund.

’’ Ni beskyddar och moioriner är helt hopplösa. Skölden kommer att rasa i hopp om någon inte gör något.’’ Dom började bygga med annans jag försvann. Till drottningen, hon skulle få en överasking. När jag kom in i hennes rums så sov hon. Lätt knäckte jag av hennes nacke och det satt på som om hon sov.

’’ Att dö a klart b, c och d kvar.’’ Jag åkte tillbacka skolan. Till min säng där jag låg sovande. Någon öppnade dörren. Jag såg inte vem det var. Hon eller han ställde sig fram för säng och såg arg ut.

’’ Vad är det? Jag sover jo så låt mig va.’’

’’ Har du varit här hela dagen?’’

’’ Ja så hej då.’’ Jag kände igen röst det var Emil.

’’ Vad vill du?’’

’’ Du dödade drottningen eller hur? ’’

’’ Nopp. Jag har sovit. Vänta här, du anklagar mig för mord?

Det är inte mig du ska prata med då. Den här killen ska du säga det var det. Jag läste hans tankar när han gjorde det. Jag är oskyldig. Jag har varit ute och jagat. Fråga Alberta.’’

Vi gick till henne. Emil visade tidningen.

’’ Ett sånt sådan väll gjort mord kan jag inte ha gjort. Jag var ute och jagade tills jag kom hem fjorton över två. Och mordet var fjorton över två. Det tar tid att gör så det kan ta fem minuter. Så jag är oskyldig. Det var en kille. Jag vet vem mördaren är om ni två bara lyssnar eller struntar i mig?’’ Jag gick där ifrån. Och upp på rummet.

 

19/11 2011

Kärra dagbok!

Beskyddarna säger att jag är anklagad för mord på Drottingen. Jag har sagt att jag var ute och jagade då. Men ingen av dom lyssnar på mig. Det här är skit utan Dimitri och hans träningar. Jag saknar alla som hade dött. Elinor min syster in my heart. Rose är ute och jagar Dimitri med anans jag är efter lyst i vampyr värden. Och i människornas, varför blir det alltid fel. Jag vet inte varför? Att lyssna till sitt hjärta är ett bra tecken. Om man vågar att var sej själv. Om man orkar så blir det inga problem. Men nu att Riley lämnade mig. Fördes jag hit. Och där blev allt bara fel. Alla verkar vara så glada att sluta skolan. Då har dom mycket fel.

Hej Då

Minnen sitter kvar och bland inte. Just nu vill jag bara vara dö. Värden brukar aldrig vara perfekt. Jag har levt mycket längre en det flesta är. Snart vill man bara var borta ifrån verkligheten.

Jag gick med Lissa som var nere för det mesta.

’’ Du Lissa jag lovar att hon kommer att skydda dej jag lovar. Om hon inte kommer tillbacka så beskyddar jag dej i stället.’’

’’ Tack men vi två har ett band och vi måste hålla ihop. ’’

’’ Lissa, jag vet det men du måste gå vidare i livet. Allt kommer att bli bra jag lovar.’’ Vi kramade om varandra. Jag släppte henne när jag såg en beskyddare. Det var bara att slå till men jag flög mot väggen. Jag attackerade benen. Jag tog av huvan. Det var min far.

’’ Det här är skolan jag går i och kommer att stanna. Jag följer inte med någon stans.’’ Flera av beskyddarna kom i mot oss.

’’ STANNA DÄR!’’ Skrek jag. ’’ Det är min far det här är min fajt.’’

’’ Och min.’’ Sa Emil. Som klev fram. ’’ Du har skadat henne mycket någon nu.’’

’’ Vi får inte döda honom bara skadad.’’

’’ Varför?’’

’’  Då måste jag var solen. Nej det behöver jag inte. ELINOR!’’

Hon kom till min sida och viskade en sak i hennes öra.

’’ Vill du ta över pappa om han blir dödad.’’

’’ Då kan jag kolla ner på dej hela tiden.’’

’’ Kanske jag brukar vara inne och sova då. Men jag ska försöka’’

’’ DÖDA! Honom.’’ Tänkte jag. Han tog alla anfall men inte det här. Jag siktade i mot ben. Träffade perfekt. Nu hade jag pil och båge. Jag sköt min far träffade mitt på hjärtat.

’’ Elinor nu!’’

’’ Vad ska jag göra?’’

’’Jag är den nya solen på himmelen!’’

Hon sa det och hon blev den nya solen sken så varket på allt regn som glittrade. Den här dagen skulle jag aldrig glömma bort.

Min mor kom ner helt förstörd och arg på mig.

’’ Fattar du inte vad du har gjort?’’

’’ Jo jag dödade min far och Elinor fick jobbet hon vill ha det.’’

Hon kollade på mig. Hon kramade om mig.

’’ Förlåt oss vad kan jag göra för att få dej hem igen?’’ Jag tänkte.

’’ Inget jag är redan hemma det är här jag bor. Och kommer att lämna det här stället med ett leende på läpparna.’’

’’ Jag försökte i alla fall.’’

’’ Ja det gjorde du. Ska vi slåss lite kanske?’’

’’ Okej då men en kort stund snart är det natt.’’

Vi började cirkla varandra. Det var så härligt att slåss mot mamma. Att träffa benen fick henne att vecka sig.

’’ Okej jag ger mig.’’ Sa hon. Jag hjälpte henne upp och hon försvann.

’’ Är det ingen som träna?’’

’’ JAG VILL! Sa Ryan.’’

’’ Det blir Ryan, du räddade mig så nu ska vi slåss.’’

Vi cirklade varandra. Han slog till jag undvek. Han hade fått ett bra slag så att jag flög ett par meter.

’’ Snyggt.’’ Andades jag tungt. Och svimmade.

Det kändes som jag aldrig skulle öppna ögonen igen. Att allt var bara svart.

’’ Emil kom nu vi har lektioner att ta hand om.’’ Han gick ifrån mig. Med att han pussade mig på pannan.

’’ Jag hoppas att du hör mig jag älskar dej!’’ Viskade han. Jag vill också säga det men jag fick inte fram ett ända ljud. Allt vara bara svart. Jag hörde en kvinnas röst som jag kände igen.

’’ Amelia det här är för ditt eget bäst.’’

Hon tog bort en sak och munnen. Nu kunde jag andas men jag hade inte problem med det.

’’ Det var du som mördade Drottingen.’’ Sa hon.

’’ Nej det var inte jag! Jag var och jagade. Se det själv då. Ta peck fingret och tryggt det mot min panna.’’ Hon såg vad jag hade gjort den kvällen men ja, ja.

’’ Jag springer och jagar. Och bilder ifrån Drottingen själv.’’ Han tog av sig huvan. Det var Viktor. Hon tog bort fingret.

’’ Jag sa jo det.’’

’’ Förlåt jag glömde att du var och jagade då. ’’

’’ Och jag tror att jag behöver jaga igen snart.’’

’’ Igen?’’

’’ Jag fick inget i mig det var bara för att Emil hade hört att Drottingen var mördad och skulle kolla om jag var uppe och sov. En klunk fick jag i mej. Det var inte snällt!’’

Jag låg kvar där och sov. Och drömde om hur allt var för.

Ryan kom till min säng och läste mina tankarna. Jag kollade på honom.

’’ Va fan gör du här om du vill vara med dom och inte med oss?’’

’’ Ryan! Snälla lyssna på mig. Jag får aldrig sakna någon in annan det blir så här. Jag orkar inte mer av det är.’’

Jag gick och la mig. Skölden kom upp. När jag sover så att ingen kan skada mig. Som Eric gjorde! Det var tider det.

När jag vaknade skölden bort, jag satte mig upp för att sträcka på benen det var härligt. Att vara det här tror folk att man ska få ett bättre liv. Man får sämre liv skuldkänslor. Som inte går bort det man kan göra är att var säg själv. Så får man inte dom. Men nu vill jag bara hoppas att jag hittar Riley så att jag kan be om förlåtelse. Det var dag. Nu kunde ingen skada mig. Att spring ut att ingen skulle se mig men det gick inte så bra.

’’ Amelia vart är du på väg?’’

’’ Hem.’’ Jag kollade ner i marken.

’’ Du är hemma och du får inte sticka.’’ Han såg på mig. Jag började gråta.

’’ Skulle du stanna eller stick om du var jag?’’

’’ Stanna såklart. För att jag har vänner och många som inte vill att du ska sticka.’’

’’ Det handlar om en gammal kärlek och hann aldrig säga förlåt. Jag älskar dej och så.’’

’’ Och jag dej. Du får inte lämna alla här nu när allt bara är knasigt.’’

’’ Jag vet men han behöver mig. Han är särket död men jag vet inte.’’

RING, RING

’’ Hej det är Amelia.’’

’’ Oj jag tror att jag har kommit fel.’’

’’ Vem är det?’’

’’ Acheron.’’

Jag började gå lite där ifrån så att han inte skulle höra vem jag pratade med.

’’ Det är Alex men jag heter nu Amelia.’’

’’ Min syster Alex?’’

’’ Ja men heter Amelia. Bror jag har saknat dej.’’

’’ Hur mår du?’’

’’ Bra men det är folk som tror att jag har mördat Drottingen men det var inte jag.’’

’’ Jag tror dej. Vart var du?’’

’’ Jag var ut och jagade. För att jag var tröstig. Acheron? Acheron!

Vad händer? Om du är fan sviker mig nu så kommer du att ångra det. Aldrig att kunna förlåta dej!’’ Jag grät. I floder och sprang upp till rummet. Emil kom in och satte sig på säng. Vid mig.

’’ Vem var det?’’

’’ Man kan säga som min bror, alla hatar oss. Vi är väldigt lika och så.’’

Vi satt och pratade länge sen till när det knackade på dörren.

’’ Jag är Amelia så stick och brinn.’’ Jag slängde igen dörren.

Knackade på dörren igen. Det var Alberta. Hon kom in. Hon kramade om mig. Som en mamma som vill skydda sitt barn.

’’ Nej nu går jag ut för att få det här slut.’’ Jag hoppade ut genom fönstret. För att mötta min bror öga mot öga. Hans vakter eller var det nu va hade låst alla dörrar så nu kollade alla genom fönstren.

’’ Emil säg till alla beskyddarna att inte komma ut för då dör vi allihop.’’

’’ Vad är det vill Acheron?’’

’’ Du måste ditt upp och det är nu!’’

’’ Varför? För att min gudmor, gudfar och mor säger det eller?

Du jag dödade min far för en natt sen. ’’

Jag kollade upp i luft massa mörkrets jägare.

’’ Om du gör det med ut presing så kan jag ta livet av mig. Jag åker inte dit upp. Eller har du så svårt att fatta det Ach. Jag litade på dej. JAG LITADE PÅ DEJ! ’’Skrek jag. Jag började gråta fram för hans ögon och det hatade han.

’’ Du kan lika gärna försvinna. Nu ditt ärende blev som du inte hade väntat dej. Du bara spelade bror till mig så att jag skulle få litande. Och sen var det dags förra mig upp till min mor. Jag vet inte vad jag ska säga T-rex.’’ Han stirrade på mig. Jag var  lessen. Han såg när jag klättrade upp för vägen och in genom fönstret.

Emil tog mig i sin famn. Och jag grät.

’’ Jag litade på honom. Snälla kan vi gå till fönstret.’’

Vi stog där. Han var helt förstörd. Och allt började som vanligt igen.

Jag såg att hon kom ner till Ach. Jag sprang till fram till dom.

’’ Du är en usel bror och du gudmor!’’ Skrek jag åt dom.

’’ Vad har jag gjort för fel?’’ Sa Artemis.

’’ Du skickade hit mig! Ach jag trodde faktiskt mer om dig en du är nu. Fattar du inte jag har blivit sviken av alla jag känner du är den hända från den gamla tiden. Men du bara väntade tills rätt tillfällighet.’’ Jag vände mig om för att gå där ifrån. Acheron tog tag i min arm och så att vi kramade.

’’ Förlåt mig syster, Artemis tjatade om det hela tiden. Till slut så gjorde jag det för att få slut på det. Det var inte meningen att såra dej.’’

’’ Vi ses, jag måste till skolan nu.’’ Vi kramade varandra en sista och så gick jag.

Jag bytte om och var redo på att slåss. Jag hade stått där i fem minuter. Så Jag gick där ifrån. Jag skulle öppna dörren.

’’ Dimitri det var ett tag sen.’’ Jag låste dörren.

’’ Amelia! Öppna dörren. Amelia jag är här att jag behöver hjälp.’’

’’ Jag är lessen men jag har inte tid med mer svek.’’ Någon bankade på dörren.

’’ Öppna dörren NU!’’ Skrek någon där ute.

’’ Varför gör du det så svårt för dej själv och bara leve det livet du har kvar. Det skulle jag ha gjort.’’

’’ Det är Rose.’’ Jag stirrade på honom. ’’ Göm henne och dej själv jag kommer med Lissa så fort jag kan.’’ Jag låste upp dörren. Och låste den.

’’  Varför gjorde du så för?’’ Sa Emil.

’’ Jag måste hämta Lissa det är verkligen nödsituation.’’ Jag sprang i alla rum för att kolla var Lissa var. Jag hittade henne vid sitt skåp.

’’ LISSA!’’ Ropade jag.’’ Rose nu.’’ Hon la in alla böcker igen och vi sprang till idrottshallen igen. Den låstes upp och låstes igen.

Jag satte sköld över den.

’’ Ta ut Rose nu.’’ Hon var helt förstörd. Såren på hennes kropp gjorde ont att se på.

’’ Vad har du gjort?’’ Frågade jag.

’’ Just där för jag behöver din hjälp.’’

’’ Nej säger jag igen. Lyssna på mig nu, jag har själv problem med alla jävla gudarna där uppe.’’ Jag hjälpte Lissa med Rose.

’’ Det kommer någon Dimitri göm dej.’’

Dom hade fått upp dörren. När dom såg att vi pysslade om Rose så förstod dom inget?

’’ Varför låste ni in er?’’ Frågade Alberta.

’’ Vi ville ha lung och ro när vi hjälpte Rose med sina skadder.’’

’’ Ni kunde ha sagt till oss.’’

’’ Vill ville ha lung och ro.’’ Sa jag. Rose tänkte vart är Dimitri. Jag kollade lite över allt och läste hans tankar. Jag viskade till Lissa. Först till vänster sen höger där hittar du honom. Hon sa tack till oss och kramade oss. Vi sa att vi saknade varandra.

’’ Men nu måste jag gå.’’ Hon gick den vägen jag sa till henne. Nu var hon borta. Och så enkelt får det vara. Jag gick till min nästa lektion när Emil stoppade mig.

’’ Efter Lunch.’’ Sa han. Jag nickade.

Jag och Lissa gick till nästa lektion. Vi hade nästan samma schema. Men jag hade träningar och hade författar kurser, hon sa att hon skulle ha den efter lunch så det var jo bra. Alla lektioner gick fort när lunchen var över gick jag till tränings rummet bytte om och klar. Emil hoppade på jag skakade av mig honom. Han var lika fort upp på fötterna som jag. Det var roligt att träna med Emil.

Att ha blivit sviken av sina föräldrar. Sina vänner och sin bror. Jag fattar inte hur han kunde det. Jag hatar honom men jag måste koncentrera mig. Så att jag inte förlorar. Jag kände mig andfådd. Emil såg lite ut som det med. Jag orkade knappt ta ett steg. Emil tog tag i mig och kastade i mot vägen. Jag slog i vägen med en smäll, allt vara bara svart. Emil trodde att jag skulle hoppa upp och kriga mer.

’’Amelia ger du upp eller? Amelia? Amelia!’’ Hans röst blev orolig.

Det gjorde ont i huvudet. Hade ont i hela kroppen. Jag såg på hans leende.

’’ Gick det bra eller?’’

’’ Jag är okej snälla jag behöver en nypa luft så ordnar säg nog allt.’’ Jag gick ut och satte mig. Luften hade aldrig varit så här förut.

Jag såg fram för mig den natten.

’’ Jag måste gå till nästa lektion.’’ Jag gick och satte mig bredvid Lissa.

’’ Tufft eller?’’

’’ Tufft ja, har ont i ryggen bara Men det ordnar sig nog.’’

Allt var över. På en sekund kändes det som. Skolan slut, gjorde alla läxor till imorgon klart. Och jag la mig i säng och somnade.

När jag vaknade nästa kväll. Så hade jag inte ont i ryggen längre.

Jag duschade en gång gjorde mig i ordning för att träna. Jag gick ner. Jag övade upp ryggen lite. När han kom in såg han inte glad ut.

’’ Hur är det med ryggen?’’

’’ Jag har inte ont längre.’’

’’ Bra, jag var orolig och hittade dej inte.’’

’’ Gick upp gjorde alla läxor till idag och somnade.’’

’’ Men nu kör vi. Stå helt stilla och kolla stick pålen på hjärtat.’’

Figuren körde runt och runt. Jag tog ett djupt andetag. Allt gick långsammare. Jag körde pålen in i hjärtat. Han hade stannat maskinen som körde runt figurerna.

’’ Snyggt gjort.’’

’’ Tack.’’ Jag slutade för idag. Och nästa, och nästa lektion gick som igår. Allt var klart. Skolan för idag, läxor och att inte att skriva dagbok.

 

 

 

 

01/12 2011

Kärra dagbok!

Acheron har sviket mig. Min far, mor, gudfar och gudmor. Jag vet inte vilka jag har kvar? Men jag hoppas att Elinor är bra som sol jag bara älskar solen just nu för tiden det är bara för att det är Elinor. Jag hoppas att hon har det bra där hemma. Det är hennes hem inte mitt är här nere på jorden. Det började snö för första gången i år. Det kommer att bli en vit jul känns det som. Jag hoppas att alla har en bra jul och nyårs afton. Alla har ett bra liv alla utom jag. Jag mördade min far. Han för kärnade det tycker i alla fall jag. Men vi får se vad som händer. Jag tror att jag hör någons fot steg måste sluta nu!

Hej då

Emil öppnade dörr och såg att jag var vaken. ’’Ska du sov snart?’’

’’ Ja det ska jag, är helt slut i kroppen.’’

’’ Förlåt för i går men ryggen asså.’’

’’ Emil min rygg är okej. Men det jag behöver nu är sömn.’’ Han stängde dörren. Och jag somnade in.

Jag vet inte varför men jag sover och sover. På dagarna det är så skönt. Men ibland knakar det till i ryggen. Men det är nog inte så mycket eller?

Gjorde mig i ordning för ett tränings pass. Tänkte spring lite. Runt skolan och lite längder brukar hjälpa mig. Det var jo bra för min rygg också. När jag kom in till mitt rum. Så var fyra beskyddare där in.

’’ Vad gör ni är?’’ Frågade jag.

’’ Vart har du varit?’’ Frågade Emil.

’’ Sprungit lite runt skolan och lite längder.’’ Jag skulle gå i mot duschen när han stoppade mig.

’’ Varit ute och sprungit?’’ Sa han.

’’ Jag gör alltid det är jag inte tränare med dej.’’ Jag försökte igen.

’’ Vad jag gjort något fel? Igen?’’

’’ Nej det har du inte.’’

’’ Bra kan jag få duscha någon gång då?’’

’’ Träning efter lunch.’’ Sa han snabbt till mig.

’’ Du kunde väll ha sagt det igår.’’ Killar.

Jag hoppade in i dusch gud vad skönt det var. Det ända jag inte fattar att jag måste träna så himla mycket och det gör ont i ryggen.

Jag gick till sjukhus avdelningen. För att kolla min rygg.

’’ Det är ingen fara med ryggen men kanske lite vila skulle göra susen.’’

’’ Tack.’’ Och gick där ifrån.

Jag gick över gräs mattan och la mig ner i solens sköna strålar. Jag såg att det var ett par som var ute och gick. Skit.

’’ Lissa du måste upp till rummet dom får inte se hos här ute.’’ Jag började gå tillbacka.

’’ Hur var det med ryggen?’’

’’ Bara vila lite. Så klara sig den.’’

’’ Skönt att höra.’’

Jag gick in och la mig för att sova. Doktorns tid hade förstört lite av min sömn. Att bara blunda så somnade jag.

Jag kollade på klockan. Skit det var snart lunch. Jag sprang ner och åt. Och jag skyndade mig till träning. Jag kom i tid.

’’ Det var nära att du kom för sent.’’ Sa han.

’’ Blev lite stressig imorse. Vaknade lite sent bara.’’

Träningen satte igång full fart. Jag undvek jag skyddade och anfall. Till sist när jag hade fått ner honom. Så blev jag glad.

’’ Jag vann!’’ Skrattade jag.

Vi hade lite kortare träningar på helgerna.

’’ Träning imorgon före lunch.’’

’’ Okej.’’

Jag gick upp till rummet. Att dusch efter ett jobbigt tränings pass. Jag gick och la mig bara för att vila inget annat. Det knakade på dörren. Jag gick för att kolla vem det var. Såklart Emil.

’’ Nånting som har hänt?’’

’’ Nej, jag ville bara fråga hur det var med ryggen.’’

’’ Doktorn sa att det inte var farligt men att jag behövde vila lite extra mycket nu. Emil jag klara mig. Jag lovar.’’

Han kollade på mig.’’ Jag älskar dej och jag vet att du gör det med.’’ Sa han. Våra läppar möttes. Det blixtrade till i läpparna. Tungorna lekte med varandra som Romeo och Julia. Det var en häftig känsla. Han puttade bort mig. Jag gick och öppnade och Alberta kom in.

’’ Emil vad gör du här?’’ Frågade hon överraskat.

’’ Han frågade hur det var med rygg han var orolig för den.’’

’’ Vad sa doktorn?’’

’’ Han sa att jag skulle vila extra mycket så ryggen skulle få åter hämta sig.’’

’’ Men vad bra Emil jag behöver dej nu. Amelia du kan vila till imorgon.’’

Jag la mig ner som om jag skulle sova och jag gjorde det. Skit vad trött jag har varit på det sistone. Kanske bara för att jag var uppe hela dagarna med Dimitri. Jag saknar jo honom och Rose hoppas att dom har det bra. Jag somnade in.

Att vakna kvällen där på var skönt.

Jag tog en dusch. Fixade mig till skolan. Gick ner. Jag såg att Lissa var lessen. Jag kollade inte i mot hennes håll. Alberta hade sagt att jag inte fick göra praktiken. Men det kom beskyddare och anfall mig ändå.

Nu när dag var slut så, dags att göra läxor.

Jag gick ut, och sprang ut igenom skölden. Jean hade sagt det till Alberta att jag hade stuckit.

När jag sprang så kände jag vinden mot mitt ansikte.

Jag hörde dom bakom mig det var minst tre stycken. Emil var en av dom. Jag slutade springa och dök ner i vattnet. Dom stog och kollade ut över vattnet.

’’ Emil ditt uppdrag att hitta henne.’’ Han nickade och dök ner han med. Dom andra började springa tillbacka.

Jag kom upp till ytan. Och simmade till kanten.

Jag sprang in till staden. Min vän bodde här i närheten. Och där kunde jag vila för natten.

Hon öppnade. Hon stog där och gapade.

’’ Kan du hjälpa mig?’’ Frågade jag henne.

’’ Amelia?’’

’’ Ja snälla jag behöver hjälp.’’

Hon hade öppnat dörren mer. Jag kollade i hennes huvud.

’’ Hur kunde du?’’ Sa jag till henne. ’’Jag litade på dej, jag litade på dej.’’

’’ Amelia jag kan förklara.’’

’’ Jag är lessen Emma.’’

Och sprang där ifrån. Jag satte mig på kajen. Och kollade ut över vattnet.

Jag reste på mig och gick ner. Och gick på gatan.

’’ Du där kom hit.’’ Jag hade stannat för att kolla vem det var. Polisen.

’’ Vad vill ni?’’

’’ Det var du som rymde ifrån st Valdemir. EMIL! Jag har hittat henne!’’ Skrek han. Jag sprang där ifrån. Jag kollade fram. Där stog han Emil. Jag hade stannat. Och inte kollade upp på honom.

Jag sprang för bi honom. Han fick tag i min arm. Och fick ett tag om mig. Han höll mig orörlig.

’’ Varför stack du? ’’ Sa han med en plågade röst. ’’ Jag orkar inte vara där mer! Alltid nya lärare. Jag måste få upptäcka värden. ’’

Han höll om mig hårt. Jag var fortvarande starkare en han men han var tyngre och kunde inte släppa mig. Jag kollade upp och såg en man med en trä påle och sköt den. Den kom på sidan av mig. Jag skrek, inget hade gjort så här ont förr. Han hade börjat släppa taget bara för att kolla på såret. Jag fick min chans och jag tog den. Jag hade redan börjat springa där ifrån. Jag gömde mig i en gränd. Där jag kunde kolla på såret. Jag drog ut pålen. Jag ansträngde mig för att inte skrika. Såret läkte inte. Fan också, nu var det problem. Tänkte jag. Att höra Emils tankar var jobbigare en jag hade trott. Han var nära nu. Jag kollade ut för att se vart han var. Jag gick ut i ljuset från gatu lampan. Jag drogs in igen. Jag visste att han hade mig nu. Jag skrek.

’’ Emil släpp mig!’’ Skrek jag. ’’ Jag tänker inte släppa dej för en du är på skolan. ’’

’’ Släpp mig! Jag vill inte leva med det här livet! Emil jag har levet länge nog. Jag måste få göra vad jag vill.’’ Det var tyst. Han släppte mig inte. Han höll samma grepp som hela tiden. ’’ Emil snälla, släpp mig. ’’ Han gav inte ifrån ett ljud ifrån sig.

När vi började gå. Så höll han min arm så att jag inte skulle kunna fly. Planet stog redan på plats. ’’ Jag sticker inte. ’’ Han släppte mig. Jag satte mig på en plats. Och var tyst. Jag kollade ut genom fönstret. Varför blev allt så fel? Jag tog fram dagboken.

17/12 2011

Kärra dagbok!

Snart jul. Och jag är 14004 år gammal. Jippi jag fyllde år för tre dagar sen. Jag stack från skolan. Jag litade på Emma men ett svek från henne. Emil jagade tills han hittade mig. Jag fattar inte hur man orkar leta efter mig? Allt blir bara värre. Ryggen som blev sene blir bättre. Och inte av att bli jagade. Nu är jag på väg till skolan igen.

Jag vet inte vad jag ska göra? Hur slipper jag att kom tillbacka till skolan? Emil är den tuffaste beskyddaren på hela skolan.

Hej då!

Jag stängde igen den och la mig ner för att sova.

När jag vaknade så var vi framme på skolan. Jag steg upp och gick ut. Emil tog tag i armen på mig så att jag inte skulle sticka. Jag kommer tydligen aldrig här ifrån. Det kändes som att min handled gick av när Emil höll i den. ’’ Kan du släppa lite på handen? Du knäcker av min handled.’’ Han började släppa lite när han hörde vad jag sa. När vi kom in till tränings salen var, Alberta och rektorn där. Jag bara kollade ner i marken. Varför skulle jag kolla upp? ’’ Tack Emil att du tog hit henne igen.’’ Sa rektorn. Jag visste att dom var sura på mig. Jag vill jo bara dö. Albert såg att det var håll i min tröja. ’’ Vad har hänt? ’’

’’ Det har inte du med att göra…’’ Emil avbröt mig in anan jag hann säga något mer. ’’ En man sköt en träpåle på henne.’’ Jag kollade bara ner i marken. Jag kollade inte upp eller något. ’’ Det måste jo ren göras.’’ Sa hon. Emil gjorde så att jag reste på mig. Och tog med mig till sjukhus avdelningen. Doktorn gjorde rent hela såret. Det sved, skriket kom aldrig ut. ’’ Du måste vänta på att någon kommer att hämta dej. ’’ Jag reste på mig och gick där ifrån. Och upp till mitt rum. Jag kollade ut genom fönstret. Men gud vad dom var rädda att jag skulle ha stuckit igen. Det knackade på dörren. Jag gick för att öppna. ’’ Hörde du inte vad hon sa?’’

’’ Jo men jag kan gå till rummet själv utan att fly. Varför gör ni så här i mot mig?’’

’’ Hon är här uppe. Du är fortvarande elev här. ’’

’’ För i helvete heller. Jag är för fan äldre en alla här på skolan. Om jag inte skulle ha födds så kanske det inte skulle minnas vampyrer här idag. Så säg inte att jag är för liten.’’ Jag smällde igen dörren. Och kastade mig på sängen. Och började gråta. Det knackade på dörren flera gånger. Jag brydde mig inte om det. Alberta kom in och stog fram för sängen.

’’ Vi vill dej inget illa. ’’

’’ För fan heller. Ni skadar mig redan. Ni har alltid rep med er. Så att jag inte ska sticka. ’’ Hon bara stirrade på mig vad jag hade sagt. Och gick ut. Jag bara grät och grät. Jag vill inte det här. Snälla är det någon som kan sätt stopp för mitt eviga lidande? Att kolla på dagboken såg så gammal ut. Men den har alla minnena från för till nu.

Ring, ring.

Det var Eric. Men gud det kan det inte vara.

’’ Hej det är Amelia. ’’

’’ Är det du som var Alex? ’’

’’ Ja det är jag. Jag trodde att du var död Eric. ’’

’’ Jag lever och så men jag vill bara höra om du levde eller inte? ’’

’’ Jag saknar dej alltid i värden. Vart är du nu?’’ Frågade jag.

’’ Olympen, en man vid namn Riley sa att du inte var här och inte hade sätt dej sen flera månader sen.’’

’’ Jag är på en skola och om jag sticker så jagar dom mig tills jag är till skolan igen. ’’

’’ Okej, men jag vill bara se dej igen in annan vi dör.’’ Och han la på. Jag började gråta igen. Jag visste att dom lyssnade när jag pratade med Eric. ’’ Varför blir allt bara fel? Flera beskyddare är döda, Dimitri och Rose är borta. Allt är bara fel just nu.’’ Tårarna bara rann ner när jag tänkte på vad jag hade gjort mot Eric, Kim och Daniel. Emil kom in och satte sig bredvid mig och började trösta mig. Inget kan läka mina sår när jag börjar kom upp bilder i huvudet på mig.

’’ Snälla ta bort bilderna.’’ Viskade jag.

’’ Vad är det? ’’

’’ TA BORT BILDERNA!’’ Skrek jag.

’’ Alberta kom in med andra beskyddare.’’

’’  Emil vad är det som händer? ’’

’’ Hon började skrek ta bort bilder.’’ Jag började spy blod och gråta blod. ’’ Snälla ta bort smärtan. Viskade jag.’’ Dom bara stirrade på mig när jag spydde och grät blod. ’’ Hämta en hink nu! ’’ När hinken jag spydde var full av blod. Jag kände mig snurrig. ’’ Hämta…’’ jag hörde bara det sen blev det svart.

När jag väll hade vaknat så trösten i halsen var omöjlig att missa.

’’ Alberta? ’’ Jag kollade runt i rummet, det var svart så jag trodde att jag sov. Men min tröst var svår att missa så det var verkligheten. Jag satte på mig kläder. Och gick ut. ’’ Du får inte gå ut. ’’

’’ Jag förlorade massor av blod och måste ut och jaga. ’’ Jag kollade på henne en gång och gick ut. Jag var utan för sköldarna. Jag såg Emil, han hade stannat och för stog vad jag gjorde. ’’ Stanna här och hämta Alberta nu!’’ Halv skrek han. Som tur var så hittade jag en puma och började dricka. Det var så gott. ’’ Amelia? Jag vet att du är törstig men jag har människo blod här till dej. ’’ Jag kollade på honom när jag var klar. ’’ Det sticker för mycket här Emil. Jag dricker inte det. Djur blod är bättre för mig. ’’ Jag sprang vidare för att leta mer. En nu en puma. Jag satte tänderna i halsen, blodet var så färskt och så gott. När den var klar så törsten var så jobbig. Jag hade dödat tio pumor och fyra rådjur in annan törsten var helt borta. Och sprang tillbacka upp till rummet, la mig ner för att sova. Någon öppnade dörren och sprang fram till sängen. Jag satte mig upp. ’’ Vart fan var du? ’’

’’ Ute och jagade, törsten var så eländig att jag kunde döda vem som helst för att få blod.’’ Sa jag skrämd.  Hon kopplade av nu. ’’ Vart är Emil? Jag ska träna med honom idag.’’ Som tur var jag redan på gläd. Och sprang ut i skogen. ’’ Amelia NEJ!’’ Hörde jag flera skrika. Jag struntade i dom.

När jag hade hittat Emil som låg ner på marken skadad.

’’ EMIL! Hör du mig? Om du gör det så drick här så blir du frisk.’’ Han började dricka. Hans ögon blev sina ljus gröna som gräs ögonen igen.

Jag tog bort armen annars så skulle jag döda honom. ’’ Hur mår du?’’

’’ Bra tack för att du kom och hjälpte mig. ’’

’’ Det var inget. Kom nu.’’ Vi sprang till skolan igen. När jag vände mig om så såg. Jag mig igen vid platsen Eric hade hittat mig och Kim. Jag bara stog och stirrade. ’’ Amelia.’’ Emil tog tag i min arm. Så jag hade inget val. När vi var igenom skölden så kom det upp fler bilder. När han hade om mig. Repen han blev tvungen att ta på mina händer. Jag började gråta när jag såg det. Emil tog tag i armen igen och jag släpades efter. Vi gick in i tränings salen. ’’ Vad hände där ute i skogen? ’’

’’ Inget jag trodde att jag såg något.’’

’’ Du trodde att du såg något när vi var inne på skolan också?’’

’’ Ja det var inget att bry sig om.’’ Jag gick där ifrån. Och till mina lektioner. Jag såg Lissa kolla på mig. Jag visste att hon försökte hjälpa mig. ’’ Lissa det går inte.’’ När jag gick för bi henne. Dagen gick och gick utan att jag såg några bilder. Jag hade sagt till Alberta och Emil att jag skulle ut och jaga. När jag hade jagat så mycket jag behövde. Så såg jag Eric. ’’ Eric! ’’ Han kollade på mig och sprang fram till och kramade mig. Vi kysste varandra. Munnarna möttes tungorna lekte med varandra. Det blonda håret var som alltid så tovit och muskel lösa kroppen. ’’ Jag har saknat dej! ’’ Sa jag när jag hade kysst honom en gång till. Vi gick för att jag skulle tillbacka till skolan. Jag kom igenom sköldarna, när han inte gjorde det. Jag kollade på honom. ’’ Eric? Vad är du? ’’ Sa jag lite skrämd. ’’ Jag finns bara i dina tankar.’’ Jag började springa där ifrån. Och började gråta. Emil såg det, Jean och Alberta var i närhet där jag sprang.

’’ UT FRÅN MINA TANKAR!’’ Skrek jag.’’ Jag kan inte. ’’

’’ Du gjorde så att jag hamnade här!’’ Skrek jag åt honom. ’’ Jag ville inte att du skulle vara med honom killen Riley. ’’

’’ Eric, jag litade på dej, litade på dej! Hur fan kunde du! Hur kunde du förstöra mitt liv! ’’ Albert och Emil kom in. ’’ Amelia? ’’ Sa han. Jag kollade på dom. Jag grät. Jag satte mig ner på marken. ’’ Den här gång säg att det var inget. ’’ Jag bara kollade på dom. ’’ När jag var tusen år. Så gick jag på en skola och stack från den. Vi hade varit borta ifrån skolan i fyra månader. Och så hittade dom som letade efter oss. Och en kille som hette Eric. Höll mig fast hårt så att jag inte kunde rymma. Han är i mina tankar och han följer efter mig vart jag är en är. ’’ Emil bara stirrade på mig. Jag sprang ut från mitt rum ut på gården. Dom var tät i hällarna. Jag satte mig vid skölden. Och bara väntade, bara tills han skulle göra mig tokig och galen. ’’ Eric varför? ’’ Han kom fram och satte sig bredvid mig. Jag kollade surt på honom. ’’ För att skydda dej.’’ Jag reste på mig. ’’ Du är helt otrolig.’’  Jag sprang där ifrån. Jag var trött så jag började gå. På vägen såg jag Alberta och Emil. På väg till skölden. Dom in såg att jag gick för bi dom så dom sprang i kapp mig. Att ha blivit sviken av någon är jobbigt att ha blivit sviken av många sina vänner är en nu jobbigare. Jag kollade back. Jag såg dom komma springande efter mig. Jag sprang ifrån dom för att få vara i fred. Tårarna bara rann ner för kinderna. Jag öppnade dörren. Och låste den. ’’ ERIC! Har du svårt att fatta lämna mig bara!’’

’’ Varför stack du?’’ Sa han. Nu hörde dom båda honom. ’’ För att jag var rädd.’’ Han bara kollade på mig. ’’ Säkert.’’ Nu var jag arg och irriterad. ’’ Eric för i helvetet lyssna nu då! Jag var liten och rädd, jag viste inte vad som hände.’’ Han bleknade bort. För i stället att vara arg så var jag ånger full. Jag kastade mig på sängen och la mig för att sova. Bilderna kom upp igen som en film.

Jag satte mig upp fart. Jag svettades, jag var iskall. Jag frös, hostan kom upp. Jag hostade så mycket att jag inte kunde sova. Det var en ny lärare som tog Yuris plats. Han kom in och såg att jag var blek, svettig och han kände på min hand. ’’ Du är iskall jo.’’ Han sprang där ifrån. Och kom med Alberta. ’’ Amelia? Hur mår du?’’ Jag kollade på henne. Det var som två huvuden. ’’ Jag vet inte, jag vaknade hur en mardröm och var alldeles kall och svettig.’’ Jag försökte resa på mig. Men det gick inte. ’’ Kan du gå och hämta Emil?’’

’’ Ja Alberta.’’ Och han var försvann. Det tog några minuter in annan han kom. Han bärdde mig till sjukhus avdelningen. Han la mig i en säng som var tom. Han stirrade på mig. Han tog sin varma hand mot min iskalla kind.

’’ Fryser du?’’ Jag nickade. Han gick, för att hämta ett tjock täcke.

’’ Eric? Varför gör du så här i mot mig?’’ Han kom upp vi var lika bleck.

’’ Jag gör det för att du inte ska komma nära honom.’’ Han bleknade bort när Emil kom med täcket. Och doktorn kom också. Han tog det varma täcket över det vanliga täcket. Det blev varmare men inte jag. Jag la huvudet på kudden och somnade.

Jag hade somnat heligt. Fotsteg kom värmare. Jag for upp. Jag stog bered. Jag var fast och inget kunde hjälpa mig nu. En kille hade mina armar hårt så att det gjorde ont. Han satte mig ner på marken. Jag väntade på något. Det av görande slaget.

Jag svettades så att det rann ner.

Killen kom fram till mig. Han tog tag i min haka. ’’ Du är den sista överlevande från anletiska tiden.’’ Jag föste bort min haka. ’’ Ja det är jag.’’ Jag satte mig upp i sängen, jag andades tunget svetten bara rann ner. ’’ Jag är den sista anletiska.’’ Jag kunde inte fatta det. ’’ Bra att du är vaken. Emil kommer snart.’’ Nu måste jag bestämma min själv om jag ska säga något eller inte? Efter några minuter så kom Emil.

’’ Amelia, hur mår du?’’ Han kollade med mig med leendet som jag gillade så mycket. ’’ Bra.’’ Viskade jag. Han såg att jag var bekymrad. ’’ Är det något fel?’’

’’ Nej, jo. Jag är den sista anletiska. Jag kan inte bara fatta det.’’ Han spärrade upp ögonen. Jag borde inte ha sagt det. Han tog min hand och tog bort den direkt. ’’ Jag är för kall eller hur?’’ Han vill inte såra mig. ’’ Du är faktiskt kallaren en i går. Jag borde säga till Alberta.’’

’’ Ja gör du det.’’ Viskade jag. Han kollade på mig en gång till in anan han gick. Jag spydde en gång och en gång till. ’’ Eric snälla slut! ’’ Sa jag med mina sista krafter. Han kom inte fram det kanske inte vara han som gjorde det här.  ’’ Eric.’’ Sa jag. Han kom fram. ’’ Det kan inte vara du som gör det här.’’ Sa jag. ’’ Jag är lessen Amelia, det är inte jag du är sjuk på riktigt. Jag gjorde det där i går. Jag upptänkte hur dålig du var så när jag tog bort så var det kvar.’’ Han började blekna bort. Allt blev bara suddigare och suddigare. Emil och Alberta kom till sist.

’’ Vad sa…’’ sa Alberta. Jag avbröt henne. ’’ Eric gjorde det igår men jag är sjuk på riktigt nu.’’ Viskade jag med de sista krafterna jag har kvar. ’’ Elden brukar hålla mig varm och håll mig frisk men det här är annorlunda.’’ Dom båda kollade på mig. ’’ Vi måste till ett riktigt sjukhus hon kunna inte göra något här.’’ Jag var alldeles för trött för att vara vaken.

När det började ljusna för ögonen. Så vara jag inte på skolan längre. Jag svettades, och var iskall. En läkare kom in och sa vad jag hade. Jag orkade inte lyssna. Det kom bara ord hur munnen. Jag läste hans tankar så att jag kunde se vad han pratade om. Han gick ut och Yuri kom in. Nej det måste var omöjligt. ’’ Hej.’’ Viskade jag. ’’ Hej.’’ Sa han. ’’ Amelia, jag vet hur du blev sjuk.’’ En läkare stängde dörren.

’’ Kommer du ihåg när du stack från skolan? Och dök ner i vattnet?’’ Jag nickade.

’’ Det var inte vattnet som gjorde dej sjuk. Det var Eric, han gjorde dej så sjuk från början så din kropp kunde inte ta hand om det.’’ Yuri kom till min sida, när läkaren kom in. ’’ Jag fattar inte hur gammal du är?’’ Jag stirrade på honom. ’’ Jag svar inte på den frågan.’’ Han kollade för argat på mig. Jag kollade på Yuri som allt mer försvann. ’’ Jag önskar att du levde.’’ Vänta det kan jag nog fixa. Jag kollade i mot dörren som öppnades. Det var Albert som kollade på mig. ’’ Doktorn får jag prata med henne ensam?’’ Sa hon. ’’ Visst.’’ Och muttrade honom in anan han gick ut. ’’ Alberta Yuri var här inne i rummet in anan ni kom.’’ Hon stirrade på mig. ’’ Omöjligt.’’ Sa hon.

’’ Du kommer att åka tillbacka till skolan om två veckor.’’ Jag suckade och hostade. ’’ Eric startade det här och avslutar med att jag dör. Halv gud kan dö av sjukdomar, och gudar dolken inget annat.’’  Jag vill bara dö inget annat.’’ När smärtan kom så gick den aldrig ifrån mig. Jag såg henne gå här ifrån. ’’ Eric!’’ Rösten var för svagad. ’’ Vad är det?’’

’’ Du gjorde det här Yuri sa det till mig så säg inget att det inte är ditt fel nu!’’ Jag kollade inte på honom. Alla som jag kände kom upp som blecka spöken det var hemskt att se. Allan, Mason och far var där. Jag kollade på dom som om… jag vet inte vad. Allt bara snurrade i huvudet på mig. Kim och Daniel var där. Jag började gråta. Läkaren kom in till mig. Vissa försvann oh vissa inte. Kim, Eric, Daniel och Elinor var kvar för att vänta på mig. Jag kände hur hjärtat började sakta ner, för varje slag. Emil sprang och kom in till mig. ’’ Du får inte lämna oss nu!’’ Viskade han i mitt öra. ’’ Jag klara inte mer av smärtan Emil, jag finns i ditt hjärta kom ihåg det. Doktorn snälla jag är 14004 år gammal så låt mig gå vidare.’’ Jag lutade mig mot rygg stödjet. Och försökte slappna av. ’’ Emil gör det eller så gör jag det själv?’’ Jag kollade på honom. Jag klev upp hur säng och gick ut där ifrån.

’’ Mamma här är jag kom och ta min själ! Skrek jag. Flera började kolla på mig. Jag kollade bakom mig så stog Achreon och Emil tills domen skulle falla. Achreon kom fram till mig. ’’ Snälla gör det inte!’’ Sa han.

’’ Jag är lessen jag måste.’’ Emil kom fram till mig med. Emil pussade mig. Läpparna möttes men var fortvarande iskalla, jag drog mig bort från honom. ’’ Emil och Acheron snälla gå här ifrån om ni inte vill gråta.’’ Jag kollade upp. Och på dom till sist. Jag tog pålen, jag skulle göra det när mannen jag såg för ett par tusen år sen. Kom in i bilden.

’’ Vad vill du mig och mina vänner?’’ Jag såg att Elinor blev till en människa och Kim med. Jag kramade om dom båda. Han siktade på mig. Jag väntade på det dödade skottet. Jag kom på. ’’ Sikta på mig. Står alla bakom mig nu? ’’

’’ Ja.’’ Ropade flera.

’’ Okej bra. Sikta på hjärtat nu då eller kan du inte?’’ Han skulle göra det när han skött pilen så kom skölden upp. Det var mina sista krafter jag hade kvar. Han sprattlade som en fisk på torra land.  Elinor kom fram till mig och kramade mig.

’’ Syster jag visste att du skulle klara dej!’’ Hon kramade om mig i evigheter. ’’ Kim och Daniel tack för att ni inte brydde om vad Eric sa vart ni var nu. Han höll på att göra mig galen.’’ Elinor flög ifrån mina armar och Kim och Daniel försvann. Alla var bort, bara jag och döden.

Jag satte mig upp i säng. Jag svettades för värmen. Jag gick i mot duschen. Elinor, Elinor, Elinor. Hennes namn var kvar i mitt huvud. Gick ut från duschen. Emil sprang in och jag skrek. ’’ Förlåt jag går ut.’’ Jag klädde på mig. ’’ Nu kan du komma.’’

’’ Du tänker det jag tänker. Du vill dö så det ska du få också att göra.’’

’’ Emil nej jag kan bara döda mig själv bara jag blir skadad ingen annan.’’ Han tänkte på hur jag såg ut, jag såg så svag ut i hans ögon. Jag började gråta och sprang där ifrån. Emil, Jean, Alberta och en man som hette Adam, var tätt i hällarna. Jag var utan för sköldarna. Jag hade just gjort att ingen kunde kom in eller ut. Jag kollade på dom från andra sidan. Jag såg på dom en gång. Lissa kom fram till sköldarna.

’’ AMELIA!’’ Jag vände mig om och såg på henne. ’’ Snälla kom tillbacka.’’

’’ Lissa, jag vill men jag klara inte mer. Gå nu eller se min död?’’ Vissa av dom tog dom som gick i dom små kurserna fick inte se.

Jag kastade mig i mot ett träd. Vampyren missade mig och kom i mot skölden. Jag landade på fötterna. Men tappade balansen. Landade på magen reste på mig. Så fort jag kunde. Jag var svag men jag kunde slåss. Skölden öppnades och stängdes. Eldklotet kom på vampyren där ute. Jag ramlade ihop i en hög. Skakningarna, blod hur munnen hur ögonen, fick svårt att andades. ’’ Amelia?’’ Jag hörde oroliga röster. Och såg deras blickar. Tårarna bara rann ner från kinderna. Jag vände huvudet i mot dom.

’’ Jo hopp Amelia det var det här du vill och inget annat än att dö. Det ska du få också.’’ Intalade jag mig själv. Lissa, Emil och Acheron såg mest förstörda ut. Andetagen blev allt tyngre och tyngre. Jag började hosta. Det var inte tårar jag grät det var blod. Att se dom så förstörda ut var allt jobbigare. Jag såg Yuri, Mason och Elinor satte sig bredvid mig. Elinor klappade mig på kinden. Mason strök mitt hår och Yuri tog tag i min hand. Att se dom vid min sida till slutet var jobbigt. Skölden var stabil igen så att man kunde gå ut och in igen. Den första som var vid min sida det hann jag inte se. När det blev svartare och svartare.  

Det var svart länge in annan jag hann in se vad som hände. Hostan kom upp flera gånger. Ögonlocken ville inte öppna sig.

Bilderna kom upp. Jag såg allas blickar. Tårarna rann ner för kinden. Jag hörde lite om vad folk sa. ’’ Amelia? Snälla om du hör oss så svar någon gång.’’ Jag hörde dom allt men jag visste inte hur jag skulle öppna munnen eller ögonen. ’’ Stora syster, snälla vakna nu!’’ När jag hörde hennes stämma. Var det som om jag vet inte vad. Allt bara kom tillbacka. Ögonlocken öppnades en för sig. Ljuset var för starkt. Jag blinkade några gånger för att se vilka som var här. Jag var på sjukhus avdelningen. ’’ Hämta Lissa och Alberta nu skynda.’’ Jag hörde att hon eller han sprang iväg. Först så kom en man in som jag inte kände igen. ’’ Amelia du har vaknat.’’ Sa han.

’’ Vem är du?’’ Frågade jag. Han kollade förbluffad på mig och såg att han skulle brista ut i skratt.

.’’Jag är Emil. Som du tränade med.’’ Jag försökte komma ihåg vem han var men det var för svårt. I nästa sekund så kom två kvinnor in. En blondin moroin och Alberta som jag kommer ihåg men inte mannen.

’’ Vad roligt att du har vaknat igen.’’ Sa blondinen.

’’ Vilka är ni? Och var är jag?’’ Sa jag. Dom höll sig lunga och försökte reda ut.

’’ Så du kommer inte ihåg vad som har hänt?’’ Sa en man.

’’ Nej, det ända jag kommer ihåg att jag låg på marken och… grät och såg er ansikten.’’ Att på minnas av dom var jobbigt. Mannen i bakre hörnet kom fram till sängen och kollade på mig.

’’ Jag är Acheron.’’ När han sa namnet kom alla bilderna upp igen. Jag slutade andas allt stog bara still tiden med.

’’ Bror? Bror!’’ Han kollade på mig.’’ Lissa? Alberta? Emil?’’ Jag började gråta. När jag kom ihåg allt. Det som hade hänt.

Jag hade vilat länge nog och någon hjälpte mig upp.

Jag reste på mig och gick ut från rummet. Och genom alla korridorer, alla stirrade på mig och gick upp på rummet. Natten var ung fortvarande. Jag började frysa, men en värme pust kom i mot mig. Alla elementen var kvar. Läsa tankar och se in i framtiden också. Allt var visst kvar.

Jag tog fram en bok under kudden. Det var min dagbok ja. Jag bläddrade i den. Jag började gråta när jag läste vissa sidor. Vad är det för datum? Och år? Jag visste inte ens vad jag gjorde här? Det knackade på dörren. Jag gick och öppnade. Det var en man som hette Martin och kom in. Han skulle berätta vad som hade hänt när jag var död. Om man kan säga så eller inte? Han pladdrade på i timmar kändes det som. När han gick så var det tyst. Att se henne och mina vänner till slutet gjorde ont. Jag kunde se alla förstörda ansikten. Ljust bara växte utan för fönstret och mörkret faller ner i horisonten. Jag gick i mot sängen och la mig ner. Och somnade in i sömmen.

’’ Linnea vart är du? Det är inte roligt längre.’’ Jag sprang in i skogen, jag hörde hur Martin och Emil kom närmare mig. Jag visste att vattnet skulle komma snart. Och där låg det som det brukar göra. Jag dök ner i det blå svarta vattnet. Och simmade till andra sidan. Stan var närmare en jag trodde. Jag gömde mig i gränderna. Så att dom inte skulle hitta mig. ’’ Amelia varför stack du ifrån oss?’’ Jag kollade om kring mig.

Jag svettades och vred på mig. ’’ Vad har jag gjort er?’’ Skrek jag. Smärtan kom från ingen stannas.

Det kändes som om jag tog sönder kudden.

Jag hörde hur deras fot steg kom närmare och närmare. Med anns jag försökte var tyst och lung men det gick inte så bra. Nu var Emil nära och Martin två kvarter bort. Emil gick in i den gränden som jag var i. Jag sprang där ifrån som på liv och död. Han såg mig. Han var mig i hällarna hela tiden. ’’ Varför bara lämna mig i fred?’’ Sa jag.

’’ Du ska tillbacka till skolan!’’ Han tog upp sin telefon och ringde Martin och sa att han jagade mig. Han la telefonen i fickan. Och fick tag på arm. Han höll fast mig

’’ Släpp mig! Snälla släpp mig! ’’ Skrek jag. ’’ Aldrig.’’ Gav han mig som ett svar. Han höll mig orörlig. ’’ Emil snälla släpp mig!’’ Sa jag. Jag visste att det var menings löst. ’’ Aldrig!’’ Jag började gråta.  När han såg Martin så började han gå, men inte jag. Han tog tag i min arma.

’’ Vi kan göra det här på det lätta eller det svåra sättet?’’

Han släppande mig efter sig, nu tog han tag i armen och drog sig med mig. Jag vaknade med tår spår i ansiktet. Jag var svettig. Andetagen var tyngre och svårare. Jag gick upp och tog en dusch. Solen hade gått ner. Jag klädde på mig för skolan. Gick ner till tränings halen. Emil kom in dit. ’’ Oj redan, ska du inte villa en dag till?’’ Sa han.

’’ Jag har villat i veckor nu!’’

Han attackerade från sidan. Jag flög till vägen. Och landade på mage. Jag tog handen för att resa mig upp. Bilderna gjorde mig svag. Jag ville skrika av smärta. Jag försökte resa på mig. Det gick bara inte. Nu kollade allt fler på mig. Som om jag inte hade varit död. Jag hostade och hostade. Emil kom fram till mig hjälpte mig upp.

’’ Nu ska du upp till ditt rum och villa länge.’’ Emil la mig i sängen, och tog dit ett par hinkar. Jag började spy blod igen. Att ha blod smaken i munnen var äcklig. Jag hörde röster. Dom kom allt mer hitåt. Jag orkade knappt ha ögonlocken öppna mer. Men jag måste få se vilka det är som pratar. Alberta och Emil, dom kom in i rummet, hon skulle säga något när jag donade bort.

Jag gick på stranden med anans Elinor sprang om kring. Hon skrattade. ’’ Syster. Hur långt är det kvar?’’ Sa hon.

’’ Inte alls långt nu.’’ Sa jag. Jag tog henne i min famn och bärdde henne sista biten, jag såg hur lycklig hon var. Fick mig att le.

Ögon locken får upp. Jag började gråta. Jag gick för att tvätta mig i ansiktet. Det kändes bättre. Ring, ring.

’’ Amelia’’ Sa jag med en trött röst. ’’ Amelia? Du lever, du lever!’’ Sa någon.

’’ Vem är du? Frågade jag. ’’ Du vet inte vem jag är? Jag är jo Kyrian. Acheron hade sagt att du hade dött och var nere i flera veckor.’’ Sa han. ’’ Jag är lessen men jag måste gå nu Kyrian, det var roligt att prata. Jag har saknat dej med dina kommentarer.’’

Det blev tyst i rummet. Jag gick och la mig i sängen. Att dö först och sen åter upp livas är tufft för kroppen.  När jag vaknade var jag inte trött längre. Jag visste inte hur länge jag sov. Allt vara bara knäppt. Jag gick upp för att ta en nypa luft. Det var sol ute. Jag gick i mot fönstret och hoppade ner till marken. Jag såg att flera beskyddare var ute. Jag gick ut och ställde mig ute. Jag kände hur smärtan kom. Jag skrek och skrek. Jag gick in i skuggan. Var jag barnet eller inte? Jag viste inte vad som har hänt? ’’ Elinor’’ viskade jag. Hon kom ner till mig. Jag kollade på henne.

’’ Vad har hänt med mig?’’ Hon kollade på mig.

’’ Du sa jo själv att du ville vara normal vampyr. Men om du vill ska gå ut i solen?’’ Sa hon.

’’ Elinor, ja det vill jag. På mitt sätt.’’

Jag kände värmen i kroppen. Och hon försvann. Jag ställde mig ute i solen. Inget hände, och gick in i skuggan igen. Jag hörde att folk kom in i mitt rum. Fan också tänkte jag. Jag klättrade upp till fönstret och satt där. En kille kollade in igen. ’’ Hon sitter i fönstret.’’ Sa han. Nu kommer jag att hamna i trubbel igen, jag kollade ut genom det och kollade på dom som kom in, med min sorgsna blick förstod jag att dom var arga på mig. Nu var det killen som sa att jag var här, en tjej med spretigt hår och Adam. ’’ Vart var du?’’ Sa mannen bakom alla.

’’ Jag var på toa.’’ Ljög jag. Han kollade på mig. Och jag kollade ut genom fönstret. Nu gick alla ut för att säga till Alberta. Och jag satt där och kollade. När jag inte hörde dom längre så hoppade jag ut igen. Jag var inte rädd för att skada mig. Jag gick fram till kanten. Va fan vad många beskyddare det är då. Jag såg henne Linnea som i drömmen.

’’ Linnea?’’ Hon kollade på mig. Hennes leende fick mig att springa efter henne. Jag upptäckte misstaget. Nu är jag i trubbel. Jag fortsatte att springa efter henne. Emil och killen Martin var efter mig nu.

’’ Amelia stanna!’’ Skrek en av dom.

Jag kom fram till vattnet. Hon var inte där. Hur kunde jag förklara för dom att jag sprang efter ett spöke? Jag dök ner. Simmade och gick upp från vattnet. Och sprang mot stan. Emil och Martin var i hällarna. Jag gömde mig i gränderna.

Jag satte mig ner för att få andas. Linnea var flickan jag försökte rädda. Jag hörde att Emil var nära så att jag hörde hans fot steg. Och Martin var två kvarter bort. Jag vill inte att dom skulle ta mig till skolan igen. Jag ställde mig till sist upp. Och gick ut från gränden. Emil var på mig när jag kom ut. ’’Släpp mig! Släpp mig! Skrek jag.

’’ Aldrig!’’ Sa han. Jag försökte slita mig loss. Men det gick inte. Jag kollade bort mot gatan. Och där stog Linnea, hennes ljusa hår var så när hon hade dött.

’’ Linnea!’’ Hon kollade på mig. Det var hon. Emil släppte bara lite. Och tog chansen. Jag sprang efter henne i full fart. Emil blinkade innan han förstod vad som hände. Linnea var på väg mot hamnen. Hon satte sig på kajen. ’’ Linnea? Varför gör du så här i mot mig?’’ Sa jag.

’’ Du försökte inte ens rädda mig.’’ Skrek hon.

’’ Jag gjorde allt jag kunde. Men du sa ju själv att du ville dö. För att smärtan var för stor.’’ Sa jag. Jag kollade bak där stog Emil. Och vänster om mig så stog Martin, högra sidan var en kvinna.

’’Snälla varför gör ni så här i mot mig? ’’ Sa jag. Jag kollade ner på Linnea som satte och kollade på vattnet. ’’ Vi vill dej inget illa.’’ Sa kvinnan. ’’ Och det ska jag tro på.’’ Tårarna bara rann ner från kinden. ’’ Fattar ni vad ni har gjort i mot mig? Jag har förlorat den jag älskar, mina vänner och min lilla syster!’’ Skrek jag åt dom. Jag stog i mitten, jag var om ringad. Men inte tagen, jag sprang upp till taket. Och stog där och väntade. När dom skulle följa efter mig. Jag började springa och dom var efter mig. Linnea satt där hon satt. Jag hoppade ner. Emil fick tag i min arm. Och drog in mig så att han höll mig orörlig. Jag kämpade i mot så att jag skulle kunna ta mig los. ’’ Vi kan göra det här på det lätta eller det svåra sättet?’’ Jag svarade inte. Nu såg jag att dom andra kom i mot oss. Vi var långt ifrån skolan. Jag vägrade att gå. Så Emil tog tag i min arm och släpade mig. När vi kom till planet. Vi gick in och satte oss i planet. Jag satte mig längst back i planet. Där ingen kunde ställa några frågor till mig. Kollade bara ut genom fönstret. Dom hade bara skickat Emil, Martin, en man med svart tjock hår och kvinnan. Men det fanns mer här inne i planet. Det var svårt att ta mig. Om man började jaga mig från start så är det enkelt. Jag började gråta över Linneas ansikte. Nu kollade det flesta på mig. Jag kollade inte tillbaka. Jag försökte glömma hela den här saken men det var svårt. Och slappna av, det var jo svårt. Tårarna bara rann nu. Planet landade på skolan. Och jag sprang ut. Och upp till rummet, till fönstret och bara kollade ut. Allas tankar var så ut spridda.

’’ Snälla kan ni bara sluta tänka så där! Jag blir galen!’’ Skrek jag. Hus mor knackade på dörren. Jag sa inget. Skriken och tillbaka till huvudet, det var eld över allt. Jag själv började skrika. Jag hade låst min dörr. Jag gick för att kolla vem det var som knackade? Just då. Kom skriken tillbacka i huvudet. När allt skrikande tog slut så låg jag på golvet genom svettig, och blod. Jag hörde att husmor hade fått tag på en nyckel och låste upp. Jag kunde inte sätta mig upp. Dom såg allt blod. Flera av beskyddarna kom in och såg blodet. Jag kunde knappt andas. ’’ Jag måste få blod.’’ Viskade jag. Nu kollade flera på mig. ’’ Blod!’’ Sa jag.

’’ Ta henne till utfordrande och det är nu!’’ Sa Alberta tror jag att hon hette. Någon bärdde mig dit, när vi kom dit fick jag allas ögon på mig. ’’ Du är inte moroin!’’ Sa kvinnan.

’’ Hon är det på sätt och vis men vi behöver blod och det är nu! Hon dör om hon inte får det snart!’’ Hon tog tag i en man som kom ut där ifrån. Jag såg hans hals. Jag bett blod kom in till munnen. Blodet var inte det bästa men jag fick nöja med det här. Jag skulle jo dö. När jag var klar såg jag att jag hade dött honom. Jag började gråta och sprang där ifrån. Alla stirrade på mig. Jag satte mig under eken där jag hade mött Valdemir. Bilder, minnen kom upp som en film.

’’ Varför blev allt så fel?’’ Jag hörde i allas huvuden att ryktarna hade redan hörts av alla på hela skolan. Jag kollade bak och folk kom inte nära mig. Jag skrek. ’’ Elinor. Om du nu hör mig så. Vill jag bara säga att jag kommer upp till er om ni vill… det.’’ Jag stirrade upp ett tag och sen på marken. En elev hade sätt mig och gick i mot mig.

’’ Jag tror inte på rykten.’’ Sa hon. Det är inte sant väll? Säga det inte är det.’’ Sa hon kort efter. ’’ Jo det är sant, jag lessen.’’ Jag trodde att jag skulle spy upp allt blod och hans liv var bort kastat. Jag reste mig upp och sprang ut och jag jagade pumor. Tänderna var i hans hals. Blodet var godare. Och kände kiken. Och sprang tillbaka. Jag såg att hon som hade pratat med. Pratade med Martin. Jag sprang till hörnet där mitt fönster låg. Och klättrade upp och in genom fönstret. Allt blod var borta. Jag satte mig i fönstret och kollade ut. Jag såg att Martin var på väg där jag hade sprungit. Nog smällde upp dörren och rusade i mot mig. ’’ Amelia? Det är sant va?’’ Sa han.

’’ Jo det är det.’’ Jag började gråta. ’’ När jag dricker människo blod så kan jag inte sluta.’’ Sa jag gråtande.

’’ Nu kommer alla sticka. Och moroinerna får inget blod. Allt kommer att var mitt fel.’’ Jag satte mitt ansikte i händerna.  Han klappade sin hand mot min rygg. Jag grät mot hans bröst. Han kramade om mig. Han tog min panna mot sin. Och kollade i mina ögon.

’’ Amelia dina ögon…’’ sa han.

’’ Jag vet att dom är röda och fula.’’ Sa jag.

’’ Nej dom är röda och… men dem passar dej.’’ Han försökte pressa fram ett leende. ’’ Jag vet att du gillade mina lila ögon.’’  Han kollade på mig som om han inte förstod något. Jag bara stirrade på något i fönstret. Han kollade på mig. Jag hoppade ner från fönstret. Han kollade på mig. Jag gick närmare. Till jag såg vem det var.

’’ Va fan gör du här Afrodite?’’ Hon kollade på mig. ’’ Du sa jo själv att ville kom upp till oss och jag är här för att hämta dej.’’ Sa hon. Först så fattade jag inte vad hon pratade om men sen kom jag ihåg.

’’ Det är bara en månad kvar av skolan och sen så slutar jag. Kan ni hämta mig då?’’ Jag kollade på henne.

’’ Okej då din mamma vill det också.’’ Och hon försvann. Jag tappade fot fästet och trillade ner till marken. Och satt där och inte kollade på något. Tårarna rann och jag brydde mig inte om det. En månad kvar på jorden Amelia jippi tänkte jag. Killen som var i mitt rum hette Adrian. Kom ut till mig. Emil var i hällarna på honom.

’’ Adrian du ska vara där inne på gården inte här ute vid skölden!’’ Hörde jag Emil skrika. Adrian kramade om mig. Och hjälpte mig upp. Jag kollade på Emil, han såg mina ögon. ’’ Amelia du har druckit va?’’ Sa han med en darrig röst. ’’ Jag höll på att dö igen för fan. Vad skulle jag göra?’’ Frågade jag. ’’ Vill du ha mig levande eller död?’’

’’ Amelia… jag vill ha dej levande men du behövde inte döda honom.’’

’’ Utan honom skulle jag var död och jag ska sticka här ifrån när skolan är slut och kommer inte tillbaka hit aldrig. Om du letar överallt så hittar du mig aldrig.’’ Sa jag. Han bara kollade på mig som om jag ljög men det gjorde jag inte. Adrian bara höll om mig.

’’ Adrian får jag prata med henne?’’ Frågade han.

’’ Kom sen till rummet.’’ Sa jag. Han nickade och gick därifrån.

’’ Vad menade du med det där?’’ Sa han.

’’ Jag lessen, jag sticker sen.’’ Det var det ända jag vill säga. Han för stog vad jag menade. Och jag gick där ifrån. Sprang ifrån honom gråtande. Det var inte det regn det var blod jag grät. Nu fick ingen se mig. Och sprang upp på rummet och låste. Jag gick in på toa och kollade på i spegeln. Jag var alldeles röd i ansiktet. Jag torkade bort det så fort som möjligt. Jag gick mot dörren och öppnade den. Jag trodde att det skulle vara Adrian. Men det var Alberta. Hon kollade på mig. Jag stängde dörren fram för henne. Och låste. Jag gick mot säng, tog en kudde och satte mig i fönstret. Kudden tog jag i ansiktet. Jag kan inte fatta att det här var jag. Lukten av människor och moroiner vara bara för mycket, jag dricker inte deras blod utan djurblod.

’’ Amelia öppna dörren!’’ Det var beskyddarna.

’’ Nej om jag gör det så dödar jag alla moroiner. Jag kan inte!’’ Skrek jag. Det blev tyst för länge kände det som. Lukten var så färskt blod.

’’ TA BORT BLODET! Jag klara inte mer snälla jag gör vad som helst bara att jag inte skadar någon.’’ Jag hoppade ut hur fönstret. Dom fattade vad jag hade gjort och sprang ut på gården. Jag gick mot skölden och satte mig där. Jag grät.

’’ Allt är bara mitt fel.’’ Intalade jag mig själv. Linnea som jag hade sätt kvällen tidigare kom och satte sig vid mig.

’’ Snälla kan jag få blod?’’ Jag veck min hals och blodet sprutade från min hals. Jag drog mig undan från henne. Jag reste på mig. Och gick mot skolan. Skolan började. Jag följde med på alla lektioner. När dagen var slut. Så var det ingen som pratade med mig inte ens Lissa. Jag fattade inte vad som händer med mig. Jag kollade mig i spegeln. Mina röda ögon blev ljusare och blev lila till sist. Jag trodde att jag såg det men röda lyssnande ögon. Det knackade på dörren. Adrian.

’’ Adrian? Om det är du så kom in.’’ Han kom in. Han tryckte våra ansikten mot varandra. Kyssen kändes som evigheter. Tungorna lekte med varandra.  Jag putade in honom i väggen. Jag såg honom skadad. Jag började gråta. Jag tog kudden mot mitt ansikte. Hans läppar var varma mot mina. Jag skrek och skrek.

’’ JAG KLARA INTE AV MER! Skrek jag. Husmor kom in och tog ut Adrian ut från rummet.

’’ Lås dörren och säg att ingen får kom in för ens jag har lugnat ner mig.’’ Hon nickade. Just då kom Alberta, Emil och Martin. ’’ Vad är det som händer?’’ Frågade hon. ’’ Ni får inte gå in. Hon tappade nästan greppet och var nära Adrians hals men puttade in honom i väggen.’’ Sa husmor. ’’ Martin ta honom till sjukhus avdelningen.’’ Han nickade och gick med Adrian. Jag skrek mot kudden. ’’ Det här är det monster som bara har längtat att få kom ut en vacker dag.’’ Jag måste ta mig samemans. ’’ Amelia? Släpp in hos.’’ Sa Emil. ’’ Jag gör det om ni vill dö!’’ Jag grät och skrek. Jag satt i fönstret och skrek och skrek.

’’ Emil hämta Stan.’’ Han nickade en gång.’’ Amelia det är inte du.’’ Sa hon med en lung röst. ’’ Jag lessen men det är jag, monstret som har längtat att få kom ut, snälla släpp ut mig från skolan? Jag har en vän som kan ta hand om mig jag lovar.’’ Hon tänkte på saken.

’’ Okej vart bor din vän?’’ Sa hon.

’’ Han är just nu i Texas.’’ Hon var hel spänd på allt jag skulle göra.

’’ Okej, jag säger till att du ska åka dit.’’  Jag hörde att hon gick ut. Smärtan kom. Jag skrek och skrek i kudden. Jag grät och grät. Ring, Ring.

’’ Amelia.’’ Sa jag. ’’ Det var tyst i andra ändan, jag la ner mobilen i min ficka.

’’ Jag fattar inte vad som händer?’’ Smärtan kom, jag skrek. Jag började spy blod igen. Jag grät. Jag hörde att någon bakade på dörren. Jag gick för att öppna. När jag hade gjort det så satta jag mig i fönstret. ’’ Kom inte närmar.’’ Sa jag. Och husmor gjorde en sak med armen som visade att jag hade rätt. Jag kollade ner på min kudde den var alldeles blodig från alla tårar. Stan kom fram med en silver påle.

’’ Jag kan inte dö av den.’’ Sa jag. Visa kom närmare. Jag bakade.

’’ Fattar ni dåligt eller? Jag kan döda er på ett slag.’’ Smärtan kom igen. Jag skrek. Jag tryckte ansiktet mot kudden.

’’ Snälla gå ut nu! Innan jag skadar någon.’’  Alla bara struntade i mig. Monstret kom fram. Jag slutade gråta. Elden var på mina händer

. ’’ Ut eller dö?’’ Sa jag. Alla gick ut från rummet och låste det. Elden försvann och jag blev till mig igen. Jag började skrika igen. Jag tog kudden mot ansiktet. Jag grät och grät. När jag smärtan tog slut var jag lung och gick ut. Emil såg att jag var ut. Han sprang ut till.

’’ Jag trodde att du skulle bli galen?’’ Sa han.

’’ Jag mår bra nu så jag måste ta det lugnt och att jag inte ska gå i skolan så att jag inte skadar någon.’’  Jag satte min ner på marken. För att inte hättas upp mig och att inte bli galen som för. Jag kollade tillbacka och såg Alberta. Jag reste på och gick hämtade alla mina saker. Emil kom upp till mig.

’’ Varför packar du?’’ Sa han.

’’ Jag ger mej iväg och fått tillstånd av Alberta.’’ Sa jag.

’’ Varför sa du inget?’’ Frågade han med en lessen röst.

’’ För att det inte har du med att göra.’’ Jag tog upp min väska och gick ut. Alla stirrade på mig när jag gick mot Alberta som skulle vara vid matsalen. När jag var där och väntade. Kom attacken, jag måste hålla mig lung.

’’ Alberta var är du?’’ Viskade jag.

’’ Amelia? Vart ska du?’’ Nej det var Lissa.

’’ Jag ska iväg. Och inte kommer att tillbacka.’’ Hon började gråta. Jag kände hennes blod i min mun. Till slut så såg jag Albert hon kom i mot mig. ’’ Förlåt att jag blev sen, du klara dej va?’’ Sa hon.

’’ Det var på gränsen att jag…’’ Jag behövde inte av sluta mening att Alberta skulle förstå. ’’ Hej då Lissa.’’ Sa jag. Jag gick efter henne. Tre andra beskyddare var där så att jag inte skulle döda någon. Porten öppnades. Jag gick ut och där stog han. Eric. ’’ Amelia! Tack för att du lever.’’ Sa han. ’’ Du med! Hur mår Godric?’’ Han sa inget. Jag blev tyst. ’’ Eric jag måste få veta?’’ Han stog helt tyst, jag började gråta. ’’ Eric, jag måste få veta annars så kan jag inte hjälpa dej. Sa jag. ’’ Han har blivet… ’’ Jag avslutade meningen i mitt huvud. Bort förd. Vi gick mot hans bil jag tog väskan slängde ner den i bak sättet. Nu åkte vi till Texas där Godric hade sitt område. Vi var jo vid Manhattan och det skulle ta lite tid att åka. Vi pratade om vad vi hade gjort under dom senaste hundra åren. Eric var den killen med blond slickat hår åt sidan. ’’ När hände det här? Frågade han.

’’ För två dagar sen.’’ Att se mig genom andras ögon var jobbigt för dom men då vet dom inte hur jag hade det. Jag satte mig så skönt som möjligt och somnade. När jag vaknade så var vi vid hotellet. Vi gick in. Jag fick ett rum bredvid Erics rum. Jag gick upp och packade upp. Gjorde mig hemma stad. När det knackade på dörren. Jag gick för att öppna. Det var en söt blondin som stog vid Bill. Att känna lukten av hennes blod. ’’ Jag är lessen.’’ Och stängde dörren. Jag gick in på toa och spydde blod. Eric hörde det och knackade. ’’ Kom in.’’ Han sprang till mig. ’’ Det var det här jag pratade om.’’ Han såg på mig. Jag kramade honom som min far. ’’ Jag måste gå nu.’’ Sa han. Och jag spydde. När det var klart så satte jag mig i fönstret med en kudde. Knacka, knack. Jag gick för att kolla vem det var. Jo den söta blondinen. ’’ Du Sookie jag är lessen. Om du kommer hit varje gång så spyr jag.’’ Hon kollade på mig. Jag stängde dörren och låste den. Jag spydde igen. Tog kudden och satte mig i fönstret och grät. Hela kudden var röd. Så jag gick för att hämta en ny. ’’ Vad kan jag hjälpa dej med?’’ Sa kvinnan bakom disken. ’’ Kan jag få en ny kudde?’’ Sa jag.

’’ Vist vad har hänt med den första?’’ Frågade hon.

’’ Det vill du inte veta tro mig.’’ Jag fick två stycken den här gången och blod. Jippi. Jag spydde. Att vara på skolan var säkert och tryggt. Jag la mig ner för att sova och somnade.

’’ Amelia sluta leka kurra gömma kom fram nu?’’ Jag satt inne i skuggorna. Jag var rädd, livrädd. Jag såg att han hade silver och en trä påle som inte funkade på mig. Monstret kom nästan ut igen som fram för Lissa. När jag tänkte på det så började jag att gråta. När jag vaknade. Var spåren fortvarande kvar. Jag skrek. Jag sprang till spegeln. ’’ Nej det får inte vara sant.’’ Sa jag.

’’ Amelia hur är det?’’ Sa någon bakom dörren. ’’ Bara bra. Låt mig vara ifred så blir allt bra.’’ Sa jag. Det var Eric kom in springande.

’’ Vad har hänt i ditt ansikte?’’ Sa han. Jag bara kollade på honom. ’’ Jag grät i sömnen igen.’’ Jag tvättade av mig blodet från ansiktet så gott det gick, det var lite blod på golvet. Jag suckade och torkade på det. När jag tänkte att jag nästan hade dödat Lissa igår natt. Eric kramade om mig. Som om jag var hans dotter. Han pussade mig på huvudet. Det knakade en gång till. Den här gången var det, Hanna och Isac. Dom gick och satte sig vid mig och frågade vad jag hade gjort. Och jag sa att jag hade gråtit i sömmen igen. Dom tyckte inte att det var något skumt alls. Jag vill jo bara ha normalt vampyr liv, men aldrig det. När alla tre hade gått blev det tyst och jag satte mig vid fönstret. Sookie kom in. Fattade hon inte det eller? Jag kollade på henne en gång och kollade ut sen.

’’ Jag vet att du inte gillar mig men varför?’’ Frågade hon.

’’ Han fångad dej men inte mej, jag hatar inte dej för det. Jag vill vara människa som du. Och kan aldrig bli det igen.’’ Hon såg att jag grät.

’’ Okej, Eric fick jo dej.’’ Sa hon.

’’ Nej det var det jag inte fick! Skrek jag. Han vill aldrig hämta mig. Han vill bara inte förlora mig.’’ Och grät mer. Snälla Sookie kan du gå ut?’’ Jag fick ett leende som svar. Och hon gick ut. Jag la mig ner på golvet, för att monstret skulle kom fram nu. Och somnade in. Jag vaknade att jag var svettig och jag skrek av smärta. Jag kämpade i mot den. Det gick bara inte. ’’ Snälla ta bort smärtan.’’ Viskade jag och somnade in. ’’ Amelia, om du hör mig så klam min hand.’’ Sa någon. Jag klämde hand. Och kollade i rummet.

’’ Jag har aldrig sätt så mycket blod i hela mitt liv.’’ Viskade jag.

’’ Inte jag heller, men du får ett nytt och det är på fjärde våningen.’’ Vi tog mina grejer och tog upp dom till mitt nya rum. Ett rum med blod och en stor säng som såg ut som den på St Valdemir. Jag blev lessen när jag tänkte på det. ’’ Är det något så ropa på mig och det finns hur många kuddar som helst. ’’ Sa han.

’’ Du Eric, tack för all hjälp, du jag älskar dej.’’ Han försvann ner för att prata med Bill. Jag tog en kudde och satte mig och kollade ut hur det. Hela Texas var så… Det gick inte att beskriva det. Stort jag viste inget om den här staden, man måste se den för att förstå vad jag menar. Det knackade flera gånger på dörren. Jag brydde mig inte om det. Jag satt i fönstret och kollade på alla hus. När solen började gå upp. Kände jag värmen ifrån den. Det knackade igen.

’’ Jag kommer!’’ Skrek jag. Jag öppnade dörren. Jag skrek till. Sen blev det svart. När jag vaknade, så var det ljust nästan lite över ljust. Jag tryckte mig bort från gallret. ’’ Vad vill ni mig?’’ Jag hörde inget förutom fot steg. ’’ Du kommer att dö.’’ Sa någon. Han som sa det kom ut från mörkret. Jag kollade åt andra sidan av rummet. Där satt en kille. Hans ansikte var helt förstört. Han kollade i mot mig.

’’ Godric?’’ Jag började nästan gråta. ’’ Va fan har ni gjort med honom?’’ Min röst var förstörd. Han gick här ifrån.

Jag kröp fram till Godric. ’’ Jag är här.’’ Han kollade på mig som om han inte visste vem jag var. Jag kröp till backa. Då kom attacken, monstret. Jag skrek av smärta. Han såg skrämd i mina ögon. Det slutade som det kom.

Jag tog tag i dörren och slet upp den. Och sprang upp. Jag såg dom som hade tagit mig. Jag morrade i mot dom. Dom sköt en träpålen på mig. Den kom på sidan, jag veck till lite.

’’ Det här ska ni få ångra!’’ Skrek jag. Nu såg dom skrämda ut. Då kom Justin in Sookies bror. Jag vände mig om och kollade på honom. Han kände igen mig. Jag lugnade ner mig. Och försvann där ifrån. Och in på rummet, jag satte mig i fönstret och grät mot kudden. Eric kom in rusande i mot mig. ’’ Var har du varit?’’ Sa han.

’’ Jag vet inte men Godric… var där.’’ Jag började gråta igen. Han lyfte upp mitt ansikte. Från ansiktet ner till sidan där trä pålen hade suttit.

’’ Vad har dom gjort mot dej?’’ Jag svarade inte.

’’ Det ända jag kommer ihåg att jag såg Godric skadad och sen inget. Monstret kom fram. Sen var jag här.’’ Han tröstade mig så gott han kunde. Bill kom in rusande. Jag kollade upp. Han såg mitt ansikte.

’’ Sookie är borta.’’ Sa han.

’’ Jag tror att vet vart hon är.’’ Dom bara kollade på mig.’’ Kyrkan.’’ Vi sprang dit. Jag slog upp dörrarna.

’’ Du ska få vad du gjorde mot mig! Skrek jag. Åt dom alla tre. Jag sprang ner till Sookie. Hon kom fram till gallret. Jag tog i dörren och tog bort den. Sookie kom fram och kramade mig. Jag vände mig om.  Godric stog där. Jag sprang fram och kramade honom. Vi gick upp. Mannen och kvinnan stirrade på mig. Jag blev galen när jag såg dom. Det kändes som om att monstret skulle kom fram. Eric kom fram och höll mig lugn.

’’ Du dödade mig nästan det här ska du få för!’’ Skrek jag mot dom båda. ’’ Skulle inte tro det.’’ Nu blev det för mycket. Jag rusade fram till honom. ’’ Det var jag som dödade dina föräldrar.’’ Jag skrattade. Jag tog upp honom i skjortan. Kastade honom mot vägen. Fler vampyrer kom innan för dörren. Mannen kastade en påle i mot mig. Den träffade hjärtat. Jag hostade lite och skrattade. Tog ut den.

’’ Den här kan inte skadad mig.’’ Han bara stirrade på mig som jag var knäpp. Och dom andra vampyrerna med, jag kollade runt mig.  Jag kollade på Eric.

’’ Varför sa du inget?’’ Sa han. Jag svarade inte.

’’ För att… det vill jag inte att ni ska dra in i ett bråk.’’ Han kollade besviket på mig. ’’ Vad då för bråk?’’ Hörda jag någon säga.

’’ Det har ni inte med att göra.’’ Jag hoppade upp en våning till och gick där ifrån. Solen var uppe och alla andra skulle stanna där inne och sova tills solen gick ner. Jag smällde upp portarna. Alla kollade på mig. ’’ Jag har hemligheter som ni inte anar.’’ Ställde mig i solen och hörde fler stannande. Jag skrattade. Och gick. Eric var nära på att springa ut från kyrkan.

Texas är stort. Jag fattade inte hur jävla stort det var från början. Jag gick på gatorna, ingen alla märken till mig. Och gick i en gränd och satt där för att vänta tills det skulle börja mörkna. Jag såg att en tjej satt in i hörnet och grät. Jag kröp fram till henne, när jag såg att hon var svårt skadad. ’’ Ska jag hjälpa dej?’’ Frågade jag henne. Hennes ljus blonda hår och sina slitna kläder, vem skulle skadade henne? Jag fattar inte hur någon kan göra så här.  ’’ Visst.’’ Jag la handen över såret och det försvann. Hon fattade direkt var jag va.

’’ Du är vampyr! Halv högt sa hon det.

’’ Ja det är jag men jag är inte normal.’’ Hon kollade på mig.

’’ Jag heter Amanda.’’ Hon såg lite bekant men det var nog inget.

’’ Amelia. Kom du ska få nya kläder.’’ Jag hjälpte henne upp och vi gick till hotellet. Jag sa hej till dom i reptionen. Och åkte upp. Jag öppnade dörren. ’’ Gud var ljust det är här.’’ Sa hon.

’’ Nej det mörkt jag vill ha mer ljus.’’  Hon fick nya kläder. Och jag fixade hennes hår. Det var ängla likt. Vi satt och pratade länge tills solen gick ner.

’’ Skit också.’’ Sa jag.

’’ Vad är det?’’ Sa hon skrämd.

’’ Jag stack från kyrkan och dom kommer att leta efter mig.’’

Vi gick till gränden där jag hittade Amanda och jag gav henne varma kläder som hon kunde ha på sej på nätterna. Jag sprang där ifrån. Jag gömde mig, i en gränd. Och hoppades att dom inte skulle hitta mig. Jag hörde varje steg av alla som letade efter mig. Jag sprang upp för vägen upp till taket. Jag vände mig om, Godric stog där.

’’ Alla tror att det var du som började det här!’’ Skrek jag.

’’ Det är inte sant. Det var jo du.’’ Jag kollade på honom.

’’ Du säger bara det rakt ut.’’ Jag kunde inte fatta det här allt vara bara en röra. Jag kollade ner på gatan alla bara letade efter mig.

’’ Vill du gå här ifrån?’’

’’ Nej det vill jag inte. Vart ska jag då ta vägen? Jag har en månad kvar här på jorden.’’ Han hoppade ner och jag följde efter honom. Det var fest hemma hos honom. Jag var lite blyg i början och sen så gick jag in. Och ställde mig i ett av hörnen.

Eric rusade fram till mig när han såg mig. Jag formade min hand som en knyt näve och tog den mot hans mage.

’’ Varför gjorde du det? Fattar du inte hur orolig jag var eller?’’ Sa han. Kollade bara på honom och inget annat.

’’ Jag måste få göra vad jag vill i livet inte bara som du gör! Jag klarade mig, inga anfall eller något sånt.’’

’’ Bra.’’ Och han gick ifrån mig. Jag såg att Godric hade ställt sig upp och gick i mot mig.

’’ Tack för att du räddade mitt liv.’’ Sa han högt så att alla hörde det. Alla stirrade på mig.

’’ Jag förvandlade Godric till vampyr det är inte så stort.’’ Nu var alla stilla och glodde på mig. Jag gick undan och Godric upp till taket.

Monstret skulle komma fram när som helst.  Blod trösten, det vara bara blod fanns i mitt huvud. Jag satte mig ner på marken. Allt vara bara så fel idag, jag hörde att fot steg kom närmare det var Godric och Eric. Dom stirrade på mig och sen for satte dom att bråk. Och Sookie kom upp. Hon kom fram till mig.

’’ Sookie va fan gör du!’’

’’ Hjälper dej!’’ Sa hon.

’’ Sookie baka från mig och det är nu!’’ Hon gjorde det. Solen började kom upp, Eric gick ner Sookie var kvar jag fattar inte vad som händer.

’’ Godric vad gör du?’’ Jag såg att han började ryka. ’’ Jag orkar inte mer.’’

’’ Jo det gör du! Jag klarade det! Och det gör du med.’’ Han kollade inte på mig på mig. Jag gick fram till honom och kramade honom. Jag viste att elden inte skulle skada mig. Han höll om mig, in till det sista. Elden kom upp och spred sig snabbt.

Det var klart. Han var död. Jag kollade på Sookie och hon sprang ner.

Jag skrek av smärta av att ha förlorat den jag älskar. Jag hoppade ner från taket. Och gick in till hotellet.

Gick upp till rummet och satt i fönstret. Jag visste hur mycket klockan var men dag hade gått och solen var nere. Det bara bankade på dörren och knackade. ’’ För fan stick!’’ Skrek jag. Det fortsatte i en timme till sen blev jag galen och öppnade dörren.

’’ Vad vill du?’’

’’ Du var tyst hela dagen och nu så jag trodde att ni var skadad.’’

’’ Jag klara mig. Tack för att bry dej, och det är bara kom in om jag är här inne.’’ Han nickade och gick. Jag smällde igen dörren så att han kollade tillbacka.

’’ Varför blir allt bara fel!’’ Skrek jag. Jag sprakade foten mot väggen. Att sitta i fönstret var det bästa jag visste att göra. Att se ut på folk och alla byggnader. Jag visst jo va alla tänkte.

Gud hon är jo galen vi borde dödade henne. Jag blir galen snart jag fattar inte hur allt går. Jag satt och kollade ut och grät mot kudden. Jag vet inte varför men jag gråter väldigt mycket nu. Jag förstår inget. Vad är det som händer med mig?

Jag gick mot toan och kollade mig i spegeln. Det var inte blod längre, tårar var. Såret i hjärtat gjorde fortvarande ont men inte så mycket. Jag började skratta av lycka. Monstret kanske var borta eller inte? Det går nog bort snart.

Jag bara förlorar dom jag älskar hela tiden. Jag fattar inget längre. Jag ställde mig vid dörren och tog sats och hoppade ut hur fönstret. Jag kände hur jag flög. Luften här ute var frisk. Jag visste att det var folk som såg mig. Fart som jag hade gjorde så att jag landade på huset mitt i mot. ’’ Skit jag klarade det.’’ Jag andades härligt och hörde alla heja rop. Jag kollade mot solen var nästan ner nu.

Jag väntade tills den var ner. Jag såg att Eric kom in i mitt rum. Han såg att fönstret var trasigt.

’’ Eric här är jag!’’ Skrek jag till honom. Han kollade på mig. Jag visste att han var arg, ingen fick förstöra den här natten nu. Jag hoppade ner till marken. Och klättrade upp till mitt fönster. Han kollade på mig.

’’ Förlåt.’’ Han kollade fortvarande surt på mig. ’’ Vad har jag nu gjort då?’’ Han svarade inte. ’’ Du kunde ha dött.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ Eric fattar du inte jag firar att jag inte gråter blod längre.’’ Jag var glad för händelsen. Att jag hade glömt bort att monstret var kvar där in om mig. Jag trodde att allt var borta men nej då. Jag sprang in på toan och spydde blod.

Eric höll undan håret. Så att jag slapp duscha igen. Att han höll mitt hår var bara en känsla som jag vill att ska bort från mig.

Jag slutade spy, och reste mig upp och gick mot fönstret. Eric höll om mig. Jag ville säga att han skulle släppa mig. Han gjorde det innan jag han säga något. Han gick ut.

Jag kollad ut över staden, och känd fri heaten.

Nu måste jag bestämma om jag ska sticka eller stanna. Jag hoppade ner från fönstret och ner på golvet, och ställde mig längst bak i rummet. Jag började springa och kastade mig ut. Solen var uppe, jag kollade på den. ’’ Du tog Godric från mig Elinor!’’

När jag landade. Var det för sent att ändra sig. Jag såg att flera kom in rummet där jag bodde och kolade på mig.

Och jag sprang därifrån, till närmaste flyg plats.

’’ Hej, den tidigaste flyget till Stockholm.’’

’’ Det är slut förutom första klass.’’ Sa hon.

’’ Okej då.’’ Jag betalde. Och satt mig ner för att vänta.

I ögonvrån så såg jag att flera kom springande till mig.

’’ Va fan gör du?’’ Sa Sookie.

’’ Mitt val och inte ditt Sookie, jag måste få göra mina egna val.’’ Hon kollade på mig. Det var en som var lite mer lessen en dom andra.

’’ Måste du?’’ Jag kollade inte på någon av dom.

’’ Jag är lessen.’’

Och gick om bord på planet.

Hittade min plats och somnade in i sömnen.

När jag hade vaknat, så såg jag att vi hade landat. Jag klev upp och ut från planet. Jag hittade närmaste taxi. ’’ Stockholm.’’ Han nickade och körde i väg.

När vi vara framme i Stockholm, så gav jag honom pengarna. Och gick därifrån.

Att se hela den här staden var underbart.

Jag hoppade på en buss, det kändes som om jag klev på och sen av.

Jag var ensam i värden i en okänd stad och ensam. ’’ Varför är allt fel med mig!’’ När jag såg mig i vattnet kände jag inte igen mig.

Monstret kom fram. Blod var det hända i huvudet.

Jag såg några människor, jag bet en man i halsen. Blod kom in sprutande.

När han var död, så kom jag till med vettande. ’’ Nej, nej, nej!’’ Skrek jag. Jag kollade på kvinnan och bröt av henne nacken.

Jag satte mig ner på marken. Helt förtvivlad, och inte kollade på något alls. Jag kollade bak och en man hade sätt vad jag hade gjort.

’’ Du är en…’’ Sa han med en skakig röst. ’’ Vampyr.’’ Avslutade jag meningen.

’’ Jag vill inte skada dej, snälla lita på mig.’’ Han tänkte att han inte kan lita på mig. ’’ Jag förstår att du inte kan lita på mig.’’

Och gav mig i väg. En man kollade på mig. ’’ Hur mår du?’’ Frågade han.

’’ Bara bra.’’ Han kollade extra noga på mig. ’’ Du är vampyr.’’ Viskade han. Jag kollade på honom och nickade. Han tog tag i min arm. Hårt som Emil hade gjort.

Han slängde in mig i bilen och körde iväg. Jag brydde mig inte om det. Vi kom till ett ställe som såg ut som ett barnhem för vampyrer.

Han gav mig i ett rum och lämnade mig. Nu var jag ensam och svag.

Jag gick ner till matsalen och satte mig ner vid ett bord.

Alla bara kollade på mig. Jag visste vad alla tänkte och jag kunde inte koncentrera mig på maten. Jag åt så gott det gick.

En tjej kom fram till mig och satte sig vid mig. ’’ Du är halv gud.’’ Viskade hon. Jag kollade på henne. ’’ Hur visste du?’’

’’ Man ser det på dej att du inte har varit hos dina föräldrar, som vi andra.’’ Jag kollade bort.

Och gick ut. Satte mig under ett träd.

En kille kollade på mig och gick i mot mig. ’’ Du är halv gud va?’’

’’ Ja det är jag.’’ Han kollade förvånat på mig. ’’ Det är jag med.’’

’’ Vilka har du? Jag är dagen och nattens.’’

’’ Jag vet inte. Man bör inte få veta vilka man har.’’ Jag skrattade.

’’ Min pappa kom ner till mig och tänkte på när jag föddes och så visste jag hade. Men jag dödade honom.’’ Nu skrattade vi. ’’ Är alla här gudars ärvningar?’’ Frågade jag. ’’ Ja, alla är som i grupper.’’ Jag kramade om honom. ’’ Du där tjejen! Skrek en kille på mig. Nattens och dagens dotter dog för tusen år sen.’’ Jag kollade på honom och sprang i mot honom. ’’ Jag är deras dotter, jag dödade min pappa. Och du vet inte ens vilka dina är.’’ Den killen som hade suttit vid mig kom fram till mig.

’’ Lugna dej.’’ Han hade rätt jag måste lunga mig. ’’ Om du är deras dotter då rå. Vad heter din syster då?’’

Bilderna kom upp. ’’ Elinor.’’ Viskade jag.  ’’ Jag hörde inte.’’

’’ Elinor!’’ Han kollade på mig. ’’ Okej, du är hon.’’

Och jag gick där ifrån. Upp på rummet. Bilderna kom upp som en film. Jag började gråta. Killen som hade suttit vid mig, hette Markus. Han tröstade mig. Han tog tag i min hacka och kollade i mina ögon.

Han började skrika. ’’ Markus ta bort bilderna nu!’’ Skrek jag. Han försökte göra det. Till slut så gick det. ’’ Fattar du varför jag är här?’’ Sa han. ’’ Bara för att du har gudar som föräldrar. Du har… Artemis som mamma och pappa… Ares.’’ Han bara kollade på mig.

Jag höll om honom. ’’ Vi har väll lektioner?’’ Han nickade och vi gick till lektionerna. Natten började och slutade. ’’ Amelia!’’ Ropade en röst bakom mig. Det var Rektorn. ’’ Får jag prata med dej?’’ Jag följde efter honom. In på hans kontor.

’’ Du får inte säga vilka gudar som är deras föräldrar.’’

’’ Det är lika bra att dom får veta. Jag var så himla nyfiken, vilka det var. Och jag dödade min pappa på cupen.’’ Skrek jag. Han kollade på mig. ’’ Vem är då solen?’’

’’ Det har inte du med att göra.’’ Jag reste på mig och gick ut.

Jag gick till mitt skåp. Och tog ut alla böcker som vi hade läxa. Och gick upp till mitt rum. Jag gjorde alla så det var klart.

Det knackade. Det var Markus.  ’’ Vad är det?’’

’’ Tack för att du sa vilka mina föräldrar var.’’

’’ Det var inget. Jag känner din mamma, hon är min gudmor.’’ Han fick en gnista i sitt ansikte.

Vi hoppade ut från fönstret. Och ut på gården.

’’ Artemis!’’ Hon puffade ner till oss. Och gudinnan stog där, från mitt ansikte till Markus. Hon kramade om honom. ’’ Markus hur kan du förlåta mig.’’ Han kramade om henne. Och när hon hade släppt honom så gav hon mig en kram. ’’ Hur mår mamma?’’ Frågade jag. Hon kollade upp mot himmel. Och flera gudar kom ner. Jag tror att alla elever stog här ut. Jag såg flera om famningar av gudar och elever.

Och min mamma kom sist ner hit. Jag sprang mot henne och kramade om henne. Hon kramade om mig med. Jag hörde allas skrik av att gudarna kom hit. Och rektorns blick på mig. ’’ Amelia!’’ Skrek Tara. Jag såg på henne. Och sen på rektorn, smärtan kom och gick tillbaka. Jag var för svagad. Taras föräldrar var, Afrodite och Apollon.

Hon kramade om dom. Och jag kollade upp då kom min pappa ner. Han var inget spöke eller en skepnad. ’’ Far.’’ Sköt jag av lycka. Jag kramade om honom. Elinor var borta för alltid. Men jag var lycklig. Och alla andra med. Nike kom ner. Som var min faster. Och hon kollade runt tills hon hade hittat sitt barn som var min kusin.

Efter någon timme så försvann alla gudar. Och vi gick tillbaka till våra rum.

När jag vaknade på morgonen. Och gick ner till frukosten. ’’ Amelia! Kom hit vet ja.’’ Gick i mot dom och satte mig där. ’’ Vilka gudar har ni?’’ En sa Afrodite, Nike, Zeus, Hera, Natten och Artemis. Det var alltså en blandning av allt. Och sen kom Markus som hade Ares. Den tjejen som hade Artemis hon kollade på Markus och blev generad. Vi skrattade och hade roligt. ’’ Nu ska vi dela in alla så att man kan ha…’’

’’ Nej det ska vi inte. Vi ska inte dela in oss i gud viss det är orättvisst!’’ Sa jag och Markus. ’’ Jag är den ända natten här.’’ Sa jag.

Alla som hade Zeus och Hera satte sig i ett hörn. Och så fort satte det så. Jag satte mig vid Markus. Vid det här bordet satt. Nike, Natten och Ares, vi var dom ända ättlingarna. Det var en tjej som var blondin och havs blåa ögon. Jag kunde se vem hon hörde ihop med. Apollon.

’’ Du där! Amelia eller vad du nu hette. Det är jag som bestämmer här och du ska inte sitta där.’’ Nu var det kört, jag reste på mig. Knuffade på henne. ’’ Blondinen så du vet att jag är natten och dags dotter och om båda dör så dör vi allihop. Hon kollade på mig. Och jag är inte rädd för en Apollons ättlingar.’’ Och jag gick där ifrån upp på rummet.

Som alltid så satte jag mig i fönstret. Och kollade ut. Solen hade gott upp och jag hoppade ut från det. Ner på marken. Och kollade på när solen gick upp. Och natten försvann. Alla tyckte att den här guda saken var fel och att jag hade rätt så allt blev det gamla vanliga igen. Men jag satt där jag satt. Markus kom fram till mig och sa att det var skola. Vi gick in och hämtade våra böcker. Alla bara går i korridoren. Med böckerna i famnen. Lektionerna gick och tog slut.

När skolan tog slut. Så gick jag upp till rummet och gjorde alla läxor. Läste allt, skrev och gjorde det. När allt var klart så kollade jag på bordet. Jag läste på den. Historia. Jag läste den. Jag in såg snabbt att det handlade lite om mig. Jag läste allt. Slängde boken på bordet. ’’ Lite är sant men mycket är fel. Lugna dej nu.’’ Jag visste inte vad jag skulle ta mig åt. Det knackade. Reste mig upp och öppnade dörren. Han stog och kollade på mig. ’’Godric vad gör du här? ’’ Han kollade på mig. Jag stängde dörren. Och kollade på honom. ’’ Jag är lessen lämna mig nu. Tack.’’ Han försvann som ett moln.

Jag satte mig i fönstret. Och kollade ut över staden.

Tårarna bara rann ner från kinderna. Jag trodde inte att det var sant. Jag kollade mig i spegeln. Jag kände inte igen ansiktet.

Monstret kom fram. Jag började skrika, smärtan var för stor.

Varje elev har en slags mentor som ser till så att eleven mår bra. Och min gjorde det när jag började skrika.

Jag ville vinna över monstret. Det gick inte. Det sista jag såg vara en mans fötter.

Ögonlocken ville inte öppna sig. När dom gjorde det till sist så. Såg jag mig själv i spegeln. Lila ögon för i stället för röda. Jag reste på mig och gick ut där ifrån. Men jag blev jo stoppad. ’’ Hur mår du?’’

’’ Bra. Flytta på dej så får jag komma för bi.’’ Han gjorde inte det. Då sprang jag där ifrån. Ut på gården i mina kläder, jag lyssnade inte på någon längre. Jag kollade över kanten, det var hav.

Jag backade. Jag kollade mot rektorn. Jag började springa och jag dök ner i vattnet. Vattnet slogs om mig i vågor. Jag simmade in till kanten. Det var kallt för kallt jag viste att jag inte skulle klara det.

Jag hörde fot steg, vems steg kunde det var?

Jag låg på marken magen ner åt marken. Jag andades men tungt. Snart orkar jag inte mer. Jag ville blunda, men dom som jobbade i ambulansen gjorde så att jag inte fick det. ’’ När får jag sova?’’

’’ Inte en. Vad heter dina föräldrar?’’ Sanningen eller lögn vad ska jag välja?

’’ Nickol och Christian.’’ När vi kom fram och så fick jag ett rum som jag fick vara i. Somnade jag. Det kändes som om jag sov i dagar.

När jag till sist vaknade. ’’ Artemis och Ares vad gör ni här?’’

’’ Spelar dina föräldrar.’’ Sa han. ’’ Vart är mamma och pappa?’’

’’ Jobbar.’’ Jag muttrade och la huvudet mot den stora kudden.

’’ Nu är du vaken.’’ Sa sköterskan som kom in. Jag satte mig upp.

’’ Gud vad bra att ni kunde kom så fort.’’ Hon kollade på dom. Och hon gick där ifrån. Jag bara kollade ner i mina händer. Och Markus kom in, toppen tänkte jag. Han såg att jag låg där och på sina föräldrar. Han kramade om dom. Tår rann ner från min kind. Artemis kollade på mig. ’’ Din mamma skulle komma när dagen kom upp.’’ Jag kollade på henne. Jag var för lessen för att minas allt.

Dom gick där ifrån när mamma kom in. Jag kramade om henne. ’’ Hur mår du?’’

’’ Bra.’’ Hon gav mig ett leende och försvann och Artemis och Ares. Nu var alla borta kändes det som.

Jag la huvudet på kudden och somnade.

Jag gick på en väg i stan. Allt var mörkt jag var rädd och jag såg Markus medvetslösa kropp. Jag böjde mig ner för den för att kolla hur han mådde. Han andades tungt. Jag tog händerna på skadan och helade honom. Som Acheron hade lärt mig. Det blev svart över allt.

Jag satt mig plötsligt upp. Och andades tungt, svettades och spåren av tårar. Jag reste mig upp och kollade mig spegeln. Jag såg för fällig ut.

Borstade håret och gjorde mig i ordningen. Jag reste på mig och gick ut. Och upp på rummet, jag gjorde allt som jag hade misstat. Börja springa igen och dansa.

Kroppen var stel av allt som hade hänt. Jag gick ut på gården för att känna vindens svala luft genom håret. Och jag satte mig ner under eken. Jag visste att vi inte fick vara ute när solen gick upp. Jag stönade. När jag hörde någons fot steg. Jag blev stel i kroppen. Jag andades lätt och tyst. Fot steg stannade. ’’ Jag vet att du är här Amelia du kan bara komma fram nu.’’ Rösten till hörde min mentor. Jag reste på mig och gick ut från skuggan. Han kollade på mig. ’’ Hur… visste du att jag… var?’’

’’ Du går alltid till samma träd och samma plats.’’ Det var jo sant.

Han tog tag i min arm och jag kämpade i mot det. Jag lyckades fri. Men han var i hällarna. Jag kom fram till kanten och kollade ut över vattnet. Jag trodde att det var samma plats men det var på andra sidan jag hade hoppat. Jag satte mig på kanten. Och försvann. Jag kom på andra sidan av honom och började springa. Mitt i mot där jag hade stått. Var det mark. Jag tog satts och tog det sista klivet när någon knuffade mig så att jag blev tvungen att avbryta. Jag landade på sidan och rullade tills jag slog till kanten. Jag hostade, det var jo svårt att rymma men jag hade aldrig tänk så här svårt.

Mentorn kom fram till mig och räckte fram handen. Jag knuffade bort den och jag försvann.

Jag kom till gården och satt under trädet. Det kändes som om jag somnade för att det blev jo svart.

Det var tjugofem dagar kvar på jorden. Jag la ansiktet i händerna och tänkte på det.

När solen hade gått ner och jag gick upp för skolan. …

Lektionerna var lång tråkiga. Men det gick och gick. Tills det var dags för den jag absolut inte ville gå på. Min mentors, det var jo ny grekiska. Jag tog upp boken och öppnade sidorna som han skrev upp.

’’  Γεια πώς το Σαββατοκύριακο έχε ι?’’ Hej hur har helgen varit? Frågade han.

’’  Καλό αλλά δεν είναι η καλύτερη.’’ Bra men inte den bästa. Han kollade på mig som han var överraskad. Sen fortsätt den långa lektionen, det var den längsta för i dag sen var det lunch.

Jag tog en bricka och tog mat. Jag satte mig vid Markus. Han kollade på mig. ’’ Hur var ny grekiskan?’’ Frågade han. ’’ Bra men inte den bästa, jag tror att han är sur på mig.’’

’’ Varför?’’ Jag kollade på honom om samtalet blev stort. ’’ Jag försökte rymma igen.’’ Viskade jag. Han kollade på mig med stora ögon. Jag rodnade. ’’ Du gjorde vad?!’’ Han lät orolig. ’’ Jag försökte rymma igen!’’ Sa jag högre. Han bara kollade på mig. Jag åt upp maten och gick. Resten av skolan gick väldigt långsamt om jag får säga det. När dagen var slut och jag gick till rummet för att göra klart alla läxor. Dom blev klara. Och det knackade på dörren. ’’ Kom in.’’ Dörren öppnades sig. Min mentor kom in. Linus hette han. ’’ Varför försökte du ens?’’ Jag visste inte vad jag skulle svara men han var den bästa läraren i grekiska. ’’ För… att… jag inte vill vara…’’ Jag kunde inte avsluta meningen. Smärtan kom till huvudet och skriket med. Det ända jag tänkte på och ville ha var blod! Jag skrek ut min smärta. Ögonen bytte färg till blod röda. Smärtan försvann och jag låg på golvet blod kom från sidan. Och det brydde jag mig inte om. Linus fick panik och lyfte upp mig och sprang där ifrån och till en avdelning. ’’ Vi kan inte hjälpa henne hon måste in på en riktigt.’’ Ambulans helikoptern kom och dom la mig på en bår. ’’ Mentorn måste med.’’ Sa en kille med brunt svart hår. Linus hoppade in och jag vill så gärna sova men jag fick inte.

’’ När får jag blunda?’’ Frågade jag. ’’ Inte en vi säger ti…’’ innan han avsluta meningen så donade jag bort.

Jag hörde flera röster men kunde aldrig sätta fingret på det.

Mitt sår på sidan var omhängde tagen. Jag låg på uppvaknings sal. Jag såg Linus vid min sida. Jag pressade fram ett leende. Jag kunde inte fatta att monstret plågade mig natten som dagen. Tills slut så står jag inte mer. Jag ville inte kolla på honom. Jag ville inte gråta. Men det kom bara fram en. ’’ Hur är smärtan? ’’, Sa han med en lugn röst.

’’ Bra tror jag.’’ Jag var förvirrad över allt som har hänt. ’’ Vad kommer du ihåg det som hände?’’ Vilka frågor men jag kollade på honom och doktorn stog där och flera sköterskor. ’’ Jag var inne på rummet och gjorde läxorna och sen kom du in och då… kom mon…’’ Jag kunde inte avsluta meningen det var för jobbigt att minnas alltihop.

Blod törsten, jag låg på golvet. Jag minns alltihop. Jag försatte.

’’ Monstret kom fram och det ända som fanns i mitt huvud var blod. Och jag låg på golvet och skrek och spydde eller grät blod jag kommer inte riktigt ihåg.’’ Jag var livrädd fort varande att monstret skulle komma fram när som helst. Om jag grät så skulle alla se det.

Alla gick ut förutom Linus. Han satt och kollade på mig, som om han ville hjälpa mig men det gick inte.

Det var en man som kom in och i mot oss. Han stannade fram för mig. ’’ Tack för att du hjälpte mig, fast jag är annorlunda.’’

’’ Det var så lite.’’ Jag såg allt genom hans huvud att jag sluknade bara så där. Det var hemskt. Alla vara oroliga och jag menar alla då.

På något konstigt sätt har jag våt veta var det är för år eller datum men jag klara mig så. ’’ Jag behöver gå på toa.’’ Sa jag. Linus hjälpte mig upp och jag gick mot toan.

Jag skulle inte gå på toa jag bara satt där inne. Alla tänkte på hur jag kunde överleva. Jag reste mig upp från toan och gick ut. Allas blickar kom mot mig som om jag var kändis. ’’ Hur kunde hon överleva?’’ Viskade flera röster. Jag gick in till säng och la mig ner igen. ’’ Vi ska till skolan om en timme.’’ Sa han. Jag nickade och la huvudet på kudden.

En timme kändes som en minut och Linus hade tagit kläder till mig och vi gick ut till bilen. Han startade och körde. ’’ Varför gjorde du det?’’

’’ Jag vill vara fri.’’ Sa jag kort fatta. Vi var tysta i flera minuter. När han körde det känns som om det var mil kvar till skolan.

Vi pratade och skratta. När vi väll var framme. Så såg Markus mig, han sprang i mot mig och jag kramade om honom. ’’ Gud vad orolig jag var.’’ Jag skrattade. ’’ Jag med.’’ Nu skrattade vi båda. Jag tog mina grejer till rummet och såg att det var städat. Jag kollade på bordet.

’’ Läxor.’’ Jag stönade. Och gjorde dom. När dom var slut så fick jag en känsla av att något var fel.

Jag gick mot dörren när jag hörde röster utan för. ’’ Hon kan inte stanna.’’ Sa en.

’’ Hon är bara ett barn.’’ BARN! Jag gick över gränsen. ’’ Hon gör så att vi hamnar i trubbel.’’ Jag bakade från dörren, mot fönstret. När inte kunde ta ett steg till så satte jag mig ner på golvet. Och mina händer skakade. Nu var jag rädd. Det knackade, jag svarade inte till slut när någon eller några kom in till rummet så var det rektorn, Linus och dans läraren. Jag förstod att jag skulle flytta till en skola som var lite lik den här men inga gudar som föräldrar.

Dom kom i mot mig. Jag hoppade ut från fönstret och landade lätt och sprang där ifrån. Alla lärare och mentorerna var ute.

Jag kollade en liten bit fram för mig så låg Markus på marken helt skadad. Jag sprang till honom. ’’ Hela inte mig du blir skadad.’’ Sa han. ’’ Det skiter jag i. Du ska fan inte dö!’’ Skrek jag.  Jag la mina händer på såren, jag kände stöttarna mot kroppen. Jag är inte svag jag är stark tänkte jag. Ingen kom fram till mig alla stannade. ’’ Vad hände? ’’Frågade jag. ’’ Guda blixt.’’ Viskade han. ’’ VA!’’ Skrek jag. Jag kunde inte ta bort händerna, stöttarna blev allt starkare och starkare. Till slut så orkade jag inte mer så jag gav upp. Jag får inte ge upp.

’’ Jag ska klara det här! Jag ville inte se någon jag älskar att dö!’’ Sa jag till honom. Han började sluta ögonen. ’’ ARTEMIS!’’ Hon kom ner på en gång och kollade på mig. ’’ Vem gjorde det?’’ Hon skakade på huvudet.

’’ Du ta hans själ det är det hända som kan rädda din son min syssling.’’ Hon blev för stum. Och tog hans själ. ’’ Mamma? Är det du?’’ Viskade han. Han kollade på mig. ’’ Tack du räddade mig.’’ Jag kollade ner i marken. ’’ Nej det var inte jag din mamma gjorde det.’’ Han såg nästan rädd ut. Jag kollade på dom en gång till. Markus kom fram och kramade mig. ’’ Jag kommer snart till er.’’ Han nickade och försvann. Nu var alla borta kändes det som.

Jag gick i skolan. Jag tänkte på Markus mer än vanligt. Så att jag nästan började gråta. Jag satt alltid ensam. Ingen kom fram till mig eller sa något. Allt jag kunde tänka mig Markus leende och hans hår. Jag älskade honom men han fick aldrig veta det.

Efter en vecka när Markus hade varit borta så kom det fram en kille som hette Stefan. ’’ Hur mår du?’’ Jag kollade i hans ögon. ’’ Det är bra.’’ När jag pratade var det svårt jag hade inte pratat på länge.

’’ Det ser inte ut som det, hur länge har han varit borta?’’

’’ En vecka nu.’’

’’ Jag har en fråga.’’ Sa han. ’’ Hur känns det att dö?’’ Jag började skratta. ’’ Jag är lessen men jag får inte säga till någon.’’ Jag kollade i hans ögon. ’’ Mina föräldrar gav bort mig.’’ Hån flinade han. Jag stirrade på honom. Jag tog tag i hans skjorta och kastade honom mot väggen. ’’ Jag dödade min pappa fattar du inte att det är plågsammare en att inte vet vilka föräldrar man har!’’ Skrek jag. Jag andades lugnt och såg omkring mig. Jag sprang där ifrån.

Jag låste dörren och tog tag i en vass och kastade den mot väggen. Jag hörde att allt fler lärare samlades utan för dörren. Jag var alldeles rädd för att öppna dörren. Jag kastade saker i väggen.

’’ Amelia lugna dej, öppna nu se reder vi ut det här.’’ Jag vände mig mot dörren. Han hade rätt jag samlade mig lugn och gick och öppnade. Jag sprang genast bort från dom. Jag tror att hälften av alla lärare var här inne i rummet. ’’ Vad hände?’’ Sa läraren i magi.

’’ Jag vet inte. Jag blev arg och kunde inte behärska mig.’’ Jag satte mig ner på golvet och kurrade ihop mig. Linus gick fram till mig. ’’ Var det som hände. Jag tror inte på det.’’ En nu en gång gick det för långt. Jag puttade honom mot dom andra lärarna och hoppade ut från fönstret och sprang där ifrån. Och när jag kom fram till eken jag satte mig under den och grät tyst. Stefan kom fram till mig och satte sig vid mig. Han höll om mig, jag kramade honom. ’’ Förlåt mig, jag blev arg och jag kan inte behärska mig då.’’

’’ Det gör inget jag behöver få stryk ibland.’’ Jag skrattade och han med. Jag hade inte skrattat på en vecka och inte varit glad.

’’ AMELIA!’’ Hörde jag hur lärarna skrek. ’’ Jag måste gå nu.’’

’’ Men vi ses väll senare? Sa han. Jag gav honom ett leende och sprang där ifrån.

Jag stannade utan för rektorns kontor och gick in.

Han kollade på mig han var arg nu. Fan också tänkte jag. ’’ Du gör alla illa du rör vid!’’ Skrek han. ’’ Det gör jag inte!’’ Han gick från sin stol till min fast bakom den. ’’ Du skadade Stefan och din mentor.’’ Sa han lugnt. ’’ Jag blir lätt arg när jag är upprörd.’’ Jag bara kollade ner på marken. Dörren öppnades och stängdes. ’’ Den är här nu.’’ Sa en man.

’’ Bra jag ska prata klart med henne och hon ska få packa sina saker.’’

Han nickade och gick ut. Nu fattade jag vad som hände. Jag brydde mig inte om något. Hans röst var lika kall som mannen som hade varit här inne. Bra jag ska flytta till en annan skola. Jag gick där ifrån. Och upp på rummet, jag packade alla saker när Stefan kom in.’’ Dom kan inte göra så här i mot dej?’’ Jag slutade helt. ’’ Jo det kan dom! Alla skolor vill ha mig bara för att jag är över naturlig.’’ Skrek jag. Jag fattade vad jag hade gjort. ’’ Förlåt mig.’’ Jag kollade mig i spegeln och mina huggtänder var ute. Det här var monstret som jag hade varit rädd för. Jag kollade en sista gång och alla var borta från rummet. Jag gick ner. Och ut där rektorn stog och väntade.

’’ Bra att du blev klar så fort.’’ Jag svarade inte på någon av hans frågor. ’’ Du ska till Nattens hus.’’ Sa han. Jag stirrade bara på inget. Jag kunde inte fatta det. Planet hade landat och jag gick på. Jag såg en till kille som kom springande med alla sina saker. ’’ VÄNTA! Jag ska bort här ifrån, den andra skolans rektor ringde hit och sa att hon ville ha mig och rektorn släppte mig.’’ Sa han snabbt. ’’ Du är Peehigh?’’

’’ Ja det är jag.’’ Han gick på och satte sig två stolar bort från mig. Jag hörde allt han sa. Ingen mer kom upp förutom våra mentorer. Jag kollade extra noga så var det inte Linus. ’’ Nu ska vi till Nattens hus i Tulansa.’’ Jag kollade på honom. Bilderna kom upp. Strid mer krig och krig. Jag stog inte ut med tanken, jag skakade på huvudet.

’’ Vem är du?’’ Sa kvinnan med kastanje hår. ’’ Amelia, rektorn sa att jag bara skulle till den första bästa skola som ville ha mig.’’ Jag var tyst länge. Killen kom och satte sig mitt i mot mig. Hans leende var mitt och kvinnan gick. ’’ Du är en Cullen?’’ Sa jag. Han kollade på mig. Han stirrade på mig. ’’ Du är Amelia Cullen? Jag trodde att min förfader hade dött ut.’’ Han skrattade och jag med. ’’ Jag fick ett barn i trettons ålder och mina biologiska föräldrar fick barnet.’’

Han kollade på mig. ’’ Biologiska föräldrar? Har dina föräldrar dött?’’ Jag fnissade. ’’ Nej då dom är bara… g… u… d… a… r.’’ Jag tystnade och sa inget mer. ’’ Du är halv gud och jag…’’ sa han. ’’ Du är också halv gud men aldrig vetat om det så det kan vara svårt att lära sig saker nu.’’

’’ Jag är vilig att lära mig.’’ Jag skrattade. ’’ Du har lärt dej redan den saken. Vi har många i vår släkt och alla är tjugofem procent gud och har fått en sak och du har fått att du aldrig missar saker.’’ Han kollade på mig och vi skrattade.

När vi väll hade landat så kom det två lärare fram till oss. Mitt märke växte från pannan ner till min höft. Jag suckade. ’’ Jag är Dragon lärare för fektingen och din mentor Peehigh.’’ Jag kollade på honom till han en liten bit bak. Erbus söner är här? ’’ Jag har en fråga.’’ Sa jag med en skakning i rösten. ’’ Erbus söner dom är här va?’’

’’ Ja.’’ Sa Felisiet kvinnan med kastanje håret. Jag kollade bak. Jag suckade. Det var en man som kom lite efter. ’’ Har eleverna kommit?’’ Mannen som var Peehighs mentor nickade. ’’ Bra jag är Erik night. Och jag är din mentor.’’ Jag stirrade på honom. ’’ Bra.’’ Sa jag. ’’ Vart finns det blod som man kan få tag i?’’ Alla stirrade på mig. ’’ Jag skojade bara.’’ Jag skrattade när alla gick så suckade jag. Fan, fan, fan också! Tänkte jag. Erik han hade stannat. ’’ Du skojade inte om det eller hur?’’ Sa han med en lugn röst. Inga lögner tänkte jag. ’’ Ja jag skojade inte. Jag behöver blod för att klara mig men jag behöver minst en gång på en vecka. Annars så kommer ett monster ut och vill få tag i allt blod den vill ha.’’ Jag satte tårarna i halsen. Han följde med mig till mitt rum. Det var tomt. Två sängar, ett badrum. ’’ Jag säger till Felisiet att du måste ha blod okej?’’ Jag nickade. ’’ Och när var det senaste du fick blod?’’ Jag började tänka. ’’ En vecka sen och snart behöver jag mer.’’ Jag fick ett leende och han gick. Jag packade upp allt och dom dumma krårporna krade i natten. Jag suckade och gick ner till elevhemmet. Jag gick in i köket och kollade runt. Fan nu kommer attacken. Jag sprang upp på rummet och kastade alla saker hur som helst. Till slut så hittade jag en flaska med blod. Det var jo lunch så jag gick till matsalen. Satte mig vid ett tomt bord och kollade ner i maten. ’’ Jag skulle inte ha druckit blodet fan, fan och fan.’’ Viskade jag. Jag såg Peehigh. Jag vinkade och han kom och satte sig vid mig. ’’ Du skojade inte där ute va?’’ Jag skakade på huvudet. Några andra kom till oss. Det var det ända lediga bordet. ’’ Kan vi sitta här eller?’’ Frågade en tjej med mörkt hår och tatueringen var magisk. ’’ Såklart att ni får.’’ Sa jag. Jag kollade på Peehigh och ner på duschi. Hon satt där bara och kollade på mig. Jag gav alla ett leende tills slut rektorn kom in. Jag kollade på tjej som frågade och hon såg spänd ut. ’’ Vi har två nya elever här. Peehigh och Amelia Cullen.’’ När hon sa mitt namn var det tyst som var tur annars så blev det alltid viskningar om mig.

’’ Välkomna en nu en gång.’’ Hon gick här ifrån. Jag bara kollade ner i min mat och en kille kollade på mig. ’’ Varför äter du inte?’’ Sa den mista av dom Justin.

’’ Jag är inte hungrig.’’ Jag kollade på Peehigh. Jag reste på mig och gick där ifrån.

’’ Sa jag något.’’ Sa Justin.  Jag var ute från matsalen och sprang upp på rummet och hittade blod och drack och drack tills allt var slut.

’’ Fan också. Jag har visst inte druckit på några veckor.’’ Jag gick ner till rektorns expedition och fick ett schema.

Lektion ett: Grekiska

Lektion två: Fektingen

Lektion tre: Matte IIII

Lunch

Lektion fyra: Historia II

Lektion fem: Dram III

Lektion sex: Samhällkunskap I

Bra jag gillar redan mitt ny schema. Jag gick mot historia salen och satte mig i mitten när jag fick mina böcker. ’’ Sarah och du är?’’

’’ Amelia.’’ När lektionen började, så var det riktigt roligt att se hur dom såg den gamla tiden en jag gjorde för att jag var jo där.

Det var ett ställe jag inte gillade. Kungen av Olympen, tänkte döda Acheron, jag rös av tanken. ’’ Amelia? Är någon ting fel?’’ Frågade han. ’’ Nej då jag bara tänkte på en sak som liknar det här du som berättar. Får jag?’’ Han nickade. Jag gick fram och viskade i hans öra och sa hur gammal jag var. Och så berättade jag. ’’ Jag har en fråga?’’

’’ Visst.’’ Sa jag. ’’ Hur vet du allt det här? ’’

’’ Min mormors, mormors mor skrev dagbok och jag läste allt.’’ Fan vilken tur du har men det kommer inte att gå långt.

När lektionen var slut så var det dags för drama. Bra min mentor som lärare, jag suckade och gick till salen. Jag fick böckerna och satte mig längst fram för att det inte fanns någon anan plats.

Jag slog upp sidorna. FAN OCKSÅ! Jag har varit med på allt och alla sidorna i alla böcker känns det som. När han startade, han var faktiskt. Tjej som jag hade pratat med på lunchen hette. Zarah hon satt bredvid mig. ’’ Zarah kom upp hit så spelar vi pjäsen.’’ Hon gick upp utan att protestera.

Vissa av replikerna var fel. Gud jag hatar mitt liv. Jag följde med på hela när det var slut så gick alla. ’’ Erik, jag sa att jag inte vill ljuga för någon och jag gör inte det. Jag håller hemligheter som inte får kom ut.’’ Han nickade förståndlig och gick. Nu var det sista lektionen för natten. Felisiet hade den här. Det var spännande för att jag inte visste det här. Det var roligare på ett sätt. När det var slut så gick alla och var trött efter skoldagen och jag var hungrig.

Jag såg Peehigh. ’’ Peehigh ska vi skjuta lite pil?’’ Han nickade vi gick för att hämta allt. Vi satte upp allt på några minuter. När det var klart så skött vi. Pil efter pil när Peehigh slutade och la ner sin och jag gjorde det samma. Det var Zarah. ’’ Förlåt att jag stör.’’ Sa hon. ’’ Nej då det är bra att du är här.’’ Jag kollade på honom. Han berättade allt på en sekund verkade det som. ’’ Amelia du såg upprörd på dram lektionen?’’

’’ Erik är min mentor och jag kunde hela utan till men vissa av replikerna var fel.’’ Hon stirrade på mig. Jag sa inget mer en. ’’ Zarah det är inte bara du som har hemligheter.’’ Hon stirrade på mig och sen gick hon.

Jag skött en pil till men. Peehigh började hosta blod. Och jag med. Jag bara låg ner och grät och spydde blod. Erik kom in i salen. ’’ Erik det här är inte slutet på mig. Jag hostar och gråter blod hela tiden. Jag är 14004 år gammal. Det var det som var min hemlighet.’’ Jag tog ett andetag. ’’ Lägg inte in mig på bår huset.’’ Just då kom hennes vänner och Erbus söner. ’’ Jag dör inte, för fan heller!’’ Skrek jag åt dom. Ingen lyssnade. Nu blev jag galen. Jag spydde och spydde.

Till slut blev det svart. Men jag hörde folk prata och det.

Jag satte mig plötsligt upp svettig i hela ansiktet. Jag andades tung.

Jag reste på mig från båren och ner på marken. Jag såg att Peehigh var där under.

’’ Jag tänker inte förlora dej inte när jag har hittat dej.’’ Sa jag. Och la händerna på hans mage och jag hörde ljudet av andetag från honom. När en Erbus son kom. ’’ Du är jo död!’’ Sa han. ’’ Nej jag spyr och gråter blod hela tiden om du inte har tittat i min mapp.’’ Han stack där ifrån.

Jag tog tag i allt jag hade. Och andades. När jag såg hans ögon öppna sig så. ’’ Du räddade mig.’’ Han grät av lycka och jag med.

När han kom tillbaka med mappen och läste den. Jag kramade om Peehigh, och han mig av rädsla.’’ Var inte rädd du måste lita på mig nu? Gör du det?’’ Han nickade. Jag andades och till slut så gick vi upp i rök och kom upp på mitt rum. ’’ Hallå släpp mina saker!’’ Alla vampyrer släppte mina saker. ’’ Vi är inte död!’’ Skrek jag. Just då kom Zarah in. Fan inte bra. ’’ Ni ska jo vara röda eller död?’’

’’Jag är lessen men jag orkar inte mer.’’ Jag hoppade ner från fönstret med Peehigh i famnen. När vi landade på skolgården.

’’ Radera allas minnen från dom här två dagarna alla tror ska att vi inte har dött!’’ Skrek jag. Allas tanker blev svagare och starkare när det var slut så gick vi in igen.

’’ Peehigh du lever.’’ Han gav henne ett leende och jag försvann. Jag satt på östra muren och kollade ut.

Jag såg att människorna var bakom mig. Jag hoppade upp i luften. Slog till människorna.’’ Var det ni som dödade två vampyrerna?’’

’’ J-ja det var vi.’’ Jag kastade ut dom i skogen igen. ’’ Jag hatar mitt liv som det är. Allt blir bara fel hela tiden.’’ Och jag hoppade upp på muren igen. Då kom Erik ut.

’’ Du borde inte vara ute så här sent.’’ Jag vände mig om. Jag gav honom ett leende. Jag hoppade ner till marken. Jag kollade i hans ögon. Dom svarta ögonen kommer jag ihåg men vart. Jag kollade på mina händer. Han tog sin hand och lyfte på min haka.

’’ Okej då jag är 14004 år gammal. Så nöjd.’’  Jag vände ryggen mot honom. ’’ Jag vill inte veta det.’’ Fan också tänkte jag.

Jag skulle just gå när han tog tag i min arm drog min så nära honom så att jag kände hans andetag mot hans bröst. Han kramade om mig.

Han förstod varför jag var så dyster hela tiden nu. Han kysste mig på pannan. Hans varma andetag mot min hud, han tog tag i min hand.

’’ Gud vad kall du är.’’  Jag tog tag i min hand. ’’ Nej det är mitt temperament.’’ Han drog mig in. Han gick till köket med en blod påse. Jag började dricka hur den. Det var så gott. Blod hade aldrig smackat på det sättet. Nu vill jag vara mig själv. Jag tog tag i påsen och kastad den bort. Han såg skrämd ut. ’’ Förlåt mig Erik.’’ Jag kollade på honom. Jag vände mig om. Jag såg att någon kom in men vet inte vem. Erik kollade på och ställde sig fram för mig. ’’ Erik det var en överraskning att se dej här.’’ Sa rösten. ’’ Jag trodde att jag hörde något så jag gick hit för att kolla om det var något här eller inte.’’ Sa han den lugna stämman fick mig att andas. ’’ Bra men god natt då.’’ Så gick hon eller han. Jag reste försiktigt på mig. Och kollade över hans axel. Han vände sig om, han skulle just säga något när någon kom in. Jag sprang där ifrån och upp genom fönstret och la mig i sängen. När elev hemmets hus mor och kollade att alla sov.

Jag blundade och somnade in i sömnen.

Jag sprang svetten rann. Jag såg min vän Amanda från Texas. Vi sprang för livet. Jag kollade bakåt jag såg honom. Han hade pistol så jag ökade takten. Jag hörde hur skotten av fyrade.

Jag satte mig plötsligt upp. Jag kollade på klockan. Skit jag kommer för sent. Jag skyndade mig. Det första var Matte IIII och sen grekiskan. Ja och alla andra lektionerna, jag följde med på allt. Natten började och slutade. Jag satte mig vid ett bord som var tomt. Jag såg Peehigh sitta vid dom andra. Jag började frysa. Jag brukar jo aldrig frysa. Jag kollade uppåt och sen ner på maten. Jag åt upp min mat fast blodet hade gjorde mig inte så hungrig. Alla gick till elev hemmen. Jag var ut på gården satt jag och väntade på krårporna. Jag hörde dom.

Jag fick en och bröt nacken av den. Dom andra flög i väg.

Jag kollade över allt så att ingen skulle kunna skada mig. Elev hemmets dörr stog flera Erbus söner den mannen hade varit moddig. En av dom kollade mot mig och sprang till mig. En till kom efter.

’’ Jag dödade kroppen.’’ Dom började skratta. ’’ Ser ni någon annan en mig här?’’ Dom tystnade. ’’ Just det. Det var jo jag som dödade den!’’ Skrek jag. Jag såg min mentor komma ut springande ut till oss. ’’ Vad har hän…’’ Erik han aldrig avsluta meningen för en jag gjorde det.

’’ Jag dödade den.’’ Och jag gick där ifrån. Jag kollade in i elevhemmet det var nästan tomt. Och gick steg för steg gjorde ondare och ondare i bröstet. Jag la mig i sängen och somnade.

Flykten fortsätt. Jag sprang och sprang. Jag visste inte hur länge flykten hade på gott. Jag hörde smällen och kollade ner. Jag vände mig och stirrade på honom. Jag använde mina sista krafter för att slå ner honom. Det gick. Men när jag skulle döda honom så blev allt svart.

Jag satte mig upp. Jag gick till spegeln. ’’ Snälla få stopp på det här jag blir galen snart.’’ Jag började skrika av smärta. Blodet fick inte komma upp det var numer ett. Jag svalde det.’’ Kom in’’ Min röst lät som en kråka. Nej, nej, nej. Hostattacken fick inte kom upp då är det kört. Tänk om jag höll på att dö då? Det spelar ingen roll nu. Hostan slutade och jag var iskall fortvarande. ’’ Du är iskall.’’ Sa Erik.

’’ Tack jag vet om det.’’ Han såg så orolig ut. Han höll om mig för att håll mig varm. ’’ Erik det går inte.’’ Jag darrade så mycket att jag inte ens orkade det. Tårarna rann ner. Men dom blev till is. För jag hade aldrig varit så kall. Jag försökte resa mig upp men mina ben var som gelé. Så jag satt mig igen på sängen.

Och dom la mig ner på båren, två Erbus söner bärdde mig till sjukavdelningen, la mig försiktigt i sängen, att känna värmen komma tillbacka. Var härligt att få bli varm igen.

’’Eld låt mig bli varm. ’’ Viskade jag. Inget gick. Erik kom flera gånger till mig. Kråppen fan också, Kolanen kommer att komma att tillbacka. Jag suckade djupt. Hon som hade hand om sa till Erik att jag måste till ett riktigt sjukhus. Han sa det till mig. Jag nickade. Felisiet kom in.

’’ Hon ska vart då!’’ Skrek hon. ’’ Det är det ända sättet för henne att överleva.’’ Dom pratade länge. En Erbus son kom in han hette Simon.

’’ Erik vad är det dom pratar om?’’ Han pekade på mig. Jag sov jo men jag visste det. Jag läste jo deras tankar. Dom gick fram till mig. Jag öppnade försiktigt ögonen. ’’ Vad har dom kommit överens om?’’

Dom svarade inte. Felisiet kom fram till mig.’’ Du ska till ett sjukhus.’’

Jag nickade. ’’ En av er måste med?’’ Sa hon. ’’ Jag kan.’’ Sa Erik. Jag kollade på honom. Han gav mig ett leende.

Vi fick vänta någon timme. Peehigh kom fram till mig. ’’ Rör mig inte.’’ Sa jag. Han nickade. Och till slut så kom dom. ’’ Du verkar frysa.’’ Sa en man med blont brunt hår. ’’ Hur länge så här?’’ Frågade han Erik innan Erik svara så gjorde jag det. ’’ Igår natt. Jag frös inget först sen så gjorde jag det. Jag kan fortvarande prata.’’ Jag kollade på något. Sen blev det svart.

Jag frös och frös. Jag visst inte hur mycket klockan var. När ögonlocket sakta gick upp. Kollade Erik på mig. Hans leende fick en värme slag på mig. ’’ Fryser du?’’ Frågade en man. ’’ Lite men inte lika mycket. Vad har ni gjort med mig?’’ Sa jag. ’’ Vi tog bort ditt märke.’’ Jag suckade och himlade med ögonen. ’’ Det funkar inte så snälla och om ni bara tar bort det så blir jag ändå inte människa igen. Min själ till hör en anan nu och den är inte min längre.’’ Jag kollade inte på någon av dom. När båda gick så, ställde jag mig upp och smög ut. Jag kände eldens varma låg inom mig. Och inte det iskalla längre, jag kollade runt mig för att se om ingen skulle se mig. Och gick in på toa. Jag tog vattnet i ansiktet. Det blev till is men fort till vatten. Märket växte fram igen. Och gick ut tillback. Erik sprang rakt in i mig. Jag trillade ner på marken men fort upp på fötterna. ’’ Vart i helsike var du?’’ Sa han. ’’ På toa.’’ Jag gick in i rummet och la mig i sängen igen. Jag vill somna om. Men dom höll mig vaken. Jag suckade flera gånger och gäspade.

Efter någon minut så hände det du vill ha. Jag somnade och får vila.

Jag svettades och tårarna bara rann ner från kinderna. Jag satte mig plötsligt upp jag var blött i hela ansiktet. Erik kollade upp.

’’ Vi ska tillbacka till skolan nu.’’ Jag packade i ordning mina saker och vi stack.

Vi kom fram till skolan. Kvällen cermonien skulle hålla. Jag gick till östra muren. Och satt mig där på. Jag fattar inte vad jag har förlorat. Min själ och min mänsklighet allt har jag förlorat, och dom hade startat allt.

Det gick fort alltihop. Felisiet blev en svart ängel, Kolanen kom fram. ’’ Du borde vara du död!’’ Skrek han åt mig. ’’ Det är jag inte! Du kan inte ta död på mig!’’ Jag gjorde en sköld så att pilen skulle gå tillbacka. Men den gick genom skölden. Jag sprang efter dom. Jag såg på Peehigh. ’’ Hur kunde du svika mig?’’ Jag sprang efter dom.

Vi blev en skugga allihop. När vi kom till tunnlarna så satte Erik ner Anna. Jag satt mig på knä. La händerna på såret.

’’ Snälla funka!’’ Det gick inte jag flög till vägen och försökte resa på mig. Det gick inte. Erik hjälpte mig upp. ’’ Tack Erik. Jag kan inte göra något, lessen Zarah.’’ Jag satte mig ner på marken. Bilderna kom upp. Jag gick en bit ifrån dom. Jag skrek ut mitt hata och smärta. ’’ Allt är mitt fel. Bara mitt.’’ Jag såg att Erik kom fram till mig. ’’ Vad är det?’’

’’ Kolanen kom fram i natt det är mitt fel.’’ Jag kollade ner i mina händer. Han tog tag i mitt ansikte. ’’ Det kan inte vara det.’’  Hans ögon lyste i mörkret. ’’ Jo det var jag som fick in honom i grottan.’’

Han kramade om mig som om att skydda mig från något jag har gjort. Han släppte mig aldrig. Snart från det var nog. Men inte då, han bara höll om mig hela tiden. Jag ville gråta men det gick inte. Jag släppte honom och vi gick till dom andra. Sida vid sida, jag såg Anna låg där.

Jag såg henne och jag gick ut för att inte tappa allt nu. Erik försökte ta min arm men jag var för snabb den här gången. Han sprang efter.

’’ Amelia vad är det?’’

’’ En gissning.’’ Han var inte lika spänd längre.

Jag stog ute och kollade ut för staden. Att se alla som man älskar att dö.  Jag gick upp på berg och satt mig där. ’’ Erik in igen jag måste få var ifred.’’ Han kollade på mig och gick in igen.

Jag hörde att dom bråkade. Jag ville inte stanna här längre så jag gick in igen. ’’ Vad är det som händer?’’ När jag kom in så stog Erik och Zarah och bråkade. ’’ Du jag är hennes mentor fattar du inte det eller?’’ Hans ögon var inte dom jag hade sätt. Nu blixtrade dom.

Zarah sa inget och kollade på mig. ’’ Zarah du har förlorat din mamma, jag dödade min far!’’ Skrek jag. ’’ I över elva tusen år så visste jag inte vilka mina föräldrar var.’’ Jag kollade på någon av dom.’’ Din styva pappa tog din mamma. Döden tog min pappa.’’ Nu var det tyst. Och jag satte mig längre bort. Jag hade alltid min dag bok med mig. Jag bläddrade igenom den. Den var gammal, sliten och fanns lite blod droppar lite här och där. ’’ Det är din mormors, mormors mors dag bok eller hur?’’ Jag kollade på boken. ’’ Nej det här har jag skrivit.’’ Han blev stel och inte kollade på mig.’’ Jag fick ett barn innan dom tog mig. Och sen har det fortsatt så och Peehigh är i samma släkt träd som jag.’’ Han blev tyst och satte sig ner vid mig.

Zarah kom fram till mig. Hon slog till mig. ’’ Varför gjorde du det?’’

’’ Hon ljuger hela tiden för dej.’’ Jag kollade på henne. ’’ Zarah jag har aldrig ljugit för någon jag vill inte att ni ska bli indrag i värdens bråk. Jag var flickan, jag var henne. Satte honom där. Jag startade allt.’’ Jag reste på mig. Och gick och satte mig på andra sidan av rummet.

’’ Du hon är äldre en dej!’’ Skrek han åt henne. ’’ Hon är jo bara fjorton år gammal.’’

’’ JAG ÄR INTE FJORTON ÅR GAMMAL! Skrek jag. Hon kollade på mig. ’’ Jag är 14004 år, du om jag hade dött. Innan jag blev vampyr så skulle det här aldrig ha hänt!’’ Skrek jag. Hon kollade på mig. En frågande blick på, sen förstod hon.

Jag satt fortvarande ner på marken. Hon gick bort till dom andra.

Erbus sonen kom fram till mig. Disirus hette han. ’’ Du kände honom eller hur?’’ Jag nickade. Jag kollade upp på honom. ’’ Alla sönernas ögon är hans.’’ Han blev överraskad att jag sa det. Erik kom fram till oss. Han skulle just säga något när vinges slag. Han är utan för nu. Jag visste inte vad jag ska göra. Men jag reste på mig.  Alla vid ingången kom längre in i tunnel, han kommer. Alla sprang längre in. Utom jag. Jag stog där och väntade tills jag skulle se honom. Han stog några meter fram för mig.’’ Du lurade mig en vacker dag och försvann.’’

’’ Ja det gjorde jag. Jag gjorde för det du gjorde mot mig!’’ Han rynkade pannan sen kom han ihåg. ’’ Det jag gjorde är vad jag gjorde mot alla kvinnor.’’ Jag var lugn, jag hörde fler röster ropa på mig. Jag kollade bak och sen på honom igen. ’’ Du sa vilka dom var. Hur visste du?’’ Sa jag. ’’ Amelia snälla kan du komma in.’’ Jag stirrade på hans vingar och märket jag gav honom. Han stirrade på mig som om jag hade vingar. Jag började gå bak när han sa något. ’’ Jag känner din mamma som min syster.’’ Jag vände mig om, stirrade på honom. Bilderna kom upp som en film. När jag kom till verkligheten så låg jag på marken. Han stog utan för. ’’ Du är min mammas b…’’ Jag kunde inte avsluta meningen. Och han försvann. Erik som satt höger om mig. Jag vände mig om till honom och kramade honom.’’ Det får inte vara sant.’’

’’ Vad då får inte vara sant?’’

’’ Han är min mammas bror.’’ Nu var det döds tyst. Jag reste på mig och gick till utkanten. Jag stog där och kollade inte på något. Han stog på vid sidan av. ’’ Du kom ut till slut.’’ Jag kollade på honom. ’’ Jag tänker inte bli som du. Jag är nöjd med den jag är.’’ Han kollade på mig.

Jag vände mig kort om så såg jag mamma. ’’ Mamma!’’ Jag sprang fram till henne och kramade om henne. ’’ Jag måste prata med min bror.’’ Jag släppte henne och hon gick fram till hennes bror och dom försvann. Jag skrattade. Och jag gick in till dom andra.

Jag kom in med ett leende på läpparna. ’’ Vad gjorde du?’’ Sa Erik

’’ Inget min mamma kom och tog hand om det.’’  Jag skrattade och dom med. Jag såg på Erik en gång så gick jag och han följde efter.

’’ Han sa vilka dom var och jag vet inte vad jag ska tänka om honom.’’ Han höll om mig. Jag kramade honom. ’’ Jag förstår.’’ Jag kollade upp på honom.

Kyssen kom fort. Hans läppar var varma vid mina läppar.

Han tog sina händer på mitt ansikte och kysste mig.

Jag knuffade bort honom. ’’ Förlåt m-i-g.’’ Jag kunde inte ens prata

Jag var kall. Jag började frysa igen. ’’ E-r-i-k? Hjälp!’’ Skrek jag.

Alla hade kommit ut. Vissa hjälpte Erik. ’’ Han behöver blod?’’ Sa en röst. ’’ Jag gör det.’’ Hans bett var magiskt. När han slutade så tog jag upp en flaska tryckte jag i mig. ’’ Vad då? Man förlorar ganska mycket blod.’’ Jag bara frös. ’’ Siena? Kan du göra det?’’ Hon nickade en gång. Jag kände värmen men den förvandlades till is. Hon slutade. Disirus bärdde mig, han började springa till bilen. Erik var tätt i hällarna. När vi kom in till sjukhuset. En doktor såg mig. ’’ Hämta en bår fort och ingen operation men många filtar. Jag hörde fot steg och allas röster.

Först så var jag i Disirus famn och sen låg jag på sängen. ’’ Spring tillbacka jag stannar.’’ Sa Erik. Han nickade och försvann.

Jag låg inne i ett rum och det var jo glas fönster och dörrar. Och tills sist så kom Erik in. ’’ Fryser du?’’

’’ Nej. Förlåt att jag skadade dej monstret kom fram.’’ Han gick ut ett ögonblick och kom in med en flaska. Han öppnade locket. Jag kände smacken av blod i min mun.

Han gav mig flaskan och jag drack till varande droppe var slut.

Jag var piggare nu. Och händerna var stel, benen vill bara springa omkring hela tiden. ’’ Tack för att du hämtade en flaska.’’ Han nickade kort. Jag kollade ut från sängen och ut, glas fönster alltihop.

Jag såg att dörrarna öppnades och min mamma kom in. Hon gav Erik ett leende.

’’ Bra att du är oskadad.’’ Jag stirrade på henne.

’’ Du kom inte ner när jag var skadad eller död?’’ Sa jag. ’’ Men nu? Det här är inget mot de andra skadorna mamma.’’ Jag tystnade och hon med. Jag kollade på klockan. Okej jag fattar inte att värdens ondaste demon var min morbror. Jag reste på mig och gick ut.

Då såg jag henne. Jag stannade upp och stirrade. Bilder, minnen och skrik, jag skakade på huvudet. Varje gång jag såg på henne genom fönstret.

När vi var ut så sa jag hej då till henne och hon försvann. Jag kollade på Erik. ’’ Jag skulle aldrig ljuga för dej.’’ Han kollade på mig. Jag fick ett leende. ’’ Jag vet inte hur långt det är kvar men jag lämnar jorden för alltid. Ta min hand.’’ Han tog den och vi gick upp i rökt och kom till tunnlarna. Vi gick in och alla kollade på oss. Alla gick fram till Erik och Disirus till mig. ’’ Hur mår du?’’ Frågade han. ’’ Bara bra jag måste få vara ifred en stund eller om du vill lyssna?’’ Han såg på mig när jag gick. Erik fick ingen chans så Disirus kom efter.

Jag läste ut det som från en dikt.

Jag har icke länge kvar på denna plats.

Ska jag försvinna, ingen ide att leta efter mig.

Jag finns ej på denna jord.

En plats som man kommer efter döden ska jag till.

Min själ kommer aldrig att bli min och så från det bli.

Jag kollade på honom och Erik som hade hört allt. ’’ Jag är lessen, jag gjorde värdens misstag.’’ Jag kollade ner i mina händer. Ansiktet kändes blött och torrt. ’’ Du kommer alltså att dö?’’ Sa Erik.

’’ Nej, jag kommer till den platsen jag är född på.’’

Jag ställde mig utan för grottan och väntade när jag just skulle gå in så kom han fram. ’’ Kolanen, jag vet inte om jag gör värdens misstag eller inte?’’ Han skakade på huvudet. ’’ Nej det gör du inte, ditt val dina möjligheter.’’ Jag gav honom ett leende. Jag kunde inte fatta att jag gav värdens farligaste demon ett leende. Jag gick in igen. Och satt där jag satt. Att inte göra något. Jag ville hjälpa dom men jag hade försökt flera gånger. En man kom in till oss och började anfall oss. Jag gav mig på honom. Erik gjorde en sak med armen visade att det var min fajt.

Jag fick av honom luvan och där var han Emil. Jag blev stel i kroppen.

Han fick tag i mig och kastade mig mot väggen. När jag slog i marken, jag försökte resa på mig. Innan jag hann se vad som hände kom alla beskyddar från skolan jag gick i. ’’ Vad fan gör ni här?’’ Han skakade på huvudet. ’’ Hämtar dej.’’ Jag stelnade till. ’’ Nej det ska ni inte!’’ Skrek jag. Jag knuffade honom åt sidan. Det var det jag behövde. Han fick tag i armen och höll fast mig med hela sin kropps tyngd. Jag kollade upp. ’’ Erik vart är du?’’ Jag kollade mer upp. Alla blev fångar. Dom släppte alla förutom mig och Erik. Jag kollade inte på honom.

’’ Du borde vara på skolan och inte här.’’ Sa han. ’’ Det är en demon som kommer att utplåna hela jorden om vi inte gör något. Jag rymde för att jag inte vill vara på skolan och med dom.’’ Jag sa inget mer på länge. Jag skakade på huvudet på det flesta frågor men vissa nickade jag. Sen kom döds frågan. ’’ Känner du demonen?’’ Nu stirrade alla på mig. Jag svalde. ’’ Ja.’’ Jag kollad ner i mina händer. ’’ Hur då?

’’ Jag var människan som satt honom i grotta och…’’ Jag kunde inte avsluta meningen. ’’ Han är… min mammas… bror.’’ Jag började små gråta. Jag reste på mig och sprang ut från tunen. Nu var visst alla efter mig. Jag sprang upp på ett bergs topp. ’’ KOLANEN!’’ Skrek jag och han kom till mig. Han förvandlade sig till den morbror som jag hade sätt när jag var liten. Jag kramade om honom. Jag började gråta.

Sen kom alla upp han förvandlades till det monstret. ’’ Nej lämna mig inte, inte nu.’’ Jag sjönk ihop på marken. Då kom Emil i täten. ’’ Det där kan inte vara din morbror.’’ Jag reste på mig. Jag tog tag i jackan och kastade in honom i ett träd.

’’ JO DET KAN DET VAR! Jag har jo onormal föräldrar fastrar, morbror och gudföräldrar.’’ Han reste på sig.

Jag kollade ner på marken. Det var minst tjugo meter ner. ’’ Du tänker inte hoppa ner.’’ Jag tänkte på saken. ’’ Jo det tänker jag göra.’’ Jag hoppade mot viligt ut för kanten.

När jag var uppe i luften så kom monstret ut jag gjorde inget motstånd. När vingarna kom ut. Dom var vita. Och jag landade lätt på marken och vingarna försvann. Jag såg Erik gå en bit bort. ’’ Erik. Här är jag.’’ Han kollade på mig. Han sprang fram till mig. Pussen var stark och magisk. ’’ Hur klarade du dej?’’ Jag fick inte säga något. Fan jag kommer att ljuga. ’’ Jag kom in till bergs kant och klättrade ner.’’ Sa jag. Jag förstod att jag inte fick säga något. Alla kom ner på marken igen dom kollade på mig. ’’ Hur klarade du dej?’’

’’ Enkelt ta sin in mot bergs kanten och klättra ner.’’ Jag kände att vingarna ville kom ut igen. Jag sprang där ifrån.

Vingarna kom ut och jag började flyga. Och jag landade vid ett hus. En man stog där. ’’ Kolanen, är det du?’’ Han steg ut i ljuset. Det var han. Som människa. Jag kramade om honom. ’’ Tack för att du gav mig vingarna.’’ Sa jag. ’’ Du skulle ha dött och jag vill inte förlora dej när jag har hittat dej.’’ Hans varma leende fick mig att bli varm. Han började gå fram på vägen. Tills slut den kvinnan jag hatade så mycket. Jag gömde mig i skuggorna. Vingarna vill bara kom ut.

Och jag flög i väg igen in till tunnlarna. Jag satt där jag brukar sitta.

Jag tog huvudet på knäna. Och tårarna bara rann ner för kinderna.

Inga tårar blod var det. Rött och gott. Jag hämtade en flaska och drack. Den var just slut när Erik och Emil kom in. Fan också. Erik som var min mentor sina ögon. När Emil pratade så hörde jag hans brytning. ’’ Vad hände?’’ Sa en av dom. ’’ Jag blev till monstret som jag har fruktat länge.’’ Jag vände mig om och såg i deras ögon.

’’ Kan jag få gå ut nu?’’ Ingen av dom sa något så jag trängde mig för bi dom. Emil tog tag i mina arm och höll mig orolig. ’’ Släpp mig!” Skrek jag. Han vägrade. Han höll om mig och Erik pratade. ’’ Vi tror dej inte.’’

’’ Okej då jag säger då.’’ Jag visste inte vad jag skulle säga. ’’ När jag hoppade ut så kände min morbror det.’’ Sa jag. ’’ Säga hans namn.’’ Sa Emil. Jag skakade.’’ Han är en demon och jag ett monster.’’ Jag andades ut. ’’ Jag fick vingar.’’ Jag visste inte vad dom skulle säga eller göra något.  Jag vara bara rädd för att dom skulle skratta?

Han släppte mig helt jag kröp in mer i tunen.

Jag visste att dom pratade om mig. Jag brydde mig inte så mycket om det.  En av dom kollade på mig. Just kom vingarna ut. ’’ Fan också.’’ Sa jag. Dom försvann och jag landade på marken med en duns. Dom hade trott att jag ljög men det var sant nu. Jag reste på mig.

Jag tänkte inte i för väg men. Då kom smärtan. Jag började skrika av smärtan. ’’ Du ska inte få kom ut!’’ Skrek jag. Jag trodde att jag var galen men det var monstret som hade väntat på att få kom ut.

Jag tvingade in den igen. Jag blev slapp i hela kroppen. Och svimmade.

Det var mörkt länge. Jag öppnade försiktigt dörren in till mitt rum så att ingen skulle höra mig. När någon tog tag i mig bak ifrån.

Så slog ögonen upp. Jag svettades. Jag anades för villt.

Jag behövde en dusch.  Och gick till badrummet och gjorde det. När jag kom ut så torkade jag mig. Klädde på mig kläder dom första jag såg. Och gick ut, solen var uppe fortvarande. Jag kollade upp på klippan och jag försvann och kom dit. Jag satte mig ner på marken.

Jag visste att beskyddarna var utom fara men när solen gick ner då var vi alla i fara utom jag. Jag suckade jag vill jo bara komma hem, men jag har förbud för det och måste tyvärr vänta. Jag tog fram dagboken och solen lyste mer på mig nu. ’’ Jävlar.’’ Och jag gick in i skuggan. Det var ett märke där, solens eld. Jag förlorar allt mer dom när jag avvänder vingarna. Men hur går dom bort? Jag började tänka och tills slut så gav jag upp.

Jag reste på mig och gick fram lite. Jag gick ett steg för mycket och började falla.

’’ Vingarna får inte gå ut nu då dör jag.’’

Jag fick panik i luften. Genom luften så tog jag mig in till kanten och tog tag i en gren och hängde där. Kolanen kom flygande i luften. ’’ Ta utom dom.’’

’’ Aldrig det var dom som gjorde det här märket.’’ Jag visade armen. Han tänkte lägga sin hand där på. ’’ Du är min morbror men inte min pappa!’’ Skrek jag åt honom och sparkade honom.

Jag började försiktigt klättra ner när jag kände att vingarna började försvinna. När det var tio meter kvar så hoppade jag ner. Och landade på fötterna.

Nu var det blod bara blod inget annat i huvudet. Jag började springa in i tunen. Jag hittade en flaska. Jag drack från den. ’’ Är det där vatten?’’ Rösten var bekant men jag visste vem den till hörde.

’’ Nej det är inte vatten utan blod.’’ Sa jag. Jag skakade av mig taken i huvudet. Jag satte mig så där och drack upp allt. Törsten var bort och nu var det bara tjugo dagar kvar när nere på jorden.

Jag suckade. Och satte mig lite längre in i tunen. Jag visste inte vad jag skulle göra? Skulle jag hjälpa eller springa här in från? Allt blev bara fel just nu. Jag bara suckade. Och kollade på en punkt i flera timmar kändes det som när någon kom in. Jag kollade vems fotsteg det var. Jag kollade en gång i mörkret och sen på punkten.

’’ Varför är du här inne?’’ Jag kollade på någon där som stog i mörkret. ’’ Jag vill inte ut dit igen.’’ Enkelt svar och fort.

Jag reste på mig och bara kollade utan för ingång och gick ut in i mörkret.

Jag gjorde som jag gjorde på dagen, och upp på berget. Jag satt där.

Och väntade när någon drog in mig i ett träd. Jag var inte bred på det. ’’ Släpp mig!’’ Skrek jag. Hon eller han svarade inte.

Jag kunde inte röra mig ett steg till. Allt vara förlamat. Jag satt helt stilla. ’’ Om du vill kan vill göra på ett svåra eller det lätta?’’ Jag svarade inte. Smärtan kom.

’’ Snälla sluta.’’ Kroppen vek inte en sekund från stäningen. Han drog mig i armen. Jag lydde inte och jag vill inte. Jag svarade inte på någons av hans frågor. Han tog tag så hårt i armen så att det kändes så att det knäcktes. Men det gjorde den inte.

’’ Släpp mig då!’’ Skrek jag åt dom. ’’ Nej.’’ Den rösten va hård och bestämd, så jag viste att jag inte kunde fly.

Han tog tag i mina armar bak ifrån. Jag stannade. Han klämde på ena armen. Det gjorde så hårt att jag började gå.

Vi fick i flera minuter han frågade frågor men jag svarade inte. Han stannade plötsligt. Han klämde så hårt på armen så att jag nästan skrek. Han tryckte på axel. Jag satte mig bara ner på en stol. Jag viste inte vart vi var, allt vara bara svart.

’’ Vad heter du?’’ Jag viste inte hus jag skulle öppna munnen. Det kved åt i armen igen. ’’ Amelia.’’ Stönade jag. Dom gick runt mig jag viste inte vad jag skulle göra. ’’ Vad gjorde du uppe på berget?’’ Jag hann inte svara när smärtan kom tillbaka.

’’ Jag satt bara och inget gjorde något.’’

Jag reste på mig. Men någon slog ner mig på marken. Jag kollade på armen. Jag viste inte hur dom hade gjort det där. ’’ Känner du Acheron?’’ Jag stelnade till och svarade. ’’ Jag kände honom men inte längre.’’ Någon slog till mig. ’’ Sist vi pratade med honom så…’’ Jag vill inte prata om honom nu. Så jag reste på och sprang i mot honom. Jag knuffade in honom i väggen. Vakterna. Höll om mina armar, smärtan i armarna. ’’ Ja jag känner honom.’’ Skrek jag till. Det kändes som om tårarna kom ut. ’’ Hur då?’’

’’ Det har inte med att göra, du ut sätter mig för smärta men jag säger inget om honom och hur jag känner honom.’’ Nu var smärtan för stor i armarna. Jag skrek till. Dom släppte armar. Jag låg på marken och andades tungt. En av killarna kom fram och kollade till mig. ’’ Hon kan in te andas!’’ Skrek en av killarna. Alla kom fram.

’’ Vad ska vi göra?’’ En kille kollade bak. Han kom fram ljuset. ’’ Du…’’ Sa jag dog min röst. ’’ Han bara kollade på mig och han helade mig. När jag kunde röra min kropp igen. Jag gav mig på honom. ’’ Hur fan kunde du!’’ Skrek jag. Jag höll händerna på hans nacke. ’’ Om någon av er gör något så är nacken borta.’’ Alla stog stilla. Jag kastade in om honom in i väggen. ’’ Du litade mer på henne än mig?’’ Jag kollade på honom och han mig. ”Förlåt, det var inte…”

’’ INTE MENINGEN! Du hade sex med min gudmor! Och jag som litade på dej.’’  Han stirrade på mig. ’’ Jag hjälpte dej hela tiden vad fick jag för hjälp av dej? Inget jag räddade ditt liv, jag fick dej till dej själv när din tvilling bror försökte dödad dej.’’ Jag stog och kollade på honom med plågad blick. ’’ Jag litade hundra procent på dej. Hela mitt jävla hjärta var på dej bror.’’ Han ryckte till. ’’ Vad sa du?’’

’’ Jag litade på dej bror och du svek mig.’’ Jag såg själv att jag fick tårar i ögonen.

’’ Bror kolla på mig! KOLLA PÅ MIG!’’ Skrek jag.

Han gjorde det. Han såg att mina tårar rann ner. Han vill inte kolla på mig. ’’ Det här har du gjort!’’ Vakterna eller vad man ska säga. Gick till anfall och jag hoppade undan. Och sprang till ut gången.

Det var ett stup, jag flög med vinden och då kom vinden jag behövde. Och kom till väggen av berget. Och klättrade ner. Jag såg dom högre upp och började klättra fortare ner.

En eller fem meter kvar och hoppade ner till marken. Jag landade och sprang där ifrån.

In i skogen. Jag satt mig vid ett träd. Något puffade ner på marken. Jag kollade bakom trädet. ’’ Markus vad gör du här?’’ Jag sprang fram till honom och kramade honom. Jag började gråta. ’’ Vad är det?’’

’’ Jag saknar dej kan du inte kom upp nu?’’

’’ Lessen måste vänta i arton dagar.’’ Jag började gråta och han med. Hans läppar nuddade mina, kyssen var lång tills jag hörde skotten och vinden tog Markus ifrån mig. Mina ben veck sig på mitten och jag föll till marken. Med en duns. Männen hittade mig och jag såg Markus försvinna. Allt bara försvann.

Jag vaknade upp. Jag svettades och tårarna bara rann.

’’ Du är vaken till sist.’’ Sa en man. Jag bara kollade på honom. ’’ Var är Acheron?’’ Jag var så nära på att säga Markus. Men han var inte kvar på jorden. Han vände sig om och kollade in i mörkret. Han gick in och han kom ut. ’’ För i helvete vad har du gjort med mig?’’ Jag försökte resa på mig. Men jag satt fast i sängen.

Smärtan kom. Jag började skrika. Han gick bakom sängen på mig.

’’ Varför gör du så här mot mig bror?’’

’’ Jag är inte din bror.’’ Jag kollade bak det var inte Acheron det var Styxx. Hans ögon var blå som kristaller inte som Acheron.

’’ Du är bara mitt lockbett för honom.’’ Sa han. ’’ Du ska ringa honom och säga att ni ska träffas på ett ställe så är du där.’’

’’ Om jag inte gör det då?’’ Han nickade mot flaskan med blod.

’’ Okej jag gör det.’’ Han gav mig min telefon och jag ringde Acheron.

’’ Bror?’’

’’ Amelia är allt okej?’’ Hans röst var skakig. ’’ Jag mår bra kom till Victoria Street klockan sex okej?’’ Min röst var allt för jobbig. ’’ Jag kommer.’’ Sa han snabbt. Jag la på. ’’ Varför gör du så här mot mig och Ach?’’ Jag började gråta. ’’ Enkelt att få honom till det helvetet som jag kom till. Nu ska du träffa honom gör nu som jag har sagt annars så blodet.’’ Jag nickade. Han släppte mig och jag sprang där vi skulle träffa.

När jag stog ut under lampan. Så såg jag honom. Han sprang farm till mig. Jag kramade om honom. Jag började gråta.

’’ Vad är det?’’ Sa han. ’’ Jag är lessen att jag gör det här, jag vill inte det snälla lita på mig.’’

’’ Jag litar alltid på dej.’’ Jag hörde fot stegen. Jag blev ner slagen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara låg där. ’’ Acheron din lilla flickvän om du slutar så dödar jag henne inte.’’ Han slutade. Slåss. Han bara släppte allt. ’’ Lessen bror.’’ Jag vågade inte ens kolla på honom. Den vakten som om mig började gå. Han höll om mig med sina armar mot mina.

När vi väll kom fram till stället. Så la jag mej ner i sängen. Jag fick flaskan med blodet i. Jag började dricka det. Jag blev lugn. Jag la huvudet på kudden och blev suddigt.

Det ända jag hörde var skrik. Jag öppnade ögonen. Jag vill resa på mig och hjälpa Ach. Men jag satt fast. Allt var bara borta.

Jag satt mig upp och såg på Ach. Det var inte han som låg på golvet. Han gick fram till mig. ’’ Varför sa du inget? Du kunde ha fått av mig!’’

’’ Nej det kunde jag inte. Jag måste få människo blod. Jag sa jo själv att jag inte vill det han tvingade mig. Snälla lita på mig!’’

’’ Jag kan inte lita på dej.’’ Sa han. ’’ ACHERON! Jag räddade ditt liv, din värdig het. Och som tack får jag det här.’’

Mina krafter var starkare. Jag tog bort repen men det var svårt.

’’ Rep är min svag het så nu vet du det.’’ Jag gav honom en blick till och sprang där ifrån.

Jag visste inte vad jag skulle göra nu. Under eken satt jag mig. Och blundade.

Jag sprang efter henne, två män bakom mig.

Jag stannade vid sjön. Jag kollade bak dom var nära nu jag måste hitta henne. Jag dök ner i vattnet. Och simmade. Till andra sidan och sprang mot stan.

Jag hittade en gränd som jag kunde gömma mig i. Jag hörde hans tankar och fot stegen kom allt närmare. Jag gick just ut. När han fick tag i mig. ’’ Släpp mig!’’ Skrek jag. ’’ Aldrig.’’

Bilder minnen. Jag blev alldeles stel. Han släppte lite och jag sprang, efter henne. Han var mig i hällarna hela tiden. Rösten ekade i huvudet. Jag snubblade på en sten. Jag föll jag orkade inte resa mig upp. Jag reste just på mig när jag inte kunde röra mig. ’’ Släpp mig!’’ Skrek jag om och om igen. ’’ Aldrig.’’ Sa manen.

Han gjorde så att jag stog upp och så tog han tag i min arm och drog mig. ’’ Vi kan göra det här på det lätta eller det svåra sättet.’’ Jag svarade inte gick bara när vi kom fram till planet. Så satt jag mig längst bak.

Jag kollade ut från fönstret, jag såg något men jag vet inte vad. Jag rynkade ögon brynen. Det Markus igen, jag kollade på honom en sekund och sen försvann och satt bredvid mig. ’’ Vad gör du här?’’ Viskade jag. Han öppnade munnen. ’’ Kom med mig nu.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ När du kommer så är jag borta.’’ Jag kollade på honom.

’’ Artemis kan bestämma vart du ska vara.’’ Han visade bågen och pilarna. Jag kramade om honom. Jag tänkte mig inte för att människorna var här.

Han kysste mig en gång och försvann med ett leende på läpparna. Jag var som borta i min värd men det hade hänt. Jag såg det i tankarna. Leendet kom upp på läpparna. En av männen hade hört  att jag sa något.

’’ Tyst med dej!’’ Skrek mannen. Jag tystnade. En man kom och satte sig mitt i mot mig. ’’ Vad gjorde du här ute ensam?’’ Sa den mannen som satt mitt i mot mig.

’’ Jag är en ensam springare.’’

’’ Du ser ut som vara fjorton år gammal.’’ Jag nickade. ’’ Du heter?’’

Jag suckade. ’’ Amelia Cullen.’’ Jag tittade ut genom fönstret. Hans frågor börjar bli irriterande. ’’ Är du bara för att döda mig så gör det eller bara ställa frågor?’’ Han blev förbluffad över den frågan.

’’ Jag frågor bara.’’

’’ Det blir aldrig något svar på frågan och aldrig svar på livet.’’ Sa jag snabbt. Han gick och satt sig någon ana stans jag brydde mig inte om det. Det luktade unket. Nej tänkte jag det var blod. Jag tog upp benen på stolen och kollade ner på benen och koncentrerade mig.

Dom började kolla på mig och sa. ’’ Öppna såret mer.’’ Jag blängde på dom. Lukten blev färsk och saftig. ’’ Nej inte blod det finns droger i det.’’  En av männen gick fram till man som hade suttit vid mig och gick till mig igen. ’’ Vad regera du på blod?’’

’’ Inget bara att det stinker här inne.’’ Jag gav honom ett leende. Han gick och pratade med en man längre fram och han kom till mig.

Hans ansikte var igen känt. ’’ Du är en vampyr mycket gammal en.’’

’’ Ja, jag är vampyr men inte normal.’’ Jag vill inte veta vad han hette.

Jag kollade ut från fönstret igen när vi plötsligt landade.

’’ Välkommen till cirkusen.’’ Jag stirrade på något. Det var bilder och minnen. Den här cirkusen hade jag jobbat på för ut men kom tillbacka jag fattar inte vad som händer.

Jag reste mig upp och gick ut. Det första jag såg var en kille som hette Darren. Halv vampyr med hjälpare till den andra mannen som hade suttit mitt i mot mig. Jag himlade med ögonen.

’’ Allt blir bara fel i mitt liv just nu.’’ Jag gick upp och satte upp ett tält. Killen Darren kom in. ’’ Är du ny här?’’ Jag nickade.

’’ Jag jobbade här för ett par år sen.’’ Sa jag. ’’ Darren, jag vet din hemlighet. Jag är en vampyr som du men jag har förmågor som din mästare.’’ Jag skrattade lite och blinkade mot honom. Jag gjorde mig ordning för föreställningen. Min svarta klänning utan axel band. Jag koncentrerade mig på numret och gick mot tältet. Jag sa hej till alla. Flera var glada över att ha mig tillbaka, men inte en, Darrens mästare. Mr von Crepsley. Jag var efter honom. Och jag gick ut. Ställde mig i mitten va tältet. Och kollade på alla där inne.

Jag klappade händerna tyst och elden brann på min hand. Ut över hela kroppen. När jag till sist var eld över hela mig. Flera ropade på hjälp ingen lyssnade på dom. Till slut så försvann jag. Och landade på linan. Och hoppade ner till marken. Jag bugade och gick ut.

’’ Hur fan gör du det där?’’ Sa Oskar. Han hade fjäll på hela kroppen och hade behandlats illare en mig. ’’ Förmågan gör de, och koncentrationen.’’ Jag fnissade lite. ’’ Var är Darren?’’

’’ Han gick.’’ Jag nickade. Jag gick ut till honom.

’’ Darren, du måste dricka någon gång.’’

’’ Inte du med.’’ Sa han. ’’ Jag vill bara ditt bästa, jag vet hur det var första gången att dricka det.’’ Han kollade på mig.

’’ Du gör det jo hela tiden.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ Jag sa jo att jag var annorlunda. Jag dricker djur blod men en död mans blod.’’

’’ Du kan jo bli sjuk av det.’’ Jag skakade på huvudet.

’’ Jag sa jo att jag var annorlunda. Och du om du vill prata så då kan du göra det med mig.’’ Jag gav mig i från hans tält och sprang till det närmaste bår huset. Jag knackade en gång. ’’ Vad vill ni ha?’’

’’ En död mans eller kvinnas blod, jag är vampyr inte som din vän.’’

’’ Hur många flaskor?’’ Jag tänkte lite.

’’ Fem om det går bra.’’ Han nickade. När han var klar så fick jag allt blod. Jag gav honom pengar.

’’ Jag kan inte ta i mot dom.’’

’’ Jo det är det minsta jag kan tack för det du gav mig blodet.’’ Och sprang till cirkusen igen. Jag gömde flaskorna så gått det gick och tog en nu. Törsten var borta. Jag kunde slappna av. När han kom in i tältet. ’’ Jag viste att du skulle komma tillbaka.’’

’’ Dom tvingade mig hit. Jag har lärt mig att dricka en död mans blod.’’

’’ Du kommer att dö.’’ Hans leende blev bredare.

’’ Nej jag har gjort det i år tionde.’’ Och det försvann.

’’ Håll dej borta från Darren.’’

’’ Du, jag tänker inte skada någon här. Det är hans val inte mitt!’’ Skrek jag åt honom. ’’ Du är för farlig för honom!’’ Skrek han.

Jag tystnade men. ’’ Det jag sa det är hans val inte mitt.’’

Jag gick ut. När jag kom så såg jag Darren. ’’ Darren.’’ Han kollade på mig.

’’ Vad skiljer er åt?’’

’’ Jag har ett monster som kan komma ut när som helst.’’ Jag sprang in i skogen. Jag skrek ut mig smärta. En man såg det. Jag såg rakt in i hans ögon och slocknade.

Jag satte mig plötsligt upp. Jag andades tungt och svettades.

’’ Du har vaknat lilla du.’’ Det var en vampyrgeneral. ’’ Jag måste ha svimmat.’’

’’ Det kan man nog säga. Jag hörde något skrika och sen bara låg du där med vingar.’’

’’ Du sa att jag hade vingar.’’ Fan också. ’’ Vart bor du?’’

’’ Cirkusen.’’ Vi gick ihop tillbaka dit. Jag såg Darren och Oskar prata om mig.

’’ Darren!’’ Han gick mot mig. ’’ Vart fan var du?’’

’’ Jag sprang in i skogen och svimmade.’’ Det var jo ingen lögn. Jag såg då mr von Crepsley. ’’ Du gjorde det för att rymma va?’’

’’ Nej om jag hade stannat kvar och ni skulle höra mig skrika så skulle era öron var bort blåsta.’’ Jag gick från dom och in i mitt tält. Jag tog fram en flaska och drack. Det höll mig lugn. Det var ett par femtio till flaskor bara med blod i.

General stog och pratade med mr von. Jag hatar honom så mycket det han gjorde mot mig. Jag blev alltid påmind av hans jävla leende.

’’ Amelia? Så här gör vi du följer med mig imorgon natten efter alla uppträdande.’’ Jag nickade han gick ut. Och Darren kom in.

’’ Du ska i väg?’’

’’ Jag vill inte det men jag måste göra som han säger är min lag.’’

’’ Vem av dom?’’

’’ Du kommer inte att fatta det här när jag säger det här. Mr von Crepsley.’’ Han stirrade med öppen mun.

’’ Jag var som du medhjälpare, det ända jag fick var svek och mord, på den jag älskade.’’

Föreställningen började och jag var sist.

Jag kom upp från ingen stans. Och elden brann på mig och vingarna kom ut från mig. ’’ Fan också inte nu.’’ Viskade jag. Jag brann som igår och vingarna försvann när jag kom upp på ett annat ställe och brann inte. Jag bugade och gick ut och sen sprang till tältet.

’’ Fan vad jag hatar dej Kolanen.’’ Ropade jag. En man kom in en människa. ’’ Wow du hade den bästa av dom alla.’’

’’ Tack.’’ Jag tog fram en flaska och drack upp den. Han gick ut.

Jag blev ensam med tystnaden. Jag grät tyst.

Smärtan kom men jag kunde inte skrika. Och just då kom han in.

Det blev svart.

Jag vaknade upp. Jag svettades och andades tungt det var bara en timme kvar tills föreställningen.

Jag gick upp och gjorde mig i ordning. Klänningen hade jag på mig. Jag sminkade mig. Svart så att jag såg ut som en svart ängel skulle det bli i kväll.

Jag gick ut och in. Jag var sist i kväll med. Jag gick.

Jag stannade och väntade då öppnades ögonen. Och alla var på hela spända. Vingarna var inte vita utom svarta. Jag började flyga ut genom publiken. Jag landade och elden brann på mig. Och jag försvann. När jag kom tillbaka så brann jag inte mer. Jag bugade och gick ut.

’’ Amelia kommer du.’’

’’ Jag ska bara packa först.’’ Jag sprang till tältet, jag packade alla blod flaskor. Och kläderna. Jag bytte om. Jag satte upp håret i tofs och hår bandet. Jag gick ut. Och jag gick mot honom.

Jag sa hej då till alla. Darren och Oscar skulle jag sakna mest.

När vi hade sätt oss i bilen så körde han i väg.

’’ Din show är fantastisk.’’

’’ Tack men det är inte jag som är då. Det är monstret. Jag kommer bara i slutet och när jag har vingarna.’’

Jag skämdes över det. Vi var tysta en stund.

’’ Hur länge har du haft det så här?’’

’’ Tio dagar nu. Eller längre jag kom inte ihåg.’’

’’ Jag hörde att du nästan blev dödad av en…’’

’’ Ja men jag klarade mig och det var då monstret kom fram. Jag kan fortfarande inte fatta det.’’ Det blev tysta och vi var tysta hela vägen dit vi skulle.

Jag vill inte ens fatta att jag skulle bo hos honom. Jag packade upp i ett rum. Allt fanns där. Ett badrum och ett kylskåp var det ända jag behövde. Jag satt mig i fönstret och kollade ut när det regnade. Jag kollade in en sekund. Där stog han. Jag sprang fram till honom. Kyssen var som en evighet. ’’ Vad vet mamma?’’

’’ Inget hon tror att du är på skolan.’’

’’ Bra.’’ Han kysste mig om och om igen. Han vill aldrig släppa mig och jag honom. När det knackade så släppte han mig och försvann.

’’ Kom in.’’ Min röst var inte som vanligt men jag försökte i alla fall.

’’ Stör jag dej eller?’’ Ja du förstörde värdens bästa stund och du gjorde så att han försvann tack för det. ’’ Nej då jag klara mig. Innan du går kan du fixa lite mer blod?’’ Han nickade. Han hade redan vant sig att jag bodde hos honom. Han hämtade blod åt mig. Det bara regnade så jag gick ut till slut.

Jag stog mot en väg huvudet vilade på vägen då en kille kom fram till mig.

’’ Hur mår du?’’

’’ Bra.’’

Jag vill inte prata med någon inte ens killen. Så jag gick mot huset där han bodde. Jag kunde inte fatta att jag inte viste vad han hette. Jag struntade i det. Jag ville bara ha ett hem som jag fick bo i. Jag stängde dörren just då gick solen ner. Mannen kollade om jag var på rummet och där var jag. Jag la mig ner för att sova.

’’ Vad gör du på dagarna?’’

’’ Inget är ute och kollar på typ ut genom fönstret. Du behöver inte hämta blod till mig jag ska ändå ut i natt.’’

Han gick ut. Och jag blundade. Somnade i sömnen.

Det var kallt det var vinter snart jul och min födelsedag. Jag hörde fot steg skriken där nere i tunnlarna. Jag fattar inte vad som händer. Jag tog händerna på huvudet och började skrika. Jag sprang från platsen men den förföljde mig hela tiden.

Till sist så hoppade jag ner i tunnlarna. Och jag kunde se vad hände pryl eller sak har nere.  Jag gick allt närmare en plats för varje steg och han hängde där Oscar. Och såg en man till. Jag slog till honom i magen. Jag hade inget vapen. Jag slog till honom hela tiden. Och till slut så kom jag på elden, den var på händerna.

Någon ruskade på mig elden försvann och allt gjorde det. Jag satte mig upp. Jag flåsade och svettades.

’’ Vad hände jag trodde att du skulle äta något.’’

’’ Jag med men jag var fängslad i drömmen som tidigare.’’

Jag reste på mig och gick ut och ut för att hitta någon människa. Som jag visste så hittade jag en. Och gjorde hållet och drack. Jag drog mig undan och läckte såret och försvann där ifrån.

När jag kom innan för dörren, så var jag uppe på vägen.

’’ Vad har jag gjort nu då?’’ Han släppte mig jag kom på marken och hostade. Jag ville resa på mig men gick inte.

’’ Vart är dom? Dom är inte på cirkusen.’’

’’ Jag vet inte.’’ Sa jag.

’’ Du som sov länge du måste ha drömt vart dom är?’’

’’ Jag drömde att Oscar var fast och en man var där nere i tunnlar och jag hörde röster. Och jag sparkade mannen och jag hade eld på händerna.’’

’’ Det hände faktiskt. Du hade eld på händerna.’’ Jag stirrade på honom. Nu var det läskigt.

’’ Jag tror att dom är i en stad med tunnlar men mr von Crepsley har varit där för ut.’’ Jag tystnade och fick tillbaka blickar. Jag såg hur dom letade. Vart fan är ni? ’’Dom bråkade och sen gick Darren ifrån honom. Och nästa gång så såg jag honom hänga upp och ner. Och jag slog honom inte Darren alltså mannen, inte von.’’ Jag tystnade. Jag kunde resa på mig och jag gick in på rummet. Dom pratade hur dom kunde använda mig. ’’ Jag är ingen leksak, jag är en vampyr!’’ Skrek jag. Det blev tyst. Jag la mig i sängen. Jag var trött på allt bråk.  Och somnade.

Jag var i tunnel. Jag kollade runt. Jag såg von och Darren bråk han gav sig iväg. Jag var som ett spöke. Jag kom fram till han var.

Jag blev till vampyr igen. Jag slog honom imagen. Och sprakade honom så mycket han började bloda. Jag försvann där ifrån.

Jag vaknade upp. ’’ Nytt?’’

’’Nej. Och sluta tjata på mig.’’ Jag reste på mig och gick på toa för att tvätt ansiktet. Jag tog vattnet i ansikte tog händerna på handfattes kantater kollade på mig i spegeln. Håret förstört och ansiktet med.

Jag gick ut från toan och åt frukost. En maka med vatten vad bra jag känner mig. Jag åt när jag satte på tv en.

’’ Sex kroppar hittade.’’ Sa hon på tv en.

Han kom upp efter en timme. Jag kollade på min halva upp ätna maka.

’’ Vad här hänt?’’ Jag pekade på tv en. Han kollade.

’’ Där det hände kommer allt att hända.’’ Jag tvingade i mig den sista biten maka. När jag hade ätit up så.

’’ Sitt ner.’’ Jag gjorde det. ’’ Varför säger du inte bara sanningen?’’

’’ Jag gör jo det. Jag kan inte gå in i en kyrka.’’ Och vi gick till kyrkan med annas han gick in så stog jag utan för.

’’ Du hade rätt om det där.’’

’’ Jag kan inte ljuga för dom jag bor med. Fråga vad som helst.’’

Han tänkte efter. ’’ Vad heter han du pratade med inne på ditt rum?’’

’’ Markus.’’ Sa jag.

’’ Kort fakta.’’

’’ Mamma min gudmor Artemis, pappa Ares och hans syster Vanessa.’’

’’ Okej jag tror dej.’’ Jag gick nu och klädde på mig ett par mjukis brallor och en varm tröja och gick ut. Att var ensam var som jag vet inte vad. Jag satt mig under ett träd och väntade.

Tills sist så kom han. ’’ Hur mår du?’’

’’ Inget vidare men jag skulle må bättre om du var här.’’ Han försvann.

Och rök kom upp, där stog han. ’’ Markus!’’ Jag sprang fram och kysste honom. Jag höll om honom. Kyssen var som hundra dagar när den bara var någon minut. ”Bra kom nu.”

’’ Nej jag kan inte…’’

’’ Jo det kan du nu. Jag har tvingat alla att tänka sig att du kommer upp.’’ Jag nickade.

”Hämta alla saker och säga hej då.” Vi puffade oss till där jag bodde.

Jag packade väskan med alla saker. Jag var klar när det knackade på.

’’ In i badrummet nu.’’ Han nickade och gick in.

’’ Kom in.’’ Sa jag. ’’ Bra där är du jo kom du ska få träffa en av prinsarna.’’

’’ Nej tack jag klara mig och jag måste ge mig av nu.’’ Jag gick in badrummet hann kasta in min väska. När någon tog tag i min arm.

’’ Lyssna på mig nu. Gör nu som jag säger eller få smärta.’’

Jag nickade. Jag följde med ut. ’’ Så du är Amelia?’’

Jag nickade. Jag viste inte hur jag skulle prata. ’’ Vad gör du här ute?’’

’’ Jag var i Tulansa och sen så kom det någon från en cirkus som tvingade mig dit och så kom han och hämtade mig.’’

Jag kollade bara ner i mina händer. ’’ Ursäkta mig.’’ Jag sprang in på rummet och in på toan. ’’ Markus vi måste dra nu.’’

Vi hade puffat bort. Och kom hem igen.

Himmelen dag 1

Kärra dagbok!

Nu är jag hemma igen med alla. Det flesta blev överraskade att jag kom så fort men jag hade inget val skulle jag dö eller leva?

Mamma var glad och Elinor var här också.

Hej då.

Jag skrev fort in allt i den sista sidan och stängde den.

’’ Amelia kom ut vet jag?’’ Jag kom ut springande. Plötsligt så hade jag vingarna. Min svarta klänning blev till vit och vingarna med. Jag kramade om Afrodite. Och gick ner. Mamma kom springande i mot mig och kramade mig. ’’ Du är i säker het nu.’’ Jag började le och gråta. Pappa kom efter. Jag kramade om alla förutom Cumulus och Dinos.

Att bara kolla på andra alla leenden var som solen.

Vingarna gick bort som om man gömde dom. Jag satt mig ner och kollade ut. Jag började faktiskt sakna jorden. Jag hörde inte vattnets bris mot stranden eller fåglar kvittra?  Allt var så annorlunda här.

Alla var väll glad men inte jag.  Jag vill bara tillbaka kändes det som men du har allt här nu. Jag tittade ner i mina händer allt vara bara fel.

Nu grät jag. Markus såg mig och gick fram till mig.

’’ Hur mår du?’’

’’ Vad tror du?’’ Han blev tyst. ’’ Jag mådde så dåligt du gör nu.’’

’’ Jag mår fan mycket värre! Jag kan ditt ner igen. Men du kan inte det.’’ Jag tystnad och sprang där ifrån.

Jag gick upp mot där jag brukade sitta när jag var fyra år. Minnena kom fram från alla. Ett minne satte jag i mig.

’’ Vad gulig hon är, Iala.’’ Sa kvinnan.

’’ Ja det är hon, hon springer runt hela tiden jag vet inte vad jag ska göra med henne?’’

’’ Skicka henne till jorden?’’

’’ Vilken bra ide, jag säger det till Artemis.’’ Iala sprang till Artemis och sa det.

Jag kom tillbaka till verkligheten. Jag bara satt mig ner. Tårarna bara rann. ’’ Det var inte Artemis som hade skickat mig dit, min mamma. Hon heter Iala.’’ Jag kände smärtan. Allt bara blev ond inom mig. Min vita klänning höll på att bli svart.

’’ Lunga dej nu.’’

Den blev klar vit igen men jag såg skymtar av det svarta.

Jag letade upp min mamma när jag såg henne. ’’ Iala där är du!’’

’’ Hur vet du mitt namn?’’

’’ Enkelt kan läsa tanker! Din idiot du skickade mig till jorden det var du som startade allt! Inte Artemis. Hur ska jag kunna lita på dej?’’

Hon tystnade. Pappa kom springande i mot mig. Jag hoppade undan attacken. Och vingarna kom ut. Och jag flög i väg.

’’ Vad ska vi göra?’’

’’ Se till att hon inte kommer till jorden igen bara det inget annat.’’

Dom nickade och flög efter mig.

Jag landade som såg ut som en skog. Elinor kom springande i mot mig.

’’ Syster kom nu tillbaka.’’ Hennes röst.

’’ Det funkar inte så nu, jag vill tillbaka den platsen som jag har bott på i hela mitt evigt långa liv.’’ Hon blev tyst och kramade om mig.

Jag hörde fot steg minst hundra meter bort. ’’ Stanna här och sa att jag är borta.’’ Hon bara skakade på huvudet. Jag släppte henne. Och jag sprang ifrån henne. Så att hon inte såg mig.

Vingarna utvecklades.

’’ KOM OC TA MIG DÅ!’’ Skrek jag. Jag flög igenom luften och tittade överallt. Så att ingen skulle se mig men plötsligt så fick jag smällen. Jag skrek min smärta. Vingarna var borta. Jag störtade genom luften när jag landade på den platsen jag mycket tyckte om. Jag skrek av rädsla. När jag landade och jag rullade in i något. Så att det gjorde ont.  Jag vill skrika men jag viste inte hur jag skulle göra det.

Jag började gråta. Tårarna var heta mot mina kinder. Snabba fot steg var det. Jag hörde inte vilka det var. Nu var det över kändes det som. Allt jag viste skulle försvinna.

’’ Amelia, vart är du?’’ Alla var och letade efter mig. Jag vill skrika av smärta. Jag låg på sidan. Min högra sida var av blod efter krassen.

’’ Här är hon!’’ Hörde jag folk säga. Nu var jag tyst och blundade försiktigt. Och allt bara försvann.

 

Jag sprang efter alla om dom hade hittat henne eller inte? Hon låg där. Vingarna kom ut och hon såg förstörda. Dom vände henne för siktigt. Hon var blodig och förstörd. Någon av vakterna kollade pulsen.

’’ Jag är lessen vem det finns ingen puls.’’ Jag grät och alla andra med.

Det var Markus som grät mest. Alla andra gick när jag stog kvar.

’’ Elinor kom nu.’’  Jag skakade på huvudet. Jag vill att hon skulle komma tillbaka till mig men vad kunde jag göra? Jag satt mig ner och satt där och bara väntade på att hon skulle öppna ögonen. Men det hände aldrig. Jag får inte ge upp. Intalade jag mig flera gånger,

Hon rädde på sig. Hon levde.

 

Jag öppnade ögonen. Vingarna kom ut. Elinor skakade var skrämd.

’’ Elinor om du inte vill bli som mig så spring här ifrån och det är nu!’’ Skrek jag. Hon tvekade inte en sekund.

Jag stog där. Klänningen blev svart och vingarna med.

’’ Vad är det som händer med mig?’’ Skrek  jag ut. Jag gick till visande vattnet och kollade ner. Jag såg mig nu och när jag såg ut för tre dagar sen. Jag suckade. Jag bara föll till marken och satt mig upp och gav upp jag vill inte strida mer eller något. En vakt tog tag mig i armen.

Jag var tyst. Hela vägen vi gick. När vi kom fram.

’’ Du ska till jorden igen du är för farlig för oss.’’ Jag kollade upp. Zeus.

’’ Du sa jo för flera månader sen att du vill ha mig tillbaka och nu är jag här så vill du att jag ska tillbaka? Jag förstår mig inte på er.’’

Jag reste på mig och flög iväg. Jag började flyga ner åt.

’’ Hitta henne, men om tjugofyra timmar.’’ Var det sista jag hörde.

Jag kom ner på jorden. Och jag blev till mig igen mjukis brallor och allt.

Just då kom Markus ner. ’’ Jag vill vara med dej.’’

Vi gick i staden och jag såg en man en bit bort och en bakom oss. Jag svallade. Jag försökte springa där ifrån men det gick inte.

’’ Släpp oss!’’ Skrek jag.

’’ Aldrig.’’ Han höll mig orörlig, hela hans kropps vikt var på mig. Jag försökte men Markus hade gett upp. Han var hård och bestämd. Jag gav till sist upp. En man tog mitt ansikte i sina händer och kollade på mig. Alla märken på naken kom fram när jag kom till en anan stad skulle dom försvinna.

’’ Kolla nackarna.’’ Sa han.

’’ Kolla på det här.’’ Han gick runt och kollade ner på min.

’’ Du är en novis.’’

’’ Nej. Jag är inte en novis, strogi eller moroin. En blandning är jag.’’

Fan också. Nu var jag körd.

Han ställde sig fram för mig igen. ’’ Du min vän kommer med oss. Släpp den andre han behöver vi inte.’’ Markus sprang iväg.

Jag kastades in i en lastbil. Och satt tyst.

Blodet var helt bort från kroppen nu. ’’ Fan också.’’ Muttrade jag.

’’ Vad vill du? Är det blod?’’ Jag rykte till.

’’ Svar på frågorna och du får det.’’

’’ Vad heter du? Vet du vem Dimitri Bevilsko är?’’

’’ Amelia, jag känner igen namnet men kommer inte ihåg vem det var.’’

’’ Ja eller ett nej din demon.’’

’’ Ja, jag känner honom.’’ Jag höll på att gråta.

’’ Bra.’’ Han kastade påsen med blod. Jag drack upp det. På en gång.

Han stannade bilen. Dörren öppnade sig och en av männen hämtade mig. Han led mig i ett hus. Vi gick upp för trappan och han kastade in mig i ett rum och låste det.

Jag satt i fönstret hela tiden jag visst inte vad dom gjorde eller vad klockan var? Jag var rädd för att se saker som jag var rädd för.

Jag vände mig på huvudet. Mason stog där, jag stirrade på honom. Med annan jag hörde vad dom sa.

’’ Vad ska vi göra med henne?’’

’’ Jag vet inte riktigt en jag får tänka.’’ Den röst var så i väll känd.

Han gick upp för trappan och in i det rum jag satt i.

’’ Amelia, vad gjorde du inne i staden?’’

’’ Jag rymde igen hemifrån.’’ Jag kollade ut en snabb sekund och vakterna som letade efter. Jag hoppade ner från fönstret och ställde mig i ett av hörnen.

’’ Är du rädd?’’ Jag viste inte vad jag skulle säga.

’’ Ja, jag är rädd.’’ Jag satt mig ner tyst. Han kollade på mig.

’’ Ditt ansikte är förstört och vad här hänt på sidan?’’

’’ Jag gjorde illa mig och ja skrapade upp det.’’ Han vände sig om en gång gick ut och låste. Jag fattar inte vad som händer?

Jag la mig i sängen och somnade.

Jag gick upp och kollade ut från rummet.

Jag öppnade ögonen. Jag var blöt över hela kroppen. Jag började gråta. Men jag slutade. Någon låste upp och gick in. ’’ Amelia.’’

Det var Emil och Martin som kom för att hämta mig. Jag reste på mig.

’’ Kan ni gå ut.’’ Dom låste dörren.

Jag gjorde mig i ordning klädde på mig mjukis brallorna. Det var dom ända jag hade. När jag var klar så knackade jag på dörren och dom gick bort från den. Jag sprakade upp dörren. Och gick ut. När jag kom ner så stog Emil och pratade med den mannen som hade tagit mig. Så allt vara bara för att jag skulle komma tillbaka till skolan. Jag stannade i trappan. Jag viste inte hur jag skulle kunna lita på Emil?

Han kollade på trappan där jag stog och kollade på honom.

’’Amelia kommer du?’’ Sa han. Jag svarade inte. Han gick upp och drog mig i armen och ner för trappan. ’’ Aj! För i helvete släpp mig jag kan gå själv.’’ Han släppte mig. Vi gick till bilen. Jag satte mig längst bak. Dom frågade frågor hela tiden jag svarade inte på någon.

Till sist så stannade dom bilen. Jag märkte inte det.

För en dom vände sig om mot mig. Och kollade på mig. Jag kollade inte upp bara nere i tomma intet. Dom vände sig om igen och startade och körde iväg. Jag kollade upp en gång och kollade på mina händer var för störda. Martin kollade bak när jag tog upp mitt ansikte, händerna förstörd och ansiktet var med ärr lite här och där.

’’ Vad här hänt med dej?’’ Frågade han. Jag svarade inte. Jag hörde inget det ända jag hörde var en röst i mitt huvud. Hans sista ord.

Vi ska vara tillsammans in till det sista. Och sen gick rösten bort och jag skakade på huvudet.

’’ Inget har hänt med mitt ansikte.’’ Jag fattade inte att jag pratade.

Allt var så stilla i huvudet. ’’ Vad gjorde du ute på stan?’’

Nu var jag tyst länge. ’’ Jag rymde hem ifrån med Markus.’’

Jag kunde inte fatta att dom kanske hade tagit honom. Nu blev jag tyst igen och frågorna bara kom utan att jag svarade.

När han stannade bilen. Jag öppnade dörren. Och hämtade min väska och följde med dom. Skolan var väll slut så det var inte så många här hade väll åkt hem förr lovet. Jag skulle ha varit hem men inte det heller.

Jag packade upp alla saker och bäddade säng. Satt mig på golvet, ryggen mot golvet. Och väntade att något skulle hända men inte då lika tyst. Jag reste på mig gick in i badrummet och kollade mig i spegeln.

Jag tog vatten på ansiktet. Torkade och satte händerna på hand fatet. Och kollade ner. Jag mådde verkligen inte bra. Och det här ska bli ett normalt lov som alla andra men jag är på skolan.

Jag tog det lugnt hela lovet gick som det gick. Långsamt. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick ner till tränings salen. Och tränade lite enkla saker.

När jag hade övat en timme eller två.

’’ Jag viste inte att du skulle träna.’’ Rösten var så väll bekant. Så jag vände mig om och kollade runt. Det var mörkt men ljust ändå.

’’ Ja vad ska man göra på lovet när man inte kommer hem.’’

Han klev ut i ljuset. Det var Martin. Först så trodde jag att det skulle vara Emil.

’’ Vad vill du Martin?’’

’’ Jag hörde något och så jag gick hit för att kolla vad det var.’’ En enkel förklaring. Jag suckade.

Och vände ryggen mot honom. Han gick där ifrån. Jag trodde att jag skulle höra hans fot steg men jag hörde inget. Fan också, tänkte jag.

Jag måste säga det till Emil eller någon. När jag skulle ta ett steg till så kom alla bilders minnen, allt Yuris kropp från det lilla kriget.

’’ Vad vill du mig?’’ Skrek jag. ’’ Martin du gör illa folk varför?’’

Jag började skrika av smärta.

Smärtan höll i sig ett tag när den försvann. Jag kunde inte resa på mig.

Allt varför svagad, benen, musklerna allt var försvagad.

Två män tog tag i mina armar och gjorde så att jag stog upp.

’’ Varför är du här?’’ Jag hörde frågan det tog lite tid att svara.

’’ För att jag inte har någon stannas att bo eller gå i skolan. Du jag vet inte ens det själv. Du kom jo för att hämta mig du borde vet det.’’

Men han gjorde inte det. Det var jo Emil som stog och pratade med mannen. ’’ Emil vet det.’’ Han reste på sig och gick där ifrån.

’’ Du stannar här.’’ Sa han. Jag hade aldrig hört hans röst så hård för ut.

Jag var rädd. Jag viste inte vad jag skulle göra. Det ända jag hörde deras röster i huvudet.

’’ Enkel att fånga Emil.’’ Jag fattade inte vad som hände då. Då smälldes dörrarna upp. Jag kollade dit. Alberta i täten, flera beskyddar fick ta hand om Emil och Martin.

’’ Amelia varför kom du tillbaka?’’

’’ Jag vet inte.’’ Jag kollade på Emil. ’’ Varför tog du tillbaka mig?’’

’’ Det var inte så, dom hittade dej och dom ringde hit.’’ Han andades.

’’ Det sägs att du rymde här ifrån.’’ Han tystnade. Jag blev för bluffad för svaret. Jag kom och tänka på det.

’’ Så du säger att jag inte borde vara här?’’ Jag började nästan gråta.

Jag reste på mig och gick ut. Jag brydde mig inte om dom. Och gick ut. Och satt mig på gräset. En skepnad kom ner det var Yuri. Jag kollade på honom. Hans blick på mig gjorde ont. Jag skakade på huvudet och Markus kom ner.

’’ Amelia snälla du kom upp till oss?’’

’’Du, jag går inte på det där. Du säger att jag ska komma upp och så dödar ni mig. Jag dör på den platsen jag har till bringat mitt liv mest på.’’

Jag ställde mig upp. ’’ Markus, kom ner och bli den du var förr?’’

Han skakade på huvudet och försvann. Jag kollade efter honom.

Jag började långsamt gå tillbaka. Nu insåg jag hur mycket jag saknade alla.  Och in på rummet, jag kastade mig på sängen och somnade.

Jag klättrade upp på berget och högre tills jag kom fram till öppningen.

Jag satte mig upp. Jag reste mig upp och tog på mig något och gick ner. Det var lite ljus kvar men inte så mycket. Så jag gick in till tränings salen och så såg jag.

’’ Sluta nu!’’ Smärtan kom jag började skrika. Det slutade en sekund och sen så kom det tillbaka. När det slutade på riktigt så reste jag på mig. Och sprang där ifrån. Och jagade.

Jag gick in på rummet och la mig ner. Smärtan hade gjort så ont. Jag andades tungt.  När jag hörde att dörren öppnades försiktigt.

’’Amelia, du får gå om du vill eller stanna kvar?’’ Jag kollade bak en gång och la huvudet på kudden. ’’ Enkelt jag stannar.’’ Jag viste att det fanns fler där ute. Nu började de prata.

’’ Jag kan ge mig av, men jag vill stanna.’’ Jag tog ett andetag.

’’ Eller så kan ni döda mig.’’ Sen vände jag mig och bara la huvudet på kudden.

När jag vaknade så gjorde det ont i kroppen. Jag vill skrika ut min smärta. Men den gick över. Jag blickade några gånger och jag var törstig. Så jag gick och hämtade en flaska. Och drack. När den var slut så tänkte igenom vad dom hade sagt igår. Jag suckade. Det där berget jag hade drömt om hade jag satt för ut. Jag började tänka igenom men det var menings löst. Jag gick ner åt frukost. Och inte gjorde något. När det knackade på dörren.

’’ Vad vill du?’’ Dörren öppnade. Det var en moroin.

’’ Är du Amelia?’’ Jag suckade. ’’ Ja det är jag.’’ Jag viste på en sekund vad hon gjorde här.

’’ En fråga?’’

’’ Visst.’’

’’ Varför är Emil så röd över hela kroppen?’’ Jag stannade till. Jag kollade på henne och gick ut. Jag såg honom.

’’ Du jag tror att du planerade allt så att jag skulle kom tillbaka till skolan ändå.’’ Han nickade. ’’ Varför?’’

’’ Du hade tillstånd för Alberta men inte från rektorn och du var efterlyst det var därför vi dök upp i tunnlarna.’’ Nu började jag fatta allt. Jag skakade på huvudet och gick där ifrån.

Det var någon vecka kvar så flera började komma tillbaka. Jag höll mig på avstånd som vanligt. Ensamheten var så lung och tyst. Jag gick upp sen. Jag tvättade ansikte. Jag såg förvällig ut. Jag suckade och gick ut. Kollade ut genom fönstret. Det regnade och blixtrade. Det knackade på dörren. Jag gick för att öppna. Det var en man med mina böcker och schema. Jag suckade hårt. Jag gick ner för att äta lunch. Alla kollade visst på mig. Och jag kollade ner på maten. Jag röde den inte ens, till sis så åt jag av den. När jag hade ätit upp och jag gick upp igen.

Jag stannade trappan till elevhemmet. Jag kollade ut. Någon satt under trädet där jag brucklade sitta. Jag började gå dit och kolla.

Jag satt mig bredvid honom. Han kollade på mig. Jag kollade inte tillbaka. När det började spöregna så sprang han in. Men jag satt där under. Jag viste varför det regnade. Dom är arga på mig. Jag tog upp knäna och kollade ner i dom. Jag viste inte om det var tårar eller regn. Det var kallt och blött. Blixten slog ner en bit ifrån mig. Alla höll andan och hoppades att ingen hade skadas. Jag satt och skakade av att det var kallt. Killen som satt vid mig var orolig för att han sprang ifrån mig. Jag började faktiskt le mitt i allt. Dropparna droppade från trädet och landade i mitt hår eller på huvudet. ’’ Gå in till era elevhem och det är nu.’’ Rösten var väll känd och hård. Alla gjorde det hon eller han sa. Och beskyddarna var ute och letade efter dom som inte hade gått in. En beskyddare hade hittat mig under trädet och skrek på dom andra. Jag var helt frusen. Jag viste inte hur jag skulle öppna munnen.

Två beskyddare hjälpte mig upp Och hjälpte mig att gå tillbaka upp till rummet. Jag la mig i sängen och jag började känna värmen.

Och somnade in i sömnen.

Jag var på ängen. I en vit klänning ena armen var t-shirt och andra delen var som ett linne.

När jag såg vems dröm det var så. Jag kände värmen att se honom igen.

’’ Jag viste inte om jag skulle kunna hitta dej.’’ Leendet på läpparna gjorde mig varm och stark till den krigare jag var.

’’ Du kommer aldrig att hitta mig där ute bara här inne i drömmarna.’’

Jag suckade efter att ha sagt meningen. Han kom fram till mig och kramade om mig. Jag gjorde det tillbaka. Kyssen mot mitt huvud var fullt av kärlek, jag finasde till.

’’ Ditt skratt ändras aldrig.’’ Leendet växte fram på mina läppar.

Allt blev suddigt och försvann. Jag vaknade upp. Jag kollade runt lite och jag låg i sängen. Nu var jag varm. Regnet öste ner fortvarnade. Jag suckade för vädret. Och gick upp gjorde mig i ordning.

Och gick på alla lektioner. Jag öppnade skåpet där det låg ett brev till mig. Jag öppnade brevet handstilen kände jag inte igen.

Du har inte länge till.

Du måste välja leva eller död?

Mötet är vid trädet och jag hoppas att du kommer. Du måste gå ensam.

Men skulle vilja träffa mig? Jag ryckte på axlarna och gick till den sista lektionen. Träning, jag skakade på huvudet. Det var något som inte stämde.

Jag klädde på mig tränings kläderna. ’’ Jag viste att du skulle komma tillbaka.’’ Sa han. Jag suckade. Jag gjorde mig i strids position. Han anföll snabbt och enkelt jag undvek för det mesta. Slagen var hårda, jag flög ett par meter. Nu viste jag det var en strogi. Hans ögon var röda. ’’ Vad gör du här Fanzent?’’ Han stannade upp.

’’ Döda dej vad annars.’’

’’ Du kan inte döda mig.’’ Han anföll igen. Jag stog i mot attacken, och fick en ett slag på honom. Jag kastade pålen så hårt jag kunde och han föll ner till marken död.

Hans ögon var tomma. Jag satt mig ner och när dörren flög upp.

’’ Vad är det som har hänt?’’

’’ Han var här inne och han tänkte döda mig och dödade honom i stället.’’ Jag suckade igen. Jag gillade inte att döda folk. Jag reste på mig och gick ut.

Jag gick sakta till trädet. Och satt mig ner och väntade. Det var redan någon där.

’’ Markus det är du, varför vill du att jag ska dö?’’ Han kollade på mig. Så från honom till mannen bakom honom.

’’ Släpp honom han har inget med att göra med det är.’’

’’ Du har rätt, vart är hon?’’ Sa han.

’’ Inte fan vet jag. Du letar efter fel person.’’ Jag skulle just vända mig om när jag hörde Markus röst. ’’ Okej jag säger bara att du släpper honom.’’ Han gjorde det och han försvann. Jag blundade och han skakade mig.

’’ Sluta!’’ Han gjorde inte det han kastade mig så att jag kom utan för sköldarna. Jag träffade trädet med ryggen först. Jag gav mig ifrån ett litet stönade. Jag reste på mig snabbt. Han kom i mot mig. ’’ Vad vill du mig?’’ Sa jag. ’’ Det är kvitt. Hon älskar dej men du är som du är och vill ha henne för evigt men hon vill inte det.’’

Han gjorde ett nytt anfall. Jag undvek det. Och sprang tillbaka till skolan och han kom inte in för en jag hade för starkast det. Jag la mig ner på marken, blod trösten kom fram. Jag sprang upp till rummet. Och letade till sist jag hittade en flaska. När den var tom så fanns det inte så mycket kvar. Jag suckade djupt.

Jag började tänk om och om vad som hade hänt under mitt liv. Se mina vänner dö fram för mina ögon. Döda min far som lever nu igen. Jag suckade.

Jag satte mig på sängen och tog mitt ansikte i händerna.

En man kom in. Han tog sin händer och lyfte upp mitt ansikte.

Han kollade rätt in i mina ögon. Jag knuffade undan händerna. Och reste på mig. Och satte mig i fönstret. Jag började tänka på vad som hade hänt för flera månader sen. Han kramade om mig utan att jag visste det. Jag blev rädd i början. Han släppte mig och gick ut och Emil kom in i stället.

’’ Hur mår du?’’ Jag kollade på honom, jag skakade på huvudet.

’’ Dimitri var här i går va?’’ Jag stelnade till när han sa hans namn.

Jag nickade. Jag träffade en av värdens farligaste strogi. Jag skakade på huvudet.

’’ Han är inte den han var förut.’’ Jag nickade.

Jag viste att hade haft rätt. Men det jag inte förstår är att Dimitri vill fortvarande ha Rose? Nu hade jag missat något. Jag viste inte vad jag skulle tro på.

’’ Men…’’ Lade jag till. ’’ Han vill ha någon som han kan väcka och dom två blir för evigt älskade av varandra. Det är det som det inte har ändras och flickan är alltid i fara när det är mörkt.’’ Jag var tyst och kollade på honom. Jag viste inte vad eller hur jag skulle säga till någon om Dimitri. Så jag var tyst.

’’ Ditt ansikte var förstört när vi kom och hämtade?’’ Tack för att du på minde mig om det jag inte vill minnas. ’’ Jag flög och kraschade in i en bänk. Hela sidan och lite av ansikte var förstört.’’ Jag vill inte gå in på detaljer. Han gick tyst ut. Som om vi inte ens hade pratat. Jag kollade ut. Jag gick ner för trappan och gick på gården nästan alla var ute nu. Jag satte mig under eken. Jag kollade utan för skölden så stog det en tjej som såg ut som mig. Tjej sprang rakt igenom den och kastade in mig i trädet. Jag var fort på fötter. ’’ Vem är du?’’

’’ Amelie Cullen.’’ Namnet var likt mig. Vänta nu lite hon var min tvilling syster.

’’ Amelia Cullen.’’ Sa jag. ’’ Du jag vet inte vad jag har gjort dej.’’

’’ Du fick vara med din gudmor och jag med Afrodite.’’ Jag visste inte vad jag skulle svara. ’’ Du jag har inte haft det lätt. Jag kom till jorden som fjorton år och vampyr.’’ Hon stelnade till. ’’ Amelia, du och jag är tvilling systrar.’’

’’ Jag räknade ut det när du sa ditt namn. Amelie kan vi inte komma över det här och bli vänner?’’

’’ Visst, varför är du inte där uppe?’’

’’ Jag ställde till det för alla och jag har fått Kolanens arv. Du ska vara glad över att få av Nike.’’

’’ Ja det ska jag väll vara.’’ Vi gick in till skolan. Vi pratade och skrattade. Jag hade roligt. Vi sprang till rummet och jag låste den.

’’ Har du varit här hela tiden?’’ Frågade hon. ’’ Nej, jag kom hem ifrån.’’ Vi var tyst när det knackade lätt på dörren.

Hon var redan borta och jag öppnade dörren.

’’ Där är du vart har du varit?’’ Skrek Emil på mig. ’’ Ute va fan trodde du!’’ Jag smällde igen dörren och låste den. Jag tappade balansen och satt på marken. Och grät.

Amelie kom tillbaka. Hon kramade om mig. När jag satt skräddar ställning på golvet.

’’ Vad är det?’’

’’ Amelie, du lyssna på när det knackar nästa gång.’’ Hon gömde sig någonstans. Och det knackade. Jag öppnade dörren. Emil var där igen.

’’ Alla har varit ute och letat!’’ Hans röst var hård.

’’ Jag säger det igen ni behöver för fan inte leta efter mig hela tiden!’’ Skrek jag. Nu kom det fler och jag smällde igen dörren och låste den. Amelie kom fram och kramade mig.

’’ Du har inte så lätt som jag trodde att du skulle ha det.’’

’’ Du har nog inte heller så lätt. Eller?’’

’’ Jag är vampyr Amelia men jag kan inte gå ut i solen som du.’’

Jag blinkade och sen så kramade jag om henne. Just då öppnade dörren sig.

Jag och Amelie blev överraskad. Dom sprang fram till oss, två hade om mig och två hade om Amelie. ’’ Släpp henne!’’ Skrek jag. Hon kollade på mig. ’’ Nej och inte dej heller.’’ Sa Emil. ’’ Vem är det?’’ Frågade han mig. ’’ Min tvilling syster som jag inte viste om’’, jag var nära på att gråta. Han kollade på henne. ’’ Amelie Cullen.’’ Svarade hon honom. Han kollade på mig. ’’ Är det sant? Amelie att du är hennes tvilling?’’ Hon nickade. Sen så fick vi inte prata med varandra. Tre stycken pratade med Amelie och tre med mig.

’’ Hur vet du att det är din tvilling?’’

’’ Hon kan läsa tankar och vi är lika varandra.’’ Det var det ända ja sa.

Till slut så frågade jag.

’’ Varför gör ni så här mot oss?’’ Frågade jag och Amelie samtidigt.

’’ Amelia hon kan vara farlig.’’ Sa han. Jag stirrade på honom. Jag reste mig upp och sprakade till honom och sprang ut till Amelie.

’’ Tvilling!’’ Skrek vi mun på varandra. Jag kramade om henne hårt och hon mig. Jag gick ner till gården. Det var mitt på dagen. Jag ställde mig i solen och när Amelie gjorde det hon skrek av smärta. Jag tog i henne i skuggan och hela henne.

’’ Hur mår du?’’ ’’ Bra tack för att helade mig.’’

’’ Det var så lite tvilling. ’’ Vi gick tyst till mitt rum. Jag öppnade dörren.

Någon tog tag i min axlar och tryckte upp mig till väggen. Och dom slog Amelie medvetslös. Jag skrek. Jag spraka med ben våld samt. När jag till slut kom loss så sprang jag till Amelie. Hon andades knappt.

’’ Va fan var ni gjort?’’ Jag började nästan gråta. Jag tog hennes hand hon var is kall.

’’Jag hatar er!’’ Skrek jag om och igen. Jag tog min händer på hennes mage. Jag kände andetagen och hjärtat bultat. ’’ Tvilling hur gör du det där?’’

’’ Jag har haft en lärare.’’

Hon såg bekymrad ut. Solen var nere och jag hjälpte henne upp.

’’ Emil, jag trodde mer om dej. Jag viste inte att du skulle dödad min tvilling.’’ Och vi sprang i väg. Bort från skolan och vidare till en ny stad.

När vi kom fram var allt lugn. ’’ Vi går in på en natt klubb Amelie?’’ Hon nickade kort. Och vi gick in och dansade länge tills jag såg en kille.

’’ Amelie kom vi går ut nu.’’ Jag gjorde en gest mot honom. Hon nickade och vi gick ut.

’’ Vi delar på oss och ses vid hotellet okej?’’ Jag nickade. Hon sprang ett håll och jag ett annat.

Jag hörde fot stegen nära nu jag sprang fortare. Men min förföljare stannade en bit fram för mig. Jag stannade tvärt.

’’ Är du Amelie eller Amelia?’’

’’ Amelia. Vad vill ni med mig och min syster?’’ Och en gränd bredvid mig så såg jag Amelie blev bären på axen och släpptes ner på marken. Jag sprang fram till henne och hjälpte henne upp.

’’ Amelia, jag är nästan bara mamma förutom att jag är halv vampyr och halv människa. Du har tur.’’

Han gick till anfall och jag stötte bort anfallet. Men blev svag.

’’ Låt mig prova.’’ Sa hon. Jag nickade fort en av männen sickade en luft bomb. Men den gick tillbaka till dom. ’’ Vi är tvillingar. Det jag kan, som att skicka tillbaka jag blir svag men inte du.’’

’’ Du har alla element förutom blixt, skada folk ,  jag ser in i framtiden och kan ta mig in i andras drömmar.’’ Jag tittade på henne. Vi sprang till hotellet när solen just hade gått upp. Hon la sig ner för att sova men jag tänkte först sova men jag skulle ringa ett samtal innan jag gjorde det. ’’ Lämna ett meddelande.’’

’’ Hej! Det är Amelia, ring mig när du har tid. Amelie har jag hittat till slut jag måste få veta saker om henne. Hej då’’ Jag suckade han svarade inte. Jag var på dåligt humör för att göra något ting. Jag gick ut för att kolla vad som hände. Runt staden var det folk. När jag till sist kom till mitt mål så stannade jag.

’’ Jag vet att du är här så du kan komma fram.’’ Han gjorde det.

’’ Amelie har återvänt?’’ Jag nickade. ’’ Jag blir svagare för att skjuta tillbaka attacken när hon inte blir skadad alls.’’

Han funderade länge.

’’ Ni är lika som bär?’’ Jag nickade. Nu var det särket jag var tvilling syster med Amelie. Jag var jo glad men ändå inte jag fattade inte om hon ens visste vad vi kunde göra tillsammans det var därför ett liv blev till två. Jag var osäker för att Amelie bara sökte upp mig för att ta över värden jag var inte säker. Jag blundade en sekund och såg mig och Amelie tillsammans lyckliga.

Jag öppnade ögonen. ’’ Vad såg du?’’

’’ Jag och Amelie vi gick på ängen lyckliga tillsammans.’’ Han kollade på surt.

’’ Jag måste tillbaka innan hon vaknar, lessen bror.’’ Jag började gå där ifrån. Och sprang det sista till henne. Jag öppnade dörren och hon sprang och kramade mig.

’’ Vart har du varit?’’

’’ Ute och pratat med bror.’’

’’ Har vi en bror?’’

’’ Ja så där, men jag var där när han föddes och han var nära på att bli dödad av sina föräldrar om jag inte hade varit där.’’ Hon blev lugnare. Jag kramade om henne, och hon mig. Vi stog så där länge. Dörren sparkades in. Jag hoppade till och Amelie med. En höll mig orolig och en Amelie. Jag kämpade i mot. Men det var o möjligt.

’’ Var still.’’ Rösten var hård. ’’ Ska vi göra det på det lätta eller det svåra sättet?’’ Jag blev tyst. När en kille sates så att han kunde se in i mina ögon.

’’ Du kan inte rymma Amelia.’’

’’ Jo det kan vi.’’ Jag kollade på Amelie hon var rädd och svag. Hon hade aldrig utsätts för det här. Men det hade jag. Jag vill komma loss jag kämpade i mot till sist när jag föll in i mörkret. ’’ Amelia nej!’’ Hörde jag henne skrika sen så var det svart.

Jag satt under ett träd och grät. När hon kom gående i mot mig.

’’ Amelie vad gör du här?’’

’’ Jag kan ta mig in i andras drömmar.’’ Jag kramade om henne.

’’ Hur är det?’’ Frågade hon. ’’ Bra jag tror att jag vaknar snart men jag är inte säker. Hur länge har jag varit borta?’’

Hon blev tyst och sen så svarade hon. ’’ Fyra dagar.’’ Sen så försvann hon och jag satte mig plötsligt upp. Jag svettades, jag var på skolan igen. Jag suckade. Det knackad. ’’ Kom in.’’ Dörren öppnades och hon sprang till mig. Jag kramade henne.

’’ Jag vaknar alltid upp på den fjärde dagen eller andra.’’ Hon grät av lycka. Nu kom beskyddarna in. Jag sa inget. Amelie verkade arg.

’’ Amelie lugna dej. Det är deras jobb att hitta dom som rymmer och ta dom tillbaka.’’ Hon kollade på mig. Och blev lugn. ’’ Ni är svin.’’

’’ Du vi sa jo det men du vägrade lyssna.’’ Jag ställde mig upp. Jag vinglade lite.

’’ Jag kämpar tills jag dör. Om det ska ta en evighet för mig!’’ Jag satte mig på sängen annars så skulle jag trilla till marken.

Amelie ställde sig upp. ’’ Vi är tvilling systrar och även om du inte accepterar det.’’ Amelie var arg nu för vad dom hade gjort mot oss. Han slog till henne. Hon var röd där slaget blivit. ’’ Du är inte hennes syster.’’ Jag ställde mig upp och ställde mig bredvid henne. Vi såg i deras ögon dom är inte systrar. Jag nickade kort till henne. Jag gav mig på Emil och hon den andra mannen. Jag slog till Emil men han fick tag på mig och kastade mig till väggen. Jag slog till med en smäll men jag var uppe på fötter. Jag sprang rakt i mot honom. Vi flög ut från fönstret och ut på gården. Jag kände glas bitarna flyga in i ansikte det gjorde ont men inte förfärligt. Han var på fötter och jag med. ’’ Jag ger mig inte för en du accepterar att hon är min syster.’’

Han skakade på huvudet. Jag var rasande och sprang i mot honom. Jag slog till honom. Han var nere, jag satt mig på honom.

’’ Du är ett svin, rena rana helvetet. Du gjord illa min syster och mig!’’ Jag slog till honom om och om igen. När några höll fast mig.

’’ Du kommer inte undan vad du har gjort mot min syster! Fattar du det!’’ Dom gjorde mig tyst. Någon kom och tog hand om Emil. Jag var sur på honom. Efter någon minut så kom Amelie ner och hade två beskyddare bakom sig. Jag kämpade i mot för att komma loss men det gick inte. Hon gav sig inte hon vill springa fram till mig. Dom slog ner mig till marken. Hon var röd i ansiktet och sprang fram till mig.

’’ Syster hör du mig?’’ Jag nickade. Hon tog sina händer och lyfte upp mitt ansikte. Hon höll om mig jag henne. Jag började gråta.

’’ Förlåt mig Amelie.’’

’’ Du ska inte säga förlåt det är jag som ska göra det till dej.’’ Jag struntade i det.

När två beskyddar tog tag i mig och Amelie vi blev från varandra.

’’ Ta henne upp till sitt rum så ska rektorn prata med Amelia.’’

Dom ledde mig till kontoret.

’’ Du slog Emil, så att han nästan dog.’’

’’ Bra.’’ Muttrade jag. Han suckade och skakade på huvudet.

’’ Du får inte träffa henne, det är för farligt.’’

’’ FARLIGT! Det är ni som gör mina utbrott för att skada mig och min syster!’’ Skrek jag. Jag var nära på att ställa mig upp. Men jag höll mig sittande.

’’ Ta henne upp på hennes rum.’’ Dom tog tag i mina armar och ledde till mitt rum. Dom stängde dörren och jag låste den. Jag grät och grät. Jag brydde mig inte om någon annan en Amelie nu. Jag la mig i sängen och somnade.

Jag var på ängen igen och Amelie var där jag sprang fram till henne och kramade henne.

’’ Han säger att vi inte får träffa varandra.’’

’’ Jag vet men inte i drömmarna.’’ Vi skrattade.

’’ Vart bor du?’’

’’ Andra våningen andra dörren till höger. Och du?’’

’’ Fjärde våningen fjärde dörren till höger.’’ Jag kramade om henne en sista gång och någon skakade på mig. Så att jag vaknade. Jag satt mig plötsligt upp.  Jag var svettig. ’’ Vad gör ni här inne?’’ Det kom inget svar. Jag hörde Amelie ställde samma fråga men inget svar. Jag reste på mig och gick in till badrummet. Dom följde mig med blicken tills jag låste dörren och jag hörde att dom gick ut. Jag andades ut. Jag gick ut igen. Och satt mig på fönster gaveln som jag hade gjort så många gånger. Det var mörkt ute. Jag behövde en nypa luft. Så jag gick ut. Och satt mig under trädet. Alla minnen kom upp.

Amelie kom springande till mig. När fler av gudarna kom till oss. Jag höll om Amelie, jag var äldst.

’’ Amelie?’’ Viskade en kvinna. Hon nickade. ’’ Vad gör ni här?’’ Frågade jag.

’’ Hämtar er.’’ Amelie blev glad men ändå lessen.  ’’ Nej’’ sa jag snabbt. Amelie tog tid på sig att svara. ’’ Nej’’ det blev pratat om det här. Hon kramade om mig hårdare.  Och dom alla bara försvann så där. Vi stog där helt tysta och kramade om varandra. Jag var lessen och hon med. ’’ Solen går upp om några minuter.’’ Jag kollade på henne. Vi började gå tillbaka. Vi kom överens om att hon skulle gå upp lite förre och jag lite efter. ’’ Vi ses i drömmarna.’’ Jag nickade och gick upp till rummet och öppnade dörren och låste den. Jag la huvudet och somnade.

Vi var inte på ängen. Inne i skogen där vi hade träffat.

’’ Amelie, du jag saknar dej jätte mycket snälla kom ut nu.’’ Det var tyst när något av ett skrik kom fram. Jag sprang för att kolla var det var. Jag skrek till.

Jag satte mig upp och svettades och grät. Jag måste ner till Amelie.

Jag låste upp dörren och jag öppnade den.

Jag gick ner en våning och andra dörren till höger. Jag knackade hon öppnade den.

Vi kramade om varandra. ’’ Du var död i drömmen.’’ Sa jag.

’’ Min med fast du var död. ’’ Jag kollade på henne. Vi båda var rädd.

’’ Vad gör ni?’’ Jag vände mig inte om jag bara stog där och kramade om henne vi grät. När någon tog tag i mig. Och tog mig bort från henne.

’’ Släpp mig!’’ Skrek jag om och om igen.

Drömmarna, tänkte jag. Hon nickade. Beskyddaren tog ner mig till träning salen. Jag bytte om snabbt.

Jag slog till om och om igen men inget kunde må mig att få bättre. Jag fick några smällar. Jag stannade upp. Och slutade.

’’ Varför?’’

’’ Hon är inte bra för dej.’’

’’ Det är hon visste det! Jag är lessen varje dag om jag inte är med henne så mår jag så här. Jag har inte druckit på länge.’’

Jag gick där ifrån. Han kastade en sak men jag hann ta den. Och vända mig om och kasta den någon stans.

’’ Ingen ide.’’ Sa jag snabbt. Och gick ut för att bytta om till skolan. Jag satt tyst för det mesta.

När det var lunch så vinkade jag till Amelie hon gick och satte sig mitt i mot mig.

’’ Hur mår du?’’

’’ Dåligt, jag kan inte vara utan dej.’’ Sa jag. ’’ Jag måste ha dej vid min sida. Jag dör om du inte är här.’’ Sa hon. ’’ Jag dör inte bara dåligt det känns som om jag är sjuk.’’ Jag kollade på henne. Vi åt under tystnad. När det ringde så gick vi till våra lektioner. Det var dom längste och jobbigaste. När skolan var slut så gick jag ut till trädet. Satte mig under och gjorde läxorna. Amelie kom och satt sig vid mig. Hon nickade kort och jag gav ett svar som ett leende.

Jag ställde mig upp och hon med.

’’ Ta min hand.’’ Hon nickade och vi försvann.

När vi var klara med vår lilla förd så kom vi till en stad. Vi satt oss i skuggan och väntade på solen skulle gå ner.

’’ Amelia, ska vi ner i vattnet eller?’’ Jag gav en nickning. Vi dök ner och var där under hela tiden kändes det som men hon simmade upp jag följde efter henne.

’’ Amelie var är det?’’ Hon kollade på mig. Jag gick upp mot stranden.

’’ Jag vet inte jag vill ditt upp och…’’ Jag fattade.

’’ Ta min hand.’’ Leende på mina läppar var äkta. Hon tog den och vi kom hem igen.

Jag fick vingar vita och mina kläder förvandlades till klänning. Hon fick en ljus rosa klänning. Det blonda hårt som var likt mitt. Det ända som skilde var våra ögon. Jag hade lila och hon hade ljusa rosa ljusare en klänning. Vi började gå mot dom andra.

Hennes klänning var rosa men den blev till lila och min till svart. Jag fattade inte vad som hände. När vi kom fram så fattade jag.

Det var ett krig. Gudarna var upprörda på människorna.

’’ SLUTA!’’ Skrek vi ihop.  Dom slutade, vi gick fram till det ställe i mitten.

’’ Snälla vi är här nu vi ska inte tillbaka.’’ Sa Amelie. Jag blev glad över henne. Mamma och pappa kom springande till oss.

’’ Ni är hemma igen.’’

’’ Amelia dina vingar är vackrare nu en förr.’’ Hörde jag någon säga. Jag blev lessen över Amelie.

’’ Amelie, lyssna på mig.’’

’’ Snälla lämna mig i fred!’’ Skrek hon sprang där ifrån. Jag kollade på dom och vingarna försvann och jag sprang efter henne.

När jag hittade henne.

’’ Vi lekte med vingarna när vi små.’’ Hon andades. ’’ För ett år sen så valde jag att ta bort dom. Jag viste att monstret skulle komma fram och dödad alla i sin väg men du klara det hur?’’

’’ Jag dricker blod. Jag kontrollera inte monstret det bestämmer själv när det ska komma ut det stör mig skit mycket.’’

’’ Amelie titta på mig jag tog bort dom men jag fick tillbaka dom.’’

’’ Hur?’’

’’ Jag stog på ett berg och kastade mig ut.’’

’’ Bra då gör vi det.’’

Vi gick till en klippa och hon stog där och kollade ner.

’’ Hoppa du klara dej om du inte gör det så räddar jag dej Amelie.’’

Hon nickade. Och hon hoppade ut från klippan och hennes vingar var lik klänningen. Jag flög upp till henne. Jag kramade om henne.

Vi landade där vi skulle sova och jag somnade in i sömnen.

Jag gick på en väg ensam. Allt vara bara tyst och lugnt. När någon förstörde tystnaden. Jag var beredd på allt som skulle hända. Amelie kom ut springande till mig, hon höll om mig.

Skotten träffade oss vi trillade ner till marken.

Jag satte mig plötsligt upp och Amelie med.

’’ Vi blev mördade.’’ Sade hon skakigt. Jag nickade. Jag klev upp och hon med vi satte på oss kläder och gick ut. Dom väntade på oss.

’’ Vad hände vi hörde skrik och…’’

’’ Vi kommer att bli mördade.’’ Sa jag. Amelie nickade. Nu var det skört jag var rädd.

’’ Det är omöjligt att döda er två.’’ Vi skrattade.

’’ Nej ett vapen kan döda oss.’’ Vi gick ifrån dom. Jag kollade upp Markus kom springande i mot mig jag kysste honom.

’’ Du är hemma. Och det är?’’

’’ Amelie min tvilling syster.’’

’’ Hej Markus.’’ Hon kollade bakom honom så stog en kille till.

’’ Oj det här är Oliver.’’ Amelie blev stum.

’’ Hej Oliver jag är Amelia och det är min tvilling syster Amelie.’’

’’ Hej Amelia och Amelie. Gud vad lika ni är det ända som skiljer er åt är ögonen och…’’ Han blev tyst. Jag gick fram till Markus och hon till Oliver.

’’ Amelie vi måste prata sen.’’ Hon nickade och gick bort med Oliver.

Vi gick och satt oss under ett träd. Jag suckade.

’’ Bli inte arg nu snälla.’’

’’ Varför skulle jag bli det.’’

’’ Vi kommer att bli mördade en kväll. Jag hör en springa och vi är nere på jorden.’’ Han blev stum.

’’ Men åk inte ner till jorden då.’’ Jag suckade.

’’ Jag kommer att bli ner skickad igen och Amelie med.’’ Han blev tyst allt vara på så konstigt. Vi skrattade och pratade i timmar när Amelie sprang ifrån Oliver gråtande.

’’ Amelie?’’ Hon sprang till mig och kramade om mig.

’’ Vad har hänt?’’ Frågade Markus.

’’ Oliver… gjorde illa mig.’’ Hon grät vidare.

’’ Oliver hur kunde du skada mig syster.’’ Skrek jag.

’’ Det var inte meningen, det bara hände.’’

’’ Hände bara? Oliver du skadade henne.’’ Jag viskade en sak i Amelies öra. Hon nickade.

’’ Oliver kan vi prata här borta?’’ Han nickade och vi gick bort från dom andra.

’’ Vad hände?’’

Han svarade inte på en gång.

’’ Jag har samma arv som du.’’ Jag stelnade till. Jag såg något svart i skuggorna. Jag kollade runt mig.

’’ Vad såg du?’’

’’ Något sprang där borta.’’ Jag hörde fot stegen. Jag var rädd. Det kom någon gångande från skogen. Vi kollade ditt. Jag började skrika av smärta.

’’ Vad gör du med henne? Sluta.’’ Skrek Oliver. Han började också skrika. Det blev svart.

Jag vaknade upp med vingar och klänningen.

’’ Oliver?’’ Jag stirrade på honom jag kunde inte ta ögonen ifrån honom. Hans svarta kläder och vingarna. Han stirrade på mig.

’’ Oliver, är det du?’’ Jag kände inte igen honom men det blonda hårt och ögonen var det ända jag kände igen från honom.

’’ Amelia, vad är det som händer?’’

’’ Jag vet inte.’’

’’ Ni två är mitt arv.’’ Sa rösten. Jag blev skrämd. Jag försökte ta mig loss men det gick inte.

’’ Varför gör du så här mot oss?’’ Jag kollade in i mörkret för att se honom men inget.

’’ Om ni åker till jorden eller hem så är ni dödens.’’

’’ Det struntar jag i jag kan lika gärna dö!’’ Skrek jag.

’’ Jag vill hem och dö med dom jag älskar.’’ Sa Oliver. Han släppte oss och vi flög genom luften och vingarna var borta.

Jag kraschade och slog i där jag hade suttit så många gånger. Jag skrek.

När jag landade så hade jag farten kvar och kraschade in i bordet.

Jag trodde att det skulle vara slutet.

Men jag öppnade ögonen jag var blodig över allt.

’’ Oliver!’’ Skrek jag till. Han låg bredvid mig. Jag blev lättad men han var inte lika blodig som mig.

’’ Ni har vaknat, Amelia du kraschade hårt. Hela höger sida blev uppriven.’’

’’ Det viste jag redan. Vad har hänt med Oliver.’’

’’ Armen knäckt.’’

’’ Lessen Oliver.’’ Jag blev tyst och hörde inget vad dom sa.

Jag blundade och allt försvann.

Jag gick på väggen och kollade runt.

’’ Amelia, hur mår du?’’

’’ Bra jag klarar mig, Amelie jag saknar dej.’’

’’ Bra men vart var ni?’’ Jag svarade inte.

’’ Jag vet inte, det var mörkt och vi hörde en röst.’’ Allt försvann jag satte mig plötsligt upp.  Jag visste inte vad jag skulle säga allt vara bara tomt och svart. Snart så klarar jag inte mer. ’’ Amelia, hur är det?’’

’’ Varför ställer alla den frågan jag blir tokig!’’ Jag tog bort alla sladdar ifrån mig. Och ställde mig upp. Jag vinglade till. Men jag lyckades stå och gå i väg.

’’ Amelia stanna du kan inte gå nu.’’ Jag svarade inte jag gick vidare. Och kom till platsen där jag gjorde illa mig. Jag satte mig ner.

’’ Amelia där är du jo.’’ Hörde jag Amelie ropa.

’’ Jag drar till jorden igen jag klara inte vara här längre.’’

’’ Men… vi har jo det så bra här.’’

’’ Amelie, nej dom kommer att skada oss för att få information det var därför dom sickade oss till jorden.’’

Hon funderade en stund. ’’ Okej då jag hänger med.’’ Jag kramade om henne.

’’ Zeus!’’ Han kom till oss.

’’ Du skicka ner oss. Snälla!’’

’’ Nej.’’ Sa han.

’’ Ta min hand Amelie.’’ Hon gjorde det och vi försvann.

 

 

Vi landade med en smäll på marken. Vi kollade om kring oss.

Jag kollade på henne. Mördande blicken. Jag sprang ifrån henne.

’’ Amelia, stanna jag vill jo bara hjälpa dej!’’

’’ Jag trodde du var den jag kunde lita på dej men tydligen inte.’’

’’ Det är inte som du tror, lita på mig snälla.’’ Jag stannade tvärt.

Jag tog hennes arm. Jag höll om henne. Och hon mig.

’’ Hur kan jag förlåt dej?’’

’’ Det behöves inte jag har redan gjort det.’’

Jag hörde fot steg. Jag började springa och Amelie med. Vad är det som händer? Tänkte hon.

Springa bara jag förklara senare. Vi sprang som det kändes som vi sprang i dagar.

Vi stannade utan för hotellet och tog in.

Vi la oss i sängen och somnade.

’’ Vart är tvillingarna?’’ Skrek far.

’’ Dom stog fram för mig och sen försvann dom.’’

’’ Zeus du skickade tillbaka dom. Dom kommer att bli mördade.’’

’’ Ta det lugnt Dagen. Dom klara sig alltid.’’ Just kom Iala in.

’’ ZEUS! Fattar du inte vad du har gjort! De är borta och kommer aldrig tillbaka.’’ Hon började gråta.

’’ Iala och Dag ta det lugnt dom klara sig. Det gör dom alltid.’’

’’ Men inte den här gången.’’ Skrek mamma.

Jag stog där som ett spöke, jag började gråta över att se dom bråka om oss. Allt försvann och jag satte mig rakt upp. Jag kände tårarna rinna ner från kinderna.

’’ Amelia, är det bra eller?’’

’’ Nej… dom bråkar om… oss. Zeus, Iala och Dag.’’

’’ Stopp vilka är Iala och Dag?’’

’’ Far och mor.’’ Hon nickade.

Solen var uppe, jag tog ner gardinerna och det blev mörkt. Vi somnade om.

Jag såg dom gråta över oss. Vi levde jo men dom viste att vi skulle dö till slut. Dom hade redan en begravning för oss. Jag kollade i kistorna, våra kroppar låg där liv lösa. Jag själv började stört gråta. Jag kollade på andra sidan av rummet och Amelie svävad där som jag gjorde. Hon flög till mig och vi grät och kramade om varandra. Sen var allt slut. Och jag satte mig upp.

’’ Amelie…’’ Hon kollade på mig. ’’ Vi är dödens.’’ Jag nickade.

Vi var tysta. Jag hörde ett skrik ute. Jag sprang där skriket kom från. Jag ställde mig i gränden.

’’ Amelia, du är här jag vet det.’’

’’ Du ska fan inte döda mig och min syster eller fattar du inte det.’’

Jag gömde mig så gott det gick men inte så bra. Han hittade mig. Jag började skrika. Jag kände skottet gick men missade mig. Jag slog till honom. Jag sprang där ifrån och in på en natt klubb. Jag dansade och en kille började dans med mig. Hans ansikte.

’’ Stick eller få en smäll.’’

Jag duckade för smällen.

’’ Varför gör du så här mot mig och min syster.’’

’’ Ni ska tillbaka där ni borde vara.’’

’’ Nej vi hör hemma här.’’ Jag började dans ut åt. Och han följde efter mig. När jag kom ut så var det bara att börja springa. Han förföljde mig.

’’ Stanna din lilla häxa.’’ Jag gömde mig i gränden. Fot stegen kom allt mer och mer närmare. Jag var nära på att skrika när någon tog tag hand över min mun. Det var Amelie. Jag kramade om henne. Jag visste inte vad som skulle hända. Vi satt där och bara väntade på honom.

Vad som skulle hända. Han kanske dödar oss eller fångar oss och plågar oss. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Men han kom in i gränden. Och stannade fram för oss jag viste inte hur han kunde hitta oss mig jag var rädd.

Det var tre stycken var bakom honom.

’’ Genom sök hela gränden och hitta tvillingarna.’’ Röt han som svar.

En av männen tog tag i min arm jag började skrika. Och Den andra tog Amelie hon skrek till hon med.

’’ Vi har hittat dom.’’ Dom höll om mig hårt. Jag skrek till av smärta.

’’ Håll tyst med dej.’’ Jag blev tyst jag viste att han menade allvar.

En av dom andra männen som sa till dom andra att hitta oss. Han tog mitt ansikte och kollade på mig.

’’ Sött ansikte, men blodet är nog saftigare.’’  Jag vred bort mitt ansikte för att inte vissa skam. Amelie såg det hon var lessen för att inte kunde hjälpa mig. Han slog till mig och allt blev svart. Amelie grät och det blev svart för henne med.

Jag vaknade upp i en säng och Amelie var inte där. Jag suckade.

Det var mörkt men jag kunde se allt. Jag sökte i tankarna efter henne men inget spår. Vad är det som händer? Vad kommer dom att göra.

Dörren öppnades och en man kom in han som säkert hade pratat med mig.

’’ Du är den äldsta av er två eller hur?’’ Hans lugna röst var inte som jag hade tänkt. Jag svarade inte.

Han slog till mig. ’’ Svar din…’’ Han hann inte avsluta meningen.

’’ Ja jag är äldst.’’ Hans hån leende störde mig mer en något annat.

’’ Vad vill ni mig och min syster?’’

’’ Låt mig tänka på saken. Jo döda er, du är alltid i väg för mig. ’’ Det var jo svårt att räkna ut.

Jag kollade inte på honom. Han gick där ifrån. Och jag började gråta tyst för allt som har hänt. Jag blundade och försvann.

Jag var på ängen igen. Jag såg henne. ’’ Amelie vad har det gjort med dej?’’

’’ Inget dom slog mig jag kunde inte säga något.’’

’’ Amelie det gör inget, säg saker jag vill inte ha dej blodig eller skadad.’’

’’ Skulle jag säga att vi var tvillingar till gudar.’’

’’ Kanske inte det men du kunde ljuga.’’  Någon slog till mig. Jag vaknade med ett ryk.

’’ Du har vaknat, var kommer ni ifrån?’’ Jag svarade inte. Han slog mig om och om igen.

’’ Jag säger för fan inget.’’ Han slog mig om och om igen.

’’ Svara din häxa.’’

’’ Vi kommer ifrån en familj i Sibirien. Nöjd.’’

Hans leende kom på läpparna. Han öppnade dörren och Amelie. Var förstörd men hon kunde gå.

’’ Syster kom hit.’’ Hon gick till mig satte sig vid mig. Jag kramade om henne.

’’ Du ljuger Amelia!’’ Jag blev tyst han viste mitt namn.

’’ Hur ska du kunna veta det?’’

’’ Jag vet att ni är gudar?’’ En av männen tog tag i Amelie jag skrek.

’’ Släpp henne!’’ Skrek jag. Smärtan kom. Jag började skrika. Alla gick förutom ledaren. Smärtan tog slut. Jag andades tungt.

’’ Varför?’’ Frågade jag. Han skakade på huvudet.

’’ Du vet inte vem jag är?’’

’’ Nej.’’ Jag blev tyst. Hans ögon var en annan röd och längden.

’’ Nathan.’’ Jag blev tyst. ’’ Min familj litade på dej litade på dej.’’ Skrek jag,

Jag hade rest på mig dom som hade ståt bakom Nathan kom och höll om mina armar så att jag inte kunde gå till attack. ’’ Du förrådde mig. Hur kunde du? Jag litade på dej.’’ Hans leende var elakt.

’’ Vad skulle jag göra? Bli dödad eller bli så här?’’

’’ Jag skulle hällre dö en att bli en av er!’’ Skrek jag. ’’ Nathan, snälla gör det inte! Jag ber dej, snälla jag ber dej.’’

Han skrattade. ’’ Amelia, snälla du jag är inte den jag var förr.’’

’’ Snälla jag gör vad som helst bara gör du inte mot henne snälla jag gör vad som helst.’’ Hans leende blev brett.

’’ Lämna oss.’’ Dom gjorde det jag föll till golvet. ’’ Du offrar ditt liv för din tvillingsyster.’’ Han skrattade. Han kom fram till mig. Han strök sitt kalla finger mot min hals. Han slickade med tungan på halsen. Jag knuffade honom bort från mig. Jag gjorde skölden så att han inte skulle kunna kom ut.

’’ Nathan, lyssna på mig.’’ Han attackerade mig jag slog till vägen, med en smäll.

’’ Nathan, du behöver inte göra det här.’’

’’ Jag är inte den jag var förr.’’

’’ Jag vet det men du behöver inte göra det här.’’ Jag satte mig och visade halsen. Hans leende kom på läpparna. Han bet mig.

Bettet var magiskt. När blodet var slut så rev han upp så att jag skulle dricka av honom. Jag gjorde det och allt blev svart.

’’ Amelia vad har han gjort med dej.’’

’’ Jag gjorde det för din skull.’’ Mina ögon som jag trodde skulle bli röda men blev för lila. Det är ingen skillnad. Det är bara Strogierna som ser mig med röda ögon och alla andra lila ögon.’’ Vi skrattade och hon försvann och jag med.

Jag vaknade upp. ’’ Du ser redan bättre ut.’’ Jag gav honom ett leende.

’’ Nathan, du är vackrare än du någonsin har varit.’’ Hans leende var stort.

’’ Amelia! Hur kunde dom låta dej göra till det monstret!’’

’’ Amelie jag har jo sagt det jag gjorde det för din skull.’’ Jag såg att hon var arg på mig. Vi pratar om det här senare. Tänkte jag. Hon svarade inte hon var för arg.

Nathan kom fram till mig kysste mig på pannan. ’’ Alla andra skriker bara men du var lugn som om inget skulle hända.’’ Leendet spred sig på läpparna.

’’ Jag hade redan bestämt mig för att bli det. Jag var inte rädd. Amelie ta det lugnt allt är så klart nu.’’ Hon började skrika och sparka.

’’ Ta ute henne och se till att hon lugnar ner sig.’’  Han gick fram till mig. ’’ Dina ögon är röda men jag gillade dom lila mer.’’ Sa han. Jag kollade på honom. ’’Vill du ha dom tillbaka? Alltså mina lila?’’

’’ Amelia du passar inte i röda, lila var din färg den röda färgen förstör ditt ansikte, jag kanske ångrar att jag gjorde dej till strogi.’’

’’ Jag kan göra mina ögon till lila igen om du vill det Nathan jag gör vad som helst för dej.’’ Jag ljög jo men vad skulle jag göra. Han kollade på mig. Han satte sig i soffan. Jag hörde ett skrik från Amelies rum.

’’ Vet du vad dom gör med henne?’’ Han skakade på huvudet. Jag gick upp i rök och kom in till hennes rum.

’’ Lämna henne ifred!’’ Jag sprang fram till henne. Jag hjälpte henne upp. Jag gick upp i rök.  Vi kom till gränd. Jag kunde fortvarnade höra Nathans hat på mig. Jag släppte ner henne och blev till mig själv igen.

’’ Amelia det är du.’’ Hennes lycka blev jag glad över.

’’ Det är över nu.’’ Jag kollade runt mig. Jag hjälpte henne upp. Vi sprang och gömde oss jag kunde höra dom hela tiden. Jag var rädd.

Hon tänkte på att hon vill det här. Jag suckade djupt och förstod henne. Vi vara upp på berget och det fanns en labyrint som vi blev tvungna att ta oss igenom. ’’ Jag hör dom.’’ Vi sprang i labyrinten jag var försvagad. När vi klarade hörde jag hans röst komma närmare hela tiden. Nu blev jag galen. Vi sprang och sprang när vi kom fram till en bro. Jag såg på kanterna. Vi var omringade. ’’ Dimitri är det du?’’ Han kollade bort och jag kollade Nathan istället. ’’ Hur kunde du? Du förvandlade Dimitri.’’ Han kollade på mig. ’’ Du är inte strogi längre?’’

’’ Jag är annorlunda än ni.’’ Jag kollade på Amelie. Jag ställde mig på räcket och hjälpte Amelie upp. ’’ Du tänker det inte?’’

’’ Jo det är just det jag gör.’’ Jag tog ett steg ut och föll nere med farten ner till vattnet. Vi svimmade under det så djupt vi kunde så att dom inte skulle kunna se oss. Dom gav sig i väg och vi simmade upp till ytan. Vi klev upp från det iskalla vattnet. Hon började frysa jag värmde henne. Vi tog steg för steg. Det kändes som en evighet när vi kom fram till en stad. Vi köpte nya kläder. Bytte om, köpte skor och andra saker vi var klar för att gå till nattklubben.

Det dansade folket musiken var på högsta volym. Jag och Amelie skrattade. Jag hade inte haft det så här roligt på länge. När jag hörde rösten så blev jag stel.

’’ Amelie kom vi dansar vid utgången och när vi kan gå ut så gör vi det.’’

’’ Varför då?’’

’’ Dom är här.’’ Vi dansade ditt åt. När dom hade gått till baren och vi gick ut. Vi sprang åt två olika håll.

’’ Dimitri ta Amelie jag tar Amelia.’’ Hans röst var iskall och hård men Dimitri nickade.

Jag hade hoppat över ett staket och sprang. Mellan alla gränderna. Han var efter mig jag hörde jo det. ’’ Varför Nathan?’’

Jag hörde inget annat en fotsteg. Jag sprang vidare. Försökte springa ifrån honom men gick inte. Smärtan kom. Jag slutade springa och skrek av smärta istället. Jag föll till marken av smärta jag skrek och skrek. Och till sist så såg jag honom Nathan.

Jag vaknade upp i sängen igen. Han stog där och kollade på mig.

’’ Vad vill du mig!’’ Hans ögon blixtrade till av irration.

’’ Tyst med dej din piga.’’ Smärtan kom jag började skrika men jag klarade det en stund sen så höll inte mer smärta.

’’ Vart är Amelie?’’ Hon hade kommit hit en. Det var jo bra på sätt och dåligt på ett annat. Solen hade varit uppe minst några timmar, och hon kunde inte vara där ute jag viste inte hur jag skulle ta mig åt det här.

’’ Du vill döda mig och min syster varför gjorde du inte det?’’

’’ Tyst med dej!’’ Skrek han en nu en gång. Smärtan kom och allt blev svart.

’’ Amelie vart är du?’’ Frågade jag henne.

’’ Jag är i en gränd och sover. Och du?’’

’’ Det vill du inte veta.’’

’’ Amelia hur kunde han ta dej?’’

’’ Smärtan kom vid fel tid fälle.’’ Jag suckade. ’’ Låt Dimitri ta dej och…’’

’’ Jag ska inte ditt igen fatta du inte det jag ska inte ditt.’’

’’ Ta hand om dej då, jag kommer inte där ifrån. Jag är lessen.’’ Och det försvann.  Jag vaknade med ett ryck. Allt var förstört igen.

Jag satt mig upp i sängen och lyssnade tecken för att någon skulle kom hit upp.

Jag kom ihåg vad hon hade sagt. Jag tänker inte komma ditt igen. Jag suckade och dörren öppnades. Nathan stog där.

’’ Vart är hon piga?’’

’’ Jag vet inte, hon vill inte ta kontakten med mig.’’ Smärtan kom jag stog ut med den. Men till sist så gick det för långt. Jag började skrika av smärta. ’’ Sluta, snälla sluta!’’ Skrek jag.

’’ Säg vart hon är då.’’

’’ okej, okej då. Hon är i gränderna.’’ Han stelnade till.

Jag svimmade av all smärta.

Jag såg henne igen och jag kramade om henne. ’’ Är dom efter dej?’’

’’ Ja. Jag kan inte stanna länge okej.’’

’’ Okej.’’ Vi pratade vidare och skrattade när allt försvann. Jag satte mig upp, Nathan stog vid sägens huvud, (bakom kudden). Jag kollade först på honom och sen på Dimitri han hade Amelie med sig. Hur kunde det försvinna? ’’ Amelie, är du okej? Snälla säg något.’’ Sa jag. Jag började nästan gråta. Jag blundade och såg Amelie i drömmarna men smärtan höll mig vaken. ’’ Du har inget att göra med det här Nathan, släpp det bara.’’ Han skakade på huvudet. Dimitri var så nära hennes hals så att det såg ut som om han bett henne. ’’ Sluta jag säger vad som helst bara du inte gör det.’’ Jag började gråta. Jag ställde mig upp. Jag skulle just gå till attack när någon hägg tag i mina armar.

Nathan satte sig fram för mig. ’’ Vart är ni ifrån?’’ Jag kollade på Dimitri och sen på Nathan. ’’ Från dödens plats’’ sa jag.

’’ Omöjligt ‘’ sa en vakt. Jag skakade på huvudet. ’’ Inte om man har gudar som föräldrar.’’

’’ Varför skickade de dej hit till jorden?’’

’’ För att skydda mig och min syster. Vi är en människa ihop men det blev två delar om man viste hus vi skulle göra så skulle alla dö på den planet.’’ Jag var tyst. Det blev tyst när Amelie vaknade. Hon puttade bort Dimitri. Men vakterna var snabba och tog tag i hennes armar.

’’ Om jag lägger blodet i mitten men skulle då ta det.’’

’’ Sätt dej på knä och vi pratar om det i våra huvuden och får se vad dom säger. ’’ Tänkte jag till henne. Hon nickade.

’’ Jag tror att Amelia måste ha det.’’ Sa fler röster och jag behövde det men jag kunde hålla mig för Amelie.

’’ Okej då Amelie varse god.’’ Tänkte jag till henne. Jag började gå till det och allas blickar föll sen på mig och jag satte mig ner och Amelie tog det. Det var halva påsen kvar och hon gav mig det. Jag kramade om henne.

’’ Så där får man jo inte göra.’’ Skrek en.

’’ Ni sa inget om det och alla sa på mig och då hade ingen rätt.’’ Vakterna tog tag om mina armar och två tog tag om Amelies armar.

Nathans tog mitt ansikte i sina händer. ’’ Du är inte dum för att vara vampyr.’’ Jag spottade i hans ansikte. Jag blev fällen till marken. Jag fick svårt att andas. Jag såg på Amelie som gjorde samma sak fast på Dimitri. Jag skrattade. Jag blev slaggen och somnade in.

Det var bara svart, Tills Amelie kom in till mitt svart.

’’ Hur gick det?’’

’’ Bra och för dej?’’

’’ Bra tror jag.’’ Vi blev tysta, vi ville komma på varför dom tänkte göra oss illa. Jag blev galen. Tills hon försvann.

Jag öppnade ögonen försiktigt den här gången. Jag satte mig upp i sängen och kollade runt. Det var blod lite här och där. Vad har hänt här? Jag ville slicka upp allt blod. Men nej det ska du inte. Jag skakade på huvudet.

Jag kollade ur över kanten och såg hans kropp och han var vid liv men svag och han skulle bita mig det var det jag var bered på.

Han reste på sig och gick i mot mig.

Han bet fort, det gjorde ont först men sen så blev det till en njutning och stönande.

Amelie låg på golvet helt blodig. Jag såg henne. Jag knuffade bort Nathan fast jag ville att han skulle bita mig. Jag reste på mig och sprang till Amelie. Hennes sår var djupa och beten. Jag la händerna på kroppens mitt punkt. När jag just hade hört hennes hjärta slå så knuffades jag bort. ’’ Du rör henne inte.’’ Skrek jag. Hans elak skratta. Jag knuffade bort honom igen.  Jag gjorde en sköld och så att jag inte skulle bli störd. Jag tog på händerna igen. ’’ Kom igen du får inte lämna mig nu!’’ Skrek jag. Jag tog i er nu. Och hennes hjärt slag började igen. Och hon andades igen. Jag släppte händerna och hon satt sig upp. Dimitri kom in igen. Jag kollade på honom och Nathan som låg medvetslös.  Jag tog bort skölden jag gav mig på Dimitri. Han var snabb. Jag fick in några slag och sen fälldes jag. Han låg på mig.

’’ Vart är hon?’’ Hans röst var inte den en gång var. ’’ Jag vet inte.’’

Han kastade in mig i väggen och det sista jag såg var Amelie kasta en blixt på Dimitri.

Jag vaknade upp till sist i en gränd. ’’ Syster hur lyckades du?’’

’’ Jag har lärt mig av mästaren.’’ Jag skrattade. Vi kollade i varje springa för faran. Jag kollade till sist ut och det var ingen där så vi gick. Till den närmaste baren och satte oss där och pratade o skrattade.

’’ Hej tjejer.’’ Sa en man som var lite längre en jag. Hans svart ögon, det brun svarta hårt. Vi fnissade. ’’ Vad gör ni här då?’’

’’ Inget vi bara pratar.’’ Sa Amelie. ’’ Om minnen alltså’’ lade jag till.

’’ Jaha var roligt och ni är tvillingar ni är super lika.’’ Jag såg genom Amelies ögon att mina blev blå grå och hennes med. Vi kollade på varandra. ’’ Vad är för skillnad?’’ Frågade en man som kom.

’’ Vi vet inte först så var det ögonen men vi vet inte jag är lessen.’’

’’ Ja det är vi.’’

’’ Jag vet det är håret, en har lite mörkare och en har ljusare.’’ Just då hade han rätt.

Jag hade det lite mörkare blond med bruna slingor lite här och där. Och hennes hår var ljust. Jag gav honom ett leende. Vi började skratta sen så blev jag tyst, hon kollade på mig och han med.

’’ Amelie vi måste gå nu.’’ Sa jag snabbt. ’’ Vad då? Är det mamma och pappa.’’ Jag nickade hon fattade vad jag menade och vi gick ut. Han följde efter oss. ’’ Ska ni redan gå’’ frågade han.

’’ Våra föräldrar vi är bara fjorton år.’’ Hon var nära på att säga våran ålder. Men jag tystnade henne. ’’ Vi måste springa nu. Vi ses.’’ Han vinkade och vi sprang. Jag såg dom röda ögonen hela tiden.

Smärtan kom jag var när på att skrika och lägga mig ner för att stå ut med smärtan. Men jag stog inte ut men jag måste.

Hon såg smärtan. ’’ Snälla stå ut när vi i alla fall kommer till kyrka.’’

’’ Jag kan inte gå in där.’’ Vi blev tvungen att hitta ett ställe vart jag en kollade så var dom röda ögonen där.

Jag vände mig om två stycken röda ögonen var där. Det var Nathan och Dimitri. Just då kom Iala ner. ’’ Jag sa jo att ni skulle ta dom och inte skada dom!’’ Vi stirrade på henne. ’’ Iala det var du som gjorde strogierna?’’ Hon nickade och vände och såg på oss.

Jag blev arg jag kände hela kroppen var på hel spänd. Smärtan kom, jag började skrika. ’’ Men är det som gör smärtan.’’ Jag kollade på Amelie hon nickade på huvudet. När han kom ner. ’’ Varför gör du så här mot mig?’’ Skrek jag. Några tog tag i mina armar och Amelie började också skrika av smärta. ’’  Varför?’’ Dom höll om mig hårt.

’’ Ni måste komma tillbaka det var det ända sättet. Ni kommer att bli mördade.’’

’’ Vi vet det, jag dör på den här platsen en jag bor där uppe i alla evighet!’’ Skrek jag till dom. Mamma skakade på huvudet. Artemis och Acheron kom ner till oss. Alla strogierna försvann. ’’ Du måste komma tillbaka.’’ Sa han. ’’ När började du bry dej om mig!’’

’’ Jag har alltid gjort det.’’

’’ Du knullade med henne, med min gudmor!’’ Alla kollade på mig.

’’ Jag är lessen över det.’’

’’ Det är du inte du är så nöjd. Med dej själv att du gjorde det. Hon älskade dej inte jag har alltid gjort det.’’ Han blev stel och kollade på mig. ’’ Bror jag vet inte vad jag ska göra när du sviker mig hela tiden. Varför bror’’ jag började gråta han kollade bort. ’’ Kolla på mig!’’ Skrek jag. Tårarna bara rann ner. Han kände min smärta.

’’ Fattar du nu vad du har gjort mot mig!’’

’’ Vad har jag gjort dej?’’ Hans röst var inte den lugna det var den hårda rösten.

’’ Det var du som svek mig.’’ Nu blev det för mycket jag gick attack med anns jag skrek. ’’ Jag räddade dej som bebis om jag inte hade varit där så skulle du var död!’’ Skrek jag. Jag gick till attack, han fick in slag. Jag knuffade till sist bort honom. Artemis skakade på huvudet. ’’ Hon har rätt Achreon.’’ Han stannade upp. Han kollade på mig han viste att jag hade rätt. ’’ Du sa tack en gång och det var för ett par år sen.’’ Jag blev tyst, Amelie kom fram till mig och la sin hand på min axel.

’’ Du vill inte tro att det hände Ach, men du skulle vara död annars! Fattar du det du skulle vara död.’’ Han fattade vad jag menade. Han kollade på mig. Jag gick fram till honom. Han kramade mig och han släppte mig och slog till mig. ’’ Du skulle aldrig ha räddat mig.’’

’’ Är det de du vill jag kan göra så att du dör!’’ Ett par vakter kom fram och höll om mig. ’’ Jag kan skicka dej tillbaka till den tiden om det är det du vill!’’ Han stirrade på mig. ’’ Jag vet allt som har hänt dej, Jag delade sinne med dej så jag kände smärta, svek och allt. Du värkte inte ens det. Jag har ståt ut med det i elvatusen år.’’ Han stirrade på mig. ’’ Jag tog upp din smärta. Varför jo för att jag älskade dej! ’’ Han stelnade till vid det sista. Han stog stilla och försvann. Artemis såg på mig.

’’ Bra kolla vad du har gjort.’’ Sa hon.

’’ Det var du som startade allt du tog hit honom!’’ Jag kom lös och sprang där ifrån. ’’ Amelia vänta! Bra gjort.’’ Hon suckade och sprang efter mig.

Jag sprang in i en gränd och satte mig där. ’’ Ach jag vet att du är här.’’

Han stelnade till och gick ut.

’’ Menade du allvar att jag inte skulle ha räddat dig?’’ Han skakade på huvudet.

’’ Nej det kom bara ut hur munnen.’’ Jag kramade om honom. När Amelie kom in till oss. ’’ Där är du jo kom nu alla letar efter er.’’ Vi gick ut. När vi stog där Acheron försvann och jag blev ner slagen.

Det var svart. Jag vaknade upp hur min sömn.

’’ God morgon Amelia.’’ Hennes röst var ängla likt. ’’ Vill du ha något?’’ Jag skakade på huvudet. Hon gick ut och Elinor kom och satt sig i mitt knä. ’’ Du är vaken syster.’’ Jag skrattade åt alla minnena.

’’ Amelia, vad roligt att du är här igen.’’ Rösten tillhörde Oliver. Leendet blev stort på läpparna. Jag reste på mig och gick ut för att kolla vad det är som har hänt. Jag sprang till platsen som jag mycket hade varit. Hon satt där och kollade på någon.

’’ Amelie är det du?’’

Hon vände på sig. Hon sprang fram och kollade på mig. ’’ Har något hänt?’’ Hon nickade. Jag kollade vad som låg där det var Markus.

’’ Markus nej!’’ Jag sprang fram till honom. Han låg där.

Jag tog händerna på hans mage och försökte allt jag kunde.

’’ Jag tänker inte förlora dej igen!’’ Skrek jag. Hans hjärta slog igen. Han öppnade ögonen. Han skrek till jag flyttade på mig. Han flög upp, hans ögon blev blod röda. Det kom blixtar ifrån honom. Jag skrek till av smärta av Acherons minne av det är och att blixtrarna träffade mig hårt och jag började blöda.  Acheron kom fram till mig.

’’ Vad är det som händer?’’ Jag kollade upp åt mot Markus.

’’ Markus lugna dej du klara det samla dej! Du är inte ett monster.’’ Hans ögon blev till bruna varma ögonen igen. Han föll till marken.  Han reste på sig och kollade på mig. Han såg att jag var blodig lite här och där. ’’ Markus, du är starkare en Acheron. Du har fått mig att blöda.’’ Jag hade tårar i ögonen. Jag sprang där ifrån. Acheron var efter.

 

Jag gick ner till Markus. ’’ Markus det var inte ditt fel.’’

’’ Jo det var det Amelie.’’ Han sprang där ifrån. Jag gjorde inget, jag satte mig ner på knä. Alla minnen kom upp, jag började gråta.

Jag sprang till Afrodite, hon blev tyvärr min gudmor och Ares min gudfar. Jag suckade djupt och sprang till henne.

’’ Afrodite? Är Amelia äldre än mig och hon började blöda.’’

’’ Ja hon är äldre en dej.’’ Hon stannade till slut. ’’ HON BÖRJADE BLÖDDA! Vem gjorde det?’’

’’ Det var inte hans fel det var Markus.’’ Hon försvann någon till mamma eller pappa. Jag suckade.

Mina ben var svag. Jag orkar snart i mer. Jag satte mig på marken. En man stängde dörren. Och jag kollade bak det var Oliver.

’’ Vad gör du här? Jag sa jo åt dej att lämna mig ifred.’’ Sa jag till honom. Jag viste inte vad jag skulle göra. Han kollade på mig och sen blev allt bara svart.

Jag visste att något var fel med Amelia jag försökte ta kontakten men det gick inte.

 

Jag satte mig på en plats där allt var tyst tills mamma och Acheron kom fram till mig. ’’ Vem var det?’’

’’ Markus, det var inte hans fel jag lovar. Jag helade honom och sen så bomb så flög han upp och sköt blixtrar och några träffade mig.’’

Jag visade såren. Det var flera på höften och några på axlarna och små skrevor i ansiktet. Acheron la sin hand på i mitt ansikte.

Jag puttade bort den. ’’ Varför gjorde du så?’’

’’ Den skulle ha kommit till dej, jag klara mig, jag klara mig alldeles utmärkt.’’ Jag reste på mig till sist och såg blodet rinna ner från benet.

En blixt hade träffat knäet. Jag skrek till av smärta.

’’ Han träffade mitt knä.’’ Jag gjorde så att vi kunde se såret.

’’ Iala hämta Artemis och det är nu.’’ Hon gjorde som han sa. Hon försvann. Jag kollade på hans ansikte, dragen vid kinderna och ögonen. Jag blev förstum när jag såg dom. ’’ Amelia hur mår du?’’

’’ Bara bra, du är så vacker Acheron.’’ Jag skrattade till. Han skakade på huvudet.

’’ Du mår inte alls bra.’’ Just då kom Artemis och Iala.

’’ Hur mår hon?’’

’’ Jag mår bara bra Ach är väldigt vacker får jag säga.’’ Och skrattade till. Dom skakade på huvudet. Det kom in vakter med en bår.

Minnes bilder från nattens hus. ’’ Släpp ner mig jag ska inte dö!’’ Skrek jag till. Dom kollade på mig. Bilderna kom upp. Peehigh som låg död. Jag började gråta. ’’ Jag ska inte dö.’’ Skrek jag om igen.

’’ Jag vet att du inte ska dö men du är skadad.’’

’’ Nej jag är inte skadad. Och jag ska inte dö!’’ När dom la mig på en säng. Andra bilder kom upp. Jag började skrika av smärta och Amelie med hon såg och kände som jag.

’’ Lägg henne på en med.’’ Dom gjorde det. Jag bara skrek av smärta. Jag somnade till slut och Amelie med.

’’ Amelie förlåt mig.’’

’’ Det gör inget jag klara mig.’’ Jag nickade kort till henne.

Och allt bara försvann till sist mörker jag tänkte på vad hon sa det gör inget.

Jag vaknade till sist.

’’ Hanna!’’ Jag andades tungt. ’’ Vem är Hanna?’’

’’ Jag vet inte.’’ Acheron kom fram till mig. ’’ Hur kunde du?’’

’’ Jag är lessen för det jag har gjort mot dej.’’ Jag blev glad igen.

Smärta och bilder kom upp som en film. ’’ Nej! Bort från mitt huvud’’ skrek jag. Dom tog tag i mina armar och ben så att jag inte skulle sprattla med benen.  Jag såg och kände henne. ’’ Nej släpp mig!’’

’’ Vad har jag gjort er?’’ Jag slutade, och försvann.

Jag tänkte på flickan Hanna som jag kände och dog med våld.

Jag satte mig plötsligt upp. Jag andes jag levde men inte länge till. Jag suckade. En man kom fram till mig. ’’ Vem är Hanna?’’

’’ Jag vet inte, jag känner inte ens igen namnet.’’ Han suckade och gick.

Bilderna jag när jag hade lämnat Eric, Kim och Daniel kom upp. Jag började skrika.

’’ Du dödade honom, bara för det så kommer Kim och Daniel inte tillbaka.’’

’’ Han dödade mig fattar du inte det han dödade mig. Han gjorde dej illa Eric.’’

Han gick sin väg. Jag kollade efter honom men jag gick.

Jag vaknade upp från det minnet. Jag svettades.

’’ Vem är Eric? Och vad menade du han dödade dej?’’

’’ Sluta ställa frågor jag blir galen.’’ Alla hade frågor men jag svarade inte. Jag blundade och var fast vid ett annat.

Jag sprang runt och runt här och jagade Amelie. Jag skrattade.

’’ Amelie vart är du?’’ Hon svarade inte från en dröm till en mardröm.

Jag började skrika va smärta. Jag svettades jag gav ifrån mig stönade.

Jag satte mig upp och ingen annan en Amelie var vid min sida jag kramade om henne.

’’ Ska vi gå?’’ Frågad jag. Hon nickade. Jag reste på mig.

Jag gick för bi Acheron och kysste han på läpparna. ’’ Kommer att sakna dej bror.’’ Jag sprang efter Amelie. Hon tog min hand och vi försvann.

När vi kom till staden så gick vi lite och pratade och hon frågade varför jag skrek och pratade.

’’ Minnen.’’ Sa jag till slut. Hon nickade det hade hänt henne och hon fattade. Leendet på läppar var stort men när jag såg dom röda ögonen så stannade jag och kollade på honom det var. Eric.

’’ Eric?’’ Han kollade runt och såg mig. Det var vakten Eric. Jag började baka när han var bakom mig. En man stog bakom Amelie.

’’ Det var jo roligt att träffa dej igen Alex.’’

’’ Jag heter inte det längre jag heter Amelia.’’ Hans leende på läpparna var stora. Han vände mig om och kollade på mig.

’’ Du har förändras jag trodde att du aldrig skulle göra det.’’

’’ Eric det var roligt att se dej igen du har förändras så mycket sen vi träffade varandra, elvatusen år sen. Jag dödade honom för Kim, Daniel och för dej.’’ Han blev tyst. Han hade inte fattat det. Jag sparkade till honom så att jag kunde sticka jag hjälpte Amelie och vi sprang där ifrån. Dom var efter oss jag visste det. Vi tog i på ett hotell, där vi kunde vara utan att springa för livet hela tiden. Vi sova för det mest vi båda var trötta.

När vi tills sist vaknade. Var det mörkt. Jag var hungrig. Jag kollade på Amelies säng. Hon var inte där. Jag fick panik.

Jag kollade under kudden. Det var ett brev där. Jag öppnade det.

Hej!

Kom och mött oss vid den här platsen. När du vaknar så har du en timme på dej att göra dej klara och över att lämna dej och din syster blir fri.

Kram Eric.

Det kom en klump i halsen på mig. Jag började nästan gråta över testen. Jag tog steg för steg till för att hämta kläderna. Jag tog ut något och satt på mig det och sprang ditt.

Jag hörde stegen komma närmare och närmare till sist jag såg honom.

Hans ögon var klar röda rubiner. Jag skakade på huvudet att det inte var den gamla Eric och vad fanns det för skillnad. ’’ Jag är här nu så låt min syster gå nu.’’ Han kom ut från mörkret och tog tag i min arm och släppande med mig till ett ställe.

’’ Släpp mig, jag ska ge bort mitt liv för min systers.’’ Han gjorde inte det han fortsatte att ledda mig till ett ställe. Han putade in mig i tältet. ’’ Sitt ner.’’ Rösten var lugn.

’’ Jag måste i väg att hitta min syster.’’

’’ Nej det ska du inte, först ska du.’’ Jag tystnade honom. ’’ Hon kommer att dö på grund av mig.’’

’’ Du ska ingen satans.’’ Han reste på sig och tryckte ner mig jag hade inte märkt att jag hade rest på mig. Jag satt mig nere på stolen igen.

’’ Jag måste hjälpa henne.’’ Han suckade igen. ’’ Du ska du inte. Du har hjälpt henne för mycket.’’

’’ Hon är den ända jag har kvar.’’ Jag stirrade på inget. Jag ville bara hålla om mina systrar och säga allt är bra. Jag hade misslyckat med allt. Jag hade dödat min syster från jorden. Min syster hade gått omkring på jorden för att leta efter mig. Jag fattade inte vad som var för fel. Han kollade på mig. Han hade handen på axen och jag fattade inget först men se så fattade jag det. Han försökte trösta mig men hur kunde det bli så här? Jo allt är bara mitt fel. Jag kollade bak och Amelie kom in helt förstörd. ’’ Han kommer att plåga mig.’’

’’ Jag ska gå till honom, jag lovar att allt ska bli bra, jag lovar.’’ Hennes ögon såg hopp. Jag reste mig upp och puttade bort handen och gick ut. Han som hade handen på mig sprang efter mig. ’’ Amelia låt henne lida som du har gjort.’’ Jag kollade på honom och skakade på huvudet. Min ande tag blev tyngre och tyngre det var kallt ute.

’’ Eric vart du en är så kom fram nu. Jag är här kom och ta mig.’’

Eric kom ut från en mörk gränd. ’’ Du kan inte se henne plågas.’’

’’ Jag har blivet plågade mer än dej!’’ Skrek jag. Han kollade på mig.

’’ Mer än mig?’’

Han skakade på huvudet. ’’ När du var försvunnen. Jag trodde att jag skulle dö.’’

’’ Jag dog jo, du brydde dej inte om det. Du vände ryggen åt mig.’’

’’ Vi letade i två tusen år efter dej, vi gav upp och du dödade dom!’’

’’ Det gjorde jag inte! Jag var i tempel när jag hörde dina tankar.’’

Han var tyst, han viste att jag inte ljug. ’’ Eric, jag saknade er. Och gör det fortvarande. Den natten ni hittade mig och Kim var som ett. Jag vet inte hur jag ska förklara det.’’  Han slog ner mig. Han låg på mig.

Han kollade i mina ögon. Hans ögon blixtrade till av hat. ’’ Eric, du skulle inte det här snälla sluta!’’ Hans hand var uppe och jag viste vad han skulle göra. ’’ Eric det är inte du!’’

’’ Jag har varit så här i elvatusen år nu.’’

’’ Eric det är inte du, du måste komma ut nu.’’ Han skrattade elakt.

Skrattade ekade. Jag såg hans ögon det gick inte att få ute hans gamla han. Jag var död. Jag viste det redan. Han ställde sig upp. Och hjälpte mig upp. Han hittade sig kanske eller inte. ’’ Du får en natt på dej att gömma dej med din syster om inte och vi hittar er så är ni dödens.’’ Jag nickade och helade min syster så fort det gick. Jag stog ut men det var plågor. ’’ Kom nu vi måste springa.’’ Hon reste på sig och vi sprang.

Vi sprang i timmar och stannade. Vi gick in på restaurangen och satte oss vid ett bord. Jag tog en macka och hon med. När vi väntade.

’’ Oliver slog ner mig.’’ Jag stirrade på henne. ’’ Okej han har fått det mesta av arvet.’’ Vi satt tyst och tills mackorna kom. Jag tog tugga för tugga. Och när vi hade ätit upp så sprang vi tysta. Vi var inne i skogen, och väntade. Jag såg en man med röda ögon. Eric stog där och kollade på mig. Jag sprang där ifrån och Amelie åt ett annat håll.

Jag kände paniken, jag viste hur den kändes. Jag hörde dom inte mer. Jag gömde mig bakom ett träd. Jag andades ut. Löven omkring mig var röda och gula full av liv. Vilken bra natt att dö. Jag suckade.

Jag reste på mig långsamt upp. Jag kollade upp i trädet. Det var massa döda kroppar om kring mig. Det var överallt. Jag stirrade ut mot inget.

Fot stegen stannade och jag vände mig om. ’’ Varför Eric?’’

Han kollade på mig som rovdjuret mot byttesdjuret. Jag kände tårarna stannade i halsen. ’’ Allt var ditt fel att Kim och Daniel dog.’’

’’ Det gjorde dom inte! Jag träffade dom för ett par år sen.’’

’’ Ja när du var ett tusen år gammal.’’

’’ Nej!’’ Hans grepp om min hals var läskigt. Jag försökte ta bort handen men det gick. ’’ Eric!’’ Jag hörde rösten som var så igen kände. Kim är det du? Tänkte jag. Jag blev rädd. Han släppte taget om mig.

’’ Du ska inte döda henne du ska bara fånga in henne.’’ Rösten var Iala. Jag tog den kort stunden på att sticka och jag for iväg. Jag hörde att rösten var hård och jag sprang där ifrån. Tårarna föll ner från kinderna när jag sprang. ’’ Amelia, kom tillbaka.’’

’’ Aldrig du tänker döda mig och min syster.’’

’’ Hon är redan död.’’ Jag skrek av smärta och förtvivlan. ’’ Du ljuger!’’ Skrek jag ut. ’’ Jag dödade henne hon är fri nu och det kan du också bli.’’

’’ Du vet inte om hur det är att vara fri.’’ Skrek jag som svar. Benen skulle ge vika snart. Jag trillade, löven mot kinderna var härligt, löven var torra det var härlig känsla. Jag hade rätt. Jag låg på marken. Och andades.

’’ Amelia, kom nu du ska hem, Amelie väntar på dej.’’

’’ Jag dör hellre en att komma tillbaka ditt!’’ Skrek jag. Mamma kom.

’’ Amelia kom nu vi går hem nu.’’

’’ Nej! Jag följer inte med hem jag dör hellre.’’

Benen fick sin styrka och jag började springa. Jag viste inte vart jag skulle springa.

’’ Stanna och vi kan prata om det.’’

’’ Aldrig!’’ Jag fattar inte att jag skrek mitt vanligaste svar. Men skit i det nu.

En man stog fram för mig, en på höger sida, Eric och Mamma.

’’ Du ska hem nu där är du i säkerhet.’’ Sa mamma. ’’ Jag är inte säkerhet någon stans förutom i döden.’’ Jag kände tårarna, men jag höll dem borta. ’’ Eric, jag fattar inte att du gav din själ till min mamma.’’ Jag kollade på honom, det ända som var i huvudet var honom. Jag vill ha den gamla Eric tillbaka inte den som kärnade till min mamma.

’’ Det var mitt hända hopp det var borta och du gav din själv till din gudmor.’’

’’ Ja det är min mamma, Eric jag litar på Artemis mer än henne. Det var hon som skickade ner oss hit. Om hon inte hade gjort det så skulle det här aldrig ha hänt.’’

Mamma gick till attack, hon tog tag i mina axlar och sprang mot trädet. Jag slog smäll mot trädet, jag visste inte om det skulle gå av eller inte. Jag sparka de henne hon flög bak.

’’ Du är en svikare mot mig, Amelie och far. Jag fattar att du gjorde det. Tack för det, du ska plågas.’’ Jag sprang bort från dem. Jag kände vinden mot ansiktet. Och fötterna stampade ner i marken.

Fotstegen bakom mig kom närmare och närmare. Smärtan plågade mig för mycket. Skit i plågan du måste fortsätta ändå. Tvingade jag i mig.

Jag såg en skugga i en av gränderna. Kim. Stog där med bruna ögon och det mörkar håret. ’’ Alexis är det du?’’

’’ Kim ja det är jag.’’ Jag vill inte säga att jag var Amelia. Jag kramade om henne. Jag hade saknat henne så mycket. ’’ Alexis det är du? Jag trodde att du hade dött.’’

’’ Nej, du vet hur jag är.’’ Nej hon viste inte. Hennes ögon visade smärta. ’’ Kim det gör inget jag hade inte eller något vall.’’ Hon kollade på mig. Hon visste vad jag sa. Hon släppte mig. Hon visade bågen på vänster sida av höften. ’’ Kim du är en mörkrets jägare.’’ Jag visade mitt märke. Det ska vara en båge och två pilar men mitt var det bara en pil. ’’ Det ska jo vara två pilar.’’

’’ Jag vet, men jag är annorlunda.’’ Jag kollade bak en gång. Där stog dem. ’’ Kim jag måste springa nu. Har saknat dig jätte mycket.’’ Och jag började springa. Men dem var efter mig.

Gatlyktorna lyste. På mig och dem andra. Skuggorna visade mig att dem var farligt nära mig. Jag vill inte det här så, sprang jag fortare fast att smärtan ville ta över. Tänk inte på den du klara det. Löven från träden hade fallit ner. Mina fötter trampade ner dem. Det var kall natt. Jag höll på att halka flera gånger på dem men jag höll mig på fötterna. ’’ Amelia stanna.’’ Jag stannade inte för rösten. Jag krockade in i Amelie. ’’ Du lever.’’ Viskade hon. Jag hjälpte henne upp. Vi kollade på dem och sprang i väg.

Dom hade delat på sig men inte vi. Jag hörde olika röster flera gånger det plågade mig. Jag kände att Amelie var panik slagen. Hon darrade. Jag försökte lugna henne men det gick inte. Jag suckade.

Vi gick på den tysta vägen. Vi skrattade och pratade.

Leendet var bara på läpparna när jag såg henne.

Fot stegen bakom oss. Vi började springa, det var Erics fot steg.

’’ Kom hit nu era tvillingar.’’ Skotten av fyrades, dem missade oss med en millimeter. Jag började springa snabbare. Fot stegen blev allt mer och jag hörde skottet. Jag trodde att det var slutet men inte mitt slut Amelies slut. ’’ Amelie nej!’’ Skrek jag. Jag stannade och kollade på henne. Dom hade stannat. Skottet hade träffat lungan. Det var hennes slut. ’’ Amelie jag lovar jag kommer till dej.’’ Hon kollade i mina ögon. Jag kände tårarna från hennes ögon och mina.

Hon stelnade i mina armar. Jag kollade på dem. Hennes kropp försvann när jag hade rest på mig.

Jag sprang, av rädsla av att se döden fram för mig. Jag blinkade några gånger och fortsatte dem jakten på mig.

Jag hörde inget så jag gick på vägen. Jag hörde skotten inne i huvudet. Amelies blick, den där blicken.

Skotten hade avfyrat, den träffade mig med en smäll i magen. Jag stönade till. Det gjorde så ont. ’’ Varför?’’

Jag ställde mig upp. Smärtan kom upp. Den träffade mig en gång till i magen. Jag skrek till av smärta. Jag slog huvudet i marken och blixten träffade mig.

Allt var borta.

Jag höll på att somna när jag hörde rösterna. Jag hörde inte vad det pratade om men jag visste att det inte skulle sluta vackert. Så jag gick upp från säng och smög ner från trappan. Rösterna blev allt starkare. Jag viste inte vad jag skulle göra? Stå kvar eller gå och lägga? Jag hade inte varit uppmärksam. ’’ Sluta bråka, jag vill sova och kan ni var snälla sluta bråka jag är livrädd.’’ Skrek jag ut. Tårarna rann ner från kinderna. Jag sprang rakt upp till rummet. Och la mig under det varma täcket. Nu måste jag sova, innan jag hann tänka klart så kom mamma och upp och tröstade mig. Jag kände mig skyddad igen och inte oskyddat det var inte så roligt att tänka sig oskyddat. Jag var lessen och dom pratade med ans jag somnade. Nu var det bara jag och mina drömmar.

Allt var mörkt och skuggorna såg jag lite här och där. En man klappade mig på axeln. Jag vände mig om. ’’ Vad gör du här lila flicka?’’ Jag skände mig förnedrad för att han hade kallt mig lilla flicka. ’’ Jag ska till min kompis, jag ska träffa henne där nere.’’ Jag vände mig om för att gå när han slog till mig hårt i huvudet.

Jag väcktes med ett ryck. Det visade sig att jag hade slagit huvudet i vägen. Jag kollade på klockan. ’’ Skit också.’’ Klockan var fem i åtta och snart skulle skolan börja. Jag satte på mig kläder och bräde en macka och åt den och sprang till bussen.

Jag såg bussen i ögonvrån och började springa fortare. Jag viste inte vad jag hade fått kraften ifrån men när jag kom till busshåll platsen så stannade bussen och jag gick på den. Och gick längre bak i bussen och tänkte vad som hade hänt i natt. Det var sjukt.

Jag satte på Can’t stop love med Darin. Jag lyssnade till den. Hela låten var bra. Jag viste inte vad som hände men en snygg kille gick på bussen. Hans långa muskulösa kropp och det mörk blonda håret. Jag fattade inte vad som hände förrän han satt vid mig. ’’ Hej, jag heter Anton. Och jag är ny här. Jag ska börja i 8d2 går du där?’’ Sa han. Jag var andlös.

’’ Hej, jag heter Nike men kallas för Nicki. Jag går där med, jag kan visa dej runt om du vill.’’ Hans leende på läpparna var som solen som brände rakt igenom mitt hjärta. ’’ Nike alltså som skorna Nike.’’ Oh nej inte igen. ’’ Ja det är därför jag vill bli kallad Nicki.’’ Hans klara blå ögon skrämde mig. Men det sket jag i. ’’ Okej varför skäms du över namnet?’’

’’ Alla skulle tro att jag kom på namnet på skorna men jag är döpt efter segra innan Nike.’’ Han fattade direkt vad jag sa.

’’ Jag heter Anthelios.’’ Jag kollade på honom. ’’ Som Athena?’’

Han nickade. Då hade vi en sak som vi inte gillade. Våra namn.

När bussen hade stannat så kollade jag på honom. Han verkade spänd. Jag reste på mig och han följde efter. Jag viste inte om han var spänd in för skolan eller något annat? Jag gick för steg och steg. Mitt knä började göra ont igen. Det kändes som om jag skulle trilla till marken men det gjorde jag inte vi fortsatte gå i tystnad. När vi klev in i korridoren alla tjejer kollade på Anton. Jag hörde viskningar. Vår mentor stog där och sa: ”Välkommen Anton till skolan.” Sa han. ’’ Nike du kan väll visa honom runt?’’ Jag suckade och nickade. Han gillade inte att jag skulle kallas för Nicki. Han visade honom ett skåp som var bredvid mitt. Han nickade och alla böcker stog inne i skåpet. Och ett schema satt uppe på sidan. Han var inte lika snygg nu. På bussen så var han en snygg kaxig kille och nu är han en ny kille som jag ska vissa runt. Vad mer skulle inte kunna gå fel idag?

Anton var duktig i alla ämnena. Jag kollade på honom en hel del av dagen och så kom vi till den lektionen vi skulle ha våran mentor. ’’ Anton känns det bra i klassen?’’ Han nickade som svar. Jag viste inte vad jag skulle göra. Han kollade för argt på mig. ’’ Nike du stannar efter lektionen.’’ Sa han högt så att alla i klassen kunna höra det. Jag nickade och satte mig vid Anton. Jag viste inte hur jag såg det men han såg spänd ut. Som han ville ha något. Vi tog upp våra böcker och läste.

’’ Nike kan du komma ut så kan vi prata?’’ Sa han. ’’ Vist.’’  Jag reste på mig och Anton följde mig med blicken. Han höll dörren öppen för mig. ’’ Har något hänt?’’ Hans röst var inte lika hård. ’’ Nej då, det är bara bra.’’ Jag var tyst. Jag kunde inte säga att jag har hört mina föräldrar bråka. Det gick inte. Han kollade i mitt ansikte efter spår av ljug. Men öppnade dörren och jag gick in igen och fortsatte läsa min bok. När lektionen var slut så var skolan det också. Jag lämnade böckerna tog dom som jag behövde. Jag gick för steg för steg när någon tog tag i min arm och kramade mig. Jag kände igen honom. Anton. Han höll om mig så länge och med kärlek. Och inte vänskap men varför höll han om mig? Men den frågan ville jag inte ha svar på. ’’ Du kan alltid prata med mig.’’ Hur visste han att jag hade problem? Han släppte mig och jag gick där ifrån. Han stog stilla där han stog. Jag sprang till bussen. Och jag gick på och satte mig längst bak och satte i hörlurarna. Nu dånade This is Me camp rock i mina öron. Jag viste inte om jag skulle kunna leva med mig själv. Jag skulle gå av och mina steg var tunga och jag skulle vända mig om för att gå upp för trapporna när Anton stog i vägen. Jag kollade på honom. Han verkade lessen.

’’ Nike, snälla du varför gör du inte lätt för oss båda?’’ Sa han. Jag fattade inte. Jag gick bort från honom. Han hann ta min hand. ’’ Släpp mig Anton!’’ Han gjorde det inte. ’’ Anton släpp…’’ Jag hann inte avsluta meningen. ’’ Jag hörde, jag är inte döv. ’’

’’ Varför släpper du inte in mig? Anton jag förstår inte med du menar? Jag måste hem innan far blir arg.’’ Då släppte han. Jag började springa. Han gick efter mig. Varför förföljer han mig? Jag sprang snabbare. Vind fläktande så att hår fladdrade i vinden. Det var den här känslan som jag alltid har velat ha. Jag skakade på huvudet. ’’ Nike stanna!’’ Skrek han. Jag stannade inte. Jag bara sprang vidare upp på upp gången. Jag hade slutat att springa. Hann stog bredvid mig. ’’ Varför stannade du inte? ’’ Sa han. ’’ Jag vill inte. Anton vem är du? Och vad vill du mig!’’ Det kändes som om jag skrek ut orden i ansiktet på honom. Far öppnade dörren och såg mig skrika på Anton. ’’ Nike! Kom hit nu! Vi måste prata.’’ Skrek han. Jag vände och kollade på honom. Jag vände om fort och gick in och Anton stog en stund men till slut så gick han hem. Jag kan inte fatta att jag hade sårat honom. Och skrikit på honom men han var värd det. Jag gick in till slut och satte mig på sängen och far kom in. ’’ Nike hur kunde du skrika åt pojken?’’ Frågade han. ’’ Han… gjorde ila mig. Han drogat i mig som om jag var en docka.’’ Far skakade på huvudet. Min kärra far heter De-Sirius och min mor Fanseli och jag hade inga syskon men skulle vilja ha. ’’ Nike, det kommer att låta konstigt men pojkens föräldrar och vi har kommit överens att vi ska skicka er till internatskola.’’ Han tystnade och jag blev förstum. ’’ Jag ska flytta från er och mina vänner? Men…varför?’’

’’ Det blir bäst för båda er och vårens skull.’’ Sa han. ’’ Okej då, vi åker väll imorgon och jag ska börja packa och säga hej då till alla.’’ Han nickade. Han gick ut och jag följde blicken på honom. Jag tog upp en kruka. Och kastade den mot vägen den gick i tusen biter. Jag skrek ut mitt hat och allt. Men till slut så kom tårarna. Jag hade en dörr som gick ut och gick ut genom den. Jag såg Anton vid brevlådan. Han såg hur förstörd jag såg ut. Han sprang fram till mig och kramade om mig. Han viste vad jag grät för. Han bara höll om mig i evigheter. Tills någon kom. ’’ Kärleks par.’’ Det var Chad. ’’ Nike och Anton, det perfekta paret.’’ Skrattade han.

’’ Chad du är en idiot.’’ Skrek jag åt honom. Han slutade skratta och kom närmare oss. Anton stog fram för mig men jag gick fram för honom. ’’ Nike du är kaxig.’’

’’ Oj, det visste jag inte och du slipper oss nu och för alltid.’’ Han bakade undan men jag viste inte varför. Jag kollade bak och Anton var röd i ansiktet.

’’ Anton jag är här. Sluta du skrämmer mig.’’ Jag kollade på vänster handen. En liten blixt träffade mig på sidan. Jag skrek till av smärta och far kom ut springandes mot Anton och slog ner honom på marken. Det såg ut som om han sov men han andades inte. Där blixten hade träffat var bedövat. Jag var rädd och chokat att den bästa kvällen kunde bli blod bad. Mamma ringde ambulansen och Antons föräldrar. Jag låg på marken alldeles blodig och Anton var lite blodig vid sidan av vänster öga.  Jag kunde inte kolla på honom men jag kollade på mig själv. Jag var hopplös. Ambulansen stannade och en bår till mig och en till Anton. ’’ Oj hur kunde du bli så blodig?’’ Frågade en man med tjockt brunt hår och ögonen var bruna. ’’ Min kille slog ner mig till marken.’’ Ljög jag. Skulle jag säga att han sköt en liten blixt på mig? Nej det får inte komma ut. Den startade med ett brummel.  Jag låg där och kollade omkring. ’’ Hur mår Anton?’’ Sa jag. Ingen svarade nu blev jag orolig. Det ringde i telefonen jag svarade. ’’ Hej det Nike.’’ Sa jag min röst var skakig. ’’ Hej, det är Anton.’’

’’ Hur mår du?’’ Frågade jag. Mitt hjärta gjorde ont.’’ Det bra, förlåt jag har aldrig blivit beskyddad för ut och blev överraskad.’’ Jag började rodna. ’’ Jag är inte som andra tjejer men jag mår bra men jag hoppas att vi ses imorgon.’’ Han la på och jag la på. Jag hade aldrig varit så här glad som jag är nu. Nu började bli trött och jag kände smärtan. ’’ Det gör ont.’’ Sa jag. Han kollade på mig och tog fram en spruta och jag viste att det inte var morfin, jag skulle sövas. Och innan jag hade räknat till tre så var allt svart.

Jag kände inget allt vara bara svart. Ingen kom in till mig. Bara helt svart. Jag började öppna ögonen. Försiktigt och blev till medvetande. ’’ Vart är jag?’’ Frågade jag. En kvinna kom in hennes leende betydde att jag var på min nya skola.

’’ Du är på Unifersetet för killar och tjejer som har problem.’’ Jag skulle just säga att jag inte hade några problem men det hade jag. Jag ville beskydda alla.

Hon hjälpte mig upp och visade mig mitt rum. Det var ganska stort och en perfekt säng för min rygg. Jag älskade det här stället. Hon gav mig ett schema. Jag var vist den näst äldsta klassen. Mitt schema var inte perfekt men bra. Jag slutade ändå tidigt förutom tisdagar och torsdag för att då ska jag ha träning. Jag blev glad och satte upp det på dörren. Jag fick jo ett till skåpet också. Hon visade mig det. Hon pratade lite om skolan och lite såna saker. Hon lämnade mig vid ett skåp och hon kom snart tillbaka och jag fick min uniform. Den var svart med lila nattliga mönster jag gillade den jätte mycket. Jag gick upp och satte på mig det. Jag sminkade mig. Det knackade lätt på dörren och den öppnades det var Anton. ’’ Nike vi måste prata.’’

’’ Vad är det Anton?’’ Min röst var skakig. ’’ Du kommer inte att gilla det här.’’ Han visade ett litet märke på sin höger axel. ’’ Det är jo bara ett märke.’’ Just då sved det till i höften igen. Jag kollade mitt märke växte fram. ’’ Skolan börjar snart vi måste ner.’’ Med anns vi gick ner så skrattade vi mycket. Jag hade aldrig haft så här roligt med honom. Han var ändå lite spänd. Jag såg det men jag frågade inget. Jag vill bara att han skulle ha det bra. Men jag viste ju att han skulle alltid ha det bättre en mig. Han vek av och jag fortsatte att gå till mitt skåp. Mina steg var jobbiga. Snart framme, jag vill stanna men jag viste inte varför? Men jag gick på och hittade det och låste upp det. Alla böcker var vist i ordning för vilken lektion jag skulle ha. Jag satte upp schemat och tog böckerna och gick till den. Till slut så hittade jag salen och satte mig längst bak. Flera började kolla på mig. Jag struntade deras blickar och bara kollade något i boken. Läraren kom till slut in och såg mig. Hon gick längst bak i klass rummet och sa att jag skulle gå till rektorns kontor. Jag nickade och tog mina böcker och gick. Den stora korridoren men svart ljusa vägar. När jag kom till dörren så hörde jag röster som bråkade. Det var min mammas röst och rektorns. Jag stog kvar en stund och lyssnade men sen så hörde jag att dom pratade om mig. Jag knackade lätt på dörren. Rektorn kom och öppnade den. ’’ Bra att du kunde komma.’’ Hans röst var lättad och mammas blick på mig. Jag började bli rädd. ’’ Vad gör du här?’’ Min röst var skakig. ’’ Försöker få dej hem igen.’’

’’ Va. Ni skickar mig hit och sen ska jag hem igen. Glöm det jag stannar!’’ Skrek jag. ’’ Fanseli ni borde gå nu, De-Sirius gjorde rätt att skicka hit henne.’’ Hon gick ut från rummet. ’’ Satt dej Nike.’’ Gud vad jag hatade der namnet. Jag satte mig på stolen. Det var heligt i stolen jag kunde känna fred. ’’ Din mentor kommer inte för två till tre veckor.’’ Jag nickade. ’’ Han heter Dimitri.’’ Jag kände så mycket igen namnet men jag viste inte vad jag skulle säga och gick där ifrån. Jag gick till nästa lektion. Och satte längst bak. Och kollade och letade efter något men jag såg honom aldrig på lektionen. Den gick och tog slut. Nästa var matte. Inte precis mitt favorit ämne. Men jag måste göra det. Den låg en bit bort och när jag satte mig längst bak och jag såg Anton kliva in igen om dörren. Han såg mig och satte sig vid mig.

’’ Haft det bra?’’ Frågade han. ’’ Ja så där men jag saknar dej vid lektionen.’’ Han muttrade något som jag inte hörde. Läraren kom in. Hans brun ljusa hår muskulös kropp, jag trodde att han var läraren i idrott. Han statade sitt pratande och sen jobbade vi i böckerna. Jag viste inte att det skulle vara så enkelt att göra matte men jag gillade det. När det ringde och det var lunch och sen var det slut. Jag packade ihop mina saker och jag skulle just gå utan för dörren när läraren sa. ’’ Nike kan vi prata?’’ Jag vände mig om och nickade. ’’ Anton jag kommer gå du.’’ Han nickade och gick. Läraren hette Sebastian. ’’ Du behövde ingen hjälp, i matte och i dom andra ämnarna med. ’’ Han tystnade och jag började tänka på det nu. ’’ Jag har haft lätt för mig. Det är inte så konstigt det är jo flera som inte behöver hjälp på lektionerna.’’ Sa jag. ’’ På en ja, men du behöver tydligen aldrig hjälp i skolan.’’

’’ Men om jag nu kunde allt så behöver jag jo ändå hjälp.’’ Jag öppnade dörren och stängde den. Jag viste inte hur mycket klockan var men jag var inte hungrig och jag gick upp på rummet och satte mig i fönstret. Kollade in i solen lyste varmt mot min kind. Det kändes som om någon tog sin hand mot min kind och smekte den. När någon öppnade dörren försvann handen. Jag kollade mot dörren och kollade ut igen.

’’ Vem är du? Vad vill du mig?’’ Min röst var hörd av alla på gården. Mannen stängde dörren och låste den. ’’ Det här kan du lika säga att det här är din död.’’

’’ Skulle inte tro det.’’ Han sprang rakt i mot mig. Innan han hann nu da mig så steg jag ett steg åt sidan. Han krockade in vägen och föll till golvet medvetslös. Jag stirrade på honom. Gjorde jag det där? Nej det kan det inte vara. Jag gick för att låsa upp dörren och jag gjorde det. Jag gick två stora kliv bort och satte mig på golvet. Och stirrade på dörren kanten. När stegen bli högre och Anton kom upp. Han såg att dörren var lite öppen och öppnade den och såg mig sitta på golvet. Han gick och ställde sig bakom mig och kramade om mig.  ’’ Varför måste allt det här hända mig?’’ Viskade jag. ’’ Jag vet inte Nike men det kommer att bli bra jag lovar.’’ Jag kollade på honom. Jag smekt hans hand. Jag såg en läare utan för dörren gå för bi. Han kollade in och såg Anton och sen mannen. Jag kollade på läraren det Sebastian matte läraren. ’’ Nike hur mår du?’’ Jag nickade, jag kunde inte öppna munnen. Han kollade först på mig och sen på Anton. ’’ Anton ut här ifrån man får inte ha mänsklig kontakt.’’ Hans röst var sträng. Anton släppte mig inte. ’’ Fattar du inte? En man kom in rusande in i rummet hon är rädd.’’ Han var tyst men gick mot Anton och tog tag i hans armar och slet bort honom från mig. Sebastian förde ut honom från rummet. Han släppte Anton utan för elevhemmet. Det var tyst. Jag var ensam igen och ingen kunde trösta mig. Bara att mina hemligheter inte får komma ut. Jag vill skrika på hjälp på alla men det gick inte. Det varat bara tyst i mitt huvud. Jag var rädd. För alla nu, att någon bara kommer in och försöker göra något det är inte. Det gick inte att beskriva. Det knackade på dörren. ’’ Kom in.’’ Mina händer skakade av rädsla. ’’ Nike hur är det? Din mentor kommer imorgon.’’ Jag kollade på honom, jag sa inget. Jag var för stelnad. Jag reste på mig och hittade ett papper och skrev på det. Det liknade en dikt och jag läste högt för mig själv.

Snart är tiden inne för honom att komma till värden.

Efter 15 långa år så kommer han att hitta dej.

Han ger aldrig upp för en du är död till det sista.

Den resan börjar snart.

Det är brevet som skrämmer mig mer en den medvetslösa mannen i mitt sovrum. Jag satte mig på sängen. Och la mig ner huvudet på kudden och ögonen locken föll ner.

Jag låg på marken blodig. Jag reste långsamt på mig och kollade på mannen. ’’ Jag ger mig inte för en du är död!’’ Skrek han. Jag vaknade med ett ryk. Den där mannen kommer att döda mig. Han kommer att hitta mig till slut och det är inte ett skit bra om han gör det. Jag är dödens. Jag vet inte jo inte ens vilken dag han kommer? Han kan jo komma imorgon om en timme. Vad ska jag göra? Jag kollade på klockan okej då skola. Jag gick upp och gjorde mig ordning. Min mentor kom tillbaka till skolan för att. Ja det vill han inte säga. Som tur var skulle jag träffa honom senare i dag. Jag gick ner till matsalen och åt. Jag kollade inte någon bara på maten. Jag åt maten långsamt, jag viste inte varför? Var det något i natt som hade skrämt mig? Jo att en man skulle komma och döda mig. Jag gick där ifrån. Jag orkade inte mer bara gick till skåpet och hämtade böckerna. Det var två minuter kvar. Jag gick bort från alla andra och väntade och jag såg läraren kom och gick in med alla andra. Satte mig längst bak och Anton kom in i sista sekunden han kom och satte sig vid mig. ’’ Mår du bra?’’ Viskade han i mitt öra. Jag nickade och började skriva. Alltihop. Jag sa till att jag var klara och han sa att jag fick gå och jag gjorde det. Jag lämnade alla böckerna i skåpet och gick till nästa. Alla hade försvunnit hur mitt liv. Jag hade hört mamma och pappa bråkade att, pappa hade dödat mitt lilla syskon och jag var när på att börja skrika. Men jag gjorde det inte. Jag var tyst och till slut så kunde jag somna in. Det var inte roligt några av alla dom nätterna. Dom har för ut varit nära på att skicka mig till ett fosterhem. Och det skulle inte bli så roligt. Jag kom tillbaka och vi gick in till nästa och så fortsatte dag till slutet. Jag satt vid maten och jag skulle just gå när Anton kom. ’’ Vart ska du?’’

’’ Lektion.’’ Han kollade surt på mig. ’’ Vi träffas jo aldrig. Vi måste börja göra det snart igen.’’

Jag började gå mot idrottshallen. Mina steg dit var långsammare och trögare. När jag kom dit så bytte jag om. Det var en ganska stor sal. Med lampor som lyste. Jag satte mig på golvet och väntade. Jag lyssnade ordentligt. Jag hörde ett litet ljud vid ena hörnet. Jag reste på mig och väntade på attacken. Om jag skulle attackera skulle det bara vara onödigt. Till sluts så gav hans med sig att han attackerade. Det var han. När han var någon centimeter ifrån mig så gick jag undan. Han insåg vad jag hade gjort snabbt. Och stannade och kollade på mig. ’’ Du måste vara Nike.’’ Namnet, jag måste nog vänja mig vid det. ’’ Ja det är jag.’’ Jag suckade. Hans leende blev store. ’’ Bra gjort, jag har aldrig sätt någon göra så för ut.’’ Jag började rodna men det försvann. ’’ Man har lärt sig saker för att inte bli det man inte vill bli…’’ Jag tystnade och kollade bort. Men jag kände tårarna. Jag kollade inte på honom. Men han stog så nära mig så det var möjligt att inte röra honom. Någon kom in till hallen. Jag vände huvudet ditt och såg någon. Oh nej det får inte vara sant det var det där spöket jag såg för ut. Utan att jag viste det så bakade jag undan Dimitri och han anföll. Jag undvek som en hand mott huvudet. Men han gick in ett par slag till marken och vissa skulle det bli blå märken på. Men den var slut och jag gick upp och la mig i sängen. Jag var nära på att somna när någon kom in springandes i rummet. Det var en liten pojke och en flicka som hade en kvinna som såg ut som mamma. Jag vill vakna upp hur drömmen men jag somnade bara.

Jag vaknade, och blinkade några gånger det var lördag. Skönt äntligen helg. Jag satte mig i fönstret men solen ljuset inte idag. Jag började på vad som hade hänt i går kväll när jag kom upp på rummet. Det hade inte varit någon dröm min mamma hade mördats. Allt inom mig var förstört och jag skulle väll stanna på skolan så länge min pappa ville det. Alla känslor var borta hur mig. Det var sorg och gråt inom mig nu. Det knackade lätt på dörren den öppnades och Anton och Dimitri kom in. Anton kramade om mig.’’ Du ska inte leva med din pappa.’’ Jag viste inte vad jag skulle göra. Krama om honom eller inte göra det. ’’ Nike vad var det som hände när du kom upp på rummet?’’ Frågade han. Hans mörka ögon var varma. ’’ Jag vet inte riktigt, jag la mig i sängen och höll på att somna när…’’ Jag kunde inte säga det sista när alla tre kom in igen. Dom frågade något men jag svarade inte. Jag höll på att bli galen? Inte vet jag, men min mamma och två barn stog där. Lilla flickan var så otroligt lik mig. Det var nog min lilla syster och det kom en till in i bilden min far och han hade min store bror bredvid sig. Nu var alla döda. Jag stog stilla i rummet och dom stog och stirrade på mig. Jag trodde att jag också skulle dö. Men jag gjorde jo aldrig det. ’’ Jag behöver en nypa luft.’’ Sa jag hastigt. ’’ Ensam.’’ Och jag gick ut från rummet och satte mig under ett träd. Och lyssnade med i vinden. Dom stog fram för mig. ’’ Är ni döda?’’ Frågade jag. Pappa, store syster och bror skakade på huvudet. Resten var dödad men om dom lever så kommer jo dom att döda mig. Jag skakade på huvudet och dom försvann. Det får inte vara sant. Jag la mitt ansikte i händerna. Allt är bara mitt fel. Jag kollade bak och tjej kom springandes och utan till skogen. Jag var människa som bodde på en internatskola. Det kändes som om jag grät i floder. Men om dom inte vara döda vad var dom då? Allt blir bara kronligare. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till rummet och sova lite. Mina steg gav aldrig med sig det var jobbigt att gå. Jag öppnade dörren och ingen var där. Jag stängde den tyst och låste den. Men fick inte vara så här sent ute. Jag fattade inte vad som händer allt blir förstört i mitt liv. Jag började skrika men inte så högt. Jag öppnade väskan. Och tog något och kastade den mot vägen.’’ Om pappa mördade ni då ska han själv dö! Jag fattar inte att han kunde döda mina syskon och min mamma. Jag hade själv hört våldtäcket. Det var någon sekund om jag inte hade skrikit då skulle mamma vara död. Men det är hon inte. Hon levde tack av mig och nu är hon död. Mitt liv patetiskt.’’ Intalade jag mig. Jag hörde någon utan för dörren och jag viste att det var pappa. Börja inte skrika du måste ta dej samman. Han dödade dom det vet du själv han har alltid velat mörda mamma och ha mig kvar. Och så skulle vi leva lyckliga men jag skulle aldrig det utan mamma. Det bankades på dörren. Jag la mig i sängen och la huvudet på kudden och somnade min när dörren öppnades sig.

Han hade en kniv i handen, jag snurrade runt på magen och rygg. Han gav sig aldrig. Han kastade kniven den träffade min vänster axel. Jag började skrika av smärta. Jag försökte ta bort den. Jag vaknade upp. Jag kollade på axel den blödde. Smärtan var stor. Jag skrek. Dimitri smällde upp dörren. Han gick steg för steg fram till min säng och kollade på min axel. ’’ Jag frågar senare.’’ Sa han snabbt.  Jag kollade där pappa hade ståt han hade hoppat ut genom fönstret innan Dimitri kom. Det här är bara för skumt. Dimitri hade papper i handen och tog det på såret. Det var nära hjärtat. Den här skolan var konstig men väll beskyddad. När allt papper tog slut så hjälpte han mig upp och vi gick mot sjukhus avdelningen. Alla kollade på mig när vi gick i korridoren. Dom som i alla fall var ute. Doktorn han kollade på det. Och sydde ihop det snabbt och såret fick inte bli infekterat. Jag kollade på nålen, den gjorde ett hål i min kropp och tråden kom efter. Det gjorde inte så jätte ont men det kändes. När det var klart så gick han och jag gick själv till mitt rum. Jag såg Anton kommande springandes bakom mig. ’’ Nike, vad hände?’’ Jag stannade. ’’ Inget, snälla jag vill inte prata om det.’’ Han studerade mitt ansikte. Han nickade och gick vidare. Jag började gå mot rummet. Mina steg var tunga och det gjorde ont i axeln. Jag såg när det hände alltihop snurrade runt i mitt huvud hela tiden. Jag skakade på huvudet och gick upp och la mig i sängen och somnade.

Jag stog upp, hela jag var blodig. ’’ Jag tänker inte dö!’’ Skrek jag. Han sprang i mot mig. Jag vek undan. Han vände snabbt och slog mig ner till marken med smäll. Jag skrek ut min smärta.

Jag vaknade med ett ryk. Jag låg på marken. Och andades tungt. Jag reste på mig och gick in på toan och kollade i spegeln. Mitt hår var rufsigt och jag borstade ut det. Jag tog luggen och snurrade den och satte ditt ett hårspänne. Jag bytte om och kollade på axen. Det var på plats och kollade på klockan. ’’ Skit också.’’ Jag bytte om så fort och sprang till skåpet och tog böckerna och det var matte. Jag skyndade mig ditt. Dörren stog öppen och alla satte där inne och väntade på någon. Jag gick in och satte mig längst bak. Det var bara några som följde mig med blicken. Och satte mig på min plats och Sebastian kom in. ’’ Förlåt att jag kom för sent.’’ Det var inte bara jag som var sen. Vi slog upp sida 56 och jag kollade på sidan. Alla talen såg ut som en och samma stege. Det blev för mycket för hjärnan. Jag skrev ner tal för tal. Tills jag kom till den frågan vad x n gånger y n lika med z n. Nu blev det full fart på hjärna men jag fick inte ihop det. Det var för svårt. Nu fattade jag. Han vill att jag skulle be om hjälp men det skulle inte kom på frågan. Jag kollade igenom det igen och igen. Men det gick inte. Sebastian kom för be ändå och sa. ’’ Svårt? Det är förmasts gåta. Ingen har kunnat klara det förutom en. Han höll på i tjugo år med talet tills han kom på det.’’ Sa han och gick vidare. Jag kunde inte tänka klart.

Lektionen slutade och jag gick för att hinna till träningen. Mina steg gick fortare och fotare men jag vill känna kärleken igen men det gick tydligen inte. Att bli saknad var en av mina största drömmar. Jag öppnade dörren, jag var redan ombytt och klar. Jag stog och väntade på något som skulle hända. Det var mörkt och jag visste att någon kollade på mig inne i mörkret. Jag stog tyst och lyssnade på något ljud men inget hördes. Jag kände andetag i nacken. Jag rös en gång och en arm flög farligt nära mitt huvud. Jag vände mig om snabbt, det kom som en vindpust och jag sparkade till min anfallare i magen. Han staplade till och satte sig på golvet. Men kom på fötterna. Mitt leende var stort och glatt. Jag gillade killar eller tjejer som aldrig gav med sig. Han kom i mot mig. Han fick sina armar runt min mage och puttade ända in i vägen. Jag skrek nästan ut min smärta för axen. Det kan inte vara Dimitri. Jag hade bara känt honom i någon dag men han kunde aldrig göra så här. Han gick bak. Och han hade blundat hela tiden men när han öppnade sina ögon. Dom var turkosa. Jag kände igen ögonen. Jag var tyst när han sa. ’’ Du kan vara lite väll tuff ibland Nike.’’ Han skrattade. Jag reste på mig och gav mig på honom men han förde runt mig och jag gled på golvet med höger axen. Dörrarna öppnades och ljuset tändes. Han var borta och jag låg på golvet. Jag ansträngde mig för att få luft och jag tog djupa andetag. ’’ Nike du borde inte vara här.’’ Jag satte mig upp och kollade på Dimitri. Hans svarta skjorta och jeansen. ’’ Men jag skulle ha det idag, det står jo det på schemat.’’

’’ Du kom lite tidigt tror jag.’’ Jag nickade. ’’ Du gå upp och vila dej, dubbel pass imorgon i stället.’’ Jag suckade men jag nickade mott viljit.  Och gick upp. Mina fot steg var tyst och det värkte i bak huvudet. Jag kände där en gång. Jag kollade på handen. ’’ Fan, också jag blöder.’’ Viskade jag till mig själv. När jag öppnade dörren så hittade jag lite papper och tog det på bak huvudet. Jag tog bort det där ifrån. Pappret var hela blodigt. Vem var det som anföll mig? Och vad vill han mig. Jag la mig ner i min säng och somnade in i det svarta.

Jag låg på marken. Jag andades tungt. Adrenalinet var kvar i kroppen, jag reste på mig och slog ner honom till marken. Han skrek till av smärta. Jag tog tag i hans tröja och lyfte upp honom i luften. ’’ Du är en liten fegis, du hade fyra chanser på dej att döda mig men du gjorde inte det. Och nu kommer du att dö.’’ Jag slog honom i huvudet och släppte honom och gick vidare på den långa gatan. Jag började springa.

Ett ljud väckte mig. Det var dörren. Jag suckade och gick för att öppna den.

’’ Nike hur mår du?’’ Jag viste inte vad jag skulle svara. ’’ Bra, tror jag i alla fall.’’ Jag tystnade. Hon vände på mig och kollade i bak huvudet. ’’ Det är jo läckt.’’

Oh nej, vad då ’’ sa du att det var läckt?’’ Hon nickade, okej det här vara bara för skumt? ’’ Jag hörde vad som hände i går. Synd att Dimitri inte var där lite tidigare så skulle han ha dött honom.’’ Jag skakade på huvudet. ’’ Det är han eller mig som ska till graven.’’ Det var lite roligt att säga så. Hon stog tyst och stirrade på mig.

’’ Sanningens ord gör ont. Jag vet redan det. Jag är lessen.’’ Jag stängde dörren och kom på det. Kollade på klockan och bytte om. Tog på de jag hittade. Och gick ner till tränings salen. Den här gången var det tänt. I alla fall. ’’ Vad hände i går?’’ Frågade en röst. ’’ Jag vet inte, jag kom in hit. Det var mörkt och jag hörde fot steg och sen så var upp tryckt mot väggen.’’ Jag vill inte gå in på detaljer. Det var för hemskt. ’’ Nike, det är inte hela sanningen.’’ Hans röst var låg och vänlig.

’’ Det är jo sant! Om jag skulle ljuga då skulle jag inte säga att jag var upp tryckt mot vägen.’’ Jag tystnade. Hans leende var varmt men jag struntade i det nu. Någon släkte ljuset och jag blev ner tryckt mot marken. Han höll på vänster axel för att håll ner mig, jag var när på att skrika flera gånger. Jag försökte andas men det gick inte. Hans händer var iskalla och vita. Det såg ut som en zombie. Jag öppnade munnen för att skrika men det gick inte. Allt jag kunde göra var ett litet andetag tog jag in och sen blev det svart.

Det var starkt ljus. Jag öppnade ögonen försiktigt. En man stog där och kollade på mig. ’’ Jag såg dej gå in i idrottshallen och jag skulle just öppna den. När du pratade med någon.’’ Minnet började kom tillbaka. ’’ Vad hände?’’ Den frågan har jag har så många gånger. ’’ Jag pratade med någon och sen så släktens ljus och… någon satte eller stog på mig. Tryckte ner mig i golvet och jag kunde inte andas det är det jag kommer ihåg.’’ Det var suddigt men det till sist så såg jag att jag låg inne i idrottshallen. Alla som skulle ha lektionen här blev inställda pågrund av mig. Nu kommer alla att hata mig. Jag suckade. Dimitri kom in och såg mig. Han hade ett litet skrap sår vid vänster kind. Han skakade på huvudet. Mannen hjälpte mig upp och jag kollade på honom och sen på Dimitri. Jag vinglade bort mot dörren och gick ut. Det var kallt. Jag började frysa, gräset knastrade under mig. Jag satte mig vid en väg och kollade ut mot landskapet. Snö flingorna började falla ner. När snöflingorna nuddade mig så kändes det som om jag kom min mamma närmare en jag gjorde för ut. Jag visste att jag skulle bli sjuk om jag inte skulle gå in snart. Jag reste på mig. Mina fötter var kalla och det gjorde ont att bara gå. Jag försökte att springa. Det gick, när det var ungefär hundra meter inomhus så kom en man och kramade om mig. Jag fattade inte vad han gjorde. ’’ Gör inget mot stånd, du är dödens då.’’ Jag slutade. ’’ Jag måste in jag fryser.’’ Jag skakade tänder nu och han släppte mig aldrig. Jag sparkade till honom i magen. Han flög till vägen. Jag trodde att den inte skulle vara så stark. Jag fortsatte in åt. Jag kom inomhus. Och upp på rummet. Mina steg upp för trappan var tröga. Jag frös så himla mycket. Och öppnade dörren, den knarrade de till och jag steg in i rummet och stängde den och låste den. Jag gick mot sängen. Jag hade så ont i mitt knä och la mig ner i sängen alldeles varm och somnade in.

Jag vaknade, jag var fortvarande kall och jag svettades. Jag viste inte vad jag såg. Allt snurrade i huvudet. Och det knackade på dörren. Det var bara för mycket nu.

’’ Jag kommer.’’ Viskade jag. Min röst var nästan som död. Jag vinglade fram till dörren och låste upp den. Och försökte gå men det gick inte. Det snurrade så mycket. Jag var jätte blek i ansiktet. Eller blek över allt. Jag tappade balansen och satte på golvet. Dörren var öppen, men ingen kom in. Jag måste nog stanna i sängen i dag. Jag suckade. Allt blir bara fel just nu och idag var det jo min mors begravning. Det var just typiskt. Den jag mest älskar missar jag den viktigaste dagen. Jag försökte resa på mig. Och jag stog upp men jag skulle snart svimma så jag började vingla mig bort mot sängen. Det började snurra igen. Jag såg dubbel sängar. Jag tog handen på sängen och kröp fram på den och la mig under täcket. Och somnade.

När jag vaknade så sken solen in i rummet. Jag började tänka på att jag inte hade drömt så mycket om killen längre. Men det bara snurrade i huvudet. Först så kom han en natt och sen en till och det fortsatte så. Det var sjukt. Jag vill inte dö eller en nu värre mörda? Det får inte hända. Jag kollade igenom huvudet vad jag hade kommit ihåg. Mannen var… han. Jag stelnade till, satt och kollade på en och samma punkt. När det knackade och knackade. Jag svarade inte. Någon öppnade dörren. Jag kollade inte ens dit. Jag viste inte vad jag skulle göra. Allt fälldes på plats. Mammas blåmark på kroppen. Det var just mest på magen… Mina tårar började rinna utan att jag märkte det. Jag visste att var det ensamma barnet. Men att plåga det till döds. Det var bara för fel. Jag visste inte om jag kände min pappa längre. Jag började märka att en kvinna stog i rummet. Jag torkade bort tårarna med bak sidan av handen. ’’ Vad hände? Du satt och stirrade och grät.’’ Jag sa inget. Mina ben var trött och slöa. För varje steg jag tog var en utmaning för mig att inte trilla omkull. När jag kom till garderoben så tog jag på mig något. Av tränings kläderna. Och gick ut och började springa. När jag sprang så var det skog och mer skog. Mina ben vara när på att ge upp när jag stannade. Men dom höll mig uppe. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag lutade mig mot ett träd och villade benen. Men rösterna blev starkare för varje steg dom tog. Jag ställde mig bakom ett träd. Det fick inte vara sant vilka jag såg. Det var Dimitri och De-Sirius. Jag var när på att skrika. Men jag gjorde det inte. Men hur kunde han svika mig? Han var jo så vänlig. Vet dom där turkosa ögonen kom upp fram för mig igen. Det var min kusins ögon. Vi hade olika ögonen i familjen. Mina kusiner hade vid ljusa färger med ans jag hade klara blåa ögon. Jag kollade på dom när dem gick precis vid trädet. Dom stannade just det trädet jag gömde mig bakom. ’’ Vad ska vi göra med henne? Hon är jobbig. Hon kommer i tid till allt.’’ Sa en dom. Nu kom det till par fot steg. ’’ Nike är borta! Hon skulle vara uppe på sitt rum nu men hon är inte där.’’ Hon var and fond. Jag stog stilla och nu var alla tre fot stegen på gång mot skolan igen. Jag väntade lite för att se till så att ingen väntade på mig. Jag kollade ut och ingen var där. Jag började jogga motsatt håll som dom andra joggade. Jag hade ett mål och inget annat. Var att inte kom i min fars händer igen. Som hade hänt dom två senaste gångerna. Jag hade stannat igen. Nu kollade jag på en punkt och kollade omkring mig och sprang det snabbaste jag kunde. Jag såg i ögonvrån att en kille som hette Teo kom och skulle attackera mig men jag undvek. Jag stannade vid trädet. Och kollade bakom mig. Nej, Dimitri hade sätt mig. Jag började springa och han såg mig och började springa efter mig.

’’ Nike stanna, det är inte som du tror.’’ Skrek han. ’’ Jag litade på dej, min pappa våldtog mig!’’ Skrek jag. Jag kände mjölksyran i benen men jag vill inte stanna men jag stannade. Dimitri såg inte ens and fond ut.

Han tog tag i mina arm med handen och den andra en telefon. Han pratade på något språk som jag absolut inte fattade. Han la ner den i fickan igen och kollade på mig. Jag kollade inte upp eller något. Jag stirrade på dom igen. Min lilla syster som var en kopia av mig. Jag hade inte hört att Dimitri sa något men han skakade på mig och jag kollade på honom. Jag såg någon där framme. Min far. Jag slet mig ur Dimitris grepp och sprang det snabbaste jag kunde fram till min far. Jag hade ilska och hat inom mig. Min far trodde att jag skulle krama honom men jag hoppade på honom och han slog huvudet i marken hårt.

’’ Hur kunde du! Du dödade min lillasyster!’’ Skrek jag i ansiktet på honom. ’’ Du dödade mamma och du våldtog mig! Man kan inte önska sig en bättre pappa!’’ Jag reste på mig och kollade ner på honom. Han hade inte fattade vad som hände. Jag kollade bakom mig. Det var Dimitri som hade reste på mig. Han tog mina armar och tog bort mig från honom. ’’ Släpp mig! Han ska dö! Han dödade alla mina syskon!’’ Adrenalinet var kvar i kroppen. ’’ Nike, lunga dej.’’ Hans röst var som en varm sol ljus. ’’ Aldrig inte för en jag ser hans döda kropp.’’ Vi hade gått så där länge och jag kollade bakåt men han låg kvar men en kvinna tog hand om såren jag hade gjort. Han gjorde så att jag inte kunde kolla bak. Bara fram eller ner i marken. Jag såg gräset igen. Men han höll om mina armar. När vi kom till dörrarna till mitt elevhem så släppte han mig. Och gick vidare. Jag vill följa efter honom men jag gick upp till rummet i stället. Jag var fortvarande arg för vad han hade gjort. Jag stängde dörren. Jag hörde ett litet knick som när en nyckel låser en dörr och jag försökte öppna dörren. Men det gick inte. Jag ryckte i handtaget.

’’ Släpp ut mig!’’ Skrek jag. Jag suckade. Jag stog med ryggen mot dörren och sjönk ner på ner till golvet och satt där och funderade hur jag skulle komma ut. Det är meningslös, du kommer inte att kom ut den vägen. Fönstret. Jag ställde mig upp och gick ditt och öppnade det. Och började försiktigt klättra ner för den långa vägen. Mina fot steg ett steg och höll på att tappa greppet. Jag får inte ge upp. Jag började igen. Men försiktigare, jag svettades för att jag inte skulle klara det. Jag stog på fönsterbrädet. Och kollade ner, det var en till en on halv meter ner till marken. Jag hoppade ner. Jag tog stöten med knäna. Jag kninislade till med tänderna. Det var inte bruten men jag kan inte springa så fort. Men jag skyndade bort från det. Jag visste inte om jag skulle kunna klara det här. Jag smög fram till kanten. Och kollade ut för gården. Jag skulle just ta ett steg när jag såg någon vid andra sidan. Jag slank in i mörkret igen. Säg inte att det var Dimitri. Han kommer att döda mig. Jag lyssnade någon. Det var någon uppe vid rummet. Skit också. Hon eller han kommer att säga till Dimitri? Jag hann inte tänka så mycket om den sak för att han stog där uppe och letade efter mig. Hans varma ögon och leende. Nu lyssnade till igen och min far gick exakt vid kanten. Jag kollade på från mörkret. Jag gick närmare honom, jag tog tag i hans axlar och skakade om honom. ’’ Hur kunde du mörda dom?’’

Han skakade på huvudet. Nu kände jag tårarna i ögonen. ’’ Vet du en sak? När jag var liten så såg jag upp på dej och jag älskade dej! Men hur ska jag kunna älska en familje mödare? Kan du förklara det!’’ Skrek jag ut. Och Dimitri upptänkte mig.

’’ Jag vet inte.’’ Gav han som svar.

’’ Fel! Det går inte att älska en mödare till far.’’ Jag skulle just vända mig om för att gå. Så tog han tag i min axel och drog runt mig.

Innan vi kramades så sparkade jag honom i magen. Han flög bak. Jag kollade efter honom. Och jag började gå där ifrån. Men jag gick inte normalt, jag haltade. Jag kom in i det svarta. Så var det redan folk vid far. Jag satte mig en bit längre bort från honom. Jag stog ryggen mot vägen. Jag vände ansiktet mot det. Och slog en knytnäve på vägen. Jag skrek ut min smärta och vrede. Jag hörde röster fortvarnade i huvudet. Höll jag på at bli galen? Jag satte mig på marken. Jag hade inte sätt Dimitri stå där. Mina tårar vara när på att komma ut igen. Jag tog händerna och reste mig upp. ’’ Hur kan du hjälpa en mödare till min far?’’

’’ Nike, din far vill bara skydda dej mot det som kommer att hända men det är ondvilkigt.’’

’’ Vad synd, jag kommer ändå att dö.’’ Jag kollade in i ögon och försökte gå men han hann ta min arm och jag satt på knä mot jorden och han höll mig orörlig.

’’ Släpp mig!’’ Skrek jag. ’’ Nej.’’ Han tystnade. När min far kom så släppte Dimitri mig och två stycken man stog vid hans sida. ’’ Nej, det får inte vara sant.’’ Min röst skakade. Och nu kom tårarna. Han tog steg för steg för att kunna ta bort mina tårar men jag slog i undan handen. Jag gick för be dom. Jag vill gå snabbare men det gick inte knä skulle ge sig vika. Deras blickar på mig följde den tills jag försvann inom syn håll. Jag fortsatte gå. Och när jag kom in till elevhemmet så var det nästan inga där. Jag fortsatte till mitt rum. Jag öppnade den och stängde dörren. Jag stängde den tyst och kollade igenom rummet. Det var samma rum. Sa jag till mig själv. Mina fot steg blev långsammare för varje steg jag tog.  Och jag kom till min säng och la mig ner och somnade in i det svarta.

Varför skulle någon vilja skydda min far? Han är en mödare våldteksman? Mina ögon lock öppnade sig och det blev ljust. Jag kollade omkring mig. Dimitri stig där och min far. Och hans beskyddare, varför blev allt så här. Mitt knä gav sig från ett skrik. Nu var det skört. Det gjorde så ont. Mina händer tog tag i täcket och höll i det för att inte skrika men det gjorde inte saken bättre. Det gjorde fortvarnade ont. Jag kanske inte skulle ha gått ut och springa en då men försent. Knäet är redan stört mitt knä skada kom ut till slut. Till slut så satte jag mig upp i sängen och jag viste inte vad jag skulle göra. Det var bara för kronligt. ’’ Nike, din pappa är en prins.’’

’’ Oj vilken nyhet. Det är där för min skyddar honom. Han mödade mina syskon… han misshandlade mig och min mamma. Och mödade henne.’’
’’ Har du bevis då?’’ Frågade en röst. Det kom inte från någon inne i rummet.

’’ Mammas mage var full av blåmärken, där morgonen där på och du hade ont i händerna. Och jag sa då att jag hade hört allt. Du blev rasande och gick ut. Jag kramade om mamma. Och sen på kvällen när du kom in till mig så slog du mig. Huvudet i väggen. Slog mig hårt i magen och i huvudet. Jag fick hjärnskakningar. Och nu är knäet knäckt.’’ Jag för sökte ta in benet men det gick inte. Min far kollade på mig. Han visste allt jag hade sagt var sant men han erkände det aldrig. ’’ Okej, hon har rätt. Allt hon säger är sant. Jag ljög och har svikit henne, tänkt på allt annat en henne.’’ Jag fattade inte att han bara sa så rakt ut. ’’ Och hoppas att du vill ge mig en ny chans?’’ Jag kollade på honom. Han viste redan mitt svar eller gjorde han?

’’ Nej, du skakade mamma och mig mycket. Det går inte ens att förlåta.’’ Anton kom in springandes till mig. ’’ Anton har det hänt något?’’

’’ Ja hennes knä, om ni kollar på sängen och täcket så är det blodigt.’’ Han tog bort allt från knäet och gjorde rent det. Det var blodigt och äckligt. Nu var det bara en sak att ta hand om. Kryckor minst två månader. Jag suckade djupt. Och kollade upp. Men jag kollade på knät och det var inte så farligt så som det såg ut. Jag tog benen till vänster sida och reste på mig och försökte gå till toan. Anton  fick hjälpa mig ditt. ’’ Anton, tack för all hjälp.’’ Jag öppnade toa dörren och bytte om till ett par kläder som passade och så gick jag.

Jag väntade ute i den vinterdagen som skulle börja. Jag såg en kille springa med ett par kryckor i handen. Han saktade ner och när han kom fram till mig så.

’’ Är det säkert att du inte behöver hjälp?’’ Hans fråga vad underbar. ’’ Jo men inte nu i alla fall. Jag sitter ute lite till. Jag tror att jag klara mig.’’ Jag rodnade lite med hans sällskap vid min sida. Jag kollade bort mot någon dörr och en kille kom ut. Brunett, muskulös kropp, Femton eller sexton år. Han såg mig och han började gå mot mitt håll. Oh gud och nu som jag hoppar på kryckorna. Bra vall Nike. Jag suckade innan han kom. När jag såg all snö så blev jag glad på ett sätt och något annat sa mig att jag inte borde vara det. Jag kollade på killen som kom och satte sig vid mig. Hans varma leende fick mig att fnissa och just då började snöflingorna fall. Jag hade alltid älskat vinter och regn. Med andra gillar sommar och sol men inte jag.

’’ Hej, jag heter Nike.’’ Sa jag till killen. ’’ Nike, seger gudinnan?’’ Sa han. ’’ Nej, vänta sa du gudinnan?’’

’’ Ja, alla borde veta att seger gudinnan heter Nike och märket med det bryr jag mig inte om. Bara man tar det rätta.’’ Jag började stog rodna fram för ögonen på honom. Det var lite skumt. Jag var arg och lessen för en stund sen men nu är det bara glädje inom mig. Jag började skratta. Tills han sa något. ’’ Jag heter Nick. Du är väll dotter till kungen?’’ Jag nickade, min mun vill inte öppna sig eller min hals var torr och jag kunde inte svara. Jag hörde fot steg klampa ner för trappan och tills jag såg dom alla fyra. Jag morrade elakt. Jag vände mig om och kollade in i hans ögon. Dom var en färg jag inte kunde beskriva men vackra det var dom. Han bara böjde sig ner och kysste min mun. Jag gillade den här känslan av kärlek och saknaden skulle börja nu.

Munnarna drogs isär och jag satte och kollade när Nick gick här ifrån. Jag frös inget i alla fall inte en. Alla åter gick som dom brukade göra och dom fyra i hörnet kom fram till mig. ’’ Nike, du borde gå in nu.’’ Sa en röst. ’’ Nej, jag är lycklig här ute och jag är med mamma.’’ Jag tystnade efter det jag hade sagt. Minnes bilderna kom upp. Jag lekte i snön och mamma kom ut och lekte med mig inne på den stora gården. Min far kom fram. Jag stirrade tomt på honom. ’’ Du kan lika gärna göra det nu.’’ Han svarade inte eller Dimitri. Jag tog inte upp kryckorna och gick min väg. Det kändes som om det aldrig hade hänt något med knäet. Men jag trillade i snön. Jag viste inte om jag skulle ligga kvar eller resa på mig och hämta kryckorna. Jag kollade på snön. Det var inte kallt, jag kände mig varm av kärlek från min mamma. Men någon sträckte ut arma och hjälpte mig upp. Jag tog tag i dom och började gå upp på rummet. Jag kollade inte bak. Till sist jag gjorde det. Jag gick inte upp till rummet utan gick mot idrottshallen. Jag kunde se Dimitris förvånade blick efter när dörren hade stängts. Jag slängde kryckorna på golvet och lät dom ligga där. Mina övningar var perfekta till att bygga upp musklerna i benet. Och självklart i knäet. Nu orkade jag knappt mer och testade att stå rakt. När som helst skulle jag falla ihop, men det gjorde jag inte då öppnade dörren sig och Dimitri kom springandes i mot mig. Nej inte nu. Tänkte jag. Jag undvek men jag var nära på att skrika. Jag gjorde inte det. Han gjorde samma attack igen. Nu var det skört. Jag föll till golvet. Dimitri verkade inte bry sig. Han trodde nog att jag skulle resa på mig. Det kunde jag jo inte. Men jag försökte och till sist så kom jag upp och började gå mot kryckorna. Jag skulle just ta dom när Dimitri kom springandes i mot mig. Han gjorde så att jag flög till vägen. Jag skrek, till vägen. Smällen mot vägen gjorde ont och tryckte luften ut hur mig. Dimitri kom fram till mig och hjälpte mig upp. ’’ Du är jo för fan galen!’’ Skrek jag. Jag började gå till rummet. Och jag öppnade det och gick in. Och la mig i sängen. Innan jag hann somna så kom Nick in springandes. Han satte sig vid mig på sängen och våra huvuden kom närmare och närmare. Våra ansikten var en liten bit kvar och munnarna träffades. Hans varma mot mina mot mina kalla. Tungorna lekte med varandra, tills någon tog Nick ifrån mig. Jag kollade ner i sängen. ’’ Förlåt Nick, det är mitt fel igen.’’ Jag kollade på den kämpande Nick. Jag satte i sängen med benen i kors. Jag vill inte att han skulle gå men vad kunde jag göra? Inget Nike, jag kan inte göra inget. Utan att se Nick försvinna för alltid. Det får inte vara sant. Mitt knä var inte läckt men jag började gå ut. Julen skulle snart komma och min födelsedag var nära nu. Jag visste inte vad jag skulle önska mig. Jo en sak att inget va det här skulle ha hänt. Det jag inte visste var att min pappa var prins och jag var hans barn. Och om han blev av med tronen då skulle jag bli hans efter följare eller mina stora syskon? Tänk inte på det. Det gör dej bara mer galen. Det vet du jo. Det var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Han kille och en tjej svart hår gick vid honom. Hans ögon visade glädje men när han såg mig så försvann allt. Han viskade något i hennes öra och hon kollade på mig. Han gick för steg i mot mig. Nu är det ute med mig. Jag gick ut på gården och han följde efter mig. Jag tog mig igenom snön massorna. Det var jo svårt men det gick.

När vi var utom syn håll så stannade jag och satte mig ner i snön. Jag hörde bara springande steg hela tiden. ’’ Nike, du är jo galen.’’ Sa han. ’’ Oj det viste jag inte! Det var inte jag som mördade mamma och alla andra! Det var jo far!’’ Skrek jag.

’’ Nike, det var du och inte far.’’

’’ Sluta, det var jo far!’’ Jag hörde skottet. Jag kände smärtan. Det var från magen. Det skulle ta slut nu. Jag visste det. Inget skulle finnas kvar nu. Kärleken, allt jag ägde och älskade de. Det skulle gå mot slutet. Allt jag kämpade för är bort kastat. Jag kollade med en ledsen blick mot killen. Och sen ner mot magen. Och allt svartnade.

 

 

 

 

 

hahaha och jag ska läsa genom den 74 långa novell oxå från förra sommaren, så jag har lite att göra med dem och så håller jag på med en som inte ska bli så lång men typ 8-10 sidor A4 blad. Men jag lägger upp den så fort jag kan men jag får se hur det går!

Jag hade gått till bänken för att jag vet att jag mår lite bättre av det fast nej. Jag satt på parkbänken. Mina tårar rann som var regnet. Varför måste jag alltid vara ledsen? Jo tack varare mödarna.
Jag bor nu i Gävle med min fosterfamilj, min pappa kunde inte ta hand om mig. Mamma och brorsan hade blivit mödad för elva år sen. 
Lekparken var helt övergiven. Pölarna i gruset blev större och större. Gräset är gult grönt. Åskan mullrade i skyn. Vinter skulle komma snart. Tystnaden var härlig men läskig. Det var jag som satt på bänken. Det är bara träd omkring bänken. Träden hade inga löv dem låg där på marken. Det är sent på kvällen och dem kommer att ringa hem mig snart men jag bryr mig inte.  Jag har runt ansikte.  Jag är 17 år. Jag är 177 cm lång med kraftigt byggd. Mitt bruna korta hår som ser ut som en iggelkot Har ärr vid nacken och handleden. Regnet piskar mot mysbrallorna. Min jacka är snart genom blött. Jag ser bara mina blötta händer som är från tårarna och regnet. 
När jag kollar upp nästa gång så ser jag honom. En liten kille som kommer och sätter sig bredvid mig. Han försöker säga saker men jag avbryter honom. Jag orkar inte prata med honom. Jag vet vem han är men jag känner honom inte riktigt som en vän.  Hans kläder är jeans och en tjock jack. Som ser varm.  
Hon kom där gående i mot mig och killen. Jag brydde mig inte. Hon är också 17 år. Hon var ny i klassen, utanför som jag.  Hennes kläder var lik min. Vi gillade samma saker. Hon kom från ingen stans. Hennes steg var långsamma. Hon kollade ner i marken när hon gick. Hennes blonda hår var blött. Dem blå ögon. Halv lång. Hon var en riktig ängla lik.  
Hon viskar i mitt öra med en låg röst. ’’ Jag vet allt om dig. Du behöver inte vara rädd.’’
Jag kollar upp på henne.  Hon stirrar på mig. Hon går långsamt vidare.  Jag stirrar och på en punkt. Jag reser mig upp och springer därifrån. Och inte efter henne.  Jag blev bara förvirrad.  Mobilen ringade jag kollade på display. Och jag klickade på bort numret.  Och sprang förtvivlad bort där ifrån.  Jag kollade bakom mig. Någon sprang efter mig. ’’ Sluta följa efter mig!’’  Hon eller han fortsätt. Mina fötter ökade forten men jag snubblade över en gren.  Och kröp för att gömma mig. Men hon eller han stannade. Och kollade efter mig. Jag hade slutat att andas. Hon eller han gick långsamt runt där jag hade gömt mig. Det var som att regnet slutade plötsligt.  Hösten skulle snart ta sitt slut och vinter skulle komma. Jag gillade mest hösten och våren.
’’ Tim sluta leka nu!’’  Men hur kunde hon eller han veta mitt namn? Det är få som vet om det. Jag tog ett djup andetag. Och slappnade av. Jag visste inte vad som skulle hända. Det var någon som visste mer om mig än jag hade sagt. ’’ Tim snäll kom fram nu! Innan jag ringer polisen!’’ Rösten blev starkare.  Jag satte kvar och lutade mig mot trädet. Och bara vill gråta. Alla i killar i klass retade för att jag mådde dåligt och grät varje dag.  Jag skulle snart ge upp.  Inget skulle bli bättre om polisen hittade mig. Huvudet började dunka. Det slog dubbel takt. Jag skrek nästan av vrede. Det gjorde ont.  Har aldrig känt så förr ut. Jag hörde inget utom det dunkade ljudet.  Jag reste mig upp och vinglade bort.  Mot ett annat träd. När jag hittade trädet. Så tog jag höger hand mot de och andades. Jag sjönk ner till marken. Och lutade mig ryggen mot den. Andetagen blev tyngre och tyngre. Jag visste att jag skulle svimma när som helst. Det dunkade ljudet började mjuka och jag hörde rösten. Men jag kunde inte se vems rösten tillhörde. Jag sickade bakom trädet. Där stog han och letade. Rösten var mörk och stark. Den var bestämd.  Men det gick inte att beskriva skriva rösten.  Jag hörde fler fot steg och fler röster. 
Om jag stannade skulle dem inte mig till slut men om jag sprang här ifrån så skulle dem hitta mig snabbare och dem skulle springa efter mig. Varför får man aldrig vara ifred? Den frågan frågar jag mig om och igen. En stog bakom trädet. Och var bara helt förtvivlad. Jag visste vad jag skulle ta mig till. Men det var bara bäst om jag sprang längre in. Jag reste mig upp. Jag sprang allt jag kunde. Ingen märkte mig som tur var. Rösterna var höga. ’’ Tim vart är du?’’ Skrek folk hela tiden. Jag stannade aldrig. Men jag gjorde ett misstag. ’’ Tim stanna!’’ Fan! Jag blev galen att någon hade sätt mig. Jag var sjuk i huvudet. Alla visste det. Men det här var allvarligare. Jag kunde aldrig sluta tänka på mamma och Kim. Varför är världen så orättviss?  Det kunde ingen ge svar på. Jag missade ett träd som hade fallit. Jag föll över den. Och rev upp hela vänster sida och vänster arm. Jag bara låg där och det sved in i sidan av allt smutts. Jag kollade på en sten hela tiden. Jag var för rädd att röra mig. Jag fick inte öppna munnen för att jag skulle skrika då.  Det gjorde ont.  Två män kom ditt där jag låg. Dem försökte hjälpa mig upp men det gick inte. ’’ Ring 112 nu!’’ sa den blonda och kraftiga. Den andra som var mindre kraftigare och var brunnet. Nu började folk samlas runt mig. Jag kollade inte på dem. Jag hörde flera gånger att dem sa att jag inte fick blunda för då så skulle jag aldrig kunna vakna igen och jag gillade den tanken men det gick inte så bra.  Dem pratade med mig hela tiden och till sist så kom ambulansen. Det kändes som att det hade gått flera år.  Dem bar in mig på båren. Och sen så körde dem i väg till sjukhuset. När dem skulle rönka och se hur det såg ut. Om dem var akut operation eller inte. Det jag visste var att det gjorde ont och jag skulle komma in på operation fort det var akut. Och sen visste jag inte mer än att allt försvann.
När jag vaknade igen så låg i sjukhus sängen med bandars runt hela vänster sidan. Det sved och gjorde ont. Och jag kollade med svag blick åt vänster var min mor eller om man kallar det fostermamma. Hon hade tårar i ögon.  Vem skulle inte ha det om man såg mig nu. Jag vände åt höger i stället och så kollade en sjuksköterska mot mig och frågade. ’’ Om du får säga en skala 1-10 hur ont du har. 1 har inte ont och 10 är värst.’’ Jag kollade mot henne, trött sliten. Och svag. ’’ 10.’’ Sa jag men inte högt eller renare sagt så högt jag kunde. Det var lite svårt att fatta jag ligger här på sjukhuset för tionde gång på en månad. Jag vände blick mot fostermamma och jag fick en besvikelse. Men ändå förlåtelse blick. Varför måste allt hända mig? Ja gud gav mig en gåva att allt hemska hända mig. Och nu. Vad mer kan gå snett?  Jag vet inte.  Men jag tar en sak i taget. Jag kände inget nu. Ingen smärta. Jag var som i himmel.  Dem tog sängen med hjulen och körde mig upp till rummet. Jag kollade svagt. Jag var inte direkt medveten vad som hände. Men jag såg rummet med gröna vägar och mjuk gult golv. Jag visste aldrig vad som skulle hända i nästa steg av livet. Livet var som ett spel, men vet aldrig vad som händer här näst. Det är bara en stor gåta.  Som allt annat som hände för elva år sen. ”Suck” det kan vara bäst att jag somnar in i sömnen. I stället för att tvinga mig själv att vara uppe.  Som artisten DkRs låt har aldrig lyckas, när han sjunger hoppas att jag somnar och aldrig vaknar igen. Den texten och låten är fin som still samt. Men hände så heligt. Jag kan aldrig ändra mig för den jag är.
Jag kommer ihåg när jag hade en tjej som hete Julia. Hon var fin, rolig, snäll men det gick inte ha ett förhållande med henne. Vi var ihop i fyra månader exakta när jag gjorde slut. Och sen har dess har jag aldrig haft en tjej. Jag har inte orkat. 
Smärtan i sidan började komma tillbaka. Men jag sa inget. Nilla heter min fostermamma. Hon var lessen men när sjuksköterskan sa att hon var tvungen att prata med henne så följde hon med.  
Jag följde henne med blicken och så kom hennes son in. Han gick långsamt fram till sängen. Och så satte han sig på stolen och frågade. ’’ Varför gjorde du det?’’ Hans mjuk röst var som ett plåster på såren. ’’ Det är något du inte förstår.’’   
Han suckade tungt och dem kom tillbaka. Nilla hade spår efter tårarna på kinderna. Jag kollade snett på dem. Jag visste vad hon hade sagt eller vad jag hade gjort? Det var alltid frågan för mig. När sjuksköterskan kom till min sida och viskade i mitt öra. ’’ Du har cancer.’’ Hela världen slutade att snurra. Allt ting slutade fungera. Det var tyst i huvudet på mig. Jag kollade på henne. Philip som satt på stolen kollade på mig och sprang där ifrån sen. Nilla följde efter.
’’ Hur länge har jag haft det?’’ Hon svarade inte. Jag kollade på henne. Men jag visste att jag visste det själv. Jag tänkte tillbaka när jag var fyra år. Så fick jag diagnosen. Dem tog bort cancern när jag var fyra men den kom tillbaka.  Nu kommer det att bli värre och värre i skolan och hemma.
Jag suckade fram för hennes ögon. Hennes leende hade också försvunnit. Det fanns inget leende i världen. Jag la huvudet tillbaka på kudden och bara ville ha sömn. Jag pekade på infarten och hon visste att jag vill ha morfin. Jag kunde inte öppna munnen eller säga ett ljud. Jag lyssnade bara vad kroppen sa. Det var det hände jag lyssnade på. Hur ska man kunna bli gladare av det här? Inte jag i alla fall. Dörren öppnades och stängdes hela tiden. Jag låg på höger sida. Och kollade in i vägen. Jag blundade och somnade.

Jag stog där på övergångs ställ och kollade mot andra sidan. Som en liten pojke. Med den draken under höger arm. Och kollade mot sin bror. När han tog det steg ut i vägen. Så kom bilen. Jag hann inte reagera. Jag började skrika. När hans kropp föll ner till marken så sprang jag ditt där kroppen låg. Jag skrek hans namn flera gånger. Och bara grät. Hade jag sätt honom dö?  Mor var i närheten och hon kom ditt sprang ditt där jag var och Kims döda kropp.  Hon skrek. Jag skrek. När hon hade ringt ambulansen så kom den på en gång. Vi följde efter den. Och den stannade utan för Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag bodde där med den riktiga familjen.  Vi stog och kollade på Kims kropp i timmar och sen åkte vi hem. Far frågade vart vi hade varit. Vi svarade, jag svarade med ett skrik och tårar.
Mamma skrek på ett papper.

Kim är död…

Han hade kollat på henne med en sorgsen blick. Och inte velat att det skulle hända. Men någon sida av mig sa att det var han som hade kört på Kim.  Men vad visste jag egentligen? Att allt kunde ändras på en minut.

När jag vaknade upp på sjukhuset, var det döds tyst. Inga ljud alls. Innan jag visste ordet var så somnade jag in igen.

Jag stog där på mattan, och skulle springa. Tänkte på dubbel volten. Kollade mot läktaren. Det var mycket folk. Det var tävling. När jag började springa. Så kändes det skönt. Att känna musiken i öronen. Och vinden mot håret. Jag hoppade på den mjuka trampeten . Det var som att flyga.
En volt och sista volten. Jag stog. Det kom applåder. Och tjutande från laget. Nu visste jag att ingenting är omöjligt. Vi sprang tillbaka. Och dem tog fram bordet. Jag visste vad jag skulle göra. Jag gjorde det. Koncentrerade mig och sprang. Satt händerna på bordet. Och drog i benen. Händerna fick tag på benen. Och drog runt mig på tzukaharan.  Sträckte upp den. Men jag gick av så fall jag av mattan. Jag låg på rygg och kollade upp i tacket. Tankarna snurrade vad hade hänt? Vart gör det ont? Jag kände inget. Hur kunde jag skada mig? Det gick jo på en sekund. Jag stog gjorde inget fel i volten eller något? Eller? Men något hade gått snett. Som tur var att jag var en av dem sista så jag fick hjälp fort. Jag skrek inte, grät inte sa inget. ’’ Vart gör det ont någon stans?’’ Jag tog handen och visade med den vart det gjorde ont. Dem lindade foten. Hårt. Och så fick man hoppa på ett ben. Men sånt är livet.

Satte mig rakt upp i sängen och andades. Dem minna jag såg. Var hemska men inte så hemska ändå. Andetagen blev snabbare och tyngre.  Svetten rann från pannan.  Hostade. Tog handen genom håret men det fanns inget där. Jag var flint skallig. Så jag hade cancer. Det hade varit sant det hon hade sagt. Jag trodde att hon bara skojade. Men ska väll börja tro på sjukstöterskor. Jag hörde att någon öppnade dörren. Jag la mig på höger sida igen. Sköterskan vände mig om. ’’ Tim du är vaken? Gör det ont eller?’’  Hennes röst var mjuka och lugn. ’’ Gör lite ont i vänster höft.’’   Hon sprutade in morfin.
’’ Vill du att Nilla ska komma in? Och vill du ha lunch?’’ Sa hon. ’’ Bara du och doktorn får komma in och ingen annan. Lunch skulle sitta fint.’’  Hon vände om och gick ut. Och jag la mig på sidan igen. Kollade ut genom fönstret. Solen sken. Som det gjorde för elva år sen.  Fåglarna flög i skyn men dem borde väll snart flytta tror jag.  Jag vänder huvudet och såg en mössa. Jag tog på mig den. Dörren öppnades sig. Hon kom in med en bricka med frukost.  Hon hjälpte mig att sätta mig till rätta. Så jag kunde äta. Tugga för tugga på köttbullarna och potatismoset.  Det var i alla fall inte pulver mos. Det hatar jag. Hon skulle hämta lingon dricka. Och jag visste inte vad? När hon öppnade dörren såg jag Nilla vilja komma in. Men hon sa nej. Tack och lov för det. Jag visste inte hur länga jag skulle bli kvar i livet.  Det var som hemlighet för mig och min cancer. ’’Suck.’’  Varje tugga av mat blir allt mer njutare och godare. Hur kan man dö som 17 år? Jag visste inte fast det är jo folk som dör när dem är 8. Tårarna började rinna sagt ner igen. När jag la mig ner på kudden så såg jag den som körde bilen och hade kniven i handen. Det var han. Hur kunde han? Ja vad vet jag. Ingenting. Just det. Jag är en kille på 17 år och är döende i cancer. Det är inte vilken cancer som helst det är blod cancer. Det kan inte bli värre nu. Dörren öppnades och tog min bricka ifrån mig. Hon kom med is och lingon dricka. Hon tog is påsen på pannan. Den blev avkyld. Önskar att jag bara blev av med cancern. Tog det kalla glaset med drycken. Den var tom på två klunkar.  Hon tog glaset och gick ut från rummet.
Jag hittade mobilen under kudden och satt på hörlurarna. Satte på play och låten dunkade i huvudet. Still loving it av Eric Saade. Jag lugnade ner mig. Och låg på höger sidan. Och försökte slappna av.  Det gick i alla fall. Jag visste inte hur det skulle gå. Nu eller senare. Ingen visste.  Det knackade på dörren. Jag visste vad jag skulle säga. ’’ Kom in.’’ Fan Tim varför sa du så där för?  Smart gjort grabben. När dörren hade öppnats sig så tog jag av mig hörlurarna. Och kollade mot mannens ansikte.
’’ Hur vågar du vissa dig här!?’’  Skrek jag. Men jag hostade direkt efter. ’’ För att jag vill säga förlåt… ‘’ Sa han. Rösten var mjuk och lugn. ’’ för vad då!’’ Skrek jag mindre men jag hostade.  
’’För att jag gjorde dig illa och att jag var alkoholist.’’ Han tystnade. Det ända jag hörde var mina hjärt klappningar. ’’ Så du kunde inte ha sagt förlåt tidigare?’’ Han skadade på huvudet och jag visste varför.  För att han hade suttit i fängelse.  Han hade tagit första delen av mitt liv men andra delen tillhörde mig och ingen annan. Eller jag skoja bara. Sjukhuset, socialtjänsten och polisen. Det var min andra del av livet. ’’Suck.’’  Hatar mitt förvirrade liv. Det kanske finns något positiv men vad?  Det finns alltid något sånt. ’’ Tim snälla förlåt mig?’’ Jag kollade i hans ögon allt var en lögn och ingen kunde ändra på det. Inte ens han. Jag skadade på huvudet.  Jag skulle blinka men ögonlocken fastnade där nere. Och huvudet föll till kudden. Och jag somnade.
När jag vaknade igen. Så var det ingen där. Inte ens pappa. Sjuksköterskan var också borta. Alla vara borta och jag var ensam. Det var tyst, inga ljud. Det var i harmoni. Fågel sånger hördes. Men det var allt och sen var det inge mer ljud. När jag stog där och lutade ryggen mot trädet. Så fall snöflingorna. Dem fall en efter en. Ner till marken. Jag kanske var ute på riktigt och inte var en dröm. Jag kollade runt mig. Det var skogen jag hade spruningt i. Såg att en kille låg där på marken. Jag visste vem det var innan jag hann tänka på det. Det var jag som låg där. Låg där som en död kropp. Men jag såg ögon rödde sig. De två männen som hade hittat mig. Den kraftiga blondinen och den spikiga brunetten.
Jag kollade länge på dem. Efter ett tag så började huvudet att dunka i dubbel takt.  Jag fall ner på knän och bara skrek.

Jag kände det kalla vattnet mot ansiktet och vaknade upp.  Ande tagen var tunga och långsamma. Svett dropparna från pannan rann ner.  Sköterskan hade en kall handduk och la den på pannan det blev svallare. Hon tog bort den och kände på pannan. Den var väldigt varm. Och hon tog på den lika snabbat som hon hade tagit bort den. Hon gick i väg. Varje minut kändes som timmar. Och hon kom till sist med två burkar coca-cola. När jag drack dem så var varje dropp som guld. Kroppen var inte lika varm. Den var på samma nivå. Som förra drickan.  Varm det svett överallt. Det kunde aldrig ta slut. Det bankade på dörren. Det var säkert Nilla. Dörren smälldes upp och huvudet började skaka.
’’ Vem har sagt till dig att komma in hit?’’ Sa sköterskan högt. ’’ Ingen! För att jag måste hämta pojken.’’ Jag hörde snabba fot steg mot rummet. Doktorer var redan här och förde ut manen. Men han kollade på mig. Jag kollade inte tillbaka till honom för att jag var upptagen av huvudet. ’’ Doktorn är det operation?’’ Hennes röst var ostadig.’’ När drack han senast?’’
’’ för tio minuter sen.’’ Hon svallade och doktorn suckade. ’’ Vi måste vänta i sex till sju timmar.’’ Och han vände ryggen och försvann. Och jag. Ja jag vet inte riktigt vart jag försvann.  Men ditt jag kom till var det ljust men mörkret kändes.  Fick man aldrig lugn och ro? Nej då. Det ska alltid vara något nytt på gång. Det var ett sätt som gjord allt jobbigt. I livet i alla fall mitt.  Att hitta nya saker och sen gömma det. Det går inte ihop. Varför hade jag inte tagit livet av mig när familjen var i kreta eller i USA? Jag visste inte varför. Den frågan skulle alltid vara en fråga för mig.

När jag hade vaknat igen så dunkade inte huvudet. Jag hade sovit i tolv timmar. Oj vad härligt. Jag var pigg men ändå trött i kroppen. Sjukdomen tog rätt mycket på krafterna.  Jag hostade och hostade i armvecken.  När jag hade slutat att hosta så såg jag att jag hade hostat blod. Armvecken var röd och blodig. Jag kallade till mig sköterskan. Hon kom så fort hon kunde. ’’ Vad har hä…?’’  Hon hann inte svara innan hon såg blodet där. Hon till kallade doktorer och två stycken kom snabbt till rummet.  Dem kände hur feber var. Den var hög som förr.  Hjärtat började sagta ner för r varje hjärtklapp. Det började bli mörkare och mörkare för varje sekund. Och sköterskan och läkaren började svetta och började känna att det började att bara låt honom gå vidare. Men jag vill inte ge upp eller det var dem som sa det till mig. Okej hur ska jag kunna vilja leva med det här livet? Jag är 17 år och har blod cancer. Sjukt allt kan vara. Varför ska allt hända just mig? Alla sa något hela tiden så att jag skulle titta och inte blunda. Allt det här gör mig galen. Allt händer mig och varför mig? Det är väll min gåva från gud. Vissa säger att det är att jag gör alla så glad hela tiden. Puh knappast.
Jag kollade i de ljusa lamporna lyste. Det gjorde ont i ögon att kolla i dem.  Blundade. ’’ Öppna ögon Tim!’’ Skrek rösterna. Jag öppnade dem fort. Andetagen började mjuk för varje andetag. Hjärtat började också minska fart och dumpa. För varje sekund så kom jag närmare döden. För dröjer döden sig? Ja just det jag har sköterskor och läkare runt mig som säger åt mig att jag inte får blunda. Vad kan jag göra? Inget det är det jag kan göra eller jag har aldrig kunnat göra något. Det har bara hänt så. Alla har olika öden men det här var mitt öde. Att träffa min far i sista sekund innan jag dog? Det kan inte bli sämre än det redan är.  Att träffa Kim och Mamma igen var det ända jag vill. Jag kommer ihåg när jag var liten att far sa till mig att han dödade Kim och mamma. Det kanske var då jag började bli galen. Och det kommer jag ihåg efter elva år senare? Sjukt världen kan vara. Ingen förstår den riktigt. Jag kommer ihåg det sista mamma skrek på ett papper till mig.

Tim jag älskar, vad som än händer så kommer jag alltid att älska dig och sakna dig. Om jag dör nu så ska du veta att jag alltid kommer att vaka över dig från himmeln.

Tårarna började sagta starta från ögon. Och rinna ner från kinderna. Jag kollade inte på någon. Hörseln började sagta försvinna. Det var ljudlös jag hörde inte ett ord. Jag tänkte på ord i DJ cammy Endless summer, now it´s time for you and me.
Det betyder i det här fallet att jag ska åka till Kim. Jag kände inte mina armar eller ben. Det började försvinna över till magen. Och nu till huvudet. Jag kunde inte öppna munnen.
Det var nu slutet kom asså. Trodde inte att det skulle vara så fridfullt. Men det var som att somna. Min sista tanke var. Nu äntligen efter tio års tid så får jag vara ifred. Tills döden skiljer oss åt…

Jag var på väg till skolan. Det tog minst tio minuter att gå till skolan. Den fina soliga dagen. Var som ett leende, fast jag visste att fina dagar alltid har ett olyckligt slut. Så var det med min morfar. Han hade dött på en fin solig dag. Det var som att sjunga, allt var perfekt. Inget får gå fel idag. Detta var min dag och det kommer alltid att var min dag. Jag läste smset från Felix. Och jag skrattade som vanligt. Han skrev. ’’ Kommer du snart? Saknar dig <3’’. Jag stannade och kollade så att inga bilar kom och jag gick över eller sprang över. För att komma till Felix. Jag såg honom på andra sidan vägen, kollade på vägen om och om igen. Så sprang jag över. Det fortast jag kunde. Jag hade kommit över. Jag har alltid att hatat att gå över den där vägen. Jag hade blivit påkörd en gång. Det var mörkt, rök och gjorde ont i kroppen. Det var exakt ett år sen det hände. Han kramade om mig. Och jag honom. Det var som att jag inte kunde gå ett steg till från honom han var mitt liv och jag älskar honom. ’’ Har du fortvarnade minnen?’’ Jag fattade vad han menade. Och jag nickade. Det hade tagit lång tid att åter hämta sig. Från den skadan. Det hade varit dem värsta veckorna i mitt liv utan Felix. Vi gick hand i hand. Han stannade och kysste mig. Vi fortsatte gå mot skolan. Jag var rädd över att det skulle hända igen men det allt kunde hända. Jag var med Felix hela skoldagen. Lärarna kollade på mig. Jag var rädd för att bli ensam. Att känna sig som en skugga i ensamheten. Utan Felix var jag ingen. Bara den tjejen som blev påkörd. Jag går i terapi och hos läkare. Det är som en evig smärta. Jag orkar inte med. Skol dagen tog slut och jag skulle gå hem. Jag vill vara med Felix idag för att vara trygg men han kunde inte för att hans föräldrar inte gillar mig. Mina föräldrar gillar Felix. Han bodde närmare skolan än mig. Han kysste mig på munnen. Jag kände kärlek, det var som varm luft kom till mig. ’’ Älskar dig, logga in på MSN när du kommer hem. Okej?’’ Jag nickade. Och kramade honom en sista gång och gick hem åt. Jag stannade vid över gång stället och kollade åt båda hållen, det kom ingen bil. Jag tog ett steg i vägen jag såg bilen och jag gick undan. Den åkte förbi. Jag gick över den. Till mitten. Det var hemskt och kolla på minnen. Det snurrade i huvudet och allt blev svart.

 

***

Jag kom hem och satt sig vid daton och loggade in på MSN. Hon skulle jo vara inne om inte något har hänt henne. Det snurrade i huvudet på mig. Och jag slog hennes numer. Det gick flera singaler. Och jag la på. Jag stängde av daton. Och sprang till övergångs ställ. Hon låg där i mitten. Jag sprang över. Paniken kom in till min kropp. Pulsen gick snabbt. Hjärtat hoppade över flera slag. Han kände hennes puls, den var stabil.
Sjukhuset låg hundra meter här ifrån. Jag bärdde henne i famnen och sprang. Jag gick igenom dörrarna. ’’ Jag vet inte hur hon mår. Hittade henne vid över gång stället och hon såg av svimmad.’’ Jag andades ut. ’’ vad heter hon?’’ 
’’ Angel black.’’ Doktorer kom och sjuksystrar. Och jag fick stanna kvar. Jag slog hennes föräldrars numer och berättade vad som hade hänt. Hennes mamma grät och hennes pappa försökte trösta henne. Det var aldrig lätt med henne. En doktor kom ut och gick fram till mig. ’’ Är du Felix?’’ Jag nickade. Han tog mig på axen. Jag följde efter honom. Jag såg att hon var vaken och gick fram till henne och kramade om henne.’’ Du skrämde livet av mig när du inte var inne.’’ Mina tårar började sakta rinna. ’’ Felix, jag vet inte vad som hände. Jag stog i mitt och sen blev det svart. Jag var rädd över att aldrig få höra din röst igen.’’ Hennes tårar rann sakta ner. Det var något mer i ögon som jag såg. Jag kollade på doktorn. ’’ Det kan snart vara slutet för henne.’’ Han blev tyst och gick ut. Jag tog en stol och satt mig bredvid henne. Jag höll hennes hand. Den var kall som is. ’’ Du får inte lämna mig, snälla!’’
’’ Jag ska det inte heller. Jag lovar.’’ Jag vände mig om och hennes föräldrar kom in till rummet och blev lugna att hon hade överlevt. Det var som att timmarna gick. Och jag sa till hennes föräldrar att gå och jag kunde stanna hos henne. Dem blev själklart tacksamma, men hans föräldrar blev sur.
’’ Angel vad tänker du på?’’ Jag var trött och hon med. ’’ Att det kanske var bäst att flytta här ifrån som till internat skola, eller att fejka min död.’’ Jag suckade men hon hade rätt. ’’ Om du gör det så gör jag det.’’

 

***

Jag kollade in i hans ögon. Fick ett leende, blev glad. Vi planerade hela natten. Solen sken så mycket att jag blev glad. Han hjälpte mig upp hur sängen och vi gick ut där ifrån och jag bytte om till shorts och ett vita linne. Vi började gå där ifrån. Bara komma bort här ifrån skulle vara bäst.
Vi åkte buss hela vägen till ett internat skola. Vi hade helt nya namn. Jag hette Amelia och Felix, Fredrik. Helt nya namn allt vara bara nytt. Det var härligt att känna sig annorlunda. Mamma och pappa skulle självklart ringa polisen och efterlysa oss. Men vi fick inte ge upp. Vi kom in till skolan och vi sa att vi var föräldralösa. Dem tog in hos i samma klass och sovrummen bredvid. Jag sa att jag inte kände mig trygg utan Fredrik. Så vi fick rum bredvid varandra.
Natten kom och jag ska sova nu. Det blev snurrigare och snurrigare för varje minut. Jag såg på tv en. Att två tonåringar hade rymt. Det var bilder på mig och Felix. Jag stängde av den och gick mot sängen som skulle bli en sömn. Jag hann inte lägg huvudet på kudden innan jag hann somna.

***

Jag vaknade av ett skrik som lät som Angel. Jag kastade av mig täcket. Och öppnade dörren. Det var som att springa till hennes dörr. Kasta upp den och såg henne i sängen. Helt svettig. ’’ Amelia, ta det lugnt. Det är bara en dröm. Jag lovar. Öppna ögonen. Kom igen nu öppna dem!’’ Halv skrek jag. Hon öppnade ögon försiktigt. ’’ Felix, snälla lämna mig inte igen.’’ Mina tårar rann från kinder som själva regnet. ’’ Om du lämnar värden så gör jag det också.’’ Hon kysste mig på läpparna och sen föll hon in i den eviga sömnen.
Jag försökte hitta någon sak eller något. Att döda mig själv med. Jag hittade en sak, det var redan för sent. Jag var redan död.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag vaknade upp var det som att flyga. Kände vinden under mina vingar. Och jag kollade ner på jorden. Det gjorde ont för varje gång jag tänkte på Felix. När jag vände mig om så såg jag gud prata med någon. Blont hår, ganska kraftig liknade Felix. Han vände sig om, det var han. Jag sprang fram till honom och kramade honom. ’’ Jag visste inte du kände Angel Felix.’’ Han var tyst. Dem båda var lika. Som far och son. När en till person kom fram var det som en klo till mig. Felix skyddade mig från henne. Hon kollade på mig arg sint. Jag fattade inte.’’ Vad gör hon här? Hon borde ha kommit till helvete!’’ Skrek hon. ’’ Vad jag gör här? Jag är död!’’ Hon var inte läskig bara läskigt lik. Felix stog i fortvarande i vägen för henne fram till mig. När kollade på ansiktet och allt det där var det lik Artemis. Och mannen bredvid det var Herkels. Så lika. ’’ Felix, kom hit och gör flickan fri för Artemis.’’ Hans lugna röst gjorde mig lugn. Men det var ändå som arg vind.’’ Skulle aldrig se den flickan jag älskar skadad. Inte igen.’’ Jag höll hans hand. Han var stark. Det hade han alltid varit. Strakare än mig, modigare än mig. Herkels suckade. ’’ Du har alltid haft ett starkt hjärta, och vill inte se någon skadad.’’ Han suckade på slutet. ’’ Felix släpp flickan. Hon är ond!’’ Med rösten som hon sa det skrämde mig. ’’ Hon är inte ond! Hon är god hjärtat, snäll, älskad av alla! Hennes namn säger allt redan vad hon är.’’ Artemis var tyst och Herkels. Felix var bäst på allt, och jag var dålig på allt. Och tillsammans så blev det bäst mot dåligt. ’’ Felix, kan jag prata med dig.’’ Artemis röst var lugn. Han släppte min hand. Och jag stog där ensam. Med mörker som föll. Över mig. Mina tårar rann. Vem försökte jag lura? Jag kunde inte lurar någon. Mörkret hade alltid varit mitt hem. Felix kollade på mig. Han kollade på mig. Han slet sig loss från Artemis och sprang fram till mig. ’’ Angel, var det du?’’ Jag nickade som jag inte visste det själv. Jag kollade inte på honom, men hand tog sin hand. På min haka. Han kysst min mun det var som en verklig dröm. ’’ Jag kommer alltid att älska dig. Fast du är mörker.’’ Ett leende kom på mina läppar. Men inte på Herkels och Artemis. Dom suckade mest. Felix stog med ryggen mot mig.
’’ Felix hon är farlig för dig!’’ Dem sa det om och om igen. ’’ Fatta jag älskar henne! Jag kan inte älska någon annan! När hon dog nere på jorden. Jag visste vad jag skulle göra än att dö. Jag kan inte leva utan hennes leende! Fatta hon är flickan i mitt liv. När hon blev påkörd av en bil. Jag blev galen. Jag gick hos läkare under den tiden hon var borta. Jag var inte med någon.’’ Han blev tyst. ’’ Jag kan inte leva utan honom. Det är en värd utan ljus. En värd utan kärlek.’’ Jag tystnad. Jag fattade inte att jag hade sagt det där. Han kollade på mig med ett leende.
När jag kollade vid Herkels sida så stog en till man. Nu visste jag att det var för sent att göra något. ’’ Felix, släpp flickan snälla.’’ Han kollade på manen. ’’ När helvetet fryser till is!’’ Skrek han. Han kollade med en sned blick på honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var ett mörker. Som en skugga, fast med blont hår och ljus hy. Jag viskade i Felix öra.’’ Det är lugnt, gå du. Kommer alltid att älska dig.’’ När jag hade sagt det. Så blev han stel. Han tog tag i min arm och släppte mig inte. ’’ Angel snälla lämna mig inte!’’ Hans tårar var som regn. ’’ Alla vill att du ska göra det.’’
’’ Dem vill men inte jag!’’ Han höll om mig. ’’ Om du inte släpper henne så är du inte välkommen hit mer.’’ Herkels kollade på honom. ’’ Det är min son! Far du kan inte göra det.’’ Han kollade ner på honom. ’’ Angel som du tydligen heter om du inte släpper Felix så är han inte välkommen hit mer.’’ Jag suckade. ’’ Det är hans val inte mitt. Fatta det! Ni vet inte ens vad äkta kärlek är. Det är starke än något annat. Jag säger så här om han vill lämna mig låt han göra det. Om han inte vill det. Okej det är hans val! Och inte mitt. Ni hatar mig och jag vet inte varför? En sak till dig Artemis, jag hatar dig förr resten. När Felix släppte mig blev jag till det här jag är nu. En svart ängel. Färgen behöver inte tyda ont. Det är hur man är som person. Alla ni nu är skurkarna. Och Felix, släpp mig snälla.’’ Han kollade på mig. ’’ Varför?’’ Han var ett frågetecken. ’’ Lita på mig, vi ses snart igen. Jag lovar.’’ Jag kysste honom. Han släppt min arm. Jag flög i väg. Bort från honom. Bort från värden.

 

***

Jag såg henne flygga iväg. Från mig, från värden. Medan alla andra skrattade och var lyckliga var inte jag det. Jag skulle sakna henne som att döden själv. Alla skrek på mig. ’’ Var lycklig grabben nu slipper du henne!’’ VA fan hon var den största kärlek i livet och ingen kunde förstöra det. Jag har aldrig älskat någon annan så här mycket. Hon var kärleken i livet. Jag orkade inte stanna kvar så jag flög bort från festen. Och Herkels såg det. Han fick skuldkänslor över att såra mig. Det var mulet men jag såg lite gran. Och sen försvann jag in i molnen. När jag inte såg något var det lika bara att landa. När jag gjorde, var det mörkt och jobbigt. Vinden var stark och gjorde ont i vingarna för att landa. Det var som att nästan skrika ut sin smärta. Men jag landade till slut på marken. Det var dimmigt. Jag gick försiktigt. ’’ Angel vart är du?’’ Skrek jag. Jag såg något röra sig längre bort. Angel som var mörkret, och jag ljuset. Passade inte så bra ihop men jag vill strunta i den regeln. Det regnade helt plötsligt. Jag såg en skepnad sitta vid sjön. Den satt på knäna och kollade ner i vattnet. Det var som att hon vill hoppa i. Hennes svarta vingar mot den vita hyn var så vacker. Det blonda håret så snällt. Jag var ett eller två steg bakom det. SÅ ställde det sig upp. ’’ Vad gör du här?’’ Röst var ljus men ändå stark. Jag fick inte fram ett svar. Det stog med ryggen mot mig. När det var någon som kom och sa till mig.

’’ Det är mörker över allt i hela himla riket! Det är panik över allt.’’ Och den försvann. ’’ Vad jag gör här? Jag letar efter dig.’’ Jag tystnade. Det stog tyst och med vänd rygg mot mig. ’’ Varför mig? Det finns många tjejer som vill ha dig som är som du! Och varför mig? Felix varför mig? Du kan lika gärna gå vidare.’’ Hennes röst var lugn nu. ’’ Jag vill bara ha dig Jag älskar ingen annan. Du det bästa som har hänt mig i livet. Jag vill inte gå vidare.’’ Hon suckade. ’’ Jag vill inte heller det men jag måste. Jag kan inte stå på samma sten hela livet jag måste gå vidare. Och en sak till. Det är mörkt här och det regnar där dina älskade föräldrar bor och min mor! Dem klara sig inte så länge till. Om du inte tänker gå vidare så dör allihop där. Till och med jag.’’ Hon tystnade. Jag skakade på huvudet. ’’ Angel du får inte göra så här. Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig!’’ Skrek jag. ’’ Felix. Du fattar inte, jag har förändrats. Jag är inte den på jorden. Jag älskar dig inte längre. Du måste förstå. Att det finns kärlek över allt. Glöm bort mig. Om jag inte hade kommit i ditt liv skulle du aldrig vara här! Du är död tack vare mig. Och en sak till du måste tillbaka och lämna mig nu!’’ Skrek hon. Hennes tårar rann. När jag började flygg mot himmeln så försvann hon inom syn håll. Det var jobbigt att lämna henne. Men vi måste gå skilda vägar någon gång. Men jag landade och solen kom fram. Herkels såg mig. Och sprang fram till mig.
’’ Hur gick det? Det slutade att regna i alla fall.’’ Jag kollade inte på honom.’’ Om jag inte skulle ha lämnat henne och inte gå vidare skulle alla här ha dött också hon! Fatta tack vare er så är hon ett monster som jag älskar!’’ Jag skrek ut ord så alla hörde. Också Artemis. ’’ Jag visste att hon skulle bli ett monster en vacker dag.’’ Nu blev jag förbannad.
’’ Det var tack vare dig! Lyssna ditt monster! Du lyssnar bara på dig själv och ingen annan! Lyssna bättre! Det var ditt eget fel att hon blev det!’’ Hon stirrade på mig. ¨Som hon blev överraskad. ’’ Felix, vänta hur såg hon ut?’’ Jag var inte beredd på frågan.’’ Svarta vingar, verkligen klar svarta och blont hår. Hennes ögon var svarta som mörkret.’’ Artemis suckade. ’’ Det var inte Angel det var, Angels tvilling syster.’’ Och jag hörde vin slag. Så föll Angel bredvid mig. Helt medvetslös. Hennes vingar var med grå lika och ögon var röda och inte svarta. ’’ Angel vakna!’’ Hon ställde sig upp och kollade runt sig. ’’ Felix, jag är lessen det var min tvilling syster Angeles. Hon och hennes kompisar höll mig borta från dig. Och tvingade att se dig sårad och lidande.’’ Hon kollade på Artemis. Det var som att hon bad att tro henne. När hon vände sig om såg hon, Angeles och hennes två kompisar. Hon bakade undan från henne. ’’ Hejsan Felix kommer jag vid fel tillfälle skulle du göra slut eller vad då?’’ Hon skrattade elakt. Hon tog sin hand med vassa naglar och rev sönder min rygg. Jag skrek till. Och Angel såg allt. ’’ Om du rör honom en gång till Angeles då är du riktigt illa ute! Fattar du det, ingen tar min Felix ifrån mig! Fatta det!’’ Det var som att det kom eld från hennes hand och kastade den rakt i Angeles ansikte. Den gjorde en liten skada men såg att Angeles var starkare än Angel. När Angel gick på attack igen var det om ett slag på vingen och det blev ett håll mitt i ving på dem alla tre. Dem skrek av smärta. Dem flög eller sprang jag såg inge av det. Såg bara att dem flydde. Sen var alla borta.
När jag vaknade upp igen var det regn. Solen hade gått i moln men jag var inte på den plats den jag svimmade. Jag var där jag trodde att jag hade hittat Angel. ’’ åh Felix du har vaknat? Förlåt om det regnar men det gör det här. Herkels var nära på att dödad dig och jag antagligen fick se dig dö eller förra bort dig där ifrån. Vad skulle jag göra jag kan inte se dig dö fram för mina ögon.’’ Jag reste mig upp och stog bakom henne mot vattnet. Jag smekte hennes kind med fingrarna. Hon var som ett litet barn. Som bara älskade kärlek från killen. Jag vände henne om och kysste henne. Det var underbar att inte ha förlorat henne. Hon var som ett stort skydd för mig. Utan henne var värden som bara en tom plats och inget annat. Det var som att solen aldrig skulle komma fram igen bara regn och snö som tårar. Aldrig skulle man få se henne igen. Jag kysste henne en gång. Och jag var trött och till slut så jag somnade.

***

Jag såg när han somnade. Jag fattar vad han har gått igenom han måste vara trött. Jag smekte hans hår. Och kurrad mina fingrar i hans hår. Lekte lite med det. Han vaknade och satte sig rackat upp. ’’ Du är inte Angel du är Angeless!’’ Skrek han. Jag blev tyst och kollade på honom. ’’ Hon har gröna som gräset. Jag hade isblå som vattnet och is ett. Men jag förlorade ögon när jag dog. Min byter färg mellan svart och röda. Hon har gröna och lila.’’ Han kollade in i mina. Han kramade om mig. Jag stog där. Och höll om honom. Vingarn fälldes in till kroppen. Det var som ett täcke på ryggen. Hans vingar var vita som snö. Mina kunde ingen se för att dem var svarta. Jag hade blivit född av Artemis och Ares. Felix kollade upp mot himmel det kom som en vagn med vakter. Vi bakade bort från vagn. Han höll om mig som att skydda mig från dem. ’’ Ni rör henne inte! Eller mig!’’ Han var bestämd i rösten. Dem gick i mot oss. Dem sa inget bara stog och stirrade på oss. Mina vingar började skaka. Det var som att jag föll men ändå inte. Jag började bli svagare. Jag kände som ett knytnäve slag i magen. Det var hon. Nix. Och Erebus. Jag var lik Nix. Som jag var hennes syster eller släkt med henne. Hon började gå närmare oss. Hon gjorde en sak med fingerarna och dem hade tag om Felix. Jag stog helt stilla. Rädslan steg inom mig. Hon stog fram för mig. ’’ Du ser exakt ut som hon.’’ Jag fattade inte vad hon pratade om. Jag visste inte vad jag skulle svara henne. ’’ Erebus, visst är hon lik mig?’’ Han nickade. Jag stog still och kollade på Felix och ingen annan. Han såg skadad ut. Hon vände sig om och kollade på Felix.
’’ Du vill bli hennes soldata.’’ Viskade hon. Han stirrade på henne. Och kollade ner sen. Jag stog inte ut att se honom så skadad. ’’ Du slutar att kalla honom det där!’’ Min röst var hörd men knappt. Hon hörde mig och vände sig om. Och såg på mig. ’’ Du kan inte säg om vad jag ska göra!’’ Det var droppen för mig. Jag kunde bryta nacken av henne om jag vill. Men hon var moster. ’’ Du skadar honom inte!’’ Skrek jag ut. Han ställde sig upp. Men han såg fortfarande skadad ut. Och gick långsamt fram till mig. ’’ Angel, jag mår bra. Får jag bli din soldat?’’ Jag viskade i hans öra. ’’ Ja.’’ Han tog sin högra hand på min axel. Och försökte stå upp. Det var som att han fick kraft bara att beröra mig. ’’ Du skadar henne inte! Du har redan gjort för många gånger.’’ Hon kollade på Felix. Och sen bakom sig så kommen en man. Han hade byxor på sig och ingen tröja. Hade vingar. Vilken vacker ängel tänkte jag direkt! Jag slutade att kolla på honom. Stirrade på henne. Natten. Nyx. Min riktiga syster. Hennes soldat. Ängeln, gick attack mot Felix. Men han undvek. Jag gick då attack mot Nix. Hon flög mot ett träd och föll ner på marken med ett duns. Jag hade skadat min syster. Jag stog kvar. Hade jag verkligen gjort det. Känslorna flög omkring inom mig. Rädsla, lycklig, skrämd. Jag fattade inget vad som hade hänt. Jag kollade på Nyx. Och hon reste på sig. Hon gjorde ingenting. Vi måste använda händerna för att något ska hända. Men hon gjorde ingenting. Ängeln stog bakom mig. Utan att tänka mig för så försvann. Ner i marken. Jag skrek. Felix fick tag i min ena vinge. Det var smärta. Jag skrek högre. Det var som att vingen skulle gå mitt i ut. Det här var värre än att bli påkörd. Felix fick upp mig. Jag satt på knä och tårarna rann ut. Men jag förblev tyst. Felix satt sig framför mig. Han torkade min tårar. Det var kärlek inte soldataktigt. Jag kollade på honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satt stilla. Solen gick upp och dem andra tre försvann. Det var som att jag också skulle försvinna men jag gjorde det inte. Valde att vara med Felix istället. Han fanns alltid där. Jag vecklad ut den skadade vingen. Som räddade livet på mig. Den var halv bruten i mitt. Men jag visste att jag kunde flyga i alla fall. Jag reste på mig och han med. Kärlek eller döden. Varför ska allt hända mig? Utan att tänka mig för så flög. Men jag flög från Felix och allt. Men han följde efter. Utan att tänka på det var det som vingen bröts av. Jag föll till marken mot en säker död. Jag skrek. Jag föll. Jag såg hela livet från jorden. Det var som en Flashback. Jag trodde att jag skulle slå till marken. Men jag flög. Jag var inte död. Felix hade räddat mig. Han släppte ner mig på marken. Han kollade på vingen och fick det sorgsna leendet. Men han fick skuldkänslor också. Jag vill säga att det inte var hans fel. Det är jo mitt fel alltihop. Han kollade på mig. Men jag kollade ner. Jag kunde inte flyga men gå och springa. Jag började långsamt gå från Felix. Men han började springa efter mig. Han fick tag i min arm och vände mig om. Han kysste mina läppar. Hans tunga lekte med min. Jag hörde något bakom mig men jag sa inget. Jag visste inte hur jag skulle öppna munnen. Och säga ett ord. Det var väll bra om jag var tyst. Han släppte mig. Inom mig sjönk jag in till mörkret. Jag kollade bakom honom stog hans far och mor. Jag kollade inte på någon. Jag vill skrika av smärta av vingen. Bakom dem stog Artemis och Ares. En tår började rinna. Ner för kinden som ett regn dropp som aldrig skulle ta slut. Jag stog tyst. Jag blev nu ensam och ingen skulle hjälpa mig. Inte ens min soldat. Jag såg bakom Artemis så stog det vakter. Varför bara inte ge upp? Du kan inte göra något. Allt är redan försent. Du kan inte hjälpa att Felix är god och du är ond? Nu började mina tårar rinna alla stog och kollade. Det var inte av ensamheten. Det var av smärtan i vingen. Snart så skulle jag väll börjar skrika. Jag började skrika då. Felix var redan framme vid mig. Han visste vart jag hade ont. Han hjälpte mig till rygg. Han kände smärtan genom bandet. Han höll på att vika sig på mitten själv. Herkules kom efter honom. Jag hörde ingenting det ända jag hörde var mina hjärtklappar. Dunk, du dunk. Jag låg på mage mot den kalla marken. Jag ville bara somna in i den eviga sömnen. Och bara känna frihet från allt och alla. Jag är lessen Felix. Tänkte jag. Jag älskar dig och så men det finns alltid nya tjejer. Som Angeless. Hon är en plåga men snäll. Jag orkar inte mer. Du måste förstå. Vingen dödar mig. Den kanske dödar dig också men det går aldrig över. Det gör bara ont hela tiden. Vill inte mer av det här spelet alla är i mot mig utom du men jag är lessen Felix. Det kanske är bäst om vi går skilda vägar. Jag tystnade i tankarna. Jag såg hans ögon fylldes med tårar. Han tog tag i Herkules. Och dem bakade undan. ’’ Felix vad gör du! Hon är skadad, du är hennes soldat!’’ Djupa förvåningar. ’’ Det är hennes val. Och hon har rätt, det är bäst om vi går skilda vägar.’’ Jag kollade på Felix. Han la sig ner bredvid mig och kysste mina läppar. Sista kyssen. Sista saken i livet. Han ställde sig upp och jag blundade. Det kom upp lågor runt mig. Det var slutet. Jag såg på Artemis och bredvid henne stog Nix. Kände ingen ånger. Över det jag har gjort. Det gjorde inte ont. Det var fridfullt. Eld kittlades mot huden på ryggen. Den kom upp till huvudet och jag såg alla gråta sen var jag bort för alltid.

haha den kommer snart jag lovar ! ska bara komma på en rubrik oxå elr tittel -.-

Jag började gå mot bilen igen. Som jag hade gjort så många gånger under ett helt jävla liv. Mina föräldrar hade dött när jag var liten och vad ska man göra åt det? Det var deras eget fel att dem dog, alla skyller på mig. Jag får egentligen bara flytta runt och känna mig som en spelar på ett spel. Kommer ihåg alla detaljer från det? Jag kan bli sjuk i huvudet och börja kasta runt saker. Och skada folk.
Det var en solig dag i Aten, och jag skulle lämna denna stad för alltid. Skulle inte ens sakna den. Det ända jag såg ute ifrån fönsterna var journalister, som fotade mig utifrån.  Mannen som satt i förarsätet. Gasade på pedalen, och körde ut från folkmassorna. Och mot den staden jag kommer att leva i och inget mer flyttade för min del. Nu vill jag bara vara den vanliga killen som alla andra. Men det kommer jo inte att gå så bra. Jag såg mina föräldrars död, det är få som har gjort det och så kommer man ihåg det. Jag e lite sjuk i huvudet. Men det klara man sig i alla fall. Jag är den onsyliga i klassen i alla fall i det flesta men vissa tjejer har bara sprungit efter mig. Men man klara sig typ. När vi kom fram till staden så var det Olympen. Har hört väldigt mycket om den här staden.  Bilen stannade och jag gick ur den med alla saker.  Väntade på mannen och vi gick in till lägenheten det var inte en lägenhet, det var ett pyskohem. Med en dörr som bara kan typ bara öppnas med en kod. Han slog in koden snabbt men jag hann se den. Och dem tog i mitt mot mig. Med öppna armar. Dom ledde mig till ett rum och jag gick in och dem låste typ. Jag började banka på den och skrika. Men det var meningslöst. Jag sjunk ner på golvet och ryggen till mot dörren.  Jag lyssnad genom dörren att dem pratade om mig.  Jag bryr mig inte längre. Jag kollade mot fönstret det stog på vid gavel. Där har jag chansen.  Men jag tar den inte, förra gången jag hoppade ut från ett fönster låg jag i koma i 4 månader efter alla skador.  Det tog lite tid med läkningen men det gick jo över rätt fort. Det skulle inte gå, det visste jag redan. Kanske vara att bara gå och lägga sig. Jag la mig i den mjuka sängen och somnade. 
Jag stog vid en bil väg, och kollade på alla bilar. När bilen jag kände igen kom för bi.
Föräldrar bråkar, jag skriker. Och pang! Det var som en bomb när dem krokade in i trädet. Det kom en gubbe för bi och försökte hjälpa mina föräldrar ut men dem sa ta barnet. Jag skrek. 
Jag satte mig plötsligt upp och personalen stog omkring. Det blev bara värre och värre för varje dag. Jag är bara femton år. ’’ Matt vad såg du?’’ Frågan som jag har hört nu över femton år nu! Jag blir galen. ’’ Bara gå ut.’’ Viskade jag. Det var någon som hörde och gick ut sen följde resten med utom en. ’’ Matt om du vill ha hjälp med dina problem du måste berätta om vad du ser i dina drömmar. Vad såg du?’’
’’Samma dröm varje natt olika slags börjar men samma slut. Jag vill inte prata om det.’’ Han kollade på mig, jag stog inte ut med blicken. ’’ Finns om du vill prata.’’ Han klappade mig på axen och gick. Jag somnad om.
När jag vaknade så klädde jag på mig och gick ut för att gå men en kvinna visade mig vägen till ett slags klass rum och alla kollade på mig.  Alla utom en tjej.
’’Matt du kan sätt dig bredvid Donia.’’ Det var den tjejen som inte kollade på mig eller sa något om mig. Hon var tydligen den osynliga tjejen.  Hon var tyst sa inget under hela skoldagen. Sen slutet på dagen. ’’ Vad heter du?’’ Hennes röst skakade. Av rädsla.’’ Matt Mc country du?’’ Hennes ansikte rodnade. ’’ Donia Snow.’’ Hennes leende gjorde mig varm i hjärtat. Bara hon kunde göra mig så här. Utan jag visste ordet var så tog hon mig i handen. Jag blev röd i ansiktet. Det var som att vi hade känt varandra i flera månader. Jag vill bara ha henne ingen annan. Hennes hand var varm men kall på något sätt. Men kärlek tog över hennes kalla och blev varm av kärlek. Kändes som att värden vändes upp och ner nu. Som i sången. You turned me upsid down but I still loving it. Hon e mitt öde och det får bli så.  Men jag kanske har fel. Hennes ögon var som silver kristaller.  Det var något med henne som jag kände igen och det var läskigt lik min kusins ögon.  Hon stannade och jag var lite längre än henne. Hennes hår var som solen själv. Och kysste mig på munnen. 
Jag blev lite stum och kollade ner på henne och sen blev allt svart.
Jag vaknade upp i sängen som vanligt. Men jag fick minnes bilder tillbaka, hon hade kysst mig.  Hade ont i huvudet och e hela kroppen . Vad hade hon gjort med mig?
Jag kollade mot dörren och hon kom in. Jag hade rep runt händer som ben.
’’ Vad vill du mig?’’ Min röst var skakig.’’ Det händer bara snälla förlåt mig!’’
’’ Vad ska jag be om förlåtelse!’’ Hennes tårar rann och var lessen. ’’ Jag kan styra dig genom att bara kolla i dina ögon, du e svag. Dina minnen har försvagat dig.’’
’’ Du vet ingen ting om mig!’’ Skrek jag.  Hon lossade repen och sprang ut. Jag kned runt handlederna. Och undrade varför hon sprang ut. När jag vände mig om för att kolla om det verkligen inte var någon som inte stog där. Men det gjorde det. Ögon var lika mina egna men det var något som inte gjorde dem så olika mina. Dom var svart lika mina men jag kollade närmare så var det min mors ögon. Jag fick inte vara död, har jo inte ens tänkt på döden varför skulle den tanken komma nu för? Jag fick jo tänka att allt i mitt liv e tokig som en saga fast en sorlig en. Allt med det här livet har bara börjat känns det som. Att jag verkligen hade hittat kärlek fast hon vill skada mig. Hon sa något som jag hörde som ingen annan hörde. ’’ Vad gör du här?’’
’’ Mitt nya hem, tack vare dig och far är jag här nu!’’ Hennes ansikte blev lågt och jag fattade inte hur hon kunde bli så fast hon är död. Döden har alltid varit en hemlighet men inte för mig, jag har varit ett steg från den och det e bara början.
Att det e bara börja är för att jag inte har orkat leva det. Så in och ut från sjukhuset. För min del, man vänjer sig vid det.  Hon stog och kollade på mig och såg oskyldig ut. ’’ Du verkar inte fatta vad ni har gjort mot mig?’’  Hon stog och kollade ner i marken. ’’ Nej.’’ Hennes tårar var nära på att rinna igen. ’’ Jag drömmer samma dröm varje natt, jag har gjort det sen den dagen! Vad hände jag måste få svar!’’
’’ När vi bråkade och du skrek i backsättet så fick vi panik och körde av vägen. In ett träd och både jag och din far bröt nackarna så vi dog omedelbart.’’
’’ Vänta lite nu! Jag ser en till person i drömmarna som säger att rädda mig och inte hon eller han.’’ Hon suckade och försvann. Vem var den person? Jag hade bara hört rösten själv, jag vände mig om så stog det personal. Dom gick fram till mig och tog mina armar. ’’Släpp mig!’’ Skrek jag. ’’ Matt lunga dg det e för det eget bästa.’’ Jag vred och slet så att dem skulle släppa mig men dem gjorde aldrig det. Det var som en omöjlig sak att göra.  Jag försökte om och om igen det var som att slå på en järn dörr.  Dem vred till i mina armar jag skrek till av smärta. Men jag slutade och jag ångrade det.  Det var som att gå i evigheter. Mina fot steg bara gick och gick, det tog inte slut.  Men vi kom fram till en dörr, en av männen låste upp och dem släppte mina armar samtidigt och jag försökte springa där ifrån det gick inte och det fanns bara en väg. In i rummet.  Med långsamma steg gick jag in i rummet. Det här var jo ett roligt rum. Med vita vägar och svart tak eller var det blått? Vem brys sig? Inte jag i alla fall. Jag kröp fram till dörren och bankade och skrek. ’’ Släpp ut mig!’’ Om och om igen. Ingen lyssnade.  Ignorerar ett barn. Haha fast dem gör det varje dag.
Bankade på dörren, det var som ett rop på hjälp. Fick den hjälpen jag vill ha. Det e svårt att få den här. När dem tror att jag e sjuk i huvudet.   När jag e inte är det. Jag bankad på dörren och bankade men jag föll till golvet med rumpan först och satt med ryggen mot den. Och vilade huvudet mot den. Andrenalint var kvar i kroppen jag tittade på andra sidan vägen. Det var som ett mönster.  Med grekiska tecken.  Följde teckna med handen, tills jag kom fram till slutet det var en öppning ut i friheten.  Det var mark ungefär tre fyra meter.  Andas Matt, jag hörde röster han har hittat utgången!  Skit vad ska jag göra? Hoppa, okej. Hej då denna grymma värd!
Jag tog det där steget, flög i luften kände mig fri och såg personalen som skrek. Slog till i marken med kroppen. Det var som en stor våg av smärta som kom. Jag skrek av smärta och allt blev svart.

Mina tänkar flög omkring i huvudet men uppenbarelsen kom inom mig. Dem dog inte i bilen någon mördade dom. Och jag var gömde, jag vet vem det är. Den ska få ångra vad det den gjorde.
Smärtan var stor och jag skrek fortvarnade. Jag vill inte komma in i koma igen. Det var hemskt att vara där.  Man andades inte själv, fick hjälp av abbarater. Hör vad dom säger med besked man gråter och jag hatar det så sjukt mycket.
Jag hörde att folk kom runt mig. Och det flesta var personalen. Det var någon som lyfte upp mig.  Och bärdde mig in till sjukhuset eller vad man kallar det? Det kuppade rätt mycket. Jag kände mina andetag svagare och svagare. ’’ Han får inte tuppa av! Det är viktigt att han lever!’’ Skrek någon. ’’ Varför kan inte bara låt honom gå vidare och konncetrera oss på dem andra barnen?’’ Sa en kvinna. ’’ För att han vet vem som mördade Nike och Nicka.’’ Va fan? Det vet jag inte alls? Det värkte i kroppen bara gjorde ont. Var nära på att börja skrika av smärta. Det var den här typ av smärta som jag har fruktat i hela mitt liv. Vi var inne i byggnaden och Donia såg mig, hörde hennes tankar. ’’ Gud han får inte dö!’’ Men va fan? Ingen har tänkt så för ut? Det var något nytt. Jag kanske har något att leva för. Jag älskar den tjej och hon älskar mig. Fast jag e sjuk i huvudet. Det finns alltså kärlek i mitt liv. Det var jo härligt att det finns. I mina drömmar finns det bara en sak. Döden. Jag kunde inte öppna ögonen men jag hörde att Donias tårar och steg i mot oss. ’’ Han får inte vara död?’’ Dom kollade på henne. ’’ Vi vet inte om han är det eller inte. Vi hittade om utan för bygganden. Det är femti om han e död eller lever. Vi tror att han ska in på ett riktigt sjukhus så att han får rätt vård och vi vill inte att han ska dö eller Donia. Men som vi sa. Det är en liten chans på att han är död eller lever. Vi är lessna över din oro.’’  Hon stog och kollade på dem. ’’ Om han ska in till sjukhuset så hänger jag med.’’ Där hoppade mitt hjärta över ett slag. Dom nickade. Och ringde ambulansen. Den kom, Donia höll min hand. Hon var verkligen kär. Jag vet inte om det är en bra sak. Med allt som händer mig.  
Dom rollade in mig och flera doktor kom in. Dom kände på mig och kollade runt min kropp. Jag visste att dom tänkte att han andades det är bra men svag så det kommer att bli koma igen då. ’’ Donia, Matt lever men han måste ligga i koma rätt länge och vi inte hur länge.’’
Hennes tankar var glad och lyckliga. Hon böjde sig ner och kysste mina läppar.  Kände inget, det blev bara kallt och ingen mer ord bara tyst.

 

Jag vakande hur den eviga sömnen, hur länge hade jag varit borta? Hon kollade på mig. Kollade nog. Det var hon, den flickan jag hade saknat och älskat. Jag kramade om henne. Hennes tårar var glädje tårar. Jag kollade mot honom. Han visade med fingrarna. Åtta månader hade jag varit borta. Dubbelt så mycket än förra gången. Det kändes som en natt. Hon kysste mina läppar och bakade undan. Hennes tårar slutade att rinna. Och det blev otroligt tyst jag hörde mitt hjärta dunka. Hörde allas hjärtan dunkade. Blev stel i hela kroppen, hade slutat att andas. Kollade runt i rummet inget var som förr ut. Jag hade slutat att växa så jag såg ut som femton år fortvarande. Donia såg ut som åtta månader äldre. Jag var tyst visste inte om jag kunde prata men jag hörde bättre. Mina andetag var som vanligt. Jag var rädd för att dem första stegen. Mina ben var svag, så jag fick ett par kryckor att låna. Och lära mig att gå och springa igen.
Vi gick ut från rummet, vill inte åka in i det helvetet. Jag kollade på solen alltid lika härligt. Men den gav inte den värmen jag brukade gilla. Det blev inte härligt det blev bara läskigt att stå ut i solen. ’’ Hur är det att ligga i koma?’’ Hennes fråga överraskade mig. ’’ Som att sova i en evigt svart mörker.’’ Hon kollade ner.  Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hon stog tyst.  Jag kollad på henne.’’ Tänka sig det har gått åtta månader. Sen sist träffade.’’ Hon kollade ner. ’’ det gick åtta år, Matt när du somnade slutade jag växa, och åldras! Du fattar inte vad du gjorde när du hoppade ut där ifrån?’’ Jag skakade på huvudet.’’ Du fixade ett evigt liv till oss, jag ser saker det gör mig galen, jag har försökt att dö flera gånger under dem här åtta år en!’’ Jag kollade bort och kastade bort kryckorna.
Kramade om henne, tårarna rann från ögon och ner från kinderna. Det såg ut som regn fast värre. Det började regna. Hade inte känt regnet på flera år känns det som.  Vi stog där , tills kyssen kom och personalen med.  Dom tog tag om våra armar och slet ifrån oss varandra. Jag kämpade i mot för att komma fram till Donia. Jag skakade armar för att försöka att bli fri men det gick inte.  Dom vred om armar samma sätt som förra gången, det gjorde inte ont. Jag kämpade vidare utan att bry mig om dem. Det var som en smäll av smärta och jag slutade.  Föll till marken satt på knä och bara andes för att hämta luft.  Andan hade försvunnit men kom långsamt tillbaka. ’’ Matt, Matt! Snäll försvinn inte igen! Va vaken! Jag vet att du klara det! Du klara det!’’ hennes ord var oroliga, måste vara stark. Det måste jag vara. För hennes skulle. Jag reste på mig men var svag.
Hon andades ut och kollade på mig. Fick leende på läpparna. Dom satte oss i två olika bilar. Och körde i väg tillbaka till det som man ska kalla hemma. Jag skulle kalla det fängelse. Dom stannade och tog mig i armarna, jag fick loss mina armar och började springa mot satt håll. Donia följde mig med blicken. Jag sprang och sprang, vill inte komma in i det där dårhuset. Det fanns en skog i närheten sprang in där. Och gömde mig under en gran. Och lyssnade på fotstegen.  En var långt borta och var närmare. Jag andades inte, varför var jag så viktig? Kunde dem inte hitta någon annan? Det gjorde dom också. Donia. Fan va korkad jag är. Hon kunde se vem jag var, hon stannade vid liv. För min skulle, ingen annan har gjort så mycket för mig. Och så sticker jag ifrån henne. Vilken kork skalle jag är.  Jag låg stilla och väntade på något skulle hända det gjorde det inte och jag vet inte vad jag ska göra nu. Sitta och vänta eller springa om jag får chansen? Jag väntade någon kvart senare så var det tyst och jag började springa från mitt göm ställe. Det var ingen där. Jag sprang vidare ändå. När jag kom fram till slutet. Så var det en klippa. Rakt ner till vattnet.  Jag bakade och gick mot någon. Jag vände mig om och såg. En från personalen. Jag slank ur hans grepp. ’’ Matt kom med hos. Ingen kommer att skada dig.’’ Jag vågade inte riktigt lita på rösten. Dom hade stannat och jag stog på kanten ner till vattnet. Jag kollade på dem och sen gick jag det sista steget och föll till ner till vattnet. Det var som att flyga och sen kom vattnet. Det var ett plask och jag svimmade upp ur vattnet.  Såg dem mig och började klättra ner från berget och jag svimmade till stranden. Jag andades tungt, men jag överlevde. Och så kom dem, kunde inte göra något annat än låt dem ta mig. Till det där hemmet. Jag byte om till torra kläder och gick ut hur bilen, en av väkterna tog min arm och förde in mig. Donia såg på mig och skakade armar dem släppte dom.  Hon sprang fram till mig och kramade om mig, dem släppte mina armar. Hennes tårar tog aldrig slut.  Hennes tankar visade sig igen, saknat dig, saknat dig! Mina tårar rann. Vi gick bort från dom hand i hand och bara myste.  Jag stog bakom henne och mina armar och höll bara om henne för kärlekens skull.  Och för att vi hade ståt så på åtta år. Dem få minuterna vi stog där kändes som timmar, som vi aldrig hade träffas. Dem tog tag i hos och förde oss till våra sov rum. Jag kunde varken sova eller göra något annat. Tänkte på henne.  För hennes skull kunde jag göra mycket. Hon bara fanns där. Det slocknade till slut.
När jag vaknade var det något som inte stämde. Donia. Jag ruvssade upp hur sängen och sprang fram till dörren. I kalsonger bara. Tog på något fort och drog ner handtaget. Det gick inte. Jag försökte öppna det. ’’ Släpp ut mig!’’ Skrek jag. Hon får inte vara död. Jag bankade på dörren om och om igen. Jag märkte att det var samma rum som dem hade satt mig i. Jag kröp till det stället och följde tecknen och kom till ut gången. Det var tyst och långt det verkad inte var någon efter mig.  Jag stog och kollade ner i marken. Det kan jo vara sista titten i mitt liv.  Men jag vill vara Donia, vart fan är hon? Jag vände mig om och kollade bakom mig. En man och en kvinna stog där. ’’ Matt det behöver inte sluta så här. Det vet du själv. Är det inte härligt att komma tillbaka från mörkret?’’ Jag svarade inte.  Det var det men jag vill bara komma tillbaka för Donia.  Manen kollade på mig. Nu fattade han varför jag kom tillbaka. Jag tittade inte in i hans ögon.
Jag hörde ett skrik på andra sidan av honom. Jag försökte springa åt skriket men det gick för allt blev bara svart.

den kommer snart jag lovar! men jag har haft fullt upp kan man säga men Novell kommer heta: när kommer du tillbaka?

rubriken säger alllt :D